Karakteristik av arbetsdomstolens verksamhet. AD har från d. 1 jan. 1929 till d. 31 dec. 1948 avkunnat något mer än 2,500 domar. Det stora flertalet eller närmare 90 % av alla mål har dragits inför AD av arbetarparten. Vanligen har de gällt krav på grund av att arbetsgivaren underlåtit att följa kollektivavtalets bestämmelser eller kränkningar av föreningsrätten. Att arbetarparten oftare än arbetsgivareparten står i kärandeställning förklaras av förhållandet, att arbetsgivaren som regel har möjlighet att faktiskt genomdriva sin tolkning av en tvistig bestämmelse i avtalet. Det är ju i de flesta fall han som genom ensidiga åtgärder kan bestämma om avtalets tillämpning på arbetsplatsen. De mål som förts till AD av arbetsgivare har framför allt rört otillåtna stridsåtgärder och frågor om arbetsskyldighetens omfattning.
    Som AD:s förste ordförande Arthur Lindhagen vid olika tillfällen uttalat har AD i sin verksamhet sökt följa klara och bestämda linjer samtsträngt hållit fast vid ett rent rättsliga betraktelsesätt.1 Ett studium avAD:s domar visar, att AD redan under sina första verksamhetsår träffade en serie avgöranden vilka blev vägledande för framtiden. AD söker icke att nå ett skälighetsavgörande som utgör något slags kompromiss mellan parternas yrkanden. Domstolen har sålunda en helt

 

    1 Se senast Lindhagens yttrande, 18: de nordiska juristmötets förhandlingar s. 63 f.

 

42—497004. Svensk Juristtidning 1949.

658 FOLKE SCHMIDT.annan karaktär än den engelska Industrial Court vilken tillämpar ett sådant kompromissförfarande.
    Vid sidan av tre ämbetsmän har AD som ledamöter fyra lekmän, två utsedda efter förslag från arbetsgivaresidan och två efter förslag från arbetarsidan. Lekmännen är icke representanter för de tvistande parterna utan de intager ställningen som domare i en kollegial domstol. Det är allmänt omvittnat, att lekmannadomarna också uppfattar sin uppgift på detta sätt och ådagalägger en stark strävan efter objektivitet. Omkring två tredjedelar av AD:s domar har varit enhälliga. Vid avgörande av frågor av principiell betydelse har det dock icke kunnat undvikas, att skilda rättsuppfattningar kommit till synes inom domstolen. Arbetsgivareledamöterna har bestämt hävdat arbetsgivarens rätt att leda sitt företag utan inblandning från arbetarparten i arbetsgivarens handlingsfrihet. Med hänsyn till att den allmänna rättsliga ramen byggt på den liberala frihetsgrundvalen har arbetsgivarnas uppfattning på denna punkt som regel vunnit stöd hos domstolens ämbetsmän och arbetarledamöterna sålunda stannat i minoritet. Även när det gällt rätten att vidtaga stridsåtgärder har principiella motsättningar kommit till synes. Från arbetarhåll har man velat tolka KAL:s förbud mot stridsåtgärder relativt snävt. Skiljelinjerna är dock här icke lika klara som i frågorna om arbetsledningen.

 

    En översikt av arbetsrättslig praxis bör icke gärna, när den ges första gången i SvJT, begränsas till att avse en kortare period t. ex. de sista fem åren. Läsaren skulle då få en mycket bristfällig orientering. Flera av de intressantaste avgörandena fälldes av AD redan under de första verksamhetsåren. Väljer man att ge en översikt över hela perioden från d. 1 jan. 1929, då AD började sin verksamhet, kan en översikt dock icke åsyfta fullständighet. Förutom AD:s 2.500 domar skulle då beaktas omkring 50 avgöranden av HD eller av hovrätterna. Jag har således tvingats att göra ett urval och att endast behandla sådana rättsfall som belyser särskilt betydelsefulla rättsfrågor. Givet är att principerna för ett sådant urval alltid kan diskuteras. En kännare av AD:s praxis kan vilja anmärka, att jag underlåtit att omnämnda vissa avgöranden som borde ha haft sin plats i denna översikt men att jag i stället upptagit vissa andra rättsfall av mindre vikt.
    Denna översikt, som uppdelats på detta och nästa häfte av SvJT, har begränsats till att avse den kollektiva arbetsrätten. Det är min avsikt att senare ge en motsvarande översikt över det enskilda tjänsteavtalets rätt.

