Förhandlingsrätten. Rörande den förhandlingsrätt som stadgas i 2 kap. FFL är AD:s praxis ganska sparsam. AD:s avgöranden avser relativt enkla rättsfrågor vid vilkas lösning domstolen haft ledning av lagstiftningens förarbeten. 3 kap. FFL har föranlett endast ett fåtal avgöranden, vilket sammanhänger med att arbetsmarknadens organisationer inte i större utsträckning anlitat utvägen att efter anmälan till socialstyrelsen underkasta sig den särskilda förhandlingsordning som där stadgas. Något talrikare är de avgöranden som anknyter till tolkningen av kollektivavtalens bestämmelser om förhandlingsordning, men även dessa avgöranden är av underordnat intresse. Frågorna om förhandlingsrätt enligt FFL eller enligt kollektivavtal må därför förbigås.
    Av mera komplicerad art är de frågor som anknyter till den särskilda lagstiftningen om förhandlingsrätt för statliga och kommunala arbetstagare som är underkastade ämbetsansvar. Rörande dessa frågor må emellertid hänvisas till ÅKE LARSSONS avhandling »Om kommunaltjänstemän och kommunalarbetare», 1948, och min uppsats »Om kollektivavtal för stats- och kommunaltjänstemän» i Förvaltningsrättslig tidskrift 1945 s. 121 ff. En ny lagstiftning är för övrigt att förvänta. Chefen för socialdepartementet har den 23 april 1948 tillkallat sakkunniga för utredning av frågan om vidgad förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda tjänstemän som är underkastade ämbetsansvar.

 

    Arbetsstriden. Svensk rätt bygger på den allmänna principen, att den enskilde medborgaren kan vägra att inleda ekonomiska förbindelser med andra och att han kan avbryta en bestående ekonomisk förbindelse, där han icke på grund av avtal är pliktig att fortsätta förbindelsen. I motsats till vad som gäller t. ex. i dansk rätt saknar det betydelse, om en handling företages av en enskild eller av ett kollektivum eller om den riktar sig mot en enskild eller mot ett kollektivum. Svensk rättspraxis har bestämt avvisat tanken, att ekonomiska stridsåtgärder skulle kunna medföra skadeståndsansvar enbart av den anledningen att åtgärden har kollektiv karaktär. Rättsenligheten av varje deltagares handlande bedömes lör sig utan hänsyn till alt det utgör ett led i en kollektiv åtgärd. Det senaste refererade fallet är NJA 1935 s. 300. En småföretagare som sedan gammalt utfört stuvningsarbete på orten hade lidit avbräck i sin rörelse sedan alla fartyg som använde oorganiserade stuvare förklarats i blockad. Ett yrkande om skadestånd mot ett stuveribolag och en fackförening som stod bakom blockaden ogillades med den motiveringen, att blockaden icke stred mot gällande lag.
    KAL föreskriver en fredsplikt för dem som är bundna av kollektivavtal. Enligt 4 § äger arbetsgivare eller arbetare för vissa fall icke vidtaga »arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd». En central fråga är vad som menas med en dylik stridsåtgärd. Problemställningen är i väsentliga hänseenden densamma vid tolkningen av det särskilda stadgandet om fredsplikt i 16 § FFL. Även skyddet för föreningsrätten ger upphov till

likartade problem. Kränkning av föreningsrätten förutsätter en »åtgärd» från angriparens sida och det gäller att avgöra vilka »åtgärder» som åsyftas.
    Det avgörande för vad som skall anses som en otillåten (strids) åtgärd är dels handlingens art (dess objektiva beskaffenhet), dels vem som uppträder som handlande, dels handlingens syfte.
    Att lagen beskriver det förbjudna handlandet som en »åtgärd» (»stridsåtgärd»), innebär ett visst krav på konkretisering och aktivitet. Klargörande är AD 1948 nr 52. Ett trafikbolag i Borås brukade för tillfälliga körningar anlita arbetare inom andra verksamhetsområden, vilket förfarande var medgivet enligt kollektivavtalet. Transportarbetareförbundets avdelning på platsen hade i skrivelse till Borås' fackliga centralorganisation fäst uppmärksamheten på att anställda inom andra yrken på sin fritid åtog sig körningar, vilket avdelningen ansåg förkastligt ur olika synpunkter. Skrivelsen utmynnade i en hemställan till centralorganisationen, alt den skulle uppmana de anslutna fackföreningarna att se till att deras medlemmar nöjde sig med att arbeta inom eget fack och göra klart för dem att det påtalade förfaringssättet utgjorde ett hugg i ryggen för trafikens folk. Avdelningen hade vidare till metallarbetarefackföreningen gjort en framställning, att viss medlem av denna förening som åtagit sig extrakörningar åt bolaget skulle tillsägas att upphöra med detta arbete vid äventyr att han eljest skulle uteslutas ur sitt förbund. AD uttalade, att avtalet ej hindrade propaganda som allmänt riktade sig mot att arbetare sysselsatta inom andra yrkesområden på sin fritid tog anställning som bil- eller bussförare. Om åter propagandans allmänna fält lämnades och åtgärder företogs i direkt påtryckningssyfte mot viss arbetare eller viss arbetaregrupp, så utföll bedömandet annorlunda. Skrivelsen till Borås fackliga centralorganisation ansåg AD vara en tillåten propagandaåtgärd, framställningen till metallarbetarefackföreningen däremot utgjorde en stridsåtgärd som var olovlig enligt 4 § KAL.
    Frågan om handlingens art diskuteras av AD i det förut refererade målet, 1946 nr 68. Som nämnts avsåg detta mål Skånes smedsmästareförbunds talan mot metallindusitriarbetareförbundet om ansvar för föreningsrättskränkning. Enligt AD kunde »en enbart avvisande inställning i allmänhet» icke innefatta en föreningsrättskränkande åtgärd. Det skulle ha stått arbetareförbundet fritt att förklara, att det överhuvudtaget icke ville sluta något avtal för arbetsplatsen i fråga. Arbetareförbundet hade emellertid önskat erhålla ett kollektivavtal, men hade som villkor härför uppställt att avtalet skulle träffas med företaget ensamt och att mästareförbundet icke fick inträda som avtalsslutande part. Enligt AD kan man då »uppställa den allmänna frågan, huruvida under lagens begrepp 'åtgärd' faller redan att man såsom villkor i samband med slutande av avtal uppställer, att medkontrahenten skall avstå från något, som är föreningsrättsligt skyddat». AD fann det dock icke nödvändigt att besvara denna fråga, då arbetareparten hade framställt hot om arbetsnedläggelse och blockad, vilket handlande utgjorde en »åtgärd» i lagens mening.

    Även hot om en åtgärd kan vara ett brott mot fredsplikten. Detta gäller enligt AD åtminstone när motparten genom hotet förmåtts till en väsentlig eftergift. Det nyss refererade målet, 1946 nr 68, utgör ett exempel på ett ifall, där ett hot ansetts som en otillåten åtgärd. Belysande är också 1947 nr 82. AD framhåller, att arbetareparten hade på ett sätt som icke lämnat rum för tvekan om allvaret i dess avsikt hotat arbetsgivaren med stridsåtgärder, som skulle varit olovliga, om de kommit till verkställighet, och just därigenom föranlett arbetsgivaren att ingå en överenskommelse. Arbetarparten kunde då icke undgå skadeståndsskvldighet; enligt KAL.
    Arbetsstriden rör förhållandet mellan å ena sidan arbetsgivarna och deras organisationer och å andra sidan arbetarnas organisationer. Angriparen är vanligen en organisation på arbetsgivare- eller arbetaresidan. Angriparen kan också vara en enskild arbetsgivare. En enskild arbetstagare kan däremot icke ensam företaga en stridsåtgärd. En annan sak är att en stridsåtgärd icke behöver omfatta mer än en enda arbetstagare. En strejk kan således bestå däri, att en organisation sombara har en medlem anställd hos en arbetsgivare beordrar denne att nedlägga arbetet (jfr AD 1939 nr 93). En olovlig stridsåtgärd kan emellertid föreligga även när organisationen icke står bakom åtgärden. Åtgärden kan företagas av en grupp arbetare utan att gruppen behöver utgöra en förening. Förutsättningen härför är emellertid som AD angivit i ett flertal rättsfall, att åtgärden företagits efter ett viss mått av samråd mellan deltagarna (se t. ex. AD 1944 nr 34, 1946 nr 1).
    Den olovliga åtgärden måste ha ett fackligt syfte. AD brukar säga, att åtgärden skall ha företagits i »direkt påtryckningssyfte» (AD 1948 nr 52) eller också att syftet skall ha varit att öva påtryckning på motparten att godtaga angriparens ståndpunkt eller att hämnas på någon för att han icke efterkommit angriparens önskemål (1945 nr 47). En arbetsnedläggelse, en allmän vägran att taga befattning med en viss arbetsuppgift eller en vägran att utföra övertidsarbete behöver emellertid i och lör sig icke utgöra en stridsåtgärd. Åtgärden har icke alltid ett fackligt syfte utan kan vara förestavad av mera personliga motiv. I domen 1935 nr 107 ansåg sålunda AD:s majoritet det förhållandet, att ett antal murare lämnat arbetet efter att ha framställt ett avtalsstridigt krav, icke utgöra en stridsåtgärd. Själva åtgärden hade nämligen icke företagits för att förmå arbetsgivaren att träffa en uppgörelse utan för att murarna omedelbart skulle kunna skaffa sig arbete på annat håll. Belysande är också ett uttalande av AD:s majoritet i domen 1944 nr 94, som rörde frågan om en arbetsvägran stod i strid med en klausul i kollektivavtalet, att tvist angående tolkningen av avtalet icke fick föranleda avbrott i arbetet. Klausulens tillämpning förklaras i fallet i fråga vara utesluten »på den grund, att arbetarna vid sin arbetsvägran icke ådagalagt något annat syfte än att vilja undgå alt utföra just det övertidsarbete, som vid tillfället fordrats; någon avsikt att lösa en tolkningstvist har icke förelegat».
    KAL 4 § första stycket 1. stadgar, att stridsåtgärd icke får vidtagas »på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd

eller på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad i denna låg stadgas». Principen i detta stadgande kan sägas vara, att stridsåtgärd icke får föranledas av att man på arbetsgivare- och arbetstagaresidan har olika uppfattning om rättsläget. Som BERGSTRÖM¹ närmare redovisat rådde under KAL:s förarbeten delade meningar, om förbudet mot stridsåtgärder skulle omfatta även s. k. indrivningsblockader. Under riksdagsbehandlingen uttalades emellertid från regeringshåll, att indrivningsblockader icke stred mot KAL. Delta har också blivit AD:s ståndpunkt. Enligt AD är det i och för sig icke tillräckligt, att anspråket grundar sig på en rättighet härflytande ur kollektivavtal. Reses från motpartens sida icke någon invändning mot anspråket såsom fallet är då anspråket gäller klar och förfallen lönefordran, föreligger icke någon tvist i egentlig mening. Icke heller är detta förhållandet, när eri invändning framställes mot bättre vetande. (Se t. ex. AD 1930 nr 117, 1932 nr 175, 1937 nr 12S, 1938 nr 6, 1939 nr 37, 1942 nr 56.)
    Förbudet mot stridsåtgärder enligt 4 § första stycket 1. avser även det fall, att den angripne i god tro reser en felaktig invändning mot kravet. Lagstiftaren har, som AE» uttryckt i sin dom 1930 nr 79, utgått »ifrån att en tvist, som gäller rättighet, härflytande ur kollektivavtalet, naturligen bör lösas genom domstolsförfarande, och det saknar därför vid tillämpningen av förbudet betydelse vem som haft rätt i själva tvisten». Menar ena parten, att avtalet upphört att gälla eller att tvistefrågan överhuvudtaget icke är reglerad i kollektivavtalet, har han således — därest andra parten skulle bestrida detta — att vända sig till AD och begära domstolens förklaring, att det är en olöst intressetvist. Först efter en sådan förklaring äger han tillgripa stridsåtgärd.
    En part som inför hotet av en stridsåtgärd framställer en rättslig invändning mot angriparens krav, tvingar således angriparen att uppskjuta sin aktion. Skulle det visa sig att invändningen varit felaktig, har den angripne vunnit fördelen av en respit under den tid som åtgår för att få rättsfrågan avgjord. Enligt AD 1936 nr 9 bör den angripne gälda angriparen ett allmänt skadestånd, även om invändningen framställts i god tro. Sedan domstolen erinrat om att stridsåtgärd icke får vidtagas, innan tvistefrågan blivit prövad, oavsett i vilken riktning tvisten senare blir avgjord, anför AD:s majoritet: »Men om sålunda i den anförda situationen den part, som anser stridsåtgärd tillåten, icke utan risk för skadeståndsskyldighet kan vidtaga stridsåtgärden, även om hans avtalstolkning sedermera befinnes riktig, bör rimligen den andra parten icke genom sin avtalstolkning kunna binda den förre vid fredsplikt utan en motsvarande skadeståndsrisk, för den händelse lians avtalstolkning befinnes felaktig.»
    Det kan diskuteras, huruvida det är lämpligt att tillämpa en sådan princip. Arbetsgivareledainöterna i domstolen reserverade sig under anförande att KAL:s förarbeten icke gav någon antydan om ett skadeståndsansvar därför att part nödgats uppskjuta en stridsåtgärd. Härtill

 

¹ BERGSTRÖM, Kollektivavtalslagen s. 125 f.

kan tilläggas, att intresset av arbetsfred icke främjas av att en part på grund av risken för skadestånd frånfaller en rättslig invändning, som, om den kommit under domstols prövning, måhända visat sig bärkraftig. Att angriparen tvingas uppskjuta en stridsåtgärd betyder icke alltid en fördel för den angripne. Angriparen kan visserligen icke välja tidpunkten för sitt angrepp, men, när han sedan får frihet att handla, kan han anpassa sitt krav med hänsyn till den olägenhet han kan ha haft av uppskovet. Man kan också invända, att ett regulativ mot förhastade invändningar ligger redan däri, att den tappande parten kan åläggas att gälda motpartens rättegångskostnader.
    Det är icke säkert, att AD betraktar rättsfallet 1936 nr 9 som vägledande. I målet 1948 nr 35 framställde ett arbetarförbund under åberopande av AD 1936 nr 9 krav på skadestånd därför att parten tvingats att uppskjuta sina stridsåtgärder sedan motparten invänt, att tvistefrågan var reglerad av kollektivavtalet. Då invändningen befanns befogad, lämnades skadeståndsyrkandet utan avseende. I domen angavs, att detta skedde »utan att i övrigt ingå i bedömande av grunden för arbetareförbundets skadeståndstalan», varmed AD synes ha markerat, att domstolen icke obetingat ansåg sig bunden av sitt tidigare ståndpunktstagande.
    4 § första stycket KAL förbjuder vidtagande av stridsåtgärder under avtalstiden i ytterligare tre fall. I punkt 2 angives, att stridsåtgärd ej får tillgripas »för att åstadkomma ändring i avtalet». Stadgandet är ett uttryck för den självklara principen, att avtalet skall hållas. I punkt 3 förbjudes stridsåtgärd »för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning efter det avtalet utlupit». Striden om den nya avtalet får inte börja, förrän avtalsperioden gått till ända. I punkt 4 förbjudes slutligen stridsåtgärd i syfte att »bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga stridsåtgärd».
    Stadgandena i punkt 2 och 4 tillhör de mest svårtolkade i KAL. Särskilt gäller detta omdöme problemet när en sympatiåtgärd far anses lovlig. Det är otvivelaktigt klart, att sympatiåtgärder i vissa fall är tillåtna. Så t. ex. äger arbetsgivarna inom ett fack förklara lockout för att bispringa arbetsgivare inom ett annat fack som är indragna i en öppen konflikt. Detsamma gäller sympatistrejk från arbetarnas sida. Arbetsnedläggelsen kan också kompletteras med en arbetsblockad. Det har inte heller bestritts, att arbetstagarna vid ett företag äger rätt att vägra att taga befattning med »smittade» varor, d. v. s. varor som härrör från eller är avsedda för ett företag som är invecklat i strejk eller lockout (jfr AD 1930 nr 108). Att sympatiåtgärder är tillåtna i dessa fall har uttryckligen angivits i det mellan SAF och LO ingångna huvudavtalet kap. IV § 10.
    AD har i sin praxis — vanligen mot arbetarledamöternas reservationer — givit KAL:s förbud mot stridsåtgärder en mycket vidsträckt tolkning. En vanlig situation är, att en utomstående arbetargrupp gör anspråk på ett visst arbete, som enligt arbetsgivarens mening bör utföras av hans ordinarie anställda. Den utomstående arbetargruppen

 

47—497004. Svensk Juristtidning 1949.

blockerar detta arbete och vädjar till arbetsgivarens anställda att respektera blockaden. AD har i dessa fall först undersökt i vad mån arbetet fallit under de arbetsuppgifter som de anställda varit skyldiga att utföra enligt sitt kollektivavtal. Har detta varit fallet, har AD förklarat att blockaden sker för att framtvinga ändring i detta avtal och att de anställda gjort sig skyldiga till en olovlig stridsåtgärd när de respekterat blockaden (1934 nr 59, 1938 nr 90). På likartat sätt har AD behandlat fall, då en utomstående grupp velat hindra en arbetsgivare att utföra ett arbete åt en kund i syfte att själv få taga hand om detta arbete, varvid de vädjat till de anställdas solidaritet. I domen 1935 nr 24 förklarade AD:s majoritet, att rätten att med kunder träffa uppgörelser om tjänster ligger »inom området för den lagliga befogenheten för en arbetsgivare att utan inblandning av arbetarna själv leda sitt företag». De anställdas åtgärd att respektera blockaden avsåg att tvinga arbetsgivaren att avstå från rätten att leda företaget och stred därför mot 4 § första stycket 2. KAL.
    En ny motivering framkommer i AD:s dom i det s. k. Dagspostmålet (1945 nr 62). Typografförbundet hade i syfte att framtvinga tidningen Dagspostens nedläggande förklarat blockad mot det tryckeri, där tidningen trycktes. Samtidigt förklarades tidningen i bojkott. Motivet för åtgärden var tidningens osvenska hållning. Efter framställning från Typografförbundet om sympatiåtgärder uppmanade Handelsarbetareförbundet sina vid Svenska pressbyrån anställda medlemmar att icke taga befattning med transporter och distribution av tidningen. Handelsarbetareförbundets åtgärd förklarades strida mot 4 § KAL somsyftande till en ändring av kollektivavtalet med Pressbyrån. AD:s majoritet anförde: »Då sympatiåtgärd av kollektivavtalsbunden part i och för sig alltid innefattar ett rubbande av den arbetsfred, som kollektivavtalet åsyftar att främja, måste för dess lovlighet åtminstone krävas, att den i princip är anlagd på att vara av tillfällig natur, så att man efter den primära stridsåtgärdens hävande kan återgå till en tillämpning av kollektivavtalet oförändrat. Här är redan den primära stridsåtgärden anlagd på permanens, i det att åtgärden för syftets fullföljande måste upprätthållas för framtiden. Därav följer emellertid ofrånkomligt, att även sympatiåtgärden i princip har permanent karaktär. Handelsarbetareförbundets uppmaning till sina medlemmar att icke taga befattning med distribuering av Dagsposten är med andra ord avsedd att gälla för beständigt, så att pressbyråns egen bestämmanderätt på denna punkt — vilken med hänsyn till pressbyråns uppgift och verksamhet är av särskilt stor principiell betydelse — aldrig mer skall träda i funktion.»
    AD:s avgöranden i de anförda rättsfallen kan diskuteras från olika synpunkter. Jag skall inte här gä in på frågan om KAL:s förarbeten kan ge stöd för en snäv begränsning av området för de tillåtna sympatiåtgärderna. Att en aktion från en utomstående arbetarorganisation åsyftar att ändra kollektivavtalet mellan den angripne arbetsgivaren och hans anställda, vilken motivering använts i flera av de anförda

domarna, kan knappast betraktas som ett träffande uttryckssätt. Denna motivering skulle med samma fog kunna anföras som stöd för alt förbjuda praktiskt taget alla tänkbara fall av sympatiåtgärder. Det skulle kunna sägas, att arbetsgivaren bör lia rätt att fordra, att hans anställda inställer en stridsåtgärd som består i vägran att taga befattning med »smittade» varor. Att utföra transporter av dessa varor ingår ju i de anställdas ordinarie göromål. En aktion från arbetarna vid ett företag som är invecklat i konflikt för att hindra en annan arbetsgivare att använda sina arbetare till dylika transporter skulle då kunna sägas åsyfta ett ingrepp i dennes arbetsledning. Vad AD egentligen åsyftar framgår emellertid klarare av det referat av tidigare praxis som lämnas i motiveringen till Dagspostmålet. Där karakteriseras läget sålunda, att den utomstående organisationens angrepp säges ha »ett syfte, vilket ytterst går ut på att i något av de avseenden, varom omförmäles i de berörda lagrummen (KAL 4 § första stycket 1.—3.), ingripa i en kollektivavtalsreglering, vilken är bindande för den som företager sympatiåtgärden». Inte heller detta uttryckssätt är fullt adekvat. Från angriparens synpunkt är det likgiltigt, att den angripne har ett kollektivavtal med sina anställda som omfattar det omtvistade arbetet. Hans syfte är ytterst att få rätt att utföra det omtvistade arbetet. Faktiskt innebär AD:s linje sålunda, att sympatiåtgärder förklaras olovliga, när det är fråga om att understödja någon som vill tvinga den egne arbetsgivaren till en eftergift under förutsättning, att sympatiåtgärden ingriper i kollektivavtalsreglering vilken är bindande för den som företager sympatiåtgärden.
    Det permanensbegrepp, som införes i Dagspostmålet, är lättare att klart avgränsa. Alla vanliga typer av sympatiåtgärder är av tillfällig natur, då de avser att hjälpa en angripare att komma överens med sin motpart. Det måste dock sägas vara relativt konstlat att enligt AD beteckna sympatiåtgärden av pressbyråns anställda såsom åsyftande en ändring av det egna avtalet. Permanenskriteriet innebär ju faktiskt, att man förbjuder sympatiåtgärder av avtalsbunden part som avser att driva ett utomstående företag ut ur marknaden. Mot domen i Dagspostmålet kan också invändas, att stridsåtgärden i fråga icke utgjorde ett led i lönekampen utan hade ett bestämt politiskt syfte och att rättsfrågan borde ha bedömts från denna utgångspunkt. En av domstolens ämbetsledamöter gick också på denna linje. Han menade, att sympatiåtgärd icke fick tillgripas för att understödja en stridsåtgärd som vidtagits av politiska skäl. Om man i stället anser, att ett förbud mot politiska stridsåtgärder icke kan intolkas i KAL, skulle domen ha blivit friande. Slutligen kan tilläggas, att avgörandet i Dagspostmålet även kan ses ur synpunkten, att sympatiåtgärden utgjorde ett ingrepp i tryckfriheten. Det gällde ju vägran att taga befattning med distributionen av en tidning. Att målet också har denna aspekt antydes i den citerade delen av motiveringen med orden, att pressbyråns bestämmanderätt »med hänsyn till pressbyråns uppgift och verksamhet är av särskilt stor principiell betydelse».

    En betydelsefull fråga är, om den anställde, innan han går till strejk, måste säga upp sin anställning eller om i varje full han eller hans organisation måste varsla om strejken så långt i förväg som motsvarar uppsägningstiden. Samma fråga uppkommer, när en arbetsgivare vill förklara lockout. De organiserade kroppsarbetarna brukar inte säga upp sina anställningar, innan de går till strid. I enlighet med gängse åskådning har AD i flera olika sammanhang utgått från principen, att en lovlig stridsåtgärd inte i och för sig bryter tjänsteavtalet utan att de strejkande alltjämt är att anse som anställda hos sin arbetsgivare (se t. ex. 1929 nr 30, 1930 nr 102, 1931 nr 84). Det har inte varit lika klart, huruvida den enskilde eller hans organisation likväl har att varsla om en stridsåtgärd så långl i förväg som motsvarar uppsägningstiden. Enligt lagen om medling i arbetstvister 3 a § skall arbetsinställelse varslas sist å sjunde dagen före den dag då åtgärden skall taga sin början. Uppsägningstiderna är i allmänhet så korta, att den angivna frågan inte så ofta ställes på sin spets, om varselstadgandet iakttagits.
    Beträffande personal i tjänstemannaställning är läget delvis ett annat. Uppsägningstiderna är längre och parterna betraktar icke alltid arbetsinställelse som ett naturligt led i lönekampen. Av intresse är rättsfallet NJA 1932 s. 11. Fallet rörde ansvar enligt sjömanslagen för en styrman som på sin organisations order nedlagt arbetet och lämnat sitt fartyg. Fartygsbefälsföreningens kollektivavtal med redarna föreskreven uppsägningstid av 30 dagar. Avtalslöst tillstånd rådde vid strejkens utbrott, sedan kollektivavtalet uppsagts mer än 30 dagar tidigare. För styrmannen i fråga hade i mönstringsboken utan hänvisning till kollektivavtalet antecknats, att anställningen gällde med 30 dagars ömsesidig uppsägning. Styrmannen dömdes av alla instanser för rymning ur sjötjänst. Skälet härför synes ha varit, att styrmannen icke företagit en individuell uppsägning. Räckvidden av rättsfallet NJA 1932 s. 11 har varit mycket omdiskuterad i fackmannakretsar. Man har satt i fråga om rättsfallet kunde anses förenligt med utvecklingen på den kollektiva arbetsrättens område.
    De angivna problemen har i vissa hänseenden klarlagts genom AD:s avgörande i det s. k. bankmannamålet, AD 1948 nr 41. Mellan Bankernas förhandlingsorganisation och Bankmannaförbundet gällde för tjänstemän och för vaktmästare två särskilda kollektivavtal reglerande olika detaljer i anställningsvillkoren. Avtalen bestämde bl. a. uppsägningstider beroende av anställningstidens längd. Uppsägningstiderna varierade också i det hänseendet, att banken hade att iakttaga längre uppsägningstid än den enskilde arbetstagaren. Lönefrågorna hade däremot lämnats öppna och tvist om lönerna utgjorde således en olöst intressefråga för vars slitande stridsåtgärd kunde vidtagas under avtalens giltighetstid. Löneförhandlingar upptogs mellan parterna men ledde icke till uppgörelse. Arbetarparten planerade då arbetsnedläggelse. Förhandlingsorganisationen begärde att AD måtte förklara, att bestämmelserna om uppsägningstid utgjorde hinder för part att vidtaga stridsåtgärd utan iakttagande av varseltider motsvarande uppsägningstiderna.

    Enligt AD avsåg målet 4 § sista stycket sista punkten KAL. Finge man antaga, att det förelåge en skyldighet att varsla om arbetsinställelse med iakttagande av uppsägningstid skulle det innebära att för parterna gällde en längre gående fredsplikt än 4 § angiver. Om åter en tolkning av kollektivavtalet gav vid handen, att parterna avsett att lovlig stridsåtgärd skulle få tillgripas oberoende av uppsägningstid, kunde en sådan stridsåtgärd icke anses som en kränkning av det enskilda tjänsteavtalet. Kollektivavtalets bestämmelser vore ju tvingande rätt. (Jfr AD 19U nr 82.) AD:s majoritet påpekade, att i det aktuella fallet kollektivavtalet föreskrev längre uppsägningstider för arbetsgivaren än för arbetstagaren. Ansåg man att varsel skulle ges med iakttagande av uppsägningstider, skulle parterna icke vara likställda. En lockout, som proklamerades samtidigt med en strejk, skulle icke kunna verkställas samtidigt med strejken. En sådan innebörd måste vara utesluten särskilt om man betänkte läget, då en ursprunglig konflikt utvidgas genom sympatiåtgärder. Med hänsyn härtill fann AD, att parterna icke åsyftat att i uppsägningstiderna inlägga någon fredsförpliktelse.
    Det förefaller som om denna grundsats borde gälla i alla de fall där parternas förhållanden är reglerade av kollektivavtal. Man skulle då säga, att en part genom alt godtaga ett kollektivavtal också erkänt, att motparten kan vara berättigad att vidtaga en kollektiv stridsåtgärd utan att vara bunden av särskilda restriktioner med hänsyn till avtalade uppsägningstider för alla de individuella tjänsteavtalen. Samma betraktelsesätt borde också vara tillämpligt för det fall, att avtalslöst tillstånd inträtt sedan ett tidigare kollektivavtal upphört att gälla. Enligt min mening borde således rättsfallet NJA 1932 s. 11 icke längre anses vägledande. Det är däremot mera tveksamt, vad som bör antagas gälla när ett arbetsområde överhuvudtaget icke varit reglerat av kollektivavtal. Här kan man icke utan särskilda skäl antaga, att parterna godtagit principen att lovlig stridsåtgärd må verkställas utan att detta utgör en kränkning av det enskilda tjänsteavtalets föreskrifter om uppsägningstid.

25.

 

Fråga om preskription av vite, som förelagts tomtägare att försätta tomtplats i vårdat skick.Tillika fråga om verkan av att vitet förelagts allenast en av tomtens två ägare.

 

Jfr ang. den förra frågan STJERNBERG: Den positiva straffrättens allmänna del I s. 37 ff., särskilt s. 41, samt AGGE: Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag 1 häftet s. 24 oeh 25 ävensomang. den senare frågan FAHLBECK: Förvaltningsrättsliga studier s. 56, 65, 66 och 71.

 

    Modetecknerskan Asta Weby i Tranås och Anna-Lisa Arfvidsson förvärvade år 1938 fastigheten Rånnum 13² i Västra Tunhems socken.
    Genom lagakraftvunnen resolution d. 1 mