Stadsnämnden har genomgående fått mycket god press. Både juristdomare, nämndemän, advokater och åklagare ha framhållit de stora vinster vår rättsordning inhöstat genom det för städerna nya institutet nämnd i brottmål. Mycket bero säkerligen framgångarna på att man, när den första omgången nämndemän skulle utses, lade ner ett stort arbete på att få bästa möjliga representation; nämndemansuppdraget blev på de flesta håll från början högt skattat.
    De goda erfarenheterna under de två första åren ha föranlett att man på sina håll ifrågasatt om inte stadsnämnden borde få utvidgade uppgifter — förebilden har man ju överallt nära. Borgmästaren GUNNAR FANT kom in på frågan i en intervju i DN d. 5 juli 1949 inför sin avgång från borgmästarämbetet och därmed ordförandeskapet på Stockholms rådhusrätts första avdelning. Han tänkte närmast på familjerättsmålen:
    »Familjerättsmålen gäller ofta mycket ömtåliga och livsavgörande ting. Det fordras fin instinkt av den som sitter till doms. Här skulle nämndemansinstitutionen kunna bli till ovärderlig nytta som stöd åt domaren: nämndemännen har hittills varit värdefulla vid handläggningen av brottmål, och deras rika fond av personliga erfarenheter skulle inte vara mindre betydelsefull vid huvudförhandlingarna i familjerättsmålen.»

 

    Instämmanden kommo genast. Fant utförde därefter tanken närmare i samma tidning d. 28 juli 1949:
    »Tanken på en vidare utsträckning av nämndemansinstitutionen i rådhusrätterna till att omfatta även tvistemål avvisades under lagarbetet. Mot en sådan utvidgning i vad avser allmänna civila rättegångsmål och mål hänförliga till den speciella privaträtten och dylikt kan onekligen goda skäl anföras, främst att den skulle medföra en alltför tyngande och ganska onödig belastning på städernas nämndemän. Men man har av för mig okända motiv förbigått en stor grupp tvistemål där nämndens medverkan synes vara minst lika påkallad och värdefull som i brottmålen. Och det är familjerättsmålen, till vilka jag då räknar alla mål som avser tillämpning av giftermåls- och ärvdabalkarna med tillhörande författningar, alltså mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad, barn i och utom äktenskap, omyndig- och myndigförklaring, arv och testamenten m. m. Då jag under en lång följd av år haft att handlägga just dessa mål i landets största underdomstol, har jagriklig erfarenhet som stöder denna uppfattning.
    Domaren skall ju döma efter bästa förstånd och samvete. Hos den rättrådige domaren måste samvetet förutsättas vara vaket och rent. Och han tror sig handla efter bästa förstånd. Men här rör man sig på det subjektiva områdets vanskliga fält, där uppfattningen hos två

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 689personer med lika intellektuell utrustning, lika gott allmänomdöme, lika omfattande livserfarenhet kan gå stick i stäv. Nu förhåller det sig så att i familjerättsmålen är omdömesfrågorna i särdeles hög grad svårbemästrade. Och deras avgörande blir ofta, exempelvis beträffande vårdnaden av barnen vid skilsmässor, livsavgörande för dem det vederbör. Domaren ställs inför det eviga, oroväckande spörsmålet: vad är sanning? Men därefter inför det än svårare, som kan övergå allt mänskligt förstånd: vad är det föreliggande problemets bästa, rätta lösning? Ofta har jag själv befunnit mig i verklig själanöd vid dylika avgöranden.
    Det förefaller mig uppenbart att de synpunkter en lekmannanämnd kan anlägga i dessa mål måste bli till stöd för yrkesdomaren och till vinning för rättsvården. En gammal erfaren häradsnämndeman har sagt mig att de mål som mest intresserade honom var civilmålen, varmed han i främsta rummet avsåg familjerättsmålen. Om denna inställning är representativ vet jag inte. Men man har anledning förmoda att rådhusrätternas nämndemän gärna skall motse den föreslagna utvidgningen av deras uppdrag.»

 

    De allvarligaste erinringarna gälla nog det organisatoriska problemet. Stockholm har redan nu 450 nämndemän. Kan man inte öka nämndemännens tjänstgöringsskyldighet — och det torde möta svårigheter måste antalet ökas. Vill man ta den konsekvensen? Det har, väl delvis av nu berörda anledningar, sagts att antalet nämndemän i tvistemålen kunde inskränkas till tre eller fyra (alltså en motsvarighet till den nästan obsoleta tremansnämnden i häradsrätt).

 

En annan domförhetsfråga inom rådhusrätt berördes i Fants avskedsintervju, nämligen om bibehållande av tremansrätten i brottmål. En utvidgning av enmansdomarens befogenheter vore en rationalisering menade Fant:
    »En enda domare förekommer bara i mål som kan leda till böter och där det inte finns någon målsägare. Utan att rättssäkerheten äventyras borde lagen kunna ändras så att också dessa tremannamål avgörs av en enda domare. De allra flesta av dessa mål är relativt enkla, så att en enda domares erfarenhetsfond väl räcker till för att möjliggöra ett rättvist domslut.»

 

    Presidenten SCHLYTER anmälde ett kompromissförslag (DN d. 10 juli 1949):
    »Skulle inte av det gamla domarkollegiet utom ordföranden även den ledamot som fungerar so.m sekreterare kunna bibehållas såsom domare?Ett domarkollegium på två ledamöter — en i England känd företeelse — bevarar minst 2/3 av kollegialitetens fördelar. Det kunde då också övervägas om inte tillgängliga arbetskrafter bättre skulle utnyttjas och kostnader för framtida utvidgning av domstolsorganisationen sparas om det läte sig göra att även i civilmål utan nämnd begagna dylika tvåmansavdelningar.»

 

    Förefaller inte det förslaget1 väl så revolutionerande som utsträckningen av nämndens funktioner? Givetvis har det fördelar att domaren inte är ensam. Men svårigheterna bli säkerligen stora. Hur stort inflytande skall ges åt ledamoten nr 2? I tvistemål intet, om han ej lyckas övertyga ledamot nr 1? I brottmål ej heller, om han ej voterar in favorem rei?

Bengt Lassen.

 

    1 Det har också tidigare framförts av förslagsställaren, se SvJT 1927 s. 18, noten, där en utförligare motivering ges.

 

44—497004. Svensk Juristtidning 1949.