 

    Arbetsdomstolens behörighet. Huvudstadgandet rörande AD:s behörighet är 11 § LAD. Enligt detta stadgande hänföres till mål rörande kollektivavtal tvister 1) om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd, 2) huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller vad som stadgas i KAL samt 3) om påföljd av förfarande som förmenas strida mot kollektivavtal eller mot KAL.
    Det förekommer ofta, att en oorganiserad arbetsgivare utfäster sig att betala sina arbetare lön och övriga förmåner enligt det kollektiv-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. KOLLEKTIV ARBETSRÄTT. 659avtal som gäller för organiserade arbetsgivare i facket. Frågan om betydelsen av dylika utfästelser har kommit under HD:s prövning. HD har därvid utgått från att ett avtal med en eller flera enskilda arbetstagare icke kan anses som ett kollektivavtal. Tvist om ett sådant avtal skall således prövas av allmän domstol och icke av AD (NJA 1933 s. 147, 1948 s. 1, jfr AD 1941 nr 123). Skulle arbetsgivaren däremot i förhållande till arbetstagarnas organisation ha åtagit sig en förbindelse att tillämpa kollektivavtalet i facket är enligt AD:s praxis denna förbindelse ett kollektivavtal och AD således behörigt forum (se t. ex. AD 1937 nr 33). Att förbindelsen endast innehåller en hänvisning till riksavtalet, hindrar icke att förbindelsen är ett kollektivavtal. Det synes därför vara felaktigt när Göta Hovrätt i en dom refererad i SvJT 1940, Ref. s. 69, upptagit till prövning ett anspråk som grundats på en dylik förbindelse. (Se vidare Lindhagen i SvJT 1942 s. 454 ff.)
    Själva spörsmålet huruvida ett kollektivavtal gäller mellan parterna eller ej skall enligt 11 § LAD avgöras av AD. Vid bedömande av sin egen behörighet måste allmän domstol emellertid ha möjlighet att företaga viss prövning av denna fråga. Det skulle vara alltför opraktiskt om allmän domstol skulle vara tvungen att visa ett mål från sig redan på grund av ett naket påstående av svarandeparten, att kärandens anspråk har sin grund i ett kollektivavtal. I motiveringen till domen 1941 nr 127 uttalar AD sig härom i allmänna ordalag. Reser part vid tvist inför allmän domstol invändningen att rättsförhållandet skall bedömas enligt kollektivavtal »lärer domstolen hava att för bedömande av sin egen behörighet ingå i prövning av frågan om kollektivavtal gäller eller icke. Denna fråga avgöres därigenom icke med verkan utanför rättegången».
    AD upptager till prövning motfordran som kvittningsvis anföres endast när fordringen har sin grund i kollektivavtal eller i KAL. AD harsålunda vid prövningen av lönekrav på grund av kollektivavtal icke upptagit till bedömning en motfordran som arbetsgivaren gjort gällande på grund av att arbetstagaren köpt varor på kredit hos arbetsgivaren (1933 nr 183, se även 1948 nr 86) eller på grund av arbetstagaren av vårdslöshet förstört arbetsgivarens egendom (1936 nr 105). Motfordringen går i sådana fall vid AD i kvittning mot lönekravet endast om motfordringen är medgiven (1942 nr 79). På motsvarande sätt har allmän domstol vid bedömandet av ett krav som hör under dess behörighet avvisat prövning av en kvittningsvis anförd motfordran, när motfordringen varit av den art, att den bort bedömas av AD (SvJT 1942 Ref. s. 33). Efter tillkomsten av nya RB är nu angivna rättsgrundsatser uttryckligen lagfästa. Då man har ett specialforum av denna art, må enligt RB 10 kap. 17 § sista stycket yrkande om kvittning för fordran icke upptagas av domstol som ej äger upptaga tvist angående samma fordran.
    Parterna har icke rätt att genom avtal överenskomma om forum. Reglerna om AD:s behörighet är tvingande rätt. Genom en klausul i kollektivavtalet att viss fråga skall regleras av kollektivavtalet som eljest skulle höra under det personliga avtalet kan parterna emellertid nå

660 FOLKE SCHMIDT.samma syfte som genom ett avtal om forum. AD har sålunda ansett sig behörig att pröva arbetsgivarens krav på ersättning på grund av att arbetstagaren genom vårdslöshet skadat arbetsgivarens egendom, när kollektivavtalet givit en allmän föreskrift att de anställda är skyldiga att varsamt handskas med arbetsgivarens egendom (1942 nr 96, jfr 1938 nr 62). Likaså anses i semestermål AD:s behörighet vara grundad på LAD och icke på forumstadgandet i 26 § semesterlagen, när kollektivavtalet innehåller en klausul »semester skall utgå enligt lag» (AD1941 nr 155, 1942 nr 79, 1947 nr 48, jfr AD 1930 nr 78 och NJA 1934 s. 156).
    För AD:s behörighet enligt LAD förutsättes, att anspråket skall vara tvistigt och att tvisten skall beröra just själva kollektivavtalet. Åtminstone gäller detta beträffande anspråk som rör enskilda arbetstagares rättsställning. AD har sålunda visat från sig krav på lön enligt kollektivavtal, när kravet varit ostridigt och arbetsgivaren underlåtit att betala enbart på grund av ekonomiska svårigheter (AD 1936 nr 34). För att erhålla en inkassodom har arbetstagaren sålunda att hänvända sig till allmän domstol. Till AD hör ej heller mål, där en invändning framställes, men denna grundar sig på ett förhållande som icke har samband med kollektivavtalet som t. ex. invändningen att fordringen är betalad eller preskriberad enligt allmänna regler om preskription (AD 1939 nr 70).
    Efter tillkomsten av LAD har AD tillagts kompetens att döma även i vissa andra tvister än tvister om kollektivavtal. De olika forumstadgandena må här omnämnas, trots att jag icke noterat några rättsfall av särskilt intresse som berör dessa stadganden. AD skall upptaga och avgöra mål som avser tillämpningen av FFL, dock att mål om försummelse att iakttaga varsel enligt 16 § 2 st. FFL skall bedömas av allmän domstol. Enligt lagen om medling i arbetstvister 6 § äger AD att på anmälan av förlikningsman förelägga part att vid vite fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Enligt lagen om arbetarskydd 44 § är AD behörigt forum vid talan mot arbetsgivare på grund av att denne hindrat skyddsombud att fullgöra sin uppgift eller utsatt skyddsombud för personliga trakasserier, medan talan mot arbetskamrat hör under allmän domstol.
    Enligt lagen om semester 26 §, lagen om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. 6 § och enligt lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring 7 § är AD behörig domstol i mål beträffande »arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal». Dessa forumstadganden är vidsträcktare än 11 § LAD. Sålunda synes enligt lagtexternas ordalydelse AD vara behörig även då ett krav icke är tvistigt eller då svaranden reser en invändning som icke har samband med kollektivavtal t. ex. invändningen att fordringen är betald eller preskriberad enligt allmänna preskriptionsregler.
    Lagen 1947 om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön avser att delvis upphäva olägenheterna av den inkonsekvens

