Slutet på ett justitiedepartement. Bland de juridiska tidskrifter, som efter det nazistiska sammanbrottet börjat utkomma i Tyskland och om vilkas existens det kan vara anledning att upplysa i SvJT, befinner sig även den i Heidelberg utgivna Süddeutsche Juristen-Zeitung. En av dess utgivare

SLUTET PÅ ETT JUSTITIEDEPARTEMENT. 635är Gustav Radbruch, förutvarande professor i straffrätt och en av Weimarrepublikens justitieministrar.
    När räkningen över den tyska juristvärldens förluster under Hitlertiden göres upp, är det med stor tillfredsställelse man konstaterar, att Radbruch hör till dem som överlevat med sin juristära i behåll. Tidigt såg han vad som skulle komma. Den som skriver dessa rader hörde honom en gång den ödesdigra våren 1933 inför Tysklands sista fria riksdagsval hålla ett tal till en akademisk publik i Freiburg im Breisgau. Han kom då bl. a. in på vad den av nazisterna utlovade germaniseringen av den tyska rätten kunde antagas komma att innebära och tecknade bilden av ett samhälle, där sjuklingar avlivades såsom samhällsonyttiga och politiska motståndare till den härskande ordningen, med återupptagande av en från Tacitus känd metod att undanskaffa förbrytare, sänktes i de östliga träsken, höljda av törnen. Vi studenter logo, men den som var lyhörd som Radbruch kunde tydligen redan då höra instrumenten stämmas till den danse macabre, som skulle leda det tyska rättssamhället och hela landet till blodig undergång.
    För många, även svenska iakttagare var det en källa till förvåning, att den rättskultur, som troddes vara rotfast i Tyskland, till synes så motståndslöst lät sig utplåna av det nazistiska tyrannväldet. En central del av detta händelseförlopp belyses av Radbruch i en artikel i Süddeutsche Juristen-Zeitung för 1948 med rubriken »Des Reichsjustizministeriums Ruhm und Ende. Zum Nürnberger Juristen-Prozess».1 Med hänsyn till ämnets allmänintresse och svårigheten att för närvarande erhålla tillgång till den tyska tidskriftslitteraturen, kan det måhända vara anledning att här i korthet redogöra för Radbruchs synpunkter.
    Under det gamla Reichsjustizministerium sorterade icke några andra myndigheter än Reichsgericht och Reichspatentamt. Ministeriet hade sålunda icke någon administrativ arbetsbörda utan var ett rent lagstiftningsorgan. Enligt Radbruch bestod det »aus einer kleinen Anzahl sublimer Justiz-Künstler, exakter Gesetz-Ingenieure, sorgfältiger Wort-Graveure». Endast personer av hög juridisk skicklighet kunde hävda sig i denna miljö, och ministeriet blev en plantskola för framstående jurister, av vilka många övertogos av andra ministerier eller av Reichsgericht. Också förmådde Reichsjustizministerium längre än de andra ministerierna att värja sig mot politiska inkräktare och bevara sin fackliga karaktär. Situationen blev emellertid ohållbar i och med att Reichsjustizministerium år 1934 förvandlades till chefsmyndighet för hela rikets rättsväsen och till följd härav plötsligt svällde upp till att räkna omkring 250 anställda jurister. Därmed höll också politiseringen sitt intåg.
    Riksjustitieminister var då Franz Gürtner, som övertagits av Hitler efter att ha beklätt samma post i v. Papens och Schleichers kabinett. Radbruch anser om Gürtner, att han belastas av ansvaret för legaliseringen av morden d. 30 juni 1934 och närmast följande dagar (se härom SvJT 1934 s. 507), men att han försökte motsätta sig de s. k. anstaltsmorden på sinnessjuka och andra. Sedan Gürtner i januari 1941 avlidit, förestods ministeriet till

 

