Några synpunkter på straffmätningen beträffande rattovarsamhet. I likhet med straffmätningsproblemen i allmänhet ha straffmätningsfrågorna i trafikmålen icke mycket offentligen diskuterats bland domare, åklagare och advokater. Straffmätningen för bilförare har emellertid stor betydelse redan på grund av att dessa mål äro mycket talrika. Vidare registreras straffen i körkortsregistret, och straffet för återfall kan skärpas. Stundom lägga försäkringsbolagen bötesstraffen till grund för fördelningen av skadeståndsskyldigheten när två bilförare vållat skada. Och slutligen kan ett bötesstraff — ibland i förening med tidigare registrerade straff — medföra, att ett körkort indrages. Det synes därför vara påkallat att ta upp denna straffmätningsfråga till diskussion. Synpunkterna äro, kanske mer än i många andra slags mål, talrika. Här skall jag icke ens försöka att dra fram alla; min avsikt är mera att försöka få en diskussion i gång.
Eftersom många trafikanter blivit dömda och många av dessa anse sig orättvist bedömda, ha nog vi domare hört en hel del anmärkningar mot fällda domar. Anmärkningarna avse väl i regel att vederbörande icke borde ha blivit dömd alls, men anmärkningarna rikta sig icke sällan även mot straffmätningen. Dessa senare anmärkningar gå bland annat ut på att straffmätningen hos olika domstolar — och inom samma domstol hos olika domare — är ojämn. Ibland anmärkes det på att domarna äro alltför schablonmässiga, alltför ensartade. Sålunda kunna advokater med erfarenhet från flera domstolar yttra: »Hade svaranden kört på den andre 500 meter längre bort så att han kommit på rätt sida om domsagogränsen, så skulle han fått bara hälften så mycket.» Bland förare heter det: »Ja, jag får naturligtvis 20 dagsböter, ty det skall ju alla ha som köra ihop här i staden.» Ett yttrande som det första kan grunda sig på en bristande kännedom rörande omständigheter, vilka domstolarna ansett försvårande eller mildrande (och denna bristande kännedom kan i sin tur bero på att dessa omständigheter icke redovisats i domarna). Men det kan icke förnekas att straffmätningen är ganska ojämn. Och att straffmätningen kan bli schablonartad måste även erkännas.
Den första punkten att diskutera torde vara vad straffets syfte är i dessa mål. Liksom i andra slags mål torde det vara fråga om såväl de individualpreventiva som de allmänpreventiva syftena. De förra äro dock i vissa hänseenden mindre framträdande. Det i grövre brottmål uppkommande spörsmålet: vilken behandlingsform är den lämpligaste för denne tilltalade, som i varje fall måste omhändertagas och uppfostras, framträder i regel icke. Det spörsmålet finnes i trafikmålen knappast annat än när det är fråga om verkliga alkoholister. Själva straffets storlek har mycket ofta föga direkt ekonomisk betydelse, i varje fall ofta mycket mindre än uppkomna skador å den egna bilen i förening med mistad bonus på trafikförsäkringen samt den visserligen i förhållande till straffets storlek stående faran att mista körkortet. Skadorna, bonusen och faran att mista körkortet ha även stor vikt för den allmänpreventiva sidan. Denna torde emellertid vid straffmätningen böra mera beaktas än den specialpreventiva sidan. Har någon varit med om en
trafikolycka och genom att bli dömd till ansvar fått domstolens förklaring att han varit vårdslös, spelar troligen straffets storlek för honom en icke särdeles stor roll, om också de förare, vilka för att ta sig tillvara i framtiden behöva en hård tillrättavisning, icke äro sällsynta. Men såsom varning för andra bilförare behöves straff av icke alltför formell natur.