SVENSK RÄTTSPRAXIS. KOLLEKTIV ARBETSRÄTT. 661som finnes hos lagstiftningen, när å ena sidan en fordran på arbetslön skall gå till allmän domstol så snart det är ett klart inkassokrav men hänvisas till AD om fordringen är tvistig, medan å andra sidan en fordran enligt semesterlagen alltid hör under AD då målet rör arbetstagare, vars arbetsavtal regleras av kollektivavtal. Betalningsföreläggande må sökas vid allmän domstol vare sig det gäller vanlig arbetslön eller semesterlön eller semesterersättning. Först om ansökningen bestrides, skall domstolen överlämna målet till AD, om AD anses behörig i tvisten.

 

    Vem är att anse som arbetstagare? Det kunde synas naturligt att man i olika lagar menade detsamma med arbetstagare (arbetare), i den mån den särskilda lagen i fråga icke direkt angav att begreppet arbetstagare där hade en annan innebörd än i lagstiftningen i övrigt. Så är emellertid icke förhållandet. Skilda synpunkter har blivit bestämmande vid tillämpningen av olika lagar. Man kan urskilja väsentligen två olika arbetstagarebegrepp. Ett civilrättsligt arbetstagarebegrepp har utbildats av HD i anslutning främst till stadgandet om förmånsrätt för lön i HB 17:4 och av AD vid tillämpningen av KAL, FFL och lagen om semester. Vissa offentligrättsliga lagar bygger på ett socialrättsligt arbetstagarebegrepp som har en vidare omfattning än det civilrättsliga. Försäkringsrådets praxis vid tillämpningen av lagen om försäkring för olycksfall i arbete har varit vägledande vid utbildningen av det socialrättsliga arbetstagarebegreppet. Efter lagstiftning 1945 har det socialrättsliga arbetstagarebegreppet vunnit insteg på arbetsfredslagstiftningens område genom att FFL, KAL med flera andra lagar blivit tillämpliga även på s. k. beroende uppdragstagare.
    Det väsentliga i det civilrättsliga arbetstagarebegreppet är enligt AD, att arbetstagaren varit rättsligen förpliktad till en personlig arbetsprestation. Detta kännetecken understrykes av Lindhagen i dennes yttrande i egenskap av AD:s ordförande över det förslag som låg till grund för 1945 års ändringar av de s. k. arbetsfredslagarna. I detta yttrande gör Lindhagen en jämförelse med den situation som föreligger om ett uppdrag givits till en juridisk person t. ex. ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. En sådan juridisk person kan aldrig vara arbetstagare och är enligt sakens natur hänvisad till att låta uppdraget utföras av andra. Är uppdraget sådant, att det lika väl kunnat anförtros åt en juridisk person, kan det icke anses som ett tjänsteavtal. Samma jämförelse återkommer i AD 1947 nr 48 i anslutning till en längre principiell utredning av arbetstagarebegreppet. HD:s praxis är icke lika entydig som AD:s. HD synes icke ha fäst samma avseende vid den personliga arbetsskyldigheten utan företagit en mera allmän värdering av olika faktorer som kan anses typiska för ett arbetsavtal. I rättsfallet NJA 1924 s. 274 gavs förmånsrätt för lön åt en ackordstagare som utfört skogsarbete personligen tillika med sitt husfolk.
    De talrika rättsfallen i anslutning till olika lagar rörande vem som skall anses som arbetstagare kan icke redovisas inom ramen för denna

