Straffrättsprofessuren i Uppsala. Såsom SvJT redan omnämnt (1948 s. 782) ha de sakkunniga för återbesättande av den efter prof. Folke Wetter lediga professuren i straffrätt och juridisk encyklopedi vid universitet i Uppsala, professorerna Wetter, Bergendal och Agge samt prof. emeritus Lundstedt (specialsakkunnig i skadeståndsrätt) avgivit sina utlåtanden och därvid förklarat den ende kvarstående sökanden revisionssekretraren jur.dr Ivar Strahl kompetent till professuren.
Wetter uttalar sig mera ingående allenast om Strahls arbete »Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten» samt om de av Strahl författade partierna av »Om påföljder för brott» ingående som del IV i Kriminologisk handbok, utgiven av Karl Schlyter.
Om »Skada och vinning» säger Wetter bl. a.
»Att förf:s resultat i vissa avseenden kunna diskuteras är med hänsyn till den kasuistiska metoden och de många svårlösta gränsspörsmål som upptagas till undersökning endast helt naturligt. I några fall ledes förf. till tolkningar av lagtexten vilka knappast verka övertygande. Härom kan hänvisas till framställningen rörande SL 21:2 andra stycket (s. 63), 3:7 (s. 146) och de lagbud som beskriva tidpunkten för skadans inträde (5 kap.). I sistnämnda avseende kan särskilt framhållas att även med tilllämpning av den utav förf. med rätta hävdade grundsatsen, att vid ekonomiskt bedömande fara för framtida skada i viss utsträckning kan anteciperas såsom aktuell skada, tidpunkten för bedömandet ändock icke kan undgå att inverka på skadeuppskattningen. Den skaderisk som kan beräknas förskjutes nämligen med hänsyn till händelseutvecklingen och blir därför olika vid olika tidpunkter. Förf. vill överbrygga skillnaden mellan de brottsbeskrivningar, som kräva att gärningen innebär skada vilken föreligger så snart den i brottet ingående handlingen eller dispositionen företagits, och de, som inbegripa varje orsakande av skada, genom att även i fråga om sistnämnda beskrivningar antaga att skaderekvisitet endast kan uppfyllas genom skada som inträffar i och med handlingen eller dispositionen. För denna omtolkning av lagtexten måste uppenbarligen krävas mycket starka skäl. Sitt huvudsakliga argument hämtar förf. från oredligt förfarande, vilket brott han finner skulle komma att utgöra en reservbestämmelse till bedrägeri på ett sätt som icke kunde anses rimligt. Den som vilselett annan till en rättshandling men lämnat fullgott vederlag skulle nämligen utan tidsbegränsning riskera att senare hemfalla till ansvar för oredligt förfarande om vederlaget sjunker i värde, förutsatt att hans uppsåt omfattat denna möjlighet (s. 108—109). Resonemanget synes förbise, att här tillkommer den ytterligare begränsningen i fråga om skadans orsakande att detta — beroende på olika teoretiska utgångspunkter — antingen objektivt kunnat beräknas vid tiden för det oredliga förfarandet (adekvat kausalitet) eller ock såsom led i uppsåtet av gärningsmannen på motsvarande sätt verkligen beräknats. Enligt det senare alternativet kan man därför icke med förf. antaga, att uppsåtet i regel omfattar åsamkande av senare skada då någon t. ex. förmår annan att av honom köpa aktier vilka vid överlåtelsen äro värda sitt pris (s. 109). Ifrågavarande brottsrekvisit, att orsakandet vid tiden för handlingen objektivt kunnat beräknas eller sub-
jektivt verkligen beräknats, bereder här liksom eljest i straffrätten en praktiskt tillfredsställande gräns gentemot risken att ett under alltför lång tid utdraget orsaksförlopp skulle komma en handling att hemfalla under straff. Den förmenta omöjligheten att begränsa den efterföljande medelbara skadan vid oredligt förfarande synes därför icke kunna åberopas såsom avgörande skäl för att i strid mot lagtexten från brottet utesluta sådan skada. Samma förhållande föreligger även i fråga om trolöshet och behörighetsmissbruk.
