Från dagens diskussion. Ungdomsbrottsligheten och dess bekämpande har under den senaste tiden stått i förgrunden för allmänhetens uppmärksamhet.
    Den händelse som väckte höstens debatt om behandlingen av unga lagöverträdare, var mordet på en treårig gosse från Bomsarvet i början av augusti månad. Redan sättet för brottsutredningens bedrivande tilldrog sig i detta mål intresse. Polisen kom som bekant tidigt att rikta misstankarna mot en 15-årig flicka, som tidigare varit omhändertagen för skyddsuppfostran sedan hon gjort sig skyldig till elds åsättande — hon schavotterade därför som »pyromanflickan» i reportagen. För att ombesörja förhören med flickan och med en 9-årig syster till denna, som varit närvarande då mordgärningen utfördes, anlitade polismyndigheten en erfaren psykolog, fil. lic. Valdemar Fellenius från Stockholm. Denne lyckades snabbt få de två flickorna att tala, och händelseförloppet tycks ha blivit fullt klarlagt genom deras berättelser. Det ovanliga i detta förfaringssätt blev naturligtvis föremål för pressens uppmärksamhet. I allmänhet har initiativet ansetts vara berömvärt och uttalandena ha präglats av tillfredsställelse med det goda handlag som både polismyndigheten och den anlitade vetenskapsmannen givit prov på. Det har också framhållits — bl. a. av dr Fellenius själv — att ett fastare organiserat samarbete mellan psykologerna av facket å ena sidan samt polismyndighet och domstol å den andra vore önskvärt. Som en kännbar brist har det betecknats att kontakten mellan barnavårdsmyndigheterna och psykologerna inte är fastare.
    En kritisk röst mot den tillämpade förhörsmetoden höjdes i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där jur. kand. TURE ALDÉN i enartikel om »Psykologer som förhörsledare» d. 24 aug. anförde, sedan han återgivit dr Fellenius' redogörelse för förhören:
    »Ett studium av dessa uttalanden ge vid handen att de för förhör gällande reglerna klart åsidosatts. Genom övertalning har den misstänkta och hennes syster förmåtts att gå med på en berättelse, som förmodligen passar ihop med gjorda iakttagelser på brottsplatsen och vissa andra omständigheter, men som kanske icke är överensstämmande med vad som verkligen inträffat. Ledande frågor och överrumplingstaktik har begagnats för att nå det önskade resultatet, ett erkännande av brottet. Efter vad som framkommit i pressen var ju detta av särskild betydelse i målet, då någon direkt fällande bevisning icke kunnat frambringas. Rättegångsbalkens bestämmelse, att otillbörliga åtgärder, vilka avse bl. a. ledande frågor, icke må begagnas, har sin grund i att lättledda personer icke skall påverkas till oriktiga medgivanden av en intellektuellt överlägsen förhörsledare. I så mycket större utsträckning måste detta gälla när det är fråga om förhör med barn. Man behöver icke vara psykolog av facket för att veta, att man medelst ledande frågor kan förmå ett barn att lämna svar i önskad riktning.»

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 683    Efter att ha framhållit att användande av psykologer vid brottsutredningar kan ha stor betydelse, skriver Aldén vidare:
    »En förutsättning för psykologers användande vid brottmålsförhör måste emellertid vara, att dessa känna till bestämmelserna om förundersökningens gång och iakttaga desamma. Under inga omständigheter få de som förhörsledare söka framtvinga erkännanden med olika psykiska påtryckningsmedel, ty även den misstänkte är tillförsäkrad vissarättigheter, och dessa skola iakttagas.»

 

    Sedan polisrapporten i målet offentliggjorts, har det genom tidningsreferaten blivit möjligt att närmare ta del av dr Fellenius' förhörsmetoder. Att dessa åtminstone i viss utsträckning stått i strid med rättegångsbalkens föreskrifter är tydligt. Det heter i Dagens Nyheters referat d. 7 sept.:
    »Samtalen togs upp på diktafon, och dr Fellenius sade till flickan att 'den här farbrorn har en apparat med sig som är mycket sinnrikt gjord — den talar om när man narras. När du narras tänds en röd lampa. Varje gång du i går sade till mig att du, din syster, Tore och Ingegärd stannade vid diket och aldrig gick upp i skogen blinkade lampan rött. Följ nu med ut till diket och bry dig inte om vad du berättat förut utan säg och visa precis som det var.' Nu blev flickan intresserad, och helt automatiskt lossnade det, och hon berättade och visade hur de kommit över diket och fortsatt upp i skogen mot den myr där Tore anträffades strypt.»