662 FOLKE SCHMIDT.översikt. Huvudparten av rättsfallen är noterade i proposition 1945 nr 88 med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt m. m. Jag får vidare hänvisa till den översikt som lämnas i BERGSTRÖM, Kollektivavtalslagen, 1948, s. 39 ff.
    Ett rättsfall från tiden efter 1945 års lagändringar må dock refereras. AD 1947 nr 48 avsåg tolkningen av ett kollektivavtal mellan Lantarbetsgivareföreningen och Skogs- och flottningsarbetareförbundet. Kollektivavtalet innehöll en prislista, vars priser jämväl var avsedda att gälla för det fall att medlemmar av förbundet utförde körningar med egna hästar. Beträffande allmänna bestämmelser hänvisade avtalet till ett mellan föreningen och förbundet träffat ramavtal för skogsarbete, vilket innehöll bl. a. klausulen »Semesterersättning och semesterledighet utgår enligt gällande lag». Målet avsåg ett yrkande från arbetarparten att några arrendatorer som utförde körningar med egna hästar skulle erhålla semesterförmåner. AD konstaterade, att arrendatorerna icke kunde anses som arbetstagare i civilrättslig mening och att de således icke kunde stöda något semesteranspråk på semesterlagen. Överenskommelsen mellan parterna fick emellertid anses åsyfta, att de flesta av de allmänna bestämmelserna i ramavtalet skulle gälla också för arrendatorerna. Det måste då ankomma på arbetsgivareparten — vilken funnit sig i att arrendatorer jämlikt kollektivavtalen i vissa hänseenden likställts med arbetstagare — att visa att semesterbestämmelsen icke varit avsedd att tillämpas på dem. Arrendatorerna förklarades med denna motivering berättigade till semesterförmåner.
    Rättsfallet belyser en ändring av utgångspunkterna som blivit följden av 1945 års lagändringar. Enligt vad som betonades i riksdagspropositionen skulle 1945 års lagstiftning icke ha avseende annat än på de förhållanden som omedelbart berördes av lagändringarna. 1945 års lagstiftning innebär emellertid ett nytt moment som inverkar på tolkningen av kollektivavtal. Hade före 1945 års lagstiftning en organisation som bestod av både arbetstagare och beroende uppdragstagare ett kollektivavtal med en arbetsgivarepart, kunde kollektivavtalet icke avse de beroende uppdragstagarna. Efter 1945 års lagstiftning kan organisationen på avtalsvägen tillförsäkra medlemmar som är beroende uppdragstagare samma förmåner som de medlemmar som är egentliga arbetstagare. Under sådana förhållanden är det naturligt att antaga som allmän tolkningsprincip, att kollektivavtalets bestämmelser in dubio omfattar både de medlemmar som är arbetstagare i egentlig mening och de medlemmar som är beroende uppdragstagare.

 

    Fackföreningen och dess medlemmar. Rörande de fackliga organisationerna, som är att anse som ideella föreningar, har vi som bekant icke någon lagstiftning. Förhållandet mellan föreningen och dess medlemmar regleras i första hand av föreningens stadgar.
    Frågan om en ideell förenings rätt att utesluta en misshaglig föreningsmedlem har prövats i en serie rättsfall. NJA 1931 s. 604 gällde ett yrkande att domstol skulle upphäva ett beslut varigenom Stockholms

SVENSK RÄTTSPRAXIS. KOLLEKTIV ARBETSRÄTT. 663Kristliga Ynglingaförening uteslutit en medlem. I hovrättens av HD fastställda dom underkändes den uteslutna medlemmens talan med den motiveringen, att föreningen med hänsyn till arten av sin verksamhet måste anses äga själv avgöra frågan om medlemmen fullgjort sina förpliktelser gentemot föreningen. NJA 1945 s. 290 rörde klander av ett beslut varigenom en medlem uteslutits ur Metallindustriarbetareförbundet. Anledningen till uteslutningen var, att medlemmen på ett avdelningsmöte yrkat, att avdelningen skulle lämna utan avseende ett förbundscirkulär om avstängande av kommunister från förtroendeposter vilket också blev avdelningens beslut. Till grund för uteslutningen åberopades en stadgeklausul, att uteslutning kunde ske då medlem vägrade att ställa sig till efterrättelse förbundsstyrelsens föreskrifter. Uteslutningsbeslutet förklarades ogiltigt, då det icke visats, att medlemmen låtit komma sig till last förfarande som enligt förbundets stadgar berättigade förbundet att utesluta honom. NJA 1946 s. 83 rörde ett liknande fall. En medlem hade uteslutits från Typografförbundet därför att han tillhörde ett nationalsocialistiskt parti. Även här underkändes uteslutningen. Meningarna var delade inom HD, men i den fråga som här är av intresse rådde enighet. Domstolen ägde pröva det berättigade i en uteslutning. (Se även NJA 1936 s. 672 o. AD 1946 nr 29).
    Man torde få antaga, att en domstol alltid kan pröva huruvida en ideell förenings beslut om uteslutning av en medlem fattats i formellt riktig ordning. Förutsätter stadgarna, att uteslutning skall ske med kvalificerad majoritet, bör domstolen sålunda kunna underkänna ett uteslutningsbeslut, om denna betingelse ej varit för handen.
    Är det fråga om prövning av den materiella sidan av ett uteslutningsbeslut har man som rättspraxis utvisar att skilja mellan å ena sidan rent ideella föreningar, religiösa föreningar, välgörenhetsföreningar, sällskapsföreningar och liknande föreningar, samt å andra sidan föreningar vilka i likhet med fackliga organisationer har till ändamål att tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen. Ett beslut av en rent ideell förening kan icke prövas av domstol på materiella grunder utan föreningen avgör autonomt om medlemmen brustit i sina förpliktelser mot föreningen. Beträffande föreningar som avser att tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen är läget däremot ett annat. Föreningens stadgar är att betrakta som ett avtal mellan medlemmarna om villkoren för samverkan dem emellan. Domstolens prövning avser jämväl beslutets materiella riktighet. Uteslutningsbeslutet upphäves om föreningen icke visat att medlemmen gjort sig skyldig till ett förfarande som enligt stadgarna medför uteslutning.
    Ett särskilt spörsmål är rätten att vinna inträde i en facklig organisation. Kan en person som formellt uppfyller de i stadgarna angivna kvalifikationerna i rättslig ordning tvinga sig till medlemskap? Tidigare har man i allmänhet ansett, att en ideell förening ensam bestämmer om den vill upptaga en ny medlem. Uppfattningen har emellertid svängt under insikt om vilken ekonomisk betydelse det har för den enskilde att vinna inträde i en facklig organisation. Ett betydelsefullt

