Om vittnesbevisning vid engelsk domstol. Vår nya rättegångsbalk har beträffande vittnesbevisning vid domstol medfört en ordning, som i mångt och mycket påminner om vad som sedan länge varit brukligt vid de engelska domstolarna. Jag tänker då närmast på vittnesförhören i sådana mål där enskild part företrädes eller biträdes av advokat — och vid de domstolar där domaren blivit medveten om det ur olika synpunkter lämpliga i att förhörsledningen i första hand anförtros åtparterna. Måhända kunna följande iakttagelser, som gjorts under några få månaders studier vid engelska domstolar och advokatkontor, vara av något intresse för denna tidskrifts läsare.
I den engelska rättegången spela som regel vittnesförhören en mer dominerande roll än i den svenska processen. Huvudsakligen sammanhänger detta med att i brottmål den tilltalade samt i tvistemål parterna å ömse sidor höras såsom vittnen. Men även frånsett detta förhållande — som ju i viss mån innebär en olikhet endast till formen men ej i sak — förekommer vittnesbevisning i större utsträckning vid de engelska domstolarna än vid de svenska. Medan hos oss sakförhållanden i många mål, exempelvis i trafikmål, rattfyllerimål och faderskapsmål, ofta helt eller till väsentlig del klarläggas genom skisser och intyg, måste i en motsvarande engelsk rättegång samma sakförhållanden ej sällan styrkas med en omfattande vittnesbevisning. Blodprov synes sålunda i England icke tagas i rattfyllerimål samt endast undantagsvis i faderskapsmål, något som torde sammanhänga med engelsmännens djupt rotade motvilja mot ingrepp i den personliga integriteten. Vidare är att märka att enligt engelsk rätt äger i brottmål den tilltalade att helt undandraga sig att vittna om han så finner fördelaktigt. Motsvarande regel gäller ju även enligt svensk rätt. Men det torde vara ytterligt sällsynt att den som står tilltalad inför en svensk domstol vägrar att yttra sig i målet. I England synes detta dock ingalunda vara ovanligt. Den engelske åklagaren måste därför vara beredd att — som regel med vittnesbevis — styrka omständigheter, som i en svensk rättegång skulle lämnats ostridiga och därför ej blivit föremål för särskild bevisning.
Reglerna om vittnesbevisning äro mera omfattande och detaljerade i engelsk rätt än i svensk. Väsentligen har detta sin grund i en tidigare misstro till juryns förmåga att ur det framlagda bevismaterialet leta fram det som verkligen är betydelsefullt och avgörande för sakfrågan. Genom allehanda inskränkningar i rätten att förebringa bevisning har man därför sökt åstadkomma ett pålitligare underlag för juryns avgörande. Dock har utvecklingen i England liksom annorstädes gått mot
allt färre inskränkningar. Bevisreglerna äro att hämta dels och huvudsakligen från rättsfall och dels från särskilda parlamentsakter. Prejudikaten härröra till största delen från de sista hundra eller hundrafemtioåren och uppgå till ett mycket stort antal. Parlamentsakterna, av vilka endast ett tiotal mera direkt behandla frågor om bevisning, ha nästan samtliga utfärdats under de senaste trettio eller fyrtio åren. Bland dem är »the Evidence act» av 1938 den mest betydelsefulla.
I England gäller sedan gammalt principen om fri bevisprövning såtillvida, att domaren — eller juryn — vid värderingen av den föreliggande bevisningen icke annat än i särskilda undantagsfall är bunden av legala regler. Endast i mål som röra förräderi eller mened utgör ett vittne ensamt otillräckligt bevis. Vidare gäller att ingen person kan mot sitt nekande fällas till ansvar för brott allenast på grund av obeedigat vittnesmål från ett barn ensamt.
Beträffande frågan om vilka fakta i ett mål som över huvud få bevisas är huvudregeln den, att bevisning får förebringas endast rörande »facts in issue» och »facts relevant to facts in issue». Självfallet måste tolkningen av sistnämnda uttryck bereda stora svårigheter, detta trots eller kanske snarare på grund av mängden av prejudikat. I praktiken torde domarens eget omdöme härvidlag spela den avgörande rollen. Vissa förhållanden erkännas emellertid allmänt såsom »not relevant». Sålunda äger i brottmål åklagaren som regel icke att för juryn förebringa bevisning att den tilltalade tidigare straffats för brott.1 Ej heller äger åklagaren visa att den tilltalade åtnjuter dåligt anseende, försåvitt icke denne själv sökt styrka motsatsen. Genom dessa regler har man velat förhindra, att juryn vid sin prövning av vad som är bevisat i målet påverkas av förutfattad mening eller av fördom mot den tilltalade. Vidare gäller att vittne icke får tillfrågas om sin åsikt. »Opinions are not evidence». Det viktigaste undantaget härifrån utgöra förhör med sakkunniga, »expert witness». Allmänt erkänd och ofta tillämpad är också regeln »hearsay is not evidence». Denna grundsats, som självfallet icke kan tillämpas strikt efter bokstaven, gäller icke i mål om ansvar för mord eller dråp beträffande »dying declarations», d. v. s. uppgifter som en person lämnat omedelbart före sin död angående dödsorsaken.