Att närmare ingå på de tolkningar eller övriga resultat där förf:s framställning kan diskuteras synes icke erforderligt i detta sammanhang. De skiljaktigheter som jag kommit till kunna på intet sätt rubba helhetsuppfattningen om ifrågavarande arbete såsom en med vetenskaplig fantasi, metodisk säkerhet och logisk stringens genomförd undersökning av uppenbart vetenskapligt värde.»
Rörande »Om påföljder för brott» säger Wetter, att det är ett imponerande material som Strahl där sammanfört och bearbetat, samt tillägger:
»Dispositionen företer åtskilliga lyckade grepp vilka avvika från den traditionella systematiken och otvivelaktigt bidragit till att göra framställningen lättare tillgänglig för en större läsekrets. Såsom exempel kan anföras hurusom i kapitlen om konkurrens och om utskrivning från fångvårdsanstalt till gemensam behandling sammanförts de regler i dessa ämnen som upptagas såväl i strafflagen som i de särskilda författningarna om skyddsåtgärder m. m.
Framställningen har genomförts med överlägsen behärskning av materialet och framstående pedagogisk skicklighet. Det ligger i sakens natur att ett arbete av detta slag icke i större utsträckning ger anledning till nya utforskanden. Men sådana saknas dock icke. Jag hänvisar i detta avseende särskilt till den i kapitlet om fängelse och straffarbete inrymda framställningen om straffmätningen, där förf. på grundval av utvecklingen i lagstiftningen och diskussionen i nyare litteratur givit en sammanfattande nyorientering, och till den självständiga bearbetningen av flera konkurrensspörsmål. I huvudsakliga delar har emellertid arbetet karaktären av en didaktiskt högtstående redogörelse som med stor fullständighet och klar översiktlighet sammanför vad som ur olika källor och icke minst enligt erfarenheterna i tillämpningen kan inhämtas om det nuvarande rättstillståndet i fråga om de behandlade instituten. Därjämte har förf. i slutet av varje kapitel lämnat en orientering om aktuella reformfrågor och därigenom visat mångsidigt kriminalpolitiskt intresse. I det hela har förf. genom detta arbete ådagalagt omisskännelig talang såsom läroboksförfattare och såsom ledare av undervisning i straffrätt.»
Bergendal uttalar sig även rörande Strahls doktorsavhandling »Fyra expropriationsrättsliga uppsatser» (1926) och säger därvid:
»Denna synes mig äga ett icke obetydligt värde såsom rent vetenskaplig prestation. Särskilt den sista 'uppsatsen' om expropriationsersättningen (s.149—314) har stora förtjänster. Ämnet synes väl ligga tämligen avlägset från straffrätten, men grunderna för expropriationsersättningens bestämmande utredes enligt en metod, som äger nära beröring med den som måste komma till användning vid bestämmande av begreppet skada även inom straffrättens område. Detta framgår tydligt av en jämförelse med dr Strahls senaste arbete angående förmögenhetsbrotten.»
