Biträdande jurister som offentliga försvarare. Till offentlig försvarare skall jämlikt RB 21:5 alltid förordnas advokat. Lagen tillägger såsom ytterligare kvalifikation, att advokaten skall finnas lämplig som offentlig försvarare. Offentlig försvarare må jämlikt 6 § samma kapitel ej utan rättens tillstånd sätta annan i sitt ställe. Enligt motiven är ett uppdrag att vara offentlig försvarare av personlig natur, varför ett sådant medgivande ej bör vara generellt utan bör avse viss namngiven av rätten godkänd person. Meningen är givetvis, att medgivandet endast får avse person, som själv är behörig att vara offentlig försvarare.
Grunden till att lagen här infört advokatmonopol är klar. Det är av största vikt, att den, som erhåller ett offentligt uppdrag att biträda en misstänkt eller tilltalad, verkligen besitter det omdöme och den erfarenhet, som kräves för fullgörande av uppdraget. Eftersom rättegångsbalken genom att tillerkänna advokatsamfundet offentligrättslig ställning avsett att skapa en kår av väl utbildade och ansvarsmedvetna praktiserande jurister stående under viss kontroll av offentlig myndighet, har det legat nära till hands, att som en minimifordran på en offentlig försvarare kräva medlemskap i advokatsamfundet. Det genom 27 § promulgationslagen gjorda avsteget från kravet på medlemsskap i samfundet och K. M:ts med stöd av detta stadgande enligt två K. brev d. 19 dec. 1947 lämnade medgivande att juris kandidat, som ej är medlem av advokatsamfundet, må förordnas till offentlig försvarare dels vid domstolar under hovrätten för Övre Norrland och dels vid domstolar inom Gotlands län, har naturligtvis framtvingats av den markanta bristen på advokater inom dessa domstolars jurisdiktionsområden.1
Det synes emellertid kunna ifrågasättas om icke en ytterligare uppmjukning av kravet, att offentlig försvarare skall vara advokat, kan vara befogad. Det torde nämligen ligga i farans riktning, att de absoluta bestämmelserna i det långa loppet kunna komma att motverka det syfte, som ligger till grund för dem. Den kår av kunniga och erfarna brottmålsadvokater, som nu är verksam, måste ju så småningom bli allt mer uttunnad. De juris kandidater, som påbörjat sin praktiska utbildning efter rättegångsreformen, ha, innan de bli behöriga såsom offentliga för
svarare, under minst tre år av sin utbildningstid icke haft möjlighet att förvärva erfarenhet av brottmål. (De fall då en tilltalad biträdes av jurist, som icke är offentlig försvarare, torde vara lätt räknade, varför man i förevarande sammanhang torde kunna bortse från dem.) Den personliga kontakten med de tilltalade — åtminstone med häktade — såväl som alla brottsplatsundersökningar och domstolsuppvaktningar äro ju förbehållna advokaten. Det biträde, som en biträdande jurist kan lämna en advokat i brottmål — upprättande av promemorior angående rättsfrågor, uppsättande av skrivelser etc. — torde ur utbildningssynpunkt vara av ringa värde. Den praktiskt inriktade advokaten torde för övrigt själv av tidsbesparingsskäl ombestyra även det mesta av det i brottmål relativt ringa kontorsarbetet; när advokaten under alla omständigheter personligen måste sköta alla konferenser och uppvaktningar, är det ju onödigt, att också biträdande juristen ägnar tid åt att sätta sig in i frågorna. Resultatet blir, att biträdande juristen kommer allt längre ifrån den aktuella kriminallagstiftningen och debatten och framför allt att han förlorar intresset för hithörande frågor. När han så småningom vinner inträde i advokatsamfundet, är han helt inriktad på civilmål och är varken intresserad av brottmål eller lämplig som brottmålsadvokat. Ett antagande, att det med tiden kan komma att uppstå svårigheter vid rekryteringen av brottmålsadvokater — åtminstone i de större städerna, där utvecklingen pekar hän mot ökad specialisering — torde sålunda icke sakna fog.
En utväg att komma till rätta med de skisserade rekryteringssvårigheterna torde vara att i viss utsträckning medgiva hos advokater anställda juris kandidater rätt att biträda dessa såsom offentlig försvarare. En hel del av de arbetsuppgifter, som ankomma på en offentlig försvarare torde vara av den arten, att de med fördel kunna utföras av en biträdande jurist. Så till exempel torde väl uppvaktningen inför domstol vid huvudförhandlingen ofta icke kräva allt för kvalificerat arbete. Inställelsen sker ju normalt efter noggranna förberedelser med bl. a. upprättande av promemorior rörande frågor av betydelse. Risken för plötsliga överraskningar, som kunna kullkasta utredningen, eller andra komplikationer är icke så stor, sedan målet kommit så långt som till huvudförhandling. Även vid husrannsakan och enklare brottsplatsundersökningar torde den biträdande juristen lämpligen kunna närvara i advokatens ställe. Risken för missbruk och misslyckanden torde icke vara stor. Dels ligger det givetvis i advokatens intresse att icke lämna sin biträdande jurist sådana arbetsuppgifter, som denne icke förmår sköta, dels har ju domstolen möjlighet att återkalla ett förordnande för en advokat, som åsidosätter sina plikter såsom offentlig försvarare genom att låta en därtill icke mogen juris kandidat utföra arbetet.
Hans Pedersen.