 

    Att söka förmå flickan att tala sanning — vilket var angeläget, då bevisningen eljest synes ha varit svag — genom talet om apparaten» som talar om när man narras» är uppenbarligen ett sådant användande av medvetet oriktiga uppgifter, som är uttryckligen förbjudet i 23 kap. 12 § rättegångsbalken.
    Däremot är det felaktigt som Aldén uppger, att ledande frågor inte skulle vara tillåtna under förundersökningen. Frågor, »vilka genom sin avfattning äro ägnade att vilseleda den misstänkte om frågans rätta innebörd och därigenom inveckla honom i motsägelse, äro otillbörliga», framhöll departementschefen vid behandlingen av 23 kap. 12 § i propositionen till rättegångsbalken. Ledande frågor voro däremot inte på tal i detta sammanhang. Departementschefen föreslog tvärtom att ett av processlagberedningen i samma paragraf intaget förbud mot »snärjande» frågor — ett uttryck som får anses innefatta påtryckning till svar i viss riktning av allvarligare slag än ledande frågor — skulle utgå på grund av uttryckets oklarhet, vilken påtalats också inom lagrådet. — Ett förbud mot ledande frågor skulle i många fall ställa förhörsledaren inför oöverstigliga svårigheter. På grund av den höga suggestibilitet som barn ha i förhållande till vuxna, måste dock naturligtvis stor försiktighet iakttagas vid användningen av de svar man kan få på ledande frågor.
    Flickan är nu föremål för sinnesundersökning. Skulle hon befinnasha begått gärningen under inflytande av sådan själslig abnormitet somavses i 5 kap. 5 § strafflagen, vållar frågan om hennes fortsatta kriminalpolitiska behandling inga svårigheter. Om hon däremot inte kan förklaras strafflös, blir frågan mera svårlöst. Omhändertagande för

684 SVEN ERSMAN.skyddsuppfostran torde i så fall bli en av de åtgärder som kommer att övervägas. Domstolen kan emellertid föreskriva om hennes omhändertagande för skyddsuppfostran endast med tillämpning av 8 § lagen om villkorlig dom. Förutsättningen för att villkorlig dom skall kunna meddelas är dock att den brottslige ej finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två år. Hur domstolen kommer att lösafrågan kommer att bli av stort intresse.
    Fallet åskådliggör behovet av att överlämnande till skyddsuppfostran brytes ut från den villkorliga domen. Skyddsuppfostran bör kunna ådömas som en självständig brottspåföljd utan hänsyn till de för tilllämpning av villkorlig dom givna reglerna.

 

Den 26 aug. hölls i Eket nära Örkelljunga i norra Skåne ett opinionsmöte som av pressnotiserna att döma utlysts i syfte att bland ortsbefolkningen i trakten av ungdomsvårdsskolan vid Ljungaskog bilda en »skyddskår» mot rymlingar från skolan. Detta märkliga initiativ föregicks och har efterföljts av en intensiv pressdiskussion om de öppna vårdanstalterna och framförallt om rymningarna från dessa anstalter. »Fallet Svullo» bidrog till att ge diskussionen ny näring. »Svullo», en nu 17-årig pojke som för ungefär ett år sedan av två underinstanser dömdes till tidsbestämt straff men som genom riksåklagarens mellankomst och sedan HD återförvisat målet till rådhusrätten slutligen fick villkorlig dom med föreskrift om skyddsuppfostran, hade intagits på Lövstahemmet vid Vagnhärad. Under en permission från hemmet har han nu gjort sig skyldig till ett tillgrepp, där bytet uppges ha blivit värden för omkring 12,000 kronor.
    Vid opinionsmötet i Eket fälldes hårda ord om de metoder som tilllämpas inom ungdomsvården; »det måste bli slut på detta eviga sociala daltande i vårt s. k. folkhem», yttrade en applåderad talare, och detta tema gick igen i åtskilliga tidningskommentarer. Hur allvarligt man betraktar problemet med rymningarna framgår t. ex. av en ledande artikel i Stockholmstidningen d. 30 aug.:
    »Det är inte bara de mera normala, ideliga bilstölderna av kringirrande interner, som irriterar allmänheten; än värre är den formliga terror mot ortsbefolkningen, som utövas av rymlingar från vårdhemmen i Ljungaskog och Lövsta.
    Ortsbefolkningen på båda hållen är så illa utsatt av inbrott, bilstölder och överfall, att man tvingas bilda civila skyddskårer för att något sånär få skydd för sin egendom och säkerhet. Vid det stora protestmöte, som härom dagen hölls i Örkelljunga, var stämningen upprörd och man skrädde inte orden. Men polismännen verkade resignerade — det är ganska lönlöst att ta fast de utflugna ungdomarna, när de omedelbart rymmer igen.
    Man förstår väl ortsbornas indignation och måste hålla med dem om att på detta sätt kan det inte få fortsätta. Det är ju orimligt, att den fredliga befolkningen i närheten av anstalterna och ganska vida däromkring skall behöva leva i ett ständigt oros- och osäkerhetstillstånd enbart på grund av detta grannskap, och tydligen högst på tiden att sådana åtgärder vidtas att eländet kan stoppas.
    Man riskerar annars, som tidigare flera gånger understrukits i denna spalt, att hela den öppna vården med alla dess påtagliga fördelar råkar i vanrykte och kommer i farozonen.»