664 FOLKE SCHMIDT.avgörande är rättsfallet 1948 s. 513. Fallet rörde en norsk murare som vägrats inträde i Murareförbundet och dess stockholmsavdelning. Enligt förbundets stadgar ägde murare tillhörande utländskt fackförbundmed vilket LO samarbetade att utan särskild avgift överflytta sitt medlemskap till det svenska förbundet. Beträffande rätten att vinna inträde gällde eljest den från LO:s stadgar hämtade föreskriften, att förbundet och dess avdelningar skulle vara öppna för var och en inom förbundets verksamhetsområde anställd arbetare. Domstolarna förelade stockholmsavdelningen vid visst vite att antaga norrmannen som medlem. Enligt HD:s motivering hade arten och omfattningen av förbundetsverksamhet medfört, att arbetare inom murareyrket för erhållande av arbetsanställning och därmed för sitt uppehälle var väsentligen beroende av att tillhöra förbundet. Med hänsyn härtill och i enlighet medden i stadgarna angivna grundsatsen att förbundet skulle vara en öppen sammanslutning kunde avdelningen icke utan giltig anledning vägra inträde för den som sökte medlemskap.
    Om en facklig organisation ingår ett kollektivavtal, blir avtalet enligt 2 § KAL bindande jämväl för medlem av föreningen. Ett komplement till 2 § KAL är 13 § LAD. Föreningen har en legal fullmakt att föra talan inför AD för medlemmens räkning. Ettt svårlöst spörsmål är: Hur långt sträcker sig föreningens behörighet att företräda medlemmen?
    Enligt fast praxis bestämmer föreningen ensidigt om tolkningen av kollektivavtalet. Har den avtalsslutande föreningen överenskommit med motparten att avtalet skall tilläggas viss innebörd, är medlemmen bunden att tillämpa bestämmelsen i enlighet härmed (AD 1941 nr 63, 1944 nr 4, 1947 nr 66). Står avtalskontrahenternas tolkning i strid med bestämmelsens ordalydelse, kan dock enligt AD den enskilda medlemmen icke skäligen åläggas att tillämpa bestämmelsen efter avtalsparternas tolkning förrän han blivit underrättad om bestämmelsens rätta innebörd (1944 nr 4).
    Frågan om förenings behörighet att träffa en uppgörelse för en enskild medlems räkning rörande en rätt som tillkommer medlemmen enligt kollektivavtalet behandlas i AD 1947 nr 13. Enligt ett kollektivavtal skulle talan i anledning av tvist om avtalets tillämpning anhängiggöras inom viss frist efter det att förhandlingar mellan parterna förklarats avslutade. Sedan förhandlingar avslutats rörande en viss tvist som rörde en enskild arbetsgivare, medgav den avtalsslutande arbetsgivareorganisationen arbetareparten förlängning av fristen utan att inhämta den berörda arbetsgivarens samtycke. AD förklarade, att organisationen icke var behörig att efterge medlemmens rätt. En dylik behörighet måste enligt AD »med hänsyn till dess för organisationens medlemmar djupt ingripande verkningar, kunna grundas antingen på lag eller på bemyndigande av den enskilde medlemmen».
    Räckvidden av detta avgörande har diskuterats i litteraturen. Enligt BERGSTRÖM1 skulle ett krav på samtycke av medlemmen till en ändring i dennes rättsställning gälla ändringar som hänför sig till förfluten tid.

