Några drag ur den nya finska bevisrätten. D. 29 juli 1948 emanerade lagen om ändring av 17 kap. rättegångsbalken. Denna lag har trätt i kraft från och med början av innevarande år. Härmed har i Finland åstadkommits en processreform av så grundläggande betydelse, att inga tidigare partiella reformer av den gamla RB kunna jämföras med den. Då den nya finska bevisrätten även i många — ja kanske de flesta — hänseenden ansluter sig till nya RB, torde det vara av ett visst intresse att anföra några drag ur den gällande finska bevisrätten.
    Vad beträffar uppställningen av 1948 års lag, så har man ganska noga följt den motsvarande uppställningen i nya RB. Kap. 17 av RB har sin motsvarighet i nya RB:s tredje avdelning, vars kapitel åter motsvaras av de med mellanrubriker försedda sex underavdelningarna i det nya 17 kapitlet. Antalet paragrafer i kapitlet är 65, då kapitlet i dess ursprungliga lydelse endast hade 37 paragrafer. De olika underavdelningarna äro åter försedda med följande rubriker: Bevisning i allmänhet, Skyldighet att förete handling, Vittnen, Sakkunniga, Syn samt Förhör med part under sanningsförsäkran. Denna ordning av materialet avviker således i någon mån från den av nya RB omfattade. — Rubriken till 17 kap. lyder enligt 1948 års lag: Om bevisning. Denna ändring av den ursprungliga rubriken är mycket naturlig, ty lokutionen i 1734 årslag (»Om laga bevis i hvarjehanda mål») var ju en exponent av den då härskande legala bevisteorin.
    Man kan vara av olika åsikt därom, huruvida det är behövligt att intaga i lagen några allmänna bestämmelser om bevisbördans fördelning. Nya RB saknar sådana. I motsats härtill innehåller den nya finska lagen (RB 17: 1) följande bestämmelser i ämnet: Beträffande tvistemål stadgas, att käranden äger bevisa de omständigheter som stöda käromålet; anför svaranden till sin förmån någon omständighet, styrke jämväl densamma med bevis. Dessa stadganden ansluta sig till motsvarande bestämmelser i RB 17: 33 i dess ursprungliga lydelse. Den finska lagen har även uppställt en allmän regel om bevisbördan i brottmål: I sådana mål äger käranden styrka de omständigheter, på vilka hans yrkande stöder sig.
    I RB 17: 2 deklareras den nya lagens anslutning till den fria bevisprövningens teori genom följande stagande: »Rätten äger efter samvetsgrann prövning av alla omständigheter, som förekommit, avgöra, vad i målet skall anses vara sant.» Vad åter beträffar stadgandena i RB 17: 3, så ha de sin motsvarighet i bestämmelserna av nya RB 35: 2. Den finska lagen är dock fullständigare i det hänseende, att lagen uttryckligen uttalar, att för omständighet, som rätten å tjänstens vägnar har kännedomom, kräves icke bevis. Lagen har således även reglerat frågan om s. k.

domstolsnotorietet. Om främmande lag skall tillämpas, och dess innehåll ej är för rätten känt, bör rätten enligt RB 17:3 anmoda part att förebringa bevisning därom. Men om detta rättens föreläggande ej föranleder part till något initiativ, så skall finsk lag följas.
    Om verkan av parts erkännande gäller enligt finsk lag detsamma som enligt nya RB. Och stadgandena i RB 17: 5 ha åter sin motsvarighet i bestämmelserna av nya RB 35: 4. Jag skall nu övergå till stadgandena i RB 17:8, som i nära anslutning till nya RB 35:6 reglera frågan om den materiella processledningen. I princip står den finska och svenska lagen i denna fråga på samma ståndpunkt. I följd därav, att gränsen mellan målsägandebrott och brott, som lyda under allmänt åtal, drages enligt finsk rätt i vissa hänseenden annorlunda än enligt svensk lag, har lagstiftaren vid avfattandet av den nya finska lagen dock varit tvungen att i någon mån avvika från den i nya RB 35: 6 använda ordalydelsen. I RB 17: 8 bestämmes nämligen följande: »Rätten får likväl icke självmant förordna, att nytt vittne skall förhöras eller handling företes, därest förlikning är tillåten i saken eller endast målsägaren yrkar straff för målsägandebrott, för vilket icke annat eller strängare straff än böter eller fängelse är stadgat.»
    Av stort principiellt och praktiskt intresse äro stadgandena i RB 17: 11. Paragrafens första stycke har följande lydelse: »Vid underrätt må såsom bevis ej åberopas skriftlig berättelse av privat natur, som någon i anledning av redan inledd eller förestående rättegång avgivit, med mindre detta särskilt i lag medgivits eller rätten på grund av särskilda omständigheter det tillåter.» Av detta stadgande, som har sin motsvarighet i bestämmelserna av nya RB 35:14, framgår, att bevisomedelbarheten är genomförd i betydligt ringare omfattning i Finland än i Sverige. Enligt RB 17:11 kan ju polisförhörs- eller annat officiellt protokoll läggas till grund för handläggningen och såsom sådant intagas i rättens protokoll. Möjligheten att använda fritt sådana officiella protokoll är dock enligt 1948 års lag begränsad med hänsyn till muntlighetsprincipens genomförande. Jag hänvisar till RB 17:32, i vars andra stycke stadgas: »Utsaga, som vittnet tidigare avgivit inför rätta eller inför allmän åklagare eller polismyndighet, må uppläsas vid vittnesförhör endast, då han i sin vittnesutsaga avviker från vad han tidigare berättat, eller då vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig i saken.»
    För att åtminstone i någon mån garantera bevisomedelbarheten i det finska överrättsförfarandet ha i andra stycket av RB 17: 11 intagits följande bestämmelser: Om i högre rätt åberopas berättelse, som nämnes i paragrafens första stycke, och rätten finner att avseende bör fästas vid densamma, skall den, som avgivit berättelsen, höras såsom vittne antingen vid högre rätt, såvida enligt lag hinder därför ej annars föreligger, eller vid den underrätt, som högre rätt förordnar. Då det enligt finsk lag ej är möjligt att höra någon som vittne i HD, så måste, så vida där åberopas såsom bevis en skriftlig berättelse av privat natur, den som avgivit berättelsen höras såsom vittne vid den underrätt, som HD förordnar.