Rörande Strahls deltagande i lagstiftningsarbetet som professorsmerit och om hans författarskap till lagkommentarer yttrar Bergendal:
»I dr Strahls i ärendet ingivna förteckning över skrifter åberopas att han till större delen författat åtskilliga straffrättsliga betänkanden samt
att han i första hand författat vissa närmare angivna delar av straffrättskommitténs båda betänkanden rörande förmögenhetsbrott samt rörande brott mot staten och allmänheten. Jag har i mitt förra utlåtande1 yttrat mig om den stora betydelse Strahls medarbetarskap i dessa lagstiftningsarbeten har såsom belägg för att han behärskar den svenska straffrättsvetenskapens material. Ett annat spörsmål är, om de ifrågavarande betänkandena helt eller delvis utgöra egentligen produktiva vetenskapliga prestationer, av samtliga medarbetare tillhopa eller av den som författat ett särskilt parti. Detta är i allmänhet knappast fallet. Arbetena torde förutsätta grundliga vetenskapliga insikter, men den egentligen produktiva insatsen ligger på ett annat plan, nämligen i uppställandet av konkreta mål för den legislativa regleringen och utformandet av lagbestämmelser, som innebära förverkligandet av dessa mål. Om det tillåtes mig att uttaladet, äro dessa insatser både krävande och betydelsefulla, men de äro till sin natur av praktisk art och låta sig överhuvud icke genomföra med en rent vetenskaplig metod. Närmast en sådan har Strahl, vid bearbetningen av de partier i straffrättskommitténs betänkanden som fallit på hans lott, kommit vid behandlingen av subjektspluralitet (i 3 kap. strafflagen) i det senare betänkandet. Men han har icke visat, ej heller i sin med lagstiftningsarbetet nära sammanhörande uppsats i SvJT 1943, och med allt fog icke ens sökt visa, att den av kommittén föreslagna regleringen av subjektspluralitetens spörsmål är den enda teoretiskt riktiga. Motiveringen för densamma är icke därför mindre övertygande, enligt min mening. Men den grundar sig i väsentliga delar på viljemässiga avgöranden. Och den lämnar, fullt avsiktligt, åtskilliga punkter utan egentlig lösning, vilka vid en vetenskaplig behandling hade bort närmare utredas. Exempelvis må nämnas frågan om medverkan till självmord (SOU 1944:69 s. 96 f., jfr SvJT 1943 s. 33).
Till en viss grad gäller det nu anförda även om den del av dr Strahls författarskap, som består i medarbetarskap i kommentarerna över lagstiftningen om förmögenhetsbrott samt över lagarna om villkorlig dom och villkorlig frigivning. Utan allt tvivel kunna lagkommentarer uppfylla betydande vetenskapliga anspråk. Och Strahls författarskap torde i förhållande till medarbetarna vara tillräckligt självständigt för att i förevarande sammanhang komma i beaktande såsom hans eget. Men de ifrågavarande kommentarerna till nyss utfärdade lagar bygga till mycket stor del på de officiella förarbetena till dessa och hava såtillvida icke högre vetenskaplig kvalitet än förarbetena själva. I vissa delar är framställningen emellertid mera självständig och innehåller egna tolkningsbidrag av stort intresse. Jag nämner exempelvis utläggningen av 13 § lagen om villkorlig dom.»
Av helt annan karaktär och betydelse i befordringsärendet äro, säger Bergendal, arbetena »Skada och vinning» samt »Om påföljder för brott». Om det senare yttrar Bergendal:
»Arbetet är avsett att utgöra en lärobok, och det utgör en pedagogisk prestation av hög kvalitet. Dess betydelse inskränker sig emellertid icke härtill. Den svenska lagstiftningen om påföljder för brott har genom den senaste mansålderns upprepade partiella reformer blivit i hög grad splittrad och svåröverskådlig. En kommenterande behandling av de särskilda lagarna, av den typ som de nyss berörda kommentarer i vilka Strahl medverkat, skulle — även om den förelåge fullständig, vilket icke är fallet — icke förmå skänka överblick och sammanhang. Därigenom kunde möjligen, ehuru endast med svårighet, belysas talrika punkter, där nyare bestämmelser ändrat innebörden av de äldre, även där dessas ordalydelse lämnats orubbad. Men en fullständig förståelse kräver en framställning efter
ett enhetligt system, i vilket samspelet mellan de olika instituten framträder på ett åskådligt sätt. Det är en sådan systematisk framställning Strahl har velat giva, och enligt min mening har han mycket väl lyckats därmed. I själva dispositionen och dess följdriktiga genomförande menar jag sålunda att arbetet har ett vetenskapligt värde.
