GUSTAF PETRÉN. Om offentligrättslig användning av våld mot person. Lund 1949. Institutet för offentlig och internationell rätt. Fritzes hovbokhandel i distr. XXV + 311 s. Kr. 15.oo.

 

    Föreliggande avhandling rör verkställigheten av administrativa beslut. Området är föga avhandlat i litteraturen. EEKS utmärkta arbete Administrativa frihetsberövanden berör en sida av denna sak, men han behandlar problemet väsentligen ur medborgarrättslig synpunkt. Däremot har förf. haft ett visst stöd av den av honom anlitade rikhaltigare processrättsliga litteraturen. För förvaltningsrättens del kan behandlingen av exekutionsrätten betecknas såsom ett pioniärarbete.
    Förvaltningsrättens överflödande rikedom på mer eller mindre genomtänkta författningsregleringar och institut har tvingat förf. till en begränsning av ämnet. Dit kan icke räknas, att han allenast behandlar tvångsåtgärder; det är kring dessa, som rättssäkerhetsintresset kretsar. Icke heller kan någon anmärkning göras mot att han inskränker sig till sådana tvångsåtgärder, som avse personer, ehuru gränsen mellan sak och personexekution, såsom förf. också framhåller, ingalunda är skarp, exempelvis vid vräkning.
    Förf. lanserar ett eget system, där tvångsåtgärderna grupperats så att säga kronologiskt: efter det stadium av procederet, under vilket de sättas in. Han skiljer sålunda mellan processuella tvångsåtgärder, som ansluta sig till beredningsförfarandet, vad han kallar »självständiga», vilka innefattas i det avgörande beslutet, och exekutiva, som hänföra sig till verkställighetsstadiet. De processuella uppdelar han i undersökningsmedel och säkringsmedel. De senare åsyfta att säkra utredningen och garantera verkställigheten av det kommande avgörandet, varemot de förra lämnas åsido med den föga klargörande motiveringen, att personen där intresserar allenast såsom undersökningsobjekt, ehuru t. ex. kroppsvisitation icke bort vara utan intresse ur förf:ns synpunkt. Likaledes avskäras de självständiga tvångsåtgärderna (såsom utrymning, utvisning, kvarhållande å fattigvårdsanstalt och sterilisering) från behandling, ehuru någon klar motsats mellan dem och exekutionen näppeligen förefinnes. Förf. koncentrerar sig på de processuella säkringsmedlen och de exekutiva tvångsåtgärderna, uppdelade i verkställighetsmedel såsom hämtning och avlägsnande; påtryckningsmedel för framtvingande av vissa prestationer såsom vittnesmål, konkursed och utmätningsed; samt hindrande åtgärder såsom »preventivarrest» av fyllerist. Förf. har sålunda sitt eget system, och detta är knappast sämre än de tidigare använda men näppeligen heller bättre: de klassificerade instituten flyta över i varandra och samma institut uppträder inom skilda delar av systemet.

HALVAR G. F. SUNDBERG. 671    Förf. har även försökt sig på att definiera olika språkliga uttryck, såsom »tvång» och »våld», men han har icke ens själv lyckats vidhålla sina begreppsbestämningar, utan det naturliga, ehuru av förf. utdömda språkbruket dyker upp igen här och där i avhandlingen. Förf:ns inledande begreppsbestämmande och s. k. systematiska kapitel är avhandlingens minst lyckade, för att icke säga misslyckade. Det verkar påklistrat i efterhand och det präglas av förf:ns i och för sig förklarliga men knappast framgångsrika strävan att ersätta lagstiftningens terminologiska förvirring med egna och säregna uttryck, exempelvis »vapenvåld» i stället för vapenmakt, »anstaltsvåld» för tvångsåtgärder mot frihetsberövade, »hämtning till gränsen» för avlägsnande av utlänning. Förf. använder också uttrycket »våldsimmanenta» beslut för åtgärder,vilkas realiserande fordrar ingripanden å en person, såsom sterilisering och skyddskoppympning, även om våldsanvändning i vanlig mening ej ifrågakommer.
    I kap. II behandlar förf. utförandet av tvångsåtgärderna. Kapitlet lider av att det uppdelats i tvenne avsnitt, av vilka det förra avser att skildra händelseförloppet, medan det senare lämnar en katalogartad skildring av själva instituten, något som föranleder vissa omtuggningar. Förf:ns metod är att efter förebild från processrätten, som han praktiskt väl behärskar, skildra de olika tvångsinstituten, sådana de reglerats i författningarna och utvecklats i praxis, vartill läggas förf:ns egna slutsatser eller meningar om vad som bör anses gälla. I dessa avsnitt ger emellertid förf:ns framställning anledning till erinringen, att han begränsat sig på ett mindre lyckligt sätt. Han har sålunda koncentrerat sitt intresse på de författningsmässigt reglerade instituten, varemot »sådana institut, vilka icke erhållit en mera distinkt utformning och som, då författningsstadgandena ofta saknas, vila allenast på sedvanerättslig grund», väsentligen lämnats åsido (jfr även s. 123), ehuru det vill synas, som om de senare bort vara föremål för ett starkare intresse ur rättssäkerhetssynpunkt och förf. där kunnat göra värdefullare insatser genom en klarläggande analys av tvångsutövningens gränser. Härmed sammanhänger måhända, att förf. ej sällan anser sig kunna lämna åsido problem, för vilkas lösning varken författningarna eller praxis giva honom stöd. En annan anmärkning är, att förf. ofta gör uttalanden om vad som bör gälla, uttalanden som vanligen te sig rimliga och väl övervägda, ehuru förf. underlåter att redovisa, huru han nått sina slutsatser; här synes förf. hava tagit alltför starkt intryck av den avart av rättskipande verksamhet, som anser sig kunna avgöra tvistefrågor efter vad den dömande »tycker» vara riktigt.
    De fyra senare kapitlen i avhandlingen avse förfarandet vid exekutiva tvångsåtgärder, som innebära personellt våld vid personella säkringsmedel, rättsmedelsförfarandet och rättsgrunden för våldsanvändningen. I kap. III äro tvångsåtgärderna liksom i kap. II uppdelade efter en kronologisk metod, så att förf. först behandlar den primära befallningen (påbudet eller förbudet) och undersöker det däri liggande tvångsmomentet, därefter avgöranden om verkställighet skall ske, vidare vad