    Bestämmelserna i andra underavdelningen av 17 kap. RB reglerar frågan om skyldighet att förete handling. Då dessa bestämmelser nästan ordagrant ansluta sig till stadgandena i 38 kap. nya RB, är det överflödigt att närmare dryfta frågan om editionsplikten enligt gällande finsk rätt. Jag övergår därför att beröra stadgandena om vittnen, som ingå i tredje underavdelningen av 17 kap. RB.
    Bestämmelserna om vittnesjäven äro nästan likalydande med stadgandena i nya RB 36: 1. Den finska lagen (RB 17: 18) är dock i några hänseenden fylligare: Även den, som tidigare varit part i målet, är utesluten från att vittna. Och detsamma gäller i brottmål om den, som redan dömts till straff för samma brott. I RB 17: 18 ingår även följande bestämmelse: »I tvistemål må likväl icke den vittna, till vars förmån eller mot vilken dom, som varder avkunnad i saken, blir gällande, såsom om den hade givits i rättegång, däri han varit part.» Tredje man, som blir rättskraftigt bunden av en i ett tvistemål given dom, får således ej höras såsom vittne i målet. Till detta resultat kommer man i vissa fall även enligt svensk rätt. Jag hänvisar till andra stycket av § 11 kap. 14 nya RB.
    De situationer, i vilka vittnesmål ej mot vittnets vilja får avfordras, äro enligt finsk lag nästan identiska med motsvarande fall i nya RB 36: 3. Vad åter beträffar de personer, som åligger en s. k. tystnadsplikt, så äro de uppräknade i RB 17: 23, vars bestämmelser i stort sätt ha sin motsvarighet i nya RB 36: 5. Vittnet får även undandra sig att yppa omständighet eller besvara fråga, varöver vittnet ej skulle kunna yttra sig utan att för åtal utsätta sig själv eller en sådan nära anförvant, varom stadgas i RB 17: 20. Enligt nya RB (36:6) gäller detsamma även i den situation, att yppandet skulle röja en vanärande handling. Vad i svensk lag stadgas till skydd för yrkeshemlighet, har sin motsvarighet i den nya finska lagen.
    Om vittneseden bestämmes i 1948 års lag, att vittnena skola, var för sig, med hand å bok eller med iakttagande av i vittnets trossamfund gällande ritual svära vittneseden. Yttrycket »med hand å bok» torde böra tolkas så, att även lagboken är härvidlag tillfyllest. Lagen innehåller även bestämmelser därom, att den, som icke tillhör något trossamfund eller som av sitt samfunds troslära hindras att gå ed, skall avlägga en motsvarande försäkran på heder och samvete. Vad åter beträffar sådana personer, som icke må avlägga ed eller försäkran, så äro bestämmelserna härom enligt 1948 års lag identiska med stadgandena i nya RB.
    Praktiskt sett mycket viktiga bestämmelser ingå i RB 17:32: Vittnet skall avgiva sin utsaga muntligen och skriftlig vittnesberättelse får ej åberopas; dock må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd för minnet. Ovan har redan citerats stadgandet i andra stycket av RB 17: 32. De nu relaterade stadgandena, som ha sin motsvarighet i nya RB 36: 16, måste väl betecknas som de viktigaste nyheterna i 1948 års lag. Deras tillämpning har även i praktiken vållat vissa svårigheter, ty proceduren i underrätt har blivit långsammare än vad tidigare varit fallet. De muntliga vittnesmålen ha nämligen förlängt förhandlingarna i målen.