 

    1 BERGSTRÖM, Kollektivavtalslagen s. 82 ff.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. KOLLEKTIV ARBETSRÄTT. 665I vad det avser framtiden skulle organisationen däremot kunna ändra avtalet även mot medlemmens vilja. FAGERHOLM1 kritiserar den av Bergström föreslagna regeln. På arbetsmarknaden är retroaktiva uppgörelser mycket vanliga och det kan i normala fall icke komma ifråga att den ena parten kontrollerar att motparten inhämtar samtycke från alla berörda medlemmar.
    Vid bedömande av problemet om förenings behörighet att företräda medlem har man å ena sidan att beakta de praktiska olägenheter vid förhandlingsarbetet som följer av varje begränsning av organisationernas fullmakter. Å andra sidan har man att taga hänsyn till den rättssäkerhetssynpunkt som understrukits av AD, när domstolen framhållit att organisationernas behörighet måste grundas antingen »på lag eller på bemyndigande av den enskilde medlemmen». Bergströms linje synes vara alltför snäv, den tillgodoser som Fagerholm påpekat icke de praktiska synpunkterna vid förhandlingsarbetet. Det närmast till hands liggande synes enligt min mening vara att bygga på analogi. Föreningen tillägges behörighet att företräda medlem i fall som är likartade med de fall där behörighet framgår av redan erkända rättsgrundsatser. Föreningen bör vara behörig att för medlems räkning träffa uppgörelser som har samma karaktär som vanliga avtalsuppgörelser. En förening äger fritt bestämma om ett avtals giltighetstid, om dess uppsägning eller prolongering. Att föreningen mitt under en avtalsperiod gör upp med motparten om vissa ändringar för framtiden har likartad karaktär med en uppsägning och ingående av ett nytt avtal. I linje härmed ligger också, att föreningen anses behörig att låta den nya uppgörelsen få retroaktiv tillämpning.

 

    Kollektivavtalet. Den som sluter ett kollektivavtal åtager sig därigenom vissa förpliktelser. Så länge avtalet gäller är han bunden av fredsplikt, vilket bl. a. innebär att han icke får tillgripa stridsåtgärder med anledning av tvist om avtalets innebörd. Vid avtalsbrott kan han bli skyldig att betala skadestånd till motparten. AD har haft att pröva i vad mån parterna kan ersätta ett rättsligt bindande kollektivavtal med ett avtal som enbart utgör ett faktiskt fredsdokument. Rättsfallet 1931 nr 64 rörde ett kollektivavtal, enligt vilket tvister om avtalets tolkning icke skulle få dragas inför domstol. AD uttalade, att det kan sättas ifråga, »huruvida rättsordningen över huvud taget medger att, i en överenskommelse som parterna avsett att vara bindande, de på förhand avstå från rätten att låta sina av överenskommelsen härledda tvister avgöras av domstol, såvida ej annat sätt för tvisternas lösande förutsetts. Beträffande kollektivavtal är emellertid tydligt att en bestämmelse av sådant innehåll är ogiltig». Överenskommelsen var enligt AD icke förenlig med den tvingande lagregeln om förbud mot stridsåtgärder i 4 § KAL, vilken byggde på förutsättningen av rättsligt avgörande av vissa tvister. Däremot står det enligt AD parterna fritt att överens

 

