Om straffmätningen i rattfyllerimål. I anledning av den hittillsvarande diskussionen i rubricerade ämne i denna tidskrift (s. 376 o. f.) skulle jag vilja något komplettera mina i min första artikel (s. 217 o. f.) framlagda synpunkter.

    Det har icke föresvävat mig att bötesstraff skulle bli tillämpligt på de flesta »kvalificerade rattfyllerister» eller att bötesstraffet skulle bli normalstraff vid detta brott. De inskränkningar, som jag anfört — och jag kanske borde tillägga ännu en, nämligen ett berusat uppträdande eller klara positiva symptom på alkoholpåverkan — för att ett bötesstraff skulle kunna tillämpas, anser jag medföra en praktisk begränsning av de fall, där böter kunna ifrågakomma. Jag ser saken närmast så, att en uppmjukning av tillämpningen i »förmildrande omständigheter» vore önskvärd.
    Vad jag särskilt vänder mig mot är gränsdragningen mellan 1 och 2 mom. i 1 § i 1934 års särskilda lag. Det finns bilförare, som ha en promille över 1,5, vilka icke utvisa positiva symptom på olämplighet att föra bil. Kommer man däremot upp till 2 promille och däröver torde knappast någon kunna klara sig utan att visa tydliga objektiva symptom på alkoholpåverkan, vare sig detta nu visar sig under körningen eller vid den kliniska undersökningen, allt under förutsättning att promilletalet verkligen hänför sig till alkoholkonsumtion. Därmed begränsar sig antalet fall, där böter enligt min mening borde ådömas, av sig själv och angivande av en promillesiffra är onödigt. Likaväl som en person, oavsett att promilletalet understiger 1,5, döms jämlikt 1 mom., därest hans alkoholpåverkan var så påtaglig, att han kan antagas olämplig att föra bil, lika väl bör en person, som väl har över 1,5 promille, men icke visat några klara symptom på sådan påverkan, kunna ådömas böter. Många av de bilförare, som inryms under denna sistnämnda kategori utgöra en betydligt mindre trafikfara än exempelvis de, som uttröttade sätta sig vid ratten eller de, som låta andra personer eller händelser utom eller inom bilen avleda uppmärksamheten från körningen eller de, som äro »körkortsfärska» eller eljest ovana föra bil. De förstnämnda äro ofarligare, därför att de medvetna om sin alkoholförtäring köra särskilt försiktigt.
    För min del hyser jag även en viss misstänksamhet mot alkoholprovets bevisvärde. Det är frapperande, huru ofta avsevärda divergenser föreligga mellan den av den tilltalade uppgivna alkoholkvantiteten och den kvantitet, som den tilltalade enligt analystabellerna borde konsumerat. Det är ju givet, att i de flesta fall vederbörande uppger den förtärda kvantiteten i mer eller mindre tilltagen underkant och i många fall är det utan vidare uppenbart att den tilltalade ljuger. Men detta förklarar säkert icke allt. Docenten MÖLLERSTRÖMS år 1946 publicerade utredning angående diabetes inverkan på promilletalet visar skrämmande siffror. Det är mycket möjligt, att ett avsevärt antal fall presumerade rattfyllerister ha förekomst av acetonämi i blodet. Det är därför anmärkningsvärt, att vid den kliniska undersökningen så sällan Gerhards prov tages på den misstänkte. Detta borde ske i alla de fall, där den kliniska undersökningen icke visar klara och tydliga utslag av alkoholpåverkan.
    Vad så allmänpreventionen beträffar tror jag ej, att den blir lidande av att i vissa fall ett — strängt — bötesstraff tillämpas. Den person, som

ger sig in på bilkörning i medvetande om att ha förtärt alkohol, har alltid ett damoklessvärd hängande över sig i form av ett strängt frihetsstraff, därest han i sitt alkoholpåverkade tillstånd skulle orsaka något trafikmissöde. Amerika har f. ö. — om jag är riktigt underrättad — valt den vägen att icke bestraffa rattfylleri som ett särskilt brott, men om någon medverkar till en trafikolycka under påverkan av alkohol medför detta en avsevärd straffskärpning.
    Enligt min åsikt åstadkommes den största respekten för en lag, där straffmätningen tar hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Allas vår strävan går ut på att eliminera spriten i samband med bilkörning o. dyl. Det finnes emellertid ingen anledning att överdimensionera saken och skära alla över en kam. För många är kanske ändå den svåraste följden, att körkortet blir indraget på längre eller kortare tid.
 

Ragnar Adde.