672 HALVAR G. F. SUNDBERG.förf. kallar preciseringsavgöranden genom angivande av tid och rum för åtgärdernas utförande, ytterligare tvångsavgöranden, som bestämma om tvång skall användas och medlen härför, samt slutligen utförandet. Särskild uppmärksamhet ägnas den betydelsefulla frågan om möjligheten att under senare stadier ompröva tidigare beslut om tvångsåtgärder. I kap. IV behandlas sambandet mellan säkringsmedel och huvudförfarandet samt säkringsmedlets anknytning till förfarandet, procederet vid beslut om säkringsmedel, dessas utförande och upphörande. I kap. V avhandlar förf. olika frågor rörande rättsmedelsförfarandet, varvid till detta räknas både underställnings- och besvärsinstituten, samt besvärsmöjlighetens betydelse för verkställbarheten. Det sista kapitlet har till föremål den rättsliga grunden för våldsanvändningen, varvid förf:ns försök till analys av läget vid brist på positivrättsliga stadganden tilldrager sig särskilt intresse.
    Kap. IV—VI utgöra avhandlingens bästa del, något som även tager sig uttryck i att språkbehandlingen här påfallande lättar, varför dessa kapitel äro avsevärt mera lättlästa än den tröttande och svårmanövrerade framställningen särskilt i kap. II. Invändas måste emellertid, att förf. särskilt i kap. VI visar benägenhet till alltför hastiga och långtgående slutsatser. Det vill synas, som om förf. påverkats av en något överdriven uppfattning om betydelsen av myndighetsauktoritetens upprätthållande genom möjlighet till beslutens tvångsmässiga genomförande, en uppfattning som väl kan hava något berättigande i ett liberalt rättssamhälle, där staten inskränker sig till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, men omöjligen kan överföras till en »socialstat», där förvaltningen med växlande framgång söker dirigera det enskilda levernet, och där författningarnas moraliska grund ej sällan är tvivelaktig eller obefintlig — man tänke exempelvis på nuvarande valuta-, ransonerings- och byggnadsregleringar. Varje våldsanvändning måste enligt legalitetsprincipen kräva klart stöd av lag eller laga stadga och någon i förvaltningens natur grundad allmän rätt till våldsanvändning eller befogenhet till analogislut kan mot regeringsformen § 16 icke erkännas. Förf:ns försök att med stöd av lands- och stadsfiskalsinstruktionerna hävda en allmän rätt till förvaltningsbeslutens tvångsvisa realiserande kan icke godtagas.
    Såsom ett allmänt omdöme må anföras, att förf. utfört ett gott arbete, även om hans rättsfallsanalys på några punkter knappast är riktig. Han har kartlagt ett omfattande, svåröverskådligt och snårbevuxet område. Han har ådagalagt energi, frejdighet och omfattande förvaltnings- och processrättsliga insikter — man ser genomgående, att det är en kunnig och erfaren jurist, som fört pennan. Avhandlingens värde framgår ock därav, att enligt justitieministerns skrivelse d. 6 dec. 1948 ämnet för denna avhandling skall anses jämställt med sådana ämnen för disputationsprov, som avses i statsrådsprotokollet d. 30 juni 1948 angående grunderna för tillgodoräknande av akademiska meriter vid befordran till domarbanan, och sålunda icke inbegripas under den de

ANM. AV G. PETRÉN: OFFENTLIGRÄTTSLIG ANV. AV VÅLD MOT PERSON. 673klassering av den offentliga rätten, som sagda protokoll åsyftar.1 Med hänsyn till uppgiftens ovanliga svårighetsgrad, förf:ns förmåga att systematisera ett synnerligen disparat material och särskilt de senare kapitlens höga klass måste man anse avhandlingen visa god förmåga av rättsvetenskapligt arbete på den offentliga rättens fält.
 

Halvar G. F. Sundberg.