Även vid sidan härav erbjuder det mycket av intresse. Jag vill sålunda nämna utredningar av åtskilliga dunkla ämnen, såsom om bestämmande av dagsbotsbelopp (s. 61 ff., mest refererande), om straffmätning, närmast beträffande frihetsstraff (s. 128 ff.) samt kapitlet om konkurrens (s. 168—191) och det därmed nära sammanhängande avsnittet om behandlingen av brott, som en villkorligt dömd person befinnes ha begått före domen eller därefter begår (s. 109 ff.). Här möta åtskilliga tolkningsbidrag med noggrann, ehuru till formen knapp motivering. Någon gång ställer man sig frågande till resultatet och skulle i varje fall önskat en mera ingående diskussion, t. ex. s. 173 där s. k. (kombinativ) lagkonkurrens antages städse föreligga, då en handling är hänförlig under såväl 10 kap. 1 § som 14 kap. 12 § strafflagen (jfr NJA 1914 s. 131). Inhemskt material i lagstiftningsarbeten, rättspraxis och litteratur redovisas med stor fullständighet. Intresseväckande utblickar över reformfrågor avsluta de särskilda kapitlen.
Arbetet är, såsom redan antytts, väl ägnat att avhjälpa en kännbar brist i vår straffrättsliga litteratur. Det är visserligen att hoppas, att lagstiftningen inom någorlunda snar tid skall lösa den uppgift, som författaren preliminärt påtagit sig: att sammanföra de splittrade brottstyckena till en enhet. För en sådan lagstiftning utgör Strahls framställning ett viktigt förarbete. Av det redan sagda torde även framgå, att detta arbete ytterligare bestyrker det på hans tidigare skrifter grundade intrycket att han rör sig med stor säkerhet även på svårtillgängliga områden av den svenska straffrätten.»
Bergendals uttalanden rörande boken »Skada och vinning» förbigås härmed hänsyn till den s. 42 ff. intagna, av Bergendal skrivna recensionen av boken.
I sitt utlåtande uppehåller sig Agge utförligast vid »Skada och vinning». Han skriver därom bl. a.:
»Förf. tager till utgångspunkt (kap. I) en analys av det ekonomiska skadebegreppet sådant detta användes i straffrätten och skadeståndsrätten och kommer härvid till resultat, som synas mera definitiva och djupgående än man vanligen finner i inledningskapitel av ifrågavarande omfång. Med stor energi genomför han sina huvudteser om förhållandet mellan begreppen konkret skada och ekonomisk skada och utför närmare definitionen av ekonomisk skada såsom en differens med avseende å skadelidandes ekonomi mellan läget före och läget efter den skadegrundande händelsen. När det härefter (kap. II) gäller frågan o.m den ekonomiska skadan såsom utgångspunkt för fastställande av förmögenhetsbrottens skyddsobjekt finner förf. — som tidigare erinrat om att straffrättskommittén säkerligen utgått från att skadebegreppet inom hela förevarande brottsgrupp kunde och borde uppfattas någorlunda enhetligt — att det icke är möjligt att under alla förhållanden uppfatta varje slag av förmögenhetsbrott såsom angrepp mot en abstrakt uppfattad förmögenhetsmassa utan att beskaffenheten av den konkreta skadan sätter sin prägel på åtskilliga brottstyper, t. ex. stöld och trolöshet mot huvudman. Enligt min mening visar Strahls framställning i själva verket, att angrepps- eller skyddsobjektet, även om man fattar detta begrepp på det modernare sätt förf. gör, d. v. s. som ett teleologiskt funktionsbegrepp, icke lämnar en tillräckligt bred basis förundersökningen av ifrågavarande brottsgrupp och systematiken inom denna. De praktiska behoven framdriva och hava i vår nya lagstiftning fak-
tiskt lett till en typisering av de skilda förmögenhetsbrotten delvis efter andra riktlinjer än dem som utgå från brottsresultatet, vare sig detta uppfattas som abstrakt eller konkret skada, resp. vinning eller förmögenhetsöverföring. Det kan därför ifrågasättas, om icke Strahls framställning skulle hava vunnit i klarhet, därest de olika problem, till vilka skadebegreppet giva upphov vid skilda förmögenhetsbrott, i högre grad än som skett hade konfronterats med andra särdrag vilka utmärka de skilda brottsbeskrivningarna. Det skall visserligen medgivas att arbetet med den här rekommenderade uppläggningen hade vuxit ut avsevärt. Måhända hade en begränsning till skaderekvisitet vid vissa förmögenhetsbrott tett sig lämplig. Närmast hade väl huvuduppgiften varit att finna i läran om bedrägeri och närstående brottsarter, vilka också med avhandlingens nuvarande utformning synas hava väckt författarens starkaste intresse.