    1 FAGERHOLM, Svensk tidskrift 1948 s. 296 ff.

666 FOLKE SCHMIDT.komma om att skadestånd icke får utkrävas som påföljd av avtalsbrott (AD 1935 nr 1, 57, 61, 91).
    KAL 1 § föreskriver att kollektivavtal skall upprättas skriftligen. Båda parternas underskrifter är likväl icke ovillkorligen nödvändiga. Som bekant anses formkravet vid fastighetsköp enligt JB 1:2 uppfyllt, när till köparen överlämnats en rättshandling, som undertecknats allenast av säljaren. Under erinran härom har AD i ett flertal rättsfall förklarat, att längre gående fordringar icke kan uppställas i fråga om kollektivavtalets form. Ett giltigt kollektivavtal uppstår således när — såsom ofta sker — arbetarnas fackförening erhåller arbetsgivarens underskrift på en förbindelse att arbetsgivaren på sin arbetsplats skall tillämpa riksavtalet i facket (AD 1937 nr 33, 1935 nr 73, 1939 nr 33, 1942 nr 42).
    I 1 § KAL bestämmes ett kollektivavtal som ett avtal »om villkor som skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare». Av lagtexten kunde synas följa, att ett kollektivavtal enbart finge röra arbetsförhållandena eller organisationernas verksamhet som intresseföreningar på arbetsmarknaden. Lagtexten avser emellertid endast att ge en erinran om vilka bestämmelser som vanligen förekommer i kollektivavtal. AD har inte heller upprätthållit någon begränsning med avseende å kollektivavtalets innehåll. Sålunda har AD betraktat som bindande bestämmelser i kollektivavtal, att arbetsgivaren skall tillämpa viss prislista för sina tjänster till allmänheten eller att han får hålla butik öppen endast under vissa tider (1933 nr 69, 1934 nr 46, 93, 1936 nr 37, 1939 nr 49). Förutsättningen har dock givetvis varit, att den avtalsslutande arbetsgivareorganisationen enligt sina stadgar ägt att binda sina medlemmar även i frågor rörande medlemmarnas förhållande till sina kunder. I dom 1946 nr 17 har AD till och med gått så långt att domstolen förklarat en medlem av en arbetsgivareorganisation bunden av ett kollektivavtal, trots att han icke sysselsatte några anställda. Fallet gällde en plåtslagarmästare som överträtt kollektivavtalets förbud för arbetsgivare att deltaga i byggnads- och större reparationsarbeten. Detta avgörande är diskutabelt. Det kan sättas i fråga, om en medlem av en arbetsgivareförening som icke har anställda överhuvudtaget bör anses berörd av kollektivavtalets rättsverkningar.
    Med hänsyn till organisationernas strävanden att skapa likformiga villkor på arbetsplatserna är det naturligt, att kollektivavtalens bestämmelser vanligen kommer att beröra en större krets. 1 § KAL talar om »villkor som skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare» och synes således förutsätta, att avtalsvillkoren skall få betydelse även för framtida anställningar. AD:s inrättande som ett specialforum berodde också på övervägandet, att en central instans skulle avgöra mål av större räckvidd, även om denna synpunkt inte blev ensam utslagsgivande. Ett omstritt spörsmål är i vad mån kollektivavtalets bestämmelser kan avse individuella arbetstagare. I praxis har AD godtagit som kollektivavtal överenskommelser i samband med biläg-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. KOLLEKTIV ARBETSRÄTT. 667gande av en konflikt, att i konflikten indragna arbetstagare skall ha företrädesrätt till återanställning (t. ex. 1932 nr 104, 185). Som ett led i en allmän avtalsuppgörelse synes AD också godtaga att vissa namngivna arbetstagare skall ha personliga lönetillägg (1947 nr 2). Däremot har AD i ett mål rörande ett avtal mellan en vägentreprenör och tio namngivna arbetare förklarat: Frågan om att avtalet »skall kunna betraktas såsom ett kollektivavtal synes icke kunna uppkomma under annan förutsättning än att avtalet varit avsett att reglera anställningsförhållandena även för arbetare, vilka efter avtalets upprättande kunde komma att intagas i det med avtalet avsedda vägarbetet.» (AD 1939nr 107.)
    Enligt BERGSTRÖM1 bör man lämpligen som huvudregel uppställa, att kollektivavtalet kan innehålla individuella bestämmelser. Bergströms ståndpunkt torde vara, att som kollektivavtal skall godkännas även en överenskommelse med fackföreningen där hela överenskommelsen avser endast en enda arbetstagare som redan är anställd i arbetsgivarens tjänst. Jag vill dock ifrågasätta, om gränsen icke bör dragas något snävare. Enligt vad som framgår av de anförda rättsfallen kan en klausul i en mera omfattande uppgörelse avse individuella redan anställda arbetstagare. Däremot finnes det knappast tillräckligt skäl att godtaga som kollektivavtal även en överenskommelse, som avser endast en enda redan anställd arbetstagare. Tvister rörande dylika överenskommelser skulle inte behöva föras till AD som specialforum. Mot att betrakta ett sådant avtal som kollektivavtal talar även synpunkten att avtalet för att bli giltigt då måste ha skriftlig form.
    Enligt 3 § KAL är kollektivavtalets bestämmelser angående tjänsteavtalets innehåll tvingande rätt, där ej annat åsyftas. Arbetsgivare och arbetstagare äger ej träffa överenskommelse som innebär avvikelse från kollektivavtalet i vidare mån än avvikelsen må anses tillåten enligt kollektivavtalet. Det är endast parterna gemensamt som äger ändra kollektivavtalet, ej medlemmarna och ej heller den ena parten i samförstånd med medlemmar på motsidan.
    AD har i ett flertal fall haft att bedöma tillåtligheten av olika avvikelser. Med stor stränghet har AD upprätthållit ogiltighetsregeln i 3 § KAL. En överenskommelse, att arbetstagarna skall genom avdrag på lönen göra insatser i företaget, är enligt AD 1939 nr 54 en ogiltig avvikelse. »Värdet för arbetaren av en utav honom gjord insats är i allmänhet synnerligen tvivelaktig, särskilt som i de flesta fall insatser från arbetarnas sida icke torde ifrågasättas, annat än när företaget har att kämpa med ekonomiska svårigheter. — — — Vid sidan härav skulle ett erkännande av arbetarens rätt att binda sig genom utfästelse att framdeles göra insatser öppna vägen för ett kringgående av lagens förbud mot överenskommelser om minskning av arbetarnas genom kollektivavtal bestämda löneförmåner.» (Se även 1933 nr 122, 143. Jfr 1947 nr 73.)
    Att arbetstagare som uppburit för låg lön skriftligen förklarat att

 