    Även enligt finsk lag gäller som huvudregel, att vittne förhöres av rättens ordförande. Rätten kan likväl, där den så finner lämpligt, överlämna förhörets verkställande åt parterna. Dessa stadganden ha sin motsvarighet i bestämmelserna av nya RB 36: 17. I anslutning till nya RB stadgas i 1948 års lag även, att vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse och att sedan denna berättelse avgivits, rättens medlemmar och parterna få ställa frågor till vittnet. Angående suggestiva frågor samt frågor, som uppenbarligen ej höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga, innehåller den finska lagen enahanda stadganden som nya RB.
    I nya RB (36: 9) bestämmes, att vittne ej må, med mindre särskilda skäl därtill äro, övervara förhandlingen i målet, innan förhöret med vittnet ägt rum. Finsk rätt går i detta hänseende ännu längre i det lagen bestämmer, att den, som åberopats att vittna, ej må övervara förhandlingen i målet i större utsträckning än förhöret med honom i hans egenskap av vittne erfordrar. — Om protokollering och justering av vittnesberättelserna innehåller 1948 års lag likadana bestämmelser som nya RB. Dock stadgas intet därom, att utsaga av vittne kan i stället för att antecknas i protokollet upptagas stenografiskt eller på fonetisk väg. Dessa tillvägagångssätt torde enligt finsk domstolspraxis nog anses såsom tillåtliga.
    Om vittnes uteblivande utan laga förfall samt om vittnes tredska i övrigt ingå i den nya finska lagen detaljerade bestämmelser, som äro avfattade i nära anslutning till motsvarande stadganden i nya RB. Detsamma gäller om möjligheten att anföra särskilt besvär över utslag, som angår vittnesarvode eller varigenom vittne för utevaro eller annan tredska ådömts böter, vite eller ersättningsskyldighet eller förordnats att hållas i fängelse eller inställas inför rätta.
    Den fjärde underavdelningen av 17 kap. RB innehåller bestämmelser om sakkunniga och den femte åter om syn. Då dessa bestämmelser ha sin nära motsvarighet i nya RB och då de ej äro av någon större principiell bärvidd, så skall jag ej närmare ingå på dem. Däremot är det skäl att något närmare beröra stadgandena i 1948 års lags sista (sjätte) underavdelning, vars rubrik lyder: »Förhör med part under sanningsförsäkran.» Genom stadgandena i denna underavdelning har således även i finsk rätt införts ett på moderna principer byggt nytt bevismedel.
    Huvudstadgandet i ämnet ingår i RB 17: 61: I tvistemål eller brottmål, däri endast privaträttslig talan utföres, kan för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran anställas med endera parten eller med båda. I ett vanligt brottmål kan åter målsäganden på detta sätt förhöras beträffande den omständighet, vad och huru mycket han på grund av brottet lidit skada. — Av dessa stadganden framgår, att förhör med part under sanningsförsäkran är ett primärt bevismedel, som endast kommer till användning på rättens initiativ. Då detta förhör är ett primärt bevismedel, så behöver ej i det beslut, varigenom part ålägges att undergå förhör under sanningsförsäkran, nämnas, över vilka omständigheter han kommer att höras.

    Förhör med part under sanningsförsäkran sker även enligt finsk rätt under straffansvar. Härom ingå detaljerade bestämmelser i lag om ändring av 17 kap. strafflagen av d. 29 juli 1948. — Enligt nya RB kan part vid vite föreläggas att infinna sig personligen till huvudförhandlingen, när han skall underkastas partsförhör i bevisningssyfte. Den finska lagen känner ej en sådan möjlighet i dispositiva mål. Men i ett annat avseende överensstämmer 1948 års lag med nya RB: Om part vägrar att avlägga sanningsförsäkran eller att besvara viss fråga, så medför det ingen annan påföljd än att domstolen kan tolka hans vägran som bevis mot honom.
    Parts legala ställföreträdare kan kallas till förhör under sanningsförsäkran enligt samma regler, som för part är stadgat. Vad åter biintervenient beträffar, så kan en sådan person enligt 1948 års lag aldrig höras under sanningsförsäkran. Finsk rätt saknar nämligen en bestämmelse, som skulle motsvara det tidigare anmärkta stadgandet i nya RB 14: 11.
    Enligt slutstadgandet i 1948 års lag trädde lagen i kraft d. 1 jan. 1949. Genom densamma upphävdes, vad i allmän och speciallagstiftning särskilt stadgats om parts fyllnads- och värjemålsed. Då några övergångsstadganden ej givits, så skola bestämmelserna i 1948 års lag även tilllämpas i sådana processer, anhängiga vid den tidpunkt, då lagen trädde i kraft. Att härigenom vissa tolkningssvårigheter uppstått, kan ej förnekas.

Tauno Tirkkonen.