Vad härefter angår frågan om vittnesjäv erkänner engelsk rätt endast ett fåtal jävsanledningar. I äldre tider funnos däremot bestämmelser, som avsågo att från vittnesmål utestänga alla personer, som kunde antagas ha motiv att genom oriktiga eller ofullständiga uppgifter vittna till endera partens förmån. Förutom parterna själva (alltså även den tilltalade i brottmål) voro sålunda alla personer, som på grund av släktskap eller tjänsteförhållande eller av annan anledning kunde ha intresse i saken, uteslutna från möjligheten att vittna. Numera är enligt huvudregeln varje
person behörig — och efter kallelse pliktig — att avge vittnesmål. Härifrån ges dock några undantag. Sålunda äger domaren med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall avgöra, om minderårig eller den som lider av sinnessjukdom eller annan jämförlig sjukdom må tillåtas vittna. Om en person är döv eller stum hindrar detta däremot i och för sig icke att han — genom tecken eller på annat sätt — höres som vittne.
I brottmål gäller den inskränkningen i den allmänna vittnesplikten, att den tilltalade och dennes make icke må höras såsom vittnen annat än på den tilltalades egen önskan. I vissa mål, såsom om ansvar för tvegifte eller hustrumisshandel, kan dock den tilltalades make höras även på åklagarens begäran.
I vissa fall gäller tystnadsplikt. Sålunda kan icke någon tvingas att vittna rörande »affairs of State» såvida icke vederbörande departementschef gett sitt tillstånd. Vidare kan en barrister eller en solicitor aldrig föreläggas att vittna om vad som anförtrotts honom i hans egenskap av juridisk rådgivare, försåvitt icke vederbörande klient uttryckligen samtyckt därtill. I likhet med vad som gäller enligt svensk rätt äger vittne vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet förövat någon brottslig handling.
Vittnesmål avges regelmässigt på ed. Eden kan utbytas mot försäkran under huvudsakligen samma förutsättningar som enligt svensk rätt. I brottmål må barn tillåtas vittna utan ed, om domaren anser att barnet — ehuru ej i stånd att förstå edens innebörd — inser sin plikt att tala sanning.
Vid vittnesförhör inför domstol skall som bekant vittnet först höras av den part som påkallat vittnesförhöret, huvudförhöret (examination in chief). Motparten äger därefter att i sin tur höra vittnet, motförhöret (cross-examination), varefter den förstnämnda parten har rätt att ännu en gång höra vittnet, återförhöret (re-examination). Innan målets handläggning avslutats kan domstolen medge att ett avhört vittne återkallas för förnyat huvudförhör eller motförhör. Om så sker äga parterna rätt till ytterligare motförhör respektive återförhör. Vid vittnesförhöret får vittnet till stöd för minnet anlita anteckningar rörande det sakförhållande varom vittnet höres, men endast om anteckningarna gjorts vid tidpunkten för händelsen ifråga. Har anteckningarna gjorts senare, bestämmer domaren om vittnet får använda dem. Avgörande för domarens ställningstagande är därvid om anteckningarna gjorts så snart efter händelsen, att vittnets minnesbild kan antagas ha varit ogrumlad vid tillfället.
Ändamålet med huvudförhöret är att få vittnet att för domstolen och juryn berätta allt som vittnet vet av det som kan vara relevant och väsentligt i målet. Under detta förhör, alltså vid förhör av egna vittnen, äro ledande frågor förbjudna. Förbudet avser dock icke inledande eller mera betydelselösa frågor, vilka i tidsbesparande syfte ofta äo ledande. Om ett vittne under huvudförhöret visar sig vara fientligt inställt gentemot den part som påkallat vittnet, kan domaren tillåta att förhöret sker med
ledande frågor, d. v. s. enligt den princip som annars är förbehållen motförhöret. Hur fientligt ett vittne än uppträder gentemot egen part, får denna part dock ej söka visa att vittnet åtnjuter dåligt anseende eller tidigare dömts för brottslig handling och på grund därav icke förtjänar tilltro. Det kan i detta sammanhang nämnas att en barrister, som för en parts talan i en rättegång, som regel icke sammanträffat med egna vittnen före rättegången. Den förhandskännedom, som barristern måste äga för att kunna leda förhöret, erhåller han genom partens solicitor. Denne har nämligen att före rättegången leta fram vittnen, höra dessa samt för barristerns räkning göra en skriftlig sammanfattning av vad varje vittne känner till i målet.
Motförhöret anses bland engelska jurister erbjuda den säkraste garantien mot ofullständiga, förvrängda eller felaktiga vittnesmål. Syftet med förhöret är att ge part möjlighet att vinna upplysning om förhållanden som tala till partens förmån och som av denna anledning icke kommit fram under huvudförhöret, att försvaga verkan av vad vittnet under huvudförhöret anfört till stöd för motpartens talan samt att visa att vittnet genom sitt uppträdande eller genom sin tidigare vandel över huvud icke är värt tilltro. Beträffande den sista punkten må framhållas att domaren alltid äger att ingripa till vittnets skydd mot ett alltför pressande motförhör. Detta kan ske genom att domaren medger vittnet att underlåta att besvara en framställd fråga eller stundom genom en uppmaning till vederbörande barrister att visa »fair play» mot vittnet. En sådan uppmaning får alltid åsyftad verkan på grund av domarens stora och obestridda auktoritet.
Återförhöret har till syfte att ge vittnet tillfälle att förklara, vad vittnet yttrat under motförhöret. Under återförhöret får därför endast ställas frågor som röra spörsmål som varit uppe under motförhöret. Med domarens medgivande kan dock även andra frågor ställas. Men i sådana fall är motparten berättigad till förnyat motförhör. Vid återförhöret få ledande frågor icke ställas utan domarens medgivande.
Vittnesförhörets praktiska utförande är föremål för ett långt större intresse bland de engelska juristerna än vad förhållandet är hos oss. Det är särskilt förhörstekniken under motförhöret som diskuteras. Denna del av vittnesförhöret anses nämligen av många ställa de största kraven på en barristers yrkesskicklighet och förmåga. Men icke blott bland jurister utan också bland den stora allmänheten tilldraga sig motförhören av vittnen — liksom rättegångsmålen över huvud — ett livligt intresse. Måhända sammanhänger detta med engelsmännens svaghet för tävling och strid enligt fastställda regler. I en engelsk rättegång, som i och för sig ej sällan ger intryck av en intellektuell tvekamp, utgöra motförhören ofta kampens höjdpunkter.
I det följande skall i korthet omnämnas några av de råd angående vittnesförhör som unga barristers, »devils», (och stundom även besökande utländska jurister) kunna få mottaga av sina mer erfarna kolleger.
Det framhålles såsom eftersträvansvärt att så tidigt som möjligt under rättegången göra ett fördelaktigt intryck på domare och jury. Med hänsyn härtill bör det »bästa» vittnet höras först. Ett vittne, som lugnt och trovärdigt avger sitt vittnesmål och som inte låter sig snärjas eller förvillas under motförhöret, stärker icke blott partens ställning hos domstolen utan inger även partens övriga vittnen tillförsikt. (Det bör i detta sammanhang nämnas, att enligt engelsk rätt vittne åhör som regel även tidigare vittnesförhör i målet.) I allmänhet bör även ett »gott» vittne sparas till sist. Över huvud lägges stor vikt vid att vittnena höras i en ordning som underlättar för domstolen att förstå målet och vederbörande parts ståndpunkt. Det förekommer aldrig att en barrister överlåter åt domstolen att bestämma i vilken ordning vittnena skola höras.
Det anses oklokt att själv påkalla vittnesförhör med en person, som motparten i annat fall ämnar låta höra. Därigenom frånsäger man sig nämligen fördelen av att motförhöra vittnet.
Vad angår barristerns uppträdande under själva förhöret tillrådes han att alltid använda ett enkelt och naturligt språk. Han bör aldrig förlora sitt lugn och sin värdighet, hur trögt vittnet än besvarar hans frågor eller hur fatala vittnets svar än äro för den egna parten. Han bör icke tro att han kan skrämma ett motsträvigt vittne att berätta något som vittnet önskar förtiga. Han bör i stället genom vänlighet, tålamod och gärna ett stänk av humor försöka få även ett sådant vittne att tala. Under förhöret bör barristern ha sina ögon fästade på vittnet samt noga uppmärksamma tonfall och minspel. Under motpartens förhör bör han föra noggranna anteckningar över frågor och svar. Detta är en viktig förutsättning för att han sedan skall kunna leda motförhöret eller återförhöret.