     1 BERGSTRÖM O. a. a. s. 25.

668 FOLKE SCHMIDT.han åtnjutit full lön, saknar betydelse. På yrkande av fackföreningen eller av den enskilde arbetstagaren kan arbetsgivaren dömas att utge det resterande beloppet (AD 1932 nr 68, 1941 nr 7). Skulle den enskilde arbetstagaren icke framställa något anspråk för egen del, har hans organisation anspråk på allmänt skadestånd, därför att arbetsgivaren icke hållit avtalet i helgd (AD 1932 nr 42).
    Kollektivavtalen föreskriver vanligen minimilön. Stundom avser kollektivavtalet dock en normallön, d. v. s. en lön som arbetsgivaren varken får överskrida eller underskrida. Har en enskild arbetstagare krävt högre lön än avtalet medger, är han då i princip skyldig att återbetala vad han uppburit för mycket. Har arbetstagaren i god tro förbrukat beloppet, har AD emellertid ansett det oskäligt att medge återkrav. En sjöman som i utländsk hamn mot för hög lön påmönstrat ett fartyg tilläts sålunda att behålla vad han uppburit, då befälhavaren varken vid tjänsteavtalets ingående eller sedermera, när hyran utbetalades, gjort förbehåll om återbetalning (AD 1938 nr 16. Jfr AD 1930 nr 64).
    Kollektivavtalen slutes vanligen för viss tid, ett eller två år. Regelmässigt innehåller avtalet en klausul, att avtalet skall fortfara att gälla för en ny period, om avtalet icke uppsäges av någondera sidan före avtalsperiodens slut. Den vanligaste uppsägningstiden är tre månader. En uppsägning är enligt KAL en formbunden handling, som skall ske antingen skriftligen eller genom telegram (6 §). I allmänhet gäller att ett meddelande om uppsägning av ett avtal går på avsändarens risk. KAL avviker från denna princip. Enligt 6 § 2 st. skall en giltig uppsägning anses ha ägt rum, även om meddelandet icke kommer fram, därest meddelandet inlämnats för befordran med post eller telegraf, så tidigt, att det bort framkomma under tid, inom vilken uppsägning må verkställas. Vid tvist är dock avsändaren givetvis skyldig att styrka, att ett meddelande innehållande en uppsägning verkligen avsänts i rätt tid (1938 nr 48, se även 1935 nr 141).
    Ofta föreskrives i ett kollektivavtal, att meddelande om uppsägning av avtalet skall vara åtföljt av ett förslag till nytt avtal. En sådan klausul kan antingen tolkas som en ordningsföreskrift eller en formföreskrift. Skulle klausulen enbart vara att betrakta som en ordningsföreskrift, innebär den för att citera AD:s dom 1932 nr 133 »att parterna för vinnande av klarhet och reda förklarat sig villiga att fullgöra, vad i bestämmelsen stadgats, och parterna handla visserligen avtalsstridigt, om de icke ställa sig detta till efterrättelse, men själva giltigheten av den åtgärd, varå föreskriften syftar — i detta fall uppsägningen — beror icke av att den stadgade ordningen blivit iakttagen». Skulle klausulen åter vara att betrakta som en formföreskrift »blir den åtgärd, som man velat formbinda, utan verkan, om formföreskriften icke iakttagits».
    I domen AD 1932 nr 133 fortsätter AD: »Förhandenvaron av en formföreskrift innebär stora risker för parterna, i det att den i rättsliga angelägenheter mindre kunnige mycket lätt förbiser den utomordentliga vikten av dess bokstavliga efterlevnad och därigenom kan

SVENSK RÄTTSPRAXIS. KOLLEKTIV ARBETSRÄTT. 669åsamka sig stora rättsförluster». En avtalsklausul bör därför icke tolkas som en formföreskrift utan att det kommit till klart uttryck i avtalet, att parterna åsyftat att tillägga klausulen denna innebörd. I det citerade rättsfallet förelåg för övrigt särskilda omständigheter, som talade för att klausulen endast avsåg att vara en ordningsföreskrift (se även 1946 nr 28 och där citerade rättsfall). I domen 1942 nr 101 ansågs däremot följande uppsägningsklausul böra tolkas som en formföreskrift: »Uppsägningen skall för att anses giltig . . . vara åtföljd av förslag till nytt arbetstavtal.»
    Även om en klausul i ett givet fall får betraktas som en formföreskrift, kan omständigheterna likväl vara sådana, att dess åsidosättande icke bör medföra att uppsägningen förklaras ogiltig. Som AD framhåller i domen 1942 nr 101 är ändamålet med en formföreskrift i en uppsägningsklausul »att tvinga den uppsägande parten att genast tillkännagiva sina önskemål i fråga om det nya avtalets innehåll, så att förhandlingar härom kunna upptagas på ett så tidigt stadium, att överenskommelse om det nya avtalet kan träffas, innan det uppsagda avtalets giltighetstid utlöper.» Det är därför »meningslöst att kräva, att den uppsägande parten skall framlägga förslag till nytt avtal även för det fall, att denne icke önskar ett sådant». För att AD skall bortse från formföreskriften förutsättes dock, att den uppsägande före uppsägningstidens utgång underrättat motparten om sin ståndpunkt. (Se även 1931 nr 83, 1932 nr 88, 111, 1933 nr 173.)