Expropriationslagstiftningen inför riksdagen. Det i den allmänna debatten mycket uppmärksammade spörsmålet om ändringar i expropriationslagstiftningen förelades riksdagen genom en d. 24 mars 1949 dagtecknad proposition (nr 184). Denna blev emellertid icke under vårsessionen föremål för behandling, utan riksdagen utnyttjade den nytillkomna möjligheten att uppskjuta lagstiftningsfråga till höstsession. När riksdagen i mitten av oktober sammanträder, har den alltså att taga ställning till de föreslagna ändringarna.
    Till grund för propositionen ligger i första hand ett delbetänkande (SOU 1948: 4) av den s. k. markutredningen, som har till uppgift att verkställa utredning av frågan om utformningen av en rationell markpolitik, såvitt angår jordens användning för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Med anledning av vissa av förslagen i betänkandet och vad därom anförts i avgivna remissyttranden upprättades i augusti 1948 inom justitiedepartementet en PM med förslag till lagstiftning om exploateringsavgift samt om organisationen i expropriationsmål (justitiedepartementets promemorior 1948: 1). Sedan jämväl denna PM varit föremål för remissbehandling, ha inom justitiedepartementet upprättats lagförslag som i vanlig ordning granskats av lagrådet. Som genom dagspressen torde vara allmänt känt har lagrådet i det stora hela ställt sig avvisande till propositionens förslag.
    Propositionen innefattar förslag till ändringar i expropriationslagstiftningen i väsentligen tre olika avseenden, nämligen i fråga om expropriationsändamålen, värderingsreglerna och organisationen i expropriationsmål.
    I det förstnämnda hänseendet innebär förslaget en ganska avsevärd utvidgning av expropriationslagens tillämplighetsområde. Kommun skall nämligen kunna beviljas expropriationsrätt om det prövas nödigt »för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med tomträtt». Avsikten därmed är i första hand att bereda kommunerna möjlighet att föra en aktiv bostadspolitik. Om en markägare, vare sig i spekulationssyfte eller av annan icke godtagbar grund, vägrar att upplåta sin mark för exploatering, bör kommunen, enligt justitieministern, få expropriera marken för att bostadsbrist inom kommunen skall bli avhjälpt och en efter kommunens förhållanden lämpligt avpassad reserv av fullvärdiga bostäder skall åstadkommas. För att bostadsförsörjningen skall anses tillfredsställande ordnad, är det emellertid nödvändigt icke endast att ett tillräckligt antal bostäder tillhandahålles utan även att detta sker till överkomliga priser. I detta av

seende anser justitieministern det ofta vara en viktig uppgift för kommunerna att bryta prismonopol. För sådant syfte skola kommunerna på ett relativt tidigt stadium kunna tvångsvis förvärva mark och anordna en nyttig konkurrens på tomtmarknaden. Om en kommun själv kan exploatera eller till exploatering utbjuda mark på sådana villkor att allmänheten i ej alltför ringa utsträckning får tillgång till billigare bostäder, bör detta nämligen åtminstone på längre sikt medföra att prisnivån hålles nere. Förutom för den aktuella bostadsförsörjningen och den prisreglerande verksamhet som sålunda angivits, skall emellertid kommun även eljest kunna expropriera mark då denna ej redan är tätbebyggd. Alldeles oberoende av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltar sig anses det i propositionen vara ett intresse för kommun att kunna behålla äganderätten till områden som upplåtas för bebyggande. Om en kommun upplåter mark med tomträtt, får kommunen betydligt större möjligheter att framdeles genomföra förändringar av området, t. ex. att göra om ett villasamhälle till ett höghusområde. Även om icke någon anmärkning kan riktas mot den enskilde markägarens vilja och förmåga att tillgodose marknadens behov, skall därför enligt förslaget kommun genom expropriation kunna förvärva mark i syfte att upplåta den med tomträtt.