Den första stora frågan vid straffmätningen (efter det att domstolen bestämt sig för att döma till straff) torde vara: är denna vårdslöshet av den art, att den innebär att bilföraren kört överdådigt, tagit stora risker, kört farligt, eller består vårdslösheten endast i en felbedömning, ett ganska ursäktligt förbiseende? (Frågeställningen är naturligtvis grov så till vida, att de båda grupperna äro förbundna av en massa mellanformer.) Beträffande den lindrigare gruppen är fråga om en vårdslöshet icke värre än den som kan förekomma titt och tätt i livet, och den är i regel icke farlig för liv och lem. Jag tänker här t. ex. på att två bilförare räkna en smula fel vid ett möte, i följd varav bilarna skrapa mot varandra. Men jag tycker naturligtvis icke, att hit hör en hel del fall, som vederbörande själva bruka anse högst ursäktliga, t. ex. att i skymda vägkurvor köra med så hög fart att föraren alls icke behärskar bilen när en mötande trafikant dyker upp; att i hög fart köra nära förbi lekande barn; att i storstadstrafiken söka tränga sig förbi på millimetern. I dessa fall ha förarna tagit avsevärda risker; de måste ha insett att en annan bil kunde möta i kurvan, att ett litet av lek upptaget barn kan springa åt sidan utan att se sig för, att man kan räkna fel på både centimeter och millimeter. — Men beträffande den lindrigare gruppen tycker jag icke att det är nödvändigt med särskilt höga straff. Det lärer finnas domstolar, som för rattovarsamhet aldrig döma lägre än 20 dagsböter, men det synes mig vara avgjort för högt.
I fråga om dem, vilka gjort sig skyldiga till verkligt överdådig körning, synes straffet ofta bli alldeles för lågt. För en verklig bildrulle är 20—30 dagsböter en på tok för ringa reaktion, och då både ur specialpreventiva och allmänpreventiva synpunkter. Dessa bildrullar höra till dem, som hava svårast att inse att de överhuvud taget gjort sig skyldiga till något oriktigt, än mer främmande är för dem, att deras brottslighet skulle kunna betraktas såsom annat än en bagatell. Få de ett lågt bötesstraff, tänka de gärna: »Ja, det var ju oundvikligt, att när det nu hände en liten olycka jag skulle få litet böter, men inte gjorde jag något galet.» Det har nog också visat sig att milt bedömda bildrullar komma igen. Och i dylika fall behövs för att straffet skall få en verkligt moralbildande verkan att det tages till ordentligt. Några verkligt höga straff ge säkert bilförare i gemen en allvarlig tankeställare. Och här kan ihågkommas att om försvårande omständigheter föreligga en bilförare enligt lagen kan få fängelse även om varken rattfylleri, vållande till annans död eller grov vårdslöshet anses hava varit för handen. Det är ur den allmänna rättssäkerhetens synpunkt att beklaga, att fängelsestraffet endast ytterligt sällan användes i dylika fall.
Av min egen erfarenhet att döma — en jämförelse mellan mitt sätt
att se på saken innan jag själv började köra bil och mitt sätt att se på saken sedan jag kört bil ganska mycket samt av uttalanden från bilkörande och icke bilkörande nämndemän — synas bilkörande domare ha lättare att vilja differentiera straffen. De själva körkunniga domarna känna sig säkrare kunna säga, både att den i ett fall fastslagna vårdslösheten var obetydlig och att den i ett annat fall fastställda var verkligt stor. (I förbigående sagt ha körkunniga domare — och åklagare — lättare än icke bilkörande att när två bilförare kört ihop kunna anse utrett, att endast den ene var vållande.)
Återfall måste anses såsom en försvårande omständighet, såsom alltid dock med beaktande av tiden mellan förseelserna. Därjämte bör domstolen ta hänsyn till om föraren kört mycket; har en förare, som kört i yrkesmässig trafik under en följd av år, några gånger fällts till måttliga böter, är detta icke mycket att fästa sig vid. Men om en tilltalad gång på gång bötfällts för rattovarsamhet eller om han tämligen nyligen bötfällts för större ovarsamhet samt han på nytt varit märkbart ovarsam, då visar detta, att de tidigare, lindrigare straffen icke hjälpt, varför mycket högt bötesstraff, upp till 120 dagsböter, eventuellt fängelse, bör tillgripas.
Ibland händer, att en körkortslös person — hans nykterhetstillstånd har kanske icke varit sådant att han kunnat få körkort — gör sig skyldig till rattovarsamhet. Här bör naturligtvis straffet genast bli strängt. Och om han förut straffats för bilkörning utan körkort, synes frihetsstraff ofta behövligt. Han har ju visat sådant trots mot lagarna, att domstolarnas plikt att upprätthålla respekten för lagarna icke medgiver någon lindrig behandling. Det får icke bli den uppfattningen hos vederbörande och hos den stora allmänheten, att någon med endast måttliga påföljder kan trotsa lagen.