Det anförda får icke uppfattas som någon väsentlig kritik av arbetet sådant det föreligger. Tvärtom givas i de följande kapitlen (kap. III—VI) en synnerligen instruktiv analys av åtskilliga spörsmål, som möta vid en tolkning av lagens skade- och vinningsrekvisit och som ej alls eller mera i förbigående diskuteras i lagmotiv och litteratur. Stundom är gången av undersökningen icke alldeles lätt att överblicka, och man får ett intryck av att detaljspörsmålen undanskymma de större sammanhangen. I viss mån beror detta på förf:s koncentrerade framställningssätt och — om uttrycket tillåtes — kasuistiska metod. Samma metod har också föranlett förf. att endast undantagsvis diskutera teoretiska problem av mera allmän räckvidd eller redogöra för doktrin och praxis på ett mera sammanhängande sätt. Arbetet får på så sätt något skissartat över sig och efterlämnar i viss mån en känsla av otillfredsställdhet hos läsaren. Metoden har emellertid också sina fördelar, i det att förf. kan hålla sig strikt till sina praktiska spörsmål och undvika en tyngande litteraturapparat.
Förf:s problemlösningar vittna om fyndighet och skarpsinnig energi och lämna endast undantagsvis rum för kritik eller tvivelsmål. Utan att ingå på någon saklig diskussion i detta sammanhang skall jag endast nämna några punkter, där jag för min del ej känner mig övertygad om att förf. funnit de rätta argumenten eller nått resultat som stå utom diskussion.
Då han (s. 28) söker precisera brottet trolöshet mot huvudman genom att hänvisa till förtroendeställningens säregna beskaffenhet, är detta naturligtvis riktigt i sak, men det synes ganska främmande att hänföra detta brottsrekvisit till den konkreta skadans beskaffenhet. Att detta dock är förf:s mening framgår av jämförelsen med stöld, där en på visst sätt beskaffad konkret skada förutsättes, och av motsättningen mot bedrägeri m. fl. brott, där skadan angives vara av abstrakt ekonomisk art. I själva verket förhåller det sig väl så att det är andra rekvisit än de, som hänföra sig till beskaffenheten av det ekonomiska brottsresultatet, vilka sätta sin prägel på de olika typerna av förmögenhetsbrott och som även skilja dessa brott från andra gärningar, som visserligen orsaka abstrakt ekonomisk skada men som kriminaliserats ur andra synpunkter, på sätt författaren själv utreder (s. 29 ff.).
Förf. upptager (s. 35 ff.) problemet om tjuvnadsrekvisiten skola anses uppfyllda, då tillgreppet förövats från någon som själv olovligen tillgripit saken och alltså ej har något rättsligt skyddat förmögenhetsintresse som skadas genom stölden. Förf. skjuter här — enligt min mening med full rätt — skadeproblemet in concreto åt sidan och framhäver de rättspolitiska synpunkter, som motivera att straff drabbar ett handlingssätt som till sin typ är förkastligt och därför in abstracto kriminaliserat såsom stöld. Samma synpunkter skulle väl (s. 39 ff.) hava kunnat anläggas på frågan, om det bör anses straffbart att olovligen förfoga över eller förskingra tjuvens egendom som kommit i annans besittning. I varje fall synas förf:s argument mot sådan straffbarhet icke ensamma vara tillräckligt starka. Möjligen hade ett annat, av förf. icke utvecklat skäl kunnat förstärka
hans ståndpunkt, nämligen det praktiska skälet att gärningsmannen i åtskilliga fall ändå blir bestraffad, åtminstone för culpöst häleri begånget genom egendomens mottagande. Mot förf:s ståndpunkt kan också ställas hans egen, säkerligen välgrundade, åsikt (s. 42), att bedrägeri mot en tjuv i avseende å tjuvgodset bör anses straffbart.
