Den utomprocessuella rättshjälpen. En utredning rörande den utomprocessuella rättshjälpen beslöts av K. M :t d. 18 juni 1949. I direktiven anförde justitieministern, statsrådet Zetterberg, bl. a. följande.
    Under det att mindre bemedlades behov av hjälp att föra rättegång vid domstol har tillgodosetts genom det i lag reglerade institutet fri rättegång, ha särskilda anordningar vidtagits för att bereda mindre bemedlade utomprocessuell rättshjälp. Detta har skett på två olika vägar, nämligen dels genom inrättande av offentliga rättshjälpsanstalter och dels med tillämpning av ett system, enligt vilket privatpraktiserande advokater inom visst område åtaga sig att mot årlig ersättning av allmänna medel tillhandagå med rättshjälp. Gemensamt för båda dessa sätt att meddela fri rättshjälp är, att ansvar och kostnader för verksamheten i första hand regelmässigt åvila landsting eller stad, medan staten medverkar väsentligen genom att under vissa villkor lämna bidrag till kostnaderna.
    Enligt kungörelsen d. 12 sept. 1919 (SFS nr 639) ang. understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter kan sålunda understöd tilldelas anstalt, som anordnats av landsting eller kommun, under förutsättning att anstalten står under ledning av en på visst sätt sammansatt styrelse, att anstaltens verksamhet utövas enligt ett av K. M:t utfärdat reglemente samt att statistiska uppgifter rörande verksamheten avgivas till statistiska centralbyrån. Frånsett ersättning med högst 3 000 kronor för bestridande av engångsutgifter vid anstaltens upprättande, kan understöd erhållas med hela beloppet av kostnaderna för postporto, telefon och vissa resor samt härutöver med högst hälften av sammanlagda utgifterna för avlöningar, skrivmaterialier och tryckningskostnader efter avdrag av vissa till anstalten influtna ersättningsbelopp.
    För år 1947 har understöd i enlighet härmed lämnats åt tio anstalter, varav fem upprättats av landsting och återstoden av städer. Därjämte kan erinras om den efter beslut av 1947 års riksdag upprättade Tornedalens rättshjälpsanstalt, vilken på grund av särskilda förhållanden helt bekostas av statsmedel.
    Genom kungörelse d. 20 sept. 1946 (SFS nr 619) ha bestämmelser meddelats angående understöd av statsmedel för utomprocessuell rättshjälp annorledes än genom offentlig rättshjälpsanstalt. Understöd enligt denna kungörelse kan utgå till landsting som slutit avtal med Sveriges advokatsamfund eller avdelning av samfundet om att alla eller flertalet inom landstingsområdet verksamma ledamöter skola meddela fri utomprocessuell rättshjälp, under förutsättning att verksamheten står under betryggande tillsyn. Understödet utgår med högst en tredjedel av den årliga kostnad, som landstinget jämlikt avtalet vidkänts för verksamheten. Landsting som uppbär understöd skall sörja för att statistiska uppgifter avgivas till statistiska centralbyrån,
    På grund av dessa bestämmelser har understöd för år 1947 tillerkänts tre landsting. Att märka är härvid, att i enlighet med uttalande i 1946 års statsverksproposition (II huvudtiteln s. 90) understöd icke beviljas i andra län än där det med hänsyn till de kostnader, som skulle vara förenade med upprätthållande av en effektiv anstaltsorganisation, och förhållandena i övrigt kan anses påkallat att i stället sörja för fri rättshjälp genom de privata advokaterna.
    Redan innan möjligheten till statsbidrag enligt sistnämnda kungörelse öppnades, hade emellertid en särskilt tillkallad sakkunnig erhållit i uppdrag att utreda frågan om utveckling av rättshjälpsinstitutionen. Det förslag, vari denna utredning utmynnade (SOU 1940: 11), gick i stort sett ut på att offentlig rättshjälpsanstalt obligatoriskt skulle vara inrättad för varje landstingsområde och för varje stad, som icke deltager i landsting, samt att statsverkets andel i kostnaderna skulle höjas för sådana landsdelar, där en jämförelse mellan kostnaderna för verksamheten och den ekonomiska bärkraften visade att större statsbidrag behövdes. Förslaget har vid olika

tillfällen varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet men något slutligt ställningstagande till detsamma har ännu icke skett.