    1 Süddeutsche Juristen-Zeitung. Jahrgang 3. Nr 2 s. 57.

636 s. p.augusti 1942 av statssekreteraren Frans Schlegelberger. Denne, som nu fällts till ansvar i Nürnbergprocessen mot det tredje rikets juridiska toppfigurer, betecknas i domstolsutslaget som en tragisk gestalt.
    Tillhörande ministeriets gamla ämbetsmannauppsättning och utan de erforderliga partimeriterna hade Schlegelberger icke några utsikter att uppnå ställningen som riksjustitieminister, vilken post i stället eftertraktades av tre framskjutna nazister: Frank, president i den nazistiska skapelse som gick under namnet Akademie für Deutsches Recht, Thierack, den blodbesudlade folkdomstolens ordförande, och Freisler, som vid ministeriets politisering placerats som statssekreterare vid Schlegelbergers sida. Bakom dessa tre pretendenter lurade emellertid en ännu ruskigare förbrytartyp, Himmler, som strävade efter att överföra hela straffrättskipningen till polisen och gärna hade uppslukat hela ministeriet. Härtill kom, att Schlegelbergers handlingsmöjligheter ytterst voro beroende av Hitler själv, vilken saknade varje sinne för sanning och rättvisa, ansåg samvetet vara »eine jüdische Erfindung», endast trodde på makten och effektiviteten samt avskydde jurister.
    I den situation, vari Schlegelberger sålunda befann sig, såg han som sin mission att genom enstaka eftergifter åt barbariet försöka bevara så mycket som möjligt av rättsordningen som sådan. Uppgiften var hopplös. De kompromisser, genom vilka Schlegelberger sökte sätta en damm för utvecklingen, kommo alltmer att likna vad han ville förebygga. Också Schlegelberger hemföll åt den själsliga avtrubbning, som kom att utmärka stora delar av det tyska folket. Träffande beskriver Radbruch ur denna synpunkt Hitlers taktik: »Da Hitler nämlich nur allmählich und schrittweise vom Schrecklichen zum immer Schrecklicheren fortschritt, wirkte schliesslich auch das Schrecklichste nicht mehr überraschend, rief nicht mehr den spontanen Schrei der Empörung hervor, wurde vielmehr wie ein schon Halbgewohntes mit leidendem Fatalismus hingenommen und über neuem Allerschrecklichsten bald wieder vergessen.» Med talande exempel, delvis utförligare än i Nürnbergdomen, belyser Radbruch den eftergifternas och kompromissernas väg, som Schlegerberger kom att vandra. Ett typfall är att Schlegelberger, då halvjudarna hotades av deportation österut, framkom med förslaget att de skulle få möjlighet att undgå detta öde genom att frivilligt underkasta sig sterilisering.
    Tre lärdomar för framtiden anser Radbruch kunna dragas av Schlegelbergers fall: 1) Ingen må tro, att han genom att medverka till ett mindre ont skall lyckas förebygga ett större ont. Försöket har ofta nog gjorts och misslyckats. Det leder oundvikligen till att man beblandar sig med det onda, som skulle bekämpas, och till slut icke längre klart inser att det är ett ont. 2) Ingen har rätt att låta hänsyn till s. k. högre ändamål eller värden döva samvetets röst. Det yttersta ansvaret har envar själv. »Der Welt sorg nit — je wie Du rein von Schlacke bist, wird sie es mit.» 3) Tro icke, att man enbart genom en hänvisning till vad som är sakligt och lagenligt kan bemästra de verkligt svåra rättsfrågorna! Saklighet och lagenlighet förslå endast så länge som statsmakten ligger i anständiga händer. Skulle åter staten, för att tala med Augustinus, bli ett stort rövarband,

SLUTET PÅ ETT JUSTITIEDEPARTEMENT. 637då kan endast tron på högre värden hjälpa, då måste rättskänslans heta låga slå igenom alla hänsyn och all ängslan. Illa är det, om den förbrinner och falnar under tillvaratagandet av sekundära värden som saklighet och lagenlighet i tjänst hos en positivism, som har glömt den högsta av alla rättssatser: att man skall mera lyda Gud än människor.
    När Schlegelberger lämnade ministeriet, blev Thierack riksjustitieminister.Denne prisgav villigt de sista resterna av den tyska rättsordningen för att tillmötesgå Hitlers och Himmlers önskningar. När sammanbrottet kom, undandrog han sig genom självmord den jordiska rättvisan. Skändat och vanärat upphörde Reichsjustizministerium självt att finnas till. Ett nytt Tyskland får försöka anknyta till rättstraditioner längre bort i tiden. Radbruch är emellertid i slutet av sin artikel angelägen att framhålla, att det även under nazismens allra värsta år åtminstone fanns en del tyska domare, som icke utan personliga risker sökte värna om domstolarnas oavhängighet.

S. P.