Rattfylleristraffen än en gång. Till den diskussion, som förts i frågan (hovrättsrådet BOYE 1948 s. 288 och 1949 s. 377, hovrättsassessorn ADDE 1949 s. 217 och 616, häradshövdingen THOMASSON 1949 s. 376, statsadvokat TROLLE 1949 s. 615) torde böra knytas en ytterligare reflexion, ehuru jag annars till fullo instämmer med Boye och Thomasson. Den gäller påståendet om att rattfylleridomarna äro alltför schablonmässiga ifråga om straffmätningen. Jag frånser de fall, där ovarsamhet vid förande av bil bevisligen förekommit och där man likväl av skäl, som jag icke har tillfälle kontrollera, allmänt påstås hålla sig för nära minimum alltför ofta. Men i princip kan jag icke finna att denna »schablonmässighet» är annat än en följd av domarens känsla för likhet inför lagen; samma brott, samma straff! Från denna regel göres nu på andra områden en massa undantag, som äro eller förmenas vara föranledda av individualpreventiva hänsyn, eller kanske rättare av sociala hänsyn in casu. Men föreligga nu i fråga om rattfylleriet i allmänhet skäl till dylika hänsyn? Till en början måste man med Boye och Thomasson konstatera, att det här är fråga om en lagstiftning, där den allmänpreventiva synpunkten från början starkt trätt i förgrunden samt av nöd och tvång snarare vuxit än minskat i betydelse. Därjämte tillkommer, att i normala fall rattfylleristen icke kan betraktas som ett vårdfall, en missanpassad individ för vars tillrättaförande frihetsstraffet kan verka skadligt. Dyker någon enstaka gång ett sådant fall upp, torde villkorlig dom både böra och kunna komma ifråga och vara att föredraga framför ett bötesstraff, där dagsboten håller sig starkt i underkant och där bötesbeloppet, om det ändå blir högt, lätt fryser inne. Jag har på tretton år endast sett två fall av detta slag. Men i övriga fall har det regelmässigt varit fråga om någorlunda välbärgade trafikdrullar, som med visshet oftast skulle haft föga respekt för böter. Jämföras fallen med varandra har man regelmässigt tillfälle konstatera, att de kriterier som kunna styrkas äro praktiskt taget desamma. Om den enes större förmåga än den andres att tåla sprit utan fara för körsäkerheten vet man regelmässigt ingenting. Om ovarsamhet vid förandet av bil under rusets inflytande finnes i regel ingen bevisning. Alkoholkoncentrationen i blodet över 1,5 promille växlar oftast ganska litet. Det är föga märkvärdigt att straffmätningen mycket ofta blir densamma, föga önskvärt också att den skulle slå annorlunda ut. Individualisering är ej gärna möjlig; den får ej bli detsamma som godtycke.
    Det skulle vara förvånande, om ej den cert av fall, jag här sökt beskriva, skulle vara huvudkällan till den allmänt spridda uppfattningen att straffen äro för »schablonmässigt» utmätta; och är det så, är uppfattningen ogrundad. Häremot bör framhållas, att det givetvis är riktigt — men blott en banal självklarhet, som allmänt erkännes i princip och

som även veterligen korrekt praktiseras på många håll — att där specialkriterier kunna styrkas, dessa böra inverka på straffmätningen.
    Jag skulle kunnat undertrycka dessa ganska självklara reflexioner, om jag icke till sist just med dem som bakgrund velat framhålla en sak hos Thomasson, som förtjänar beaktande: önskemålet om att normalstraffet höjes. Jag har inte velat höja detta här, när praxis är så fast på andra håll. Det bör inte bli så, att ett brott regelmässigt straffas hårdare i ett tingslag än i grannens. Jag har med det förut sagda önskat giva skäl för uppfattningen, att rattfylleribrottens karakteristiska enhetlighet i allmänhet är så stor, att någon ändring i »schablonmässigheten» icke är sakligt berättigad och att någon genomsnittlig höjning av straffsatserna på individualprövningens väg därför ej torde vara att vänta eller ens önska. Men jag är fullt ense med Thomasson om att skillnaden ur allmänpreventiv synpunkt är mycket större mellan en månad och två månader än vad blott fördubblingen skulle medföra; och allmänpreventionen behöver bli långt verksammare. Jag har f. ö. råkat få framfört till mig ett yttrande av en rattfyllerist om hur skönt och välgörande arbetet under en månad på en jordbrukskoloni utan bevakning varit. Och därför vill även jag förorda en allmän höjning av normalstraffet till två månader. En allmän consensus torde vara enda vägen att komma dit. — En sådan höjning verkar även så, att utrymmet inom fängelselatituden blir rymligare för fall med mildrande omständigheter och att »toppfallen» automatiskt rycka upp på straffskalan, som även Adde önskar.
    Av de skäl, jag anfört om orsakerna till den s. k. schablonmässigheten i normalfallen f. n., torde emellertid framgå, att schablonmässigheten torde bli ungefär densamma i sådana fall även efter en höjning av normalstraffet till 2 månader.
    Och den ökning av variationen, som från åtskilliga håll påyrkats, tror jag skulle visa sig oberättigad vid närmare översyn av fallen. Det bör dock påpekas, att normalfallen i stor utsträckning stanna i första instans, så att en allmännare överblick av dem ej erhålles på auktoritativa håll under det att varje underdomstol blott ser sina egna. Därför blir varje domares förmodan om fallens större eller mindre variabilitet alltid rätt lösligt grundad.
    Men likväl — min förmodan om normalfallens analoga art synes stämma med så mångas, att jag ansett den böra komma till uttryck. Och är den riktig, torde nog logiskt följa, att den höjning av genomsnittsstraffet, dessa rader främst varit avsedda att förorda, kan uppnås endast genom en allmänt och samtidigt genomförd omskärning av gängse mall. Den torde kunna genomföras blott genom domareföreningarna, och detta endast efter medgivande under hand från högsta ansvarigt håll.
 

E. G. Leijonhufvud.