Om ett eget vittne skulle visa sig avogt eller fientligt, bör förhöret antingen slutföras så snabbt som möjligt för att därigenom begränsa den skada som vittnesmålet kan medföra eller också fortsättas så länge, att det tydligt framgår att vittnet verkligen är partiskt.
Den unge barristern varnas vidare för att under motförhöret fråga för mycket. En fråga skall aldrig ställas utan en bestämd avsikt. Det finns ofta inget skäl att motförhöra ett vittne som ej gjort den egna partens sak någon egentlig skada. Särskild anledning till återhållsamhet med frågorna föreligger då ett vittne kan antagas lämna missvisande eller lögnaktiga svar. I sådana fall bör en fråga icke framställas utan att vederbörande barrister är beredd att övertygande vederlägga oriktiga uppgifter av vittnet. Men även då ett vittne är ärligt och uppriktigt bör den motförhörande visa stor försiktighet i valet av frågor. Många varna — kanske av egen dyrköpt erfarenhet — för att framställa andra frågor än sådana där man med säkerhet kan vänta att svaret måste bli gynnsamt för den egna parten.
I jämförelse med de svenska bevisreglerna äro de engelska mera detaljerade och svåröverskådliga. Vad särskilt angår brottmålen har i Eng-
land en i och för sig tilltalande strävan efter »fair play» gentemot den anklagade medfört en mångfald regler och särbestämmelser som ej sällan förefalla tillkrånglade och oklara. Tolkningen av dessa regler ger också ofta upphov till långvariga och för lekmannen svårförståeliga diskussioner mellan de i rättegången deltagande juristerna. Något behov av att inför en svensk publik närmare ingå på dessa regler torde icke föreligga. Möjligen skulle man vilja tillråda en del svenska förhörsledare att betänka det ofta välgrundade i de engelska bevisreglerna »hearsay is not evidence» och — kanske särskilt — »opinions are not evidence».
Vad angår vittnesförhören synes man i England genom de uppträdande juristernas skickliga förhörsledning ofta få ut mera av vittnesmålen än vad fallet är vid de svenska domstolarna. Om man söker göra en jämförelse mellan det praktiska handhavandet av vittnesförhör vid engelska domstolar och vid svenska, måste man dock hålla i minnet vissa principiella skiljaktigheter, som nödvändigtvis medföra olikheter även beträffande förhörsmetoderna. Medan sålunda den svenske förhörsledaren enligt uttryckligt lagstadgande bör uppmana vittne att i ett sammanhang avge sin berättelse, så sker huvudförhöret vid de engelska domstolarna i form av en detaljerad utfrågning. Vittnet har ofta att svara endast ja eller nej på framställda frågor och i regel hindras vittnets försök till närmare redogörelse eller förklaringar. Med en dylik förhörsmetod är det naturligt att under huvudförhöret huvudsakligen de omständigheter framhållas som tala till förmån för den part som åberopat vittnet. Det är tydligt att under sådana förhållanden måste motförhöret få en långt större betydelse i England än hos oss. Men oavsett om vittnesförhören hos oss ledas av domaren eller av partsombuden synes det värdefullt att vi även för framtiden bevara den svenska traditionen att så vitt möjligt erhålla en redan från början objektiv vittnesutsaga.
När det gäller själva ledningen av vittnesförhören är det påfallande med vilken säkerhet, planmässighet och målmedvetenhet som de engelska advokaterna gå till verket Detta har ju sin naturliga förklaring däri att de engelska advokaterna alltsedan studieåren vid de olika Inns of Court utbildats och tränats i att leda vittnesförhör. Det torde sällan förekomma att en engelsk domare — i motsats till sin svenske kollega — behöver ingripa för att få ett vittne att tala tillräckligt högt och tydligt eller i sådan takt att protokollföraren hinner följa med. Allt detta är ting som förhörsledaren noga tillser. Men det finns anledning hoppas att de brister som för närvarande vidlåda vittnesförhören vid våra domstolar — och som i stor utsträckning funnits även tidigare — komma att försvinna när de svenska advokaterna fått intresset väckt för vittnespsykologi och förhörsteknik samt fått ytterligare vana i förhörsledning.
Sten Rudholm.