LARS ERIK TAXELL. Panträtt i skuldebrev. Åbo 1949. Åbo tidnings- och tryckeriaktiebolag. 288 s.

 

    En systematisk behandling av ämnet panträtt i skuldebrev har, framhålles det i förordet, ansetts påkallad icke minst med hänsyn till den nya finländska lagen om skuldebrev av år 1947, vilken ju nära överensstämmer med de övriga nordiska lagarna på området. Förevarande arbete, som ursprungligen skrivits som ett lärdomsprov för akademisk befordran — förf. är nu professor vid Åbo akademi — har dock i största utsträckning allmänt panträttslig portée; det har på grund av det nära sambandet mellan panträtt i skuldebrev och annan panträtt icke varit möjligt att begränsa sig till en behandling av sagda lags bestämmelser i ämnet och närstående lagregler.
    Avhandlingen ger en god översikt av och inblick i de behandlade panträttsliga spörsmålen. Den nordiska doktrinen, i hög grad även den svenska, är relativt frikostigt utnyttjad. Förf:s resultat förefalla ock oftast tilltalande. Till övervägande del bringar väl avhandlingen icke så mycket nytt; det är åtminstone från svensk synpunkt mestadels välkända rättssatser som presenteras. Men detta sammanhänger naturligen just med att panträttsläran i nordisk rättsvetenskap redan erhållit en jämförelsevis grundlig bearbetning.
    På s. 1 i arbetet framhäves något ostentativt, att avsikten med detsamma är att genom en »realistiskt inriktad undersökning» (kurs. av förf. själv) »upptäcka» och närmare utforma de regler i gällande finländsk rätt, som normera det genom pantsättning av skuldebrev uppkomna rättsförhållandet i olika stadier av dess existens. Någon högre grad av realism har jag dock, om jag skall vara uppriktig, icke kunnat uppdaga. I metodiskt hänseende är förf. snarast ganska konservativ. Det sätt varpå han hanterar apparaten med »avvägning» av de olika parternas (pantsättarens, panthavarens, vissa tredje mäns o. s. v.) intressen mot varandra — en som bekant numera till sitt värde mycket omtvistad metod — ingiver ur realistisk synpunkt icke alltid förtroende.²
    Här nedan skola blott ett par punkter, avseende teoretiskt-principiella frågor inom den allmänna panträttsläran, beröras.

 

¹ Se SvJT 1948, sid. 473 f.

² I viss mån betecknande är, att sedan i inledningskapitlet beträffande panträtten och dess ändamål utförligt framlagts dylika intresseavvägningsresonemang, följande tillägg göres: »Slutligen (kurs. här) måste man också bedöma panträtten ur samhällets eller rättare sagt ur det ekonomiska livets synvinkel» — vilket utvecklas på ytterligare sex rader.

43—497004. Svensk Juristtidning 1949.

    I kapitlet om förhållandet mellan panträtt och fordringsrätt (s. 12 ff.) delar förf. den numera allmänna åsikten, att en panträtt icke behöver vara accessorisk till en personlig fordringsrätt,¹ och framhäver dessutom med fog, att även när panthavaren har en dylik fordringsrätt, panträtten och fordringsrätten principiellt äro jämställda; den ena är således strängt taget icke »anknuten» till den andra. På samma gång säges flerstädes, såsom ock är vanligt inom doktrinen, att panträtten alltid har till uppgift att säkerställa en prestation (låt vara icke nödvändigt en sådan som tillika är föremål för en personlig fordringsrätt). Detta leder rimligen, konsekvent utfört, till att när det talas om panträtt man endast har i sikte frågan om det gäldsunderlag, som står till förfogande för prestationsrättens innehavare. Medan vid en personlig fordringsrätt borgenärens prestationskrav säkerställes genom hans rätt att medelst utmätning eller konkurs taga gäldenärens hela förmögenhet i anspråk, har panthavaren till sin disposition ett mycket begränsat gäldsunderlag (panten) men begåvas i gengäld med ett intensifierat säkerställande tack vare att detta underlag i erforderlig omfattning reserveras till hans skydd, nämligen dels genom företrädet (förmånsrätten) framför andra borgenärer dels genom att han principiellt ställes oberörd av gäldenärens överlåtelser och förfoganden i övrigt beträffande panten. Under det man sålunda vid andra rättigheter närmast intresserar sig för rättighetens innehåll, skulle vid panträtt intresset blott hänföra sig till gäldsunderlaget för vederbörande anspråk (jfr ARNHOLM, Panteretten, 1942, s. 391 f.). Emellertid: om panthavaren icke därjämte har en personlig fordringsrätt mot gäldenären, hur redovisas då prestationskravet självt, det som skulle genom panträtten »säkerställas»? Hör icke detta också till »panträtten»? Det måste det väl göra. Svårigheterna med panträttens karakterisering och samordnande med övriga rättigheter består således däri, att man vid begreppsbildningen glider mellan den sanktionsrättsliga aspekten — från vilken man eljest i den civilrättsliga terminologin vanligen abstraherar — och den mera »materiellt rättsliga», själva prestationsanspråkets innehåll. Förhållandet är belysande för de svagheter, som även rent tekniskt vidlåda det härskande rättighetssystemet.
    I avhandlingen laboreras i olika sammanhang med vissa ur panträttens ekonomiska ändamål härledda »grundelement», såsom pantens realisationsvärde, begränsningen av pantsättarens förfogandemöjligheter, panthavarens realisationsrätt m. m.; med utgångspunkt därifrån sökes bl. a. lösningen av spörsmålet, huruvida panträtt i rättigheter är av samma art som övriga former av panträtt (s. 21 f.). Om metodens värde skall här icke fällas något omdöme. Egendomliga äro i alla händelser, med hänsyn till dessa antagna grundelement, förf:s uttalanden om den tidpunkt då själva »panträtten» uppkommer. Åsikten, att avgörande i sådant hänseende vore traditionen eller vid fast egendom inteckningen,

 

¹ Oriktigt är väl dock uttalandet, att bestämmelserna i 10 kap. HB icke ge stöd för uppfattningen, att panträtt i handfången pant alltid bör vara anknuten till en personlig fordringsrätt. Nämnda bestämmelser utgå uppenbarligen från en sådan uppfattning, ehuru man nu för tiden icke bryr sig om detta.

avvisas kategoriskt. Panträtten stiftas, säges det, redan genom avtalet mellan pantsättaren och panthavaren, och det andra ledet i pantsättningen föranleder »endast», att rättsskyddet för panträtten utåt förverkligas (s. 32). Hela tiden rör det sig, heter det, om samma säkerhetsrätt. Det är icke fråga om en artsolikhet utan om en gradskillnad, och »med detta konstaterande tillbakavisas också uppfattningen att man kunde skilja de två fallen från varandra genom att säga, att det i det ena föreligger en obligatorisk rättighet, i det andra en sakrättighet» (s. 36). — Med utgångspunkt från vad förf. själv betecknat som det centrala i panträtten måste väl dock tvärtom, såsom ock är den allmänna meningen, en den mest avgörande skiljelinje uppdragas mellan å ena sidan förstadiet, under vilket — om några rättsverkningar alls uppkomma (vilket icke är självfallet när det gäller fast egendom) — dessa i huvudsak blott äro av obligationsrättslig natur,¹ och å andra sidan den efter traditionen resp. inteckningen sakrättsligt utbildade panträtten. Vad som föresvävat förf. är möjligen, att efter pantavtalet² någon ytterligare viljeförklaring å pantsättarens sida icke vore av nöden. Men detta är ju en sak för sig. Och förresten måste frågan, om och i vad mån traditionen vid förpantande av lös egendom (och vid köp därav) är att bedöma enligt reglerna om viljeförklaring, betecknas som intrikat.
 

Hjalmar Karlgren.