Bland andra punkter, där förf:s framställning lämnar rum för tvivelsmål, skall i korthet nämnas resonemanget (s. 60) om skaderekvisitets förhandenvaro, då en tillgång endast övergående berövas ägaren. Utnyttjandet i detta sammanhang av den särskilda regeln i 21 kap. 2 § 2 st. strafflagen — som ju tillkommit i ett från skadespörsmålet fristående syfte, nämligen för att eliminera de svårigheter som bedrägerirekvisitet vilseledande kan skapa i de med lagrummet avsedda situationerna, synes ej helt övertygande. Detsamma gäller enligt min mening förf:s utläggning (s. 108 ff.) av frågan om skadans omedelbarhet vid brott, som endast kräva orsakande av skada och icke tillika vinning, d. v. s. en i och med den brottsliga handlingen omedelbart genomförd förmögenhetsöverföring. Vad förf. här har att säga om skadan, t. ex. vid oredligt förfarande, torde icke helt överensstämma med lagens faktiska avfattning och lagstiftarens i motiven utvecklade intentioner. Rent principiellt måste man väl dela förf:s betänkligheter inför ett alltför vidsträckt ansvar för skadeverkningar av den vilseleddes disposition, vilka ligga i tiden efter denna disposition, men förf. torde undervärdera den restriktiva effekt som kravet på skadans beräknelighet (adekvat orsakssammanhang mellan vilseledandet och skadan) samt erforderligt uppsåt dock utövar. Vad slutligen angår förf:s ställningstagande (s. 125 ff.) till den aktuella diskussionen om subjektiv täckning av rekvisitet fara vid åtskilliga brottsarter, kan det ifrågasättas om förf. träffat det rätta. Att kräva att gärningsmannen ej blott känt till samtliga faregrundande faktiska omständigheter utan även haft klart för sig de naturvetenskapliga eller andra erfarenhetssatser, som säga att ett handlande under föreliggande omständigheter innebär en så eller så stor risk för skada, är ej liktydigt med att kräva insikt om hur stor riskgrad som motsvarar lagens rekvisit 'fara'. Det vill synas som om förf. ej alldeles gjort denna skillnad klar för sig; i varje fall har den icke kommit till uttryck i hans framställning. Enligt min mening kan man icke nöja sig med att låta uppsåtet omfatta allenast de faktiska omständigheterna i och för sig, och den handlande bör till befrielse från ansvar för dolöst brott få åberopa att han faktiskt svävat i villfarelse om dessa omständigheters faregrundande förmåga. Detta torde få anses motsvara den mening som lagstiftaren slutligen kommit att omfatta vid antagandet av årets strafflagsändringar, och en liknande tankegång bör lämpligen anses avgörande, även när det gäller bedömningen av en förmögenhetsskada som baseras bl. a. på kalkyler om framtida förlustrisker eller vinstchanser. Med denna ståndpunkt synes också diskrepansen mellan skada (i förevarande mening) och fara i avseende å den subjektiva täckningen kunna övervinnas, något som icke varit möjligt för förf. med hans ståndpunktstagande i diskussionen om uppsåtet i förhållande till farerekvisitet (jfr sålunda s. 122 ff. med s. 132 f.).»