    Ehuru den föreslagna utvidgningen av expropriationsmöjligheterna alltså främst ställts i relation till bostadspolitiken, är det här, enligt vad justitieministern uttryckligen framhåller, fråga om ianspråktagande av all den mark som behövs för en planmässig utveckling av kommunen överhuvudtaget, alltså inrättande av — förutom bostäder — lokaler för näringsverksamhet av olika slag och upplåtande av områden som erfordras för bostädernas och lokalernas praktiska utnyttjande. Ändamålet med kommunernas expropriationsrätt enligt förslaget är med andra ord att garantera att, såvitt angår tillgången på mark, bebyggelseplanen förverkligas enligt sin tanke.
    Beträffande löseskillingen för fastighet som exproprieras är för närvarande endast stadgat att den skall motsvara fastighetens fulla värde. I propositionen föreslås att detta stadgande skall ersättas av en ny bestämmelse, enligt vilken löseskillingen skall motsvara »fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning». Meningen därmed är icke att göra någon ändring i den hittillsvarande principen om full ersättning. I propositionen framhålles att expropriationsersättningen principiellt bör uppgå till sådant belopp att den ersättningsberättigade — såsom det uttrycktes under förarbetena till gällande lag — bibehålles orubbad vid den ekonomiska ställning såsom helhet räknat, som han förut innehaft. Å andra sidan anses emellertid erfarenheten ha givit vid handen att expropriationsvärderingarna ofta resultera i alltför höga ersättningsbelopp. Och eftersom detta förhållande förmenas icke sällan ha avhållit kommuner från att utnyttja de expropriationsmöjligheter som redan finnas, har det ansetts nödvändigt att söka bryta rådande värderingspraxis. En av orsakerna till hittillsvarande otillfredsställande resultat av värderingarna har ansetts

vara att i lagen icke ingå några närmare regler om värderingen. I den mån värderingen kan göras beroende av vissa normer, skulle utrymmet för värderingsorganens subjektiva omdöme minskas. Visserligen kunna dylika normer icke helt eliminera den osäkerhet, som är nödvändigt förbunden med varje värdeuppskattning, men enligt justitieministerns mening bör man på denna väg åtminstone kunna nedbringadet övervärde som hittills ofta ingått i löseskillingen.
    Enligt den föreslagna bestämmelsen skola vid värderingen beaktas alla omständigheter som påverka fastighetens värde. Det framhäves emellertid ett par faktorer som särskilt ansetts förtjäna hänsyn. Först nämnes sålunda ortens pris. Om en prisnivå för fastigheter av visst slag utbildats i ett samhälle, kan ägaren av en sådan fastighet med skäl utgå ifrån att hans fastighet har ett värde, som i huvudsak ansluter sig till prisnivån, och detta värde bör då också ligga till grund för expropriationsersättningen. Uppgift om ortspriset erhåller man genom att sammanställa de köpeskillingar, som under senare tid betalts vid frivilliga försäljningar. I propositionen uttalas emellertid att vissa försäljningar, t. ex. där priset på grund av säljarens monopolställning eller köparens speciella behov av fastigheten överstigit det normala eller till följd av nära släktskap mellan säljare och köpare satts ovanligt lågt, icke böra få inverka vid bedömande av ortens pris.
    Den andra huvudgrunden vid värderingen skall som nämnts vara fastighetens avkastning. Härvid har man i första hand tänkt på den faktiska avkastningen vid värderingstillfället. I allmänhet måste denna vara en ganska god mätare på fastighetens verkliga värde. Men givetvis kan man ej heller här, lika litet som i fråga om ortspriset, räkna fram ett exakt belopp, utan jämkningar i ena eller andra riktningen behöva göras. Om en fastighet kan bli föremål för bättre utnyttjande än vid tiden för expropriationen, bör värderingen grundas på den antagbara avkastningen i stället för den faktiska. Förutsättningen härför skall dock vara att det förändrade utnyttjandet kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom sådan tid, att det borde höja priset även vid frivillig försäljning. Särskilt då det gäller att beräkna ett dylikt s. k. hypotetiskt avkastningsvärde på planlagd mark, får omfattningen av bebyggelserätten betydelse. I princip skall man då utgå från den rätt till utnyttjande som är medgiven i gällande stads- eller byggnadsplan.
    I detta sammanhang kan nämnas att särskilda anordningar för överförande till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse icke upptagits i propositionen. Markutredningen hade i sådant syfte föreslagit en speciell värderingsregel, enligt vilken fastighets värde ej skulle få beräknas på grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än dylik bebyggelse medgivits i stads- eller byggnadsplan. I ovannämnda PM föreslogs i stället bestämmelser om uttagande av en särskild exploateringsavgift på grundval av värdeökning i samband med fastställelse eller ändring av stads- eller byggnadsplan. Det har befunnits nödvändigt att göra dessa förslag till föremål för ytterligare utredning.

    Förfarandet vid expropriation består enligt gällande rätt av två huvudmoment. Först prövas frågan huruvida expropriation skall medgivas, och i detta hänseende ankommer det på K. M:t att meddela beslut. Den andra delen av förfarandet avser huvudsakligen bestämmandet av expropriationsersättningen. För detta ändamål skall ett särskilt mål anhängiggöras vid allmän domstol av den som erhållit rätt till expropriation. Själva ersättningsbeloppet fastställes emellertid av en för varje mål särskilt tillsatt expropriationsnämnd, och domstolens befattning med målet är därför väsentligen endast av formell natur.
    Beträffande den första delen av expropriationsförfarandet innehåller propositionen icke något ändringsförslag. Vad åter angår den senare delen av proceduren framhåller justitieministern att införandet av mera preciserade regler för värderingen gör det nödvändigt, att man överger den skiljedomsliknande uppskattningen genom expropriationsnämnd och att värderingsorganet i stället ger utförligt motiverade beslut och offentliggör de avvikande meningar som förekommit vid omröstningen i saken. I värderingsorganet bör såväl juridisk som ekonomisk-teknisk sakkunskap finnas representerad. För att säkerställa önskvärd enhetlighet och trygga rättssäkerheten har justitieministern även ansett det erforderligt att värderingsbeslutet kan överklagas. Visserligen förhåller det sig så att en överinstans endast har begränsade möjligheter att sakligt ompröva det resultat var till den första instansen kommit i värderingsfrågor. I spörsmål av principiell natur är dock, enligt justitieministern, klagorätten av vikt och jämväl eljest kan det till följd av påtagliga oriktigheter tarvas ändring i beslutet.
    I enlighet härmed föreslås i propositionen att expropriationsmålen i första instans skola behandlas av särskilt inrättade expropriationsdomstolar. Sådan domstol, som skall finnas i varje domsaga och varje stad med rådhusrätt, består enligt förslaget av ägodelningsdomaren i orten såsom ordförande samt i regel två expropriationstekniker och två nämndemän i orten såsom ledamöter. Expropriationsteknikerna skola tillkallas av domstolens ordförande bland en särskild, centralt utsedd kår av experter i fråga om fastighetsvärdering. Även nämndemännen kallas till tjänstgöring av domstolens ordförande, som därvid skall tillse att såvitt möjligt den ene av nämndemännen är fastighetsägare men den andre fristående från fastighetsägareintressen. Förfarandet vid expropriationsdomstol skall i stort sett följa rättegångsbalkens regler.
    Från expropriationsdomstol skall enligt förslaget talan kunna fullföljas till hovrätt och högsta domstolen på samma sätt som från andra underrätter. Någon speciell sammansättning av överdomstolarna vid handläggningen av expropriationsmål har ej ansetts erforderlig. I den mån sådan domstol anser att särskild fackkunskap behöver tillföras domstolen äger den givetvis, liksom i andra mål, inhämta yttrande från sakkunnigt håll.
    De i propositionen föreslagna bestämmelserna, som även innefatta följdändringar i bl. a. byggnadslagen, avses skola träda i kraft d. 1 jan. 1950.

Hugo Henkow.