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 685    Att det bedömningsmaterial tidningspressen tillhandahåller stundom är ganska osäkert, framgår av de uppgifter om rymningsfrekvensen vid den i lcdaren apostroferade Lövstaanstalten, som anstaltsledningen lämnat i en annan tidning (Folket d. 29 aug.). Den statistik som förs vid hemmet över förseelser och rymningar säges visa, att man vid anstalten är på god väg att komma ifrån dessa svårigheter. Hittills under år 1949 ha sammanlagt endast tio rymningar med lagbrott förekommit. I dessa deltogo sammanlagt sex av anstaltens 85 pojkar.
    »Svullo»-affären föranledde riksåklagaren MATHS HEUMAN att göra ett uttalande för pressen om behandlingen av lagöverträdare i 15—17 årsåldern. Det framhölls i detta uttalande att vi sakna en specialanstalt för de svårare fallen och att bristen på slutna avdelningar vid ungdomsvårdsskolorna innebär en allvarlig svårighet. Riksåklagaren fortsatte enligt Svenska Dagbladets referat d. 1 sept.:
    »För övrigt kan man nog, utan att vara orättvis, påstå att socialstyrelsen och barnavårdsnämnderna inte har riktigt sinne för den allmänna laglydnadens krav. Det räcker inte, att som nu sker, gång på gång bara ta tillbaka rymmare efter nya brott, utan det behövs en litet fastare hållning och mera känsla för allmänpreventionen. Ett sådant här uppseendeväckande fall som 'Svullo' kanske kan bidra till att vi får ett slags sluten disciplinanstalt för att man bättre skall kunna tillgodose samhällets intressen. Om någon rymmer, kanske man skulle kunna tänka sig den ordningen att vederbörande först fick ett tidsbestämt straff och sedan placerades på ungdomsvårdsskola. Därigenom skulle samhället visa att det inte är att leka med.

 

    Den nuvarande situationen är ohållbar, och jag ser som RÅ-ämbetets främsta uppgift att skydda samhället mot brottslighet. Socialvården bör vara inriktad på större restriktivitet. Anstalterna ligger för nära Stockholm, och jag kan inte förstå, att pojkarna släpps ut så snart. De kommer lätt in i storstaden, träffar gamla kamrater, och så blir det nya brott. Socialstyrelsen borde ha möjligheter — om viljan finns — att skapa slutna vårdplatser, och det ser ut som om man på sina håll där också är på glid mot en sådan uppfattning.»

 

    På detta svarade socialstyrelsens chef, generaldirektören ERNST BEXELIUS i ett uttalande för Dagens Nyheter påföljande dag:
    »Vi här på socialstyrelsen vet att rädsla för straff inte avskräcker ungdomarna. Om man kunde se in i framtiden och avgöra vilka som blir rymmarveteraner och så överföra dem till den slutna vården vore allt väl. Men vi är inte mer än människor. Misslyckanden kommer man inte ifrån, och för ett misslyckandes skull ger man inte upp ett system som man tror på.
    Ty folk blir inte bättre av att man stänger in dem och sen släpper ut dem efter så eller så lång tid. Den öppna vården med läkepedagogisk behandling är bättre än fängelser, och på lång sikt ger den också större resultat med tanke på samhällets säkerhetskrav. Vår väg är att genom skicklig personal med allt mera förbättrad psykologisk skolning göra de ungdomar vi får om hand till goda medborgare — inte genom att låsa in dem.»

 

    Det upplystes samtidigt att socialstyrelsen har för avsikt att så snartbyggnadstillstånd kan erhållas inrätta slutna avdelningar — utom på

686 SVEN ERSMAN.Långanäs, där det sedan årets början finnes en sluten avdelning med nio platser — även vid Forsane och Sundbo.
    I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har rymningsproblemet behandlats i två artiklar på tredje sidan av rektorn för ungdomsvårdsskolan vid Fagared, ERIC HELLDAL, och av t. f. statsåklagaren i Göteborg GUSTAF PERSSON. I sin artikel d. 2 sept. redogjorde Helldal bland annat för intagningsförfarandet vid ungdomsvårdsskolorna. Sedan socialstyrelsen beslutat till vilken skola pojken eller flickan skall föras, blir vederbörande intagen i någon skola för observation under en tid av tre månader. Han fortsatte:

 

    »Det är just dessa nyintagna elever, som ofta till en början vålla skolorna trassel. Det tar givetvis sin tid, innan de liksom accepterat skolan och allt det nya, som nu tränger sig på dem. De nyintagna ha också stor förmåga att liksom locka i skolan äldre kamrater till sådant, som de inte böra företa sig. Man måste hela tiden komma ihåg, att det här är ett ytterligt labilt och lättsuggererat klientel. Det skulle helt visst vara mycket vunnet, om skolorna bleve befriade från att fungera såsom observationsanstalter. Det kan ifrågasättas om det inte vore lämpligare att ha en skola, vars funktion huvudsakligast skulle vara att för en tid observera eleverna och sedermera utplacera dem på de skolor, som i varje särskilt fall skulle lämpa sig bäst för just den eleven. Denna observationsanstalt skulle givetvis ha tillgång till en särskilt skolad barnpsykiater och i övrigt den expertis som erfordras.»

 

    Helldal underströk också behovet av en tillförlitligare differentiering av elevmaterialet.
    D. 3 sept. behandlade Persson rymningsproblemet. Han konstaterade att en vanlig rymningsorsak förefaller att vara vårdåtgärdernas tidsobestämdhet och skrev:
    »Emellertid torde tidsobestämdheten i och för sig icke vara den avgörande faktorn utan utsikten att eventuellt — genom begåendet av nya brott — få ett tidsbestämt straff. I detta avseende föreligger i viss mån en parallell till vad som visat sig vara drivfjädern för många kriminalpatienter som rymt från sinnessjukhus — den desperata tanken att genom förövandet av ytterligare brott bliva dömda till vanligt straff och därigenom kunna se fram mot en fix tidpunkt för frihetsförlustens upphörande. Det synes vara anledning att något närmare begrunda detta förhållande för att söka utröna om och hur denna orsak till rymningarna skulle kunna undanröjas.
    Härvid torde närmast två alternativ kunna komma under övervägande. En möjlighet vore att domstolarna ej dömde rymlingarna till tidsbestämt frihetsstraff utan stannade för en åtgärd som icke rubbade det tidigare omhändertagandet. Detta skulle emellertid förutsätta tillskapandet av en särskild form för reaktion mot själva rymningen som kunde tänkas få karaktären av ett kortare frihetsberövande, varefter den ursprungliga vårdformen med eventuella modifikationer finge fortsätta. Denna tanke kan dock ej för närvarande genomföras beträffande ungdomsvårdsskolornas klientel, enär ett enligt barnavårdslagen meddelat förordnande angående omhändertagande för skyddsuppfostran till följd av särskilt stadgande i nämnda lag förfaller vid verkställighet av frihetsstraff. Som ett annat alternativ kunde övervägas att redan från början fixera en viss längsta tid för varaktigheten av skydds- och uppfostringsåtgärderna. Denna tanke torde komma att mötas av den invändningen att ett sådant förfarande skulle stå i strid med de allmänna principer som ligga till grund för vårdåtgärdernas syfte. Eftersom