Enär Agge ställt i utsikt en anmälan av arbetet »Om påföljder för brott» jämväl såvitt angår de av Strahl författade partierna därav skola Agges uttalanden i sakkunnigutlåtandet om detta arbete ej här återges. Av Strahls övriga skrifter berör Agge utförligast uppsatsen »Till delaktighetsläran» i SvJT 1943. Om denna säger Agge, att den är av särskilt intresse därför att den uppenbarligen utgör förstudier till 1948 års omstöpning av delaktighetsreglerna i 3 kap. strafflagen och på vissa punkter kompletterar straffrättskommitténs motiv till de nya reglerna i ämnet, samt anför vidare :
»På ett klart och medryckande sätt giver förf. en översikt över de olika doktrinära och lagtekniska greppen om delaktighet i brott. På vissa punkter kan man principellt intaga en annan ståndpunkt än förf. till de lösningar som han förordat och som lagstiftaren sedermera i huvudsak accepterat. Här är icke platsen för någon diskussion om hithörande lagtekniska problem, men ett par antydningar må dock göras. Då man — som Strahl också synes mena — icke kan och, av rättspolitiska skäl, ej heller bör försöka att negligera olikheten mellan gärningsmannaskap och annan medverkan till brott, torde man vid närmare sysslande med problemet finna starka skäl för att anse, att det med hänsyn till gärningsmannatypernas olikhet och det allmänna uppfattningssättet är en grundväsentlig skillnad mellan att själv omedelbart förverkliga det objektiva innehållet i en brottsbeskrivning och att medverka i ett dylikt handlande av annan. Vid sådant förhållande synes det naturligast att denna grundolikhet tages till utgångspunkt vid uppbyggandet av ett regelsystem för frågorna om subjektsflerhet vid brott. I många andra fall (t. ex. vid personell och reell faution samt s. k. negativ medhjälp) anser lagen vissa handlingar straffvärda just på grund av deras sammanhang med ett huvudbrott eller förbrott. De skäl som av Strahl anföres (s. 32 ff.) för slopandet även av den s. k. limiterade accessorieteten, nämligen att det framstår som en fördel att förverkligandet av den objektiva rättskränkningen ej nödvändigt behöver ske genom en persons handlande såsom gärningsman, utan kan åstadkommas genom verksamhetsakter fördelade på flera medverkande, synes sakna tillräcklig praktisk betydelse för att motivera en ny konstruktion av delaktighetsreglerna i en abstrakt, doktrinär riktning. Åtskilliga andra betänkligheter kunna också anförasmot de nya medverkansreglerna, som ur vissa synpunkter kunna leda till betydande svårigheter vid de olika medverkanshandlingarnas rubricering och till en alltför vid omfattning av det straffbara området. Såsom mindre lyckade grepp kunna sålunda betecknas uppgivandet i princip av kravet på medverkanshandlingens kausalitet i förhållande till rättskränkningen, särskilt när det gäller culpös medverkan, ävensom medverkans principiella straffbarhet även vid brott av specialsubjekt. Dessa spörsmål behandlas emellertid ej närmare i nu ifrågavarande uppsats och kunna därför här ej diskuteras.
Även om sålunda delade meningar kunna hysas om vinningen i vissa hänsenden av den nyorientering av reglerna om fleras medverkan till brott som ägt rum genom 1948 års lagändringar, rubbar detta förhållande icke det teoretiska värdet av Strahls förtjänstfulla studie av delaktighetsproblemet, vilken utvisar förf:s rörlighet och ambition att giva sig i kast även med svårbemästrade problem.»
Agge uttalar i samband med omnämnandet av Strahls deltagande i lagstiftningsarbetet att det onekligen är ganska sällsynt i Sverige, att en juridisk fakultet blir i tillfälle att som vetenskapsidkare och lärare förvärva en person med en dylik ingående praktisk erfarenhet såsom lagstiftare, särskilt då — såsom i förevarande fall — erfarenheten omfattar väsentliga delar av ett totalt reformarbete på ett av rättsordningens allra viktigaste områden.
Om Strahls uppsatser »Idealism och realism i rättsvetenskapen» (SvJT 1941) och »Till frågan om rättighetsbegreppet» (TfR 1946 och 1947) säger Agge att vissa däri anlagda självständiga synpunkter är värda att notera och bidraga till klarläggande av problemens betydelse, sett ur juristens synvinkel. Uppsatserna om rättighetsbegreppet, säger Agge, äro intressanta inlägg i en diskussion, som de senaste åren förts om den rätta innebörden i vissa juridiska fundamentalbegrepp och deras logiska funktion. Det synes
Agge anmärkningsvärt och meriterande att Strahl vid sidan av en mångskiftande och pressande praktisk verksamhet funnit tillfälle, ej blott till straffrättsligt författarskap utan också till att följa den rättsfilosofiska debatten och bilda sig självständiga meningar i vissa av dess centrala ämnen.
B. L.