Såsom skäl mot frihetsstraff vid ovarsamhet brukar stundom anföras, att korta frihetsstraff icke äro nyttiga. Även de, som i likhet med mig dela denna allmänna uppfattning om korta frihetsstraff, kunna emellertid icke förena sig om den invändningen i dessa mål. Det vore ju att alldeles förbise det härvidlag väsentliga, nämligen de allmänpreventiva synpunkterna. Och invändningen är icke heller riktig ur specialpreventiva synpunkter. Det är icke fråga om att behandla en i allmänhet asocial individ — vederbörande kan t. ex. vara en i övrigt skötsam karl — utan att ge honom en jag skulle vilja kalla det ordentlig lektion att nöjet att trotsa lagen icke är värt straffet.
Här kan vidare framhållas, att domstolarna i första instans, vilka komma vederbörande närmare in på livet, ha större möjligheter än de två följande instanserna att bedöma hur mycket som behövs för att hos den felande inprägla respekt för lagen. Härtill bidrager, att de följande instanserna icke ha de personundersökningar, vilka regelmässigt finnas t. ex. vid förmögenhetsbrott.
Domstolorna bruka mycket fästa sig vid skadans omfång. Den regeln har ju i olika hänseenden — t. ex. vid misshandel — lagfästs, och vid rattovarsamheten blir om någon dödas de strängare straffsatserna för
vållande till annans död tillämpliga. Att skadans storlek beaktas är väl också i princip oundvikligt. Men vi domare veta ju också, att skadan mycket ofta alls icke står i rimligt förhållande till graden av ovarsamhet; ofta kan ringa ovarsamhet vålla mycket allvarlig skada, ofta kan vid grov vårdslöshet personskadan bliva ringa eller ingen. För att taga några exempel från min egen domarerfarenhet: En trafikbilist,som enligt landsfiskalens spontana upplysning under många års körning visat sig vara en omdömesgill och försiktig bilförare, körde en aning för fort i en nedförsbacke, kom in i löst grus, sladdade och stötte till två cyklande flickor, vilka båda blevo invalider för livet. Och i motsatt riktning: en dam skulle i rasande fart köra förbi en buss oaktat en annan bil nalkades från annat håll, körde av vägen, som där gick i en hög bank, men kom ned först på ett elastiskt stängsel och sedan uppe i ett yvigt päronträd, i vars mjuka grenar hennes bil blev sittande med henne själv och passagerare oskadda samt bilen själv, om jag minnes rätt, endast skrapad. Att i dylika fall sätta straffet i direkt förhållande till skadan vore icke rimligt. Grov vårdslöshet skall straffas strängt även om turen räddat från större personskada.
Å andra sidan skulle jag vilja förorda ingripande mot vårdslösa bilförare även om ingen skada alls inträffar. Det är nu ganska sällsynt att ovarsamhet straffas annat än när en olycka inträffat. Men ovarsamhet är ovarsamhet även om någon olycka ej inträffar, det är ovarsamtatt ta en siktfri kurva med hög fart och på fel sida även om det går bra därför att ingen bil kommer från andra hållet. Det skulle vara mycket nyttigt därest polisen någon gång kontrollerade trafiken i t. ex. en siktfri kurva och till åtal anmälde den, som tog kurvan påtagligt vårdslöst. — Omvänt är det icke behövligt att åtala rena bagatellolyckor, därest märkbar vårdslöshet icke burit skulden.
Måhända synes det vara att rekommendera att riksåklagaren någon gång drog straffmätningen inför Högsta Domstolen.
Slutligen må framhållas, att det icke synes vara möjligt att få dömda bilförare och allmänheten att förstå domstolarnas straffmätning förrän domstolen åtminstone någotsånär noggrant i domen redovisar sina skäl. Den gamla vedertagna formuleringen var ju: »Enär varken A eller B kan anses hava iakttagit all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna, alltså prövar.» Denna fras säger ju knappast någonting om skälen till att A och B dömas, än mindre om skälen varför de få kanske jämförelsevis höga bötesstraff. Efter det nya RB trätt i kraft har, såsom sig borde, motiveringen allmänt blivit mera fyllig, men försvårande och mildrande omständigheter angivas ofta icke vidare fullständigt. Fortfarande kan man få läsa ett så intetsägande svar på åklagarens utförligt motiverade yrkande om frihetsstraff, att domstolen icke funnit sådana förhållanden föreligga, att till fängelse bör dömas (denna formulering lämnar ju osagt huruvida domstolen funnit de av åklagaren åberopade omständigheterna styrkta eller om domstolen väl funnit dem styrkta men icke utgöra skäl för frihetsstraff). Utförliga motiveringar, där domstolen
icke varit rädd för att säga sin mening, skulle kunna verka uppfostrande icke blott på de dömda utan även, med pressens hjälp, på den stora allmänheten.
E. Thomasson.