SVENSK RÄTTSPRAXIS.
KOLLEKTIV ARBETSRÄTT 1929—19481
AV
PROFESSOR FOLKE SCHMIDT.
I.
Inledande anteckningar. Sedan arbetarna under 1870- och 80-talen börjat organisera sig i fackföreningar, vann kollektivavtalet snart en avsevärd utbredning på olika arbetsområden. Det dröjde emellertid innan den kollektiva arbetsrätten underkastades rättslig reglering. Det var länge en oklar fråga om kollektivavtalet överhuvudtaget kunde tilläggas några rättsverkningar. Först i rättsfallet NJA 1915 s. 233 tog HD direkt ställning till denna fråga (jfr 1910 s. 428). Tidningen Aftonbladet hade instämt Svenska Typografförbundet med yrkande om skadestånd med anledning av att förbundets medlemmar nedlagt arbetet i samband med storstrejken 1909. Förbundet bestred yrkandet och menade att kollektivavtalet endast var ett faktiskt fredsfördrag som icke medförde några rättsliga förpliktelser. Denna ståndpunkt underkändes dock av HD som uttryckligen förklarade, att kollektivavtalet var bindande samt att avtalsbrott i och för sig medförde skadeståndsplikt. Utgången blev likväl frikännande, då domstolen antog, att avtalet icke åsyftat att stadga förbud mot sympatistrejk.
Att kollektivavtalen upprätthölls berodde icke på rättsliga sanktioner. Möjligheten att instämma en avtalsbrytande part till domstol utnyttjades ytterst sällan. Den kränkta parten kunde icke vänta den långa tid som förlöpte medan målet gick genom alla instanser. Arbetsmarknadens organisationer tilltrodde inte heller de allmänna domstolarna kompetens att bedöma tvister om kollektivavtal.
Under många år stod frågan om en lagstiftning om kollektivavtalet på dagordningen. Ett flertal lagförslag utarbetades utan att man nådde något positivt resultat. Slutligen löstes frågan genom tillkomsten 1928 av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol. Med denna lagstiftning fick vi en fullständig nyreglering av den kollektiva arbetsrätten. Lagen om kollektivavtal (KAL) fastslog principen att tvister om kollektivavtal skall lösas av domstol och icke får föranleda stridsåt