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 687det gäller att bibringa den omhändertagne ett visst mått av fostran och yrkesutbildning skulle det vara oegentligt att fixera tiden redan på förhand innan man på grund av vunna erfarenheter kunde bilda sig en uppfattning om hur åtgärderna i ett visst fall skulle komma att verka. Emellertid torde det finnas anledning att på denna punkt vara ganska lyhörd för den reaktion som kommer till uttryck mot de tidsobestämda frihetsberövandena även om dessa äro mycket humant utformade. Det synes ej vara uteslutet att vissa praktiska fördelar — kanske med uppoffring av andra — skulle kunna uppnås om tiden för omhändertagandet fixerades åtminstone med hänsyn till maximilängden.»

 

Denna återblick på den senaste tidens pressdiskussion om brott och brottsbekämpande må avslutas med den av presidenten KARL SCHLYTER avlåtna skrivelsen till den socialdemokratiska landstingsgruppen i Värmlands landsting med anledning av att han med utgången av detta år lämnar sitt mandat som ledamot för Värmlands län i riksdagens första kammare. Skrivelsen var införd bl. a. i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning d. 29 aug. Det heter där:
    »Det förbises understundom i pressdiskussionen, att den ledande synpunkten i reformarbetet på strafflagstiftningens område är och måste vara samhällets skyddande mot brottslingarna. När det gällt att ersätta äldre tiders ofta irrationella metoder att behandla brottslingar med mer ändamålsenliga, har början ofta fått göras med att undanröja onödiga och för behandlingsresultatet skadliga hårdheter i den tidigare behandlingen. Härigenom har humaniseringen av samhällsingripandena kommit att bliva ett särskilt framträdande drag i reformarbetet.
    Vi lagstiftare är inte annat än mycket ofullkomliga människor. Vi sitter i våra utskottslokaler, för all del mättade med all den sakkunskap som departementen under lagförslagens förberedande utnyttjat, och tror oss om att i paragrafer kunna utforma regler för behandlingen av våra medmänniskor, när de brutit mot lagar som vi med större eller mindre visdom stiftat. Stundom skapar vi brottslingar genom ovisa lagar. Stundom gör vi till brott sådant som lagstiftaren inte borde blandat sig i. Men ofta har vi att taga ställning till viktiga frågor rörande vilka åtgärder som är bäst ägnade att bekämpa den verkliga kriminaliteten, att förebygga unga brottslingars utveckling till vaneförbrytare, att riktigt behandla lagbrytare vilkas brott bottnar i abnorma anlag eller som gjort brottet till ett yrke o. s. v. Sådana frågor kan inte lösas genom en för århundraden gällande strafflag. Det är sociala bedömningsfrågor som kräver ett ständigt experimenterande med de metoder, som vid varje tidpunkt antages vara de ändamålsenligaste.
    Sedan urminnes tid har samhällets lagskrivare trott att straffet, den rättvisa vedergällningen, var den rätta metoden. Nog fordras alltjämt sanktioner i form av både böter och fängelse för att skapa respekt för de nödvändiga lagarna. Men vi inser numera att viktigast av allt, när det gäller brottsbekämpandet, är att söka vrida rätt vad som blivit snett, att ta hand om problembarnen, att till samhället återanpassa de miljöskadade och andra som av olyckliga faktorer gjorts till lagbrytare. Det gamla cellfängelset, i vilket även barn insattes, var ett monstrum av oförstånd i människobehandling, om man verkligen med åtgärden ville uppnå något gott för samhället. Man skall fara varligt fram med att beröva människor deras frihet. Vad som bygges upp utan anstaltsvård blir fastare grundat.
    Sätter man vid de olika ingreppen mot lagbrytare samhällets bästa skyddande som mål och lyckas man tillbakatränga den ständigt luran-

688 BENGT LASSEN.de instinkten att vedergälla ont med ont; söker man efter bästa förmåga att av ungdomsbehandlingen lära hur man skall behandla de vuxna och gör man allvar av den nu i lagen inskrivna grundsatsen att dömda brottslingar skall behandlas med aktning för deras människovärde, så finns det hopp att forna tiders straffidéer så småningom skall ge vika för en ny tids mera rationella människovård.»
    Presidenten Schlyters synpunkter ha i den aktuella debatten vunnit uppskattning från företrädare för eljest skilda åsiktsriktningar.

Sven Ersman.