    I anledning av ett uttalande i statsrevisorernas berättelse 1948 och motioner vid innevarande års riksdag har riksdagen genom skrivelse till K. M :t (nr 2/1949) hemställt om utredning angående formerna för anordnandet av utomprocessuell rättshjälp in. m. Statsutskottet, vars utlåtande (nr 68)" därvid åberopats, hade framhållit att utskottet i princip hyste den uppfattningen att möjlighet borde bibehållas att utnyttja den form för meddelande av fri utomprocessuell rättshjälp som i varje särskilt fall vore lämpligast. Med hänsyn till vad i revisorernas berättelse och i motionerna anförts vore en närmare utredning rörande formerna för anordnandet av sådan rättshjälp påkallad. En dylik utredning borde inriktas på att klarlägga de förutsättningar, under vilka det ena eller andra systemet borde tillämpas, och under vilka former över huvud taget en effektiv rättshjälp kunde anordnas. Skäl syntes tala för att båda systemen jämställdes i fråga om rätten till statsbidrag. Utskottet vore icke berett att taga ställning till frågan huruvida kostnaderna för de offentliga rättshjälpsanstalterna borde helt övertagas av staten. Utredningen borde emellertid vara förutsättningslös.
    Att mindre bemedlade kunna få kostnadsfri hjälp i rättsliga angelägenheter även då det icke är fråga om process vid domstol, är uppenbarligenen social angelägenhet av stor vikt. De hittills vidtagna anordningarna i detta hänseende kunna emellertid icke anses vara tillfyllestgörande. I flertalet län finns det över huvud taget icke någon möjlighet att genom det allmännas försorg erhålla fri utomprocessuell rättshjälp. Den främsta orsaken härtill är otvivelaktigt konstnadsfrågan. Att anstaltssystemet icke blivit mera fullständigt utbyggt, torde sålunda till stor del kunna förklaras med att en rättshjälpsanstalt skulle ådraga vederbörande landsting eller kommun utgifter av kännbar storleksordning. Det i och för sig mindre kostsamma systemet med anslag till privatpraktiserande advokater har åter berättigat till statsbidrag endast i mera begränsad omfattning. Återhållsamheten på denna punkt har givetvis sammanhängt med svårigheten att rätt värdesätta ett nytt oprövat system. Då det emellertid numera finns viss erfarenhet som kan ligga till grund för ett bedömande av även detta systems effektivitet anser jag, i överensstämmelse med den mening som riksdagen uttalat, att en utredning bör komma till stånd angående den utomprocessuella rättshjälpen åt mindre bemedlade.
    I enlighet med det förut anförda bör utredningen syfta till en utbyggnad av denna rättshjälp och för detta ändamål klarlägga det lämpligaste sättet för dess meddelande. Därvid hör jämförelse göras mellan de olika metodernas fördelar och nackdelar under skilda yttre betingelser såsom befolkningstäthet, avstånd mellan bebyggelsecentra, förekomsten av praktiserande advokater m. m. Särskilt torde kostnadsfrågan och lämpligheten av att på olika sätt variera ett statsbidrag böra bli föremål för undersökning. De i statsutskottets utlåtande framförda synpunkterna böra beaktas vid utredningen, som emellertid icke bör vara bunden av någon förutbestämd målsättning i vidare mån än att huvudsynpunkten bör vara att tillförsäkrade mindre bemedlade en så tillfredsställande rättshjälp som förhållandena medgiva. Uppdraget att verkställa utredningen och framlägga de förslag som därav föranledas torde böra anförtros åt en sakkunnigkommitté, vilken om så erfordras bör få anlita särskilda experter.
    Ang. de sakkunniga se 1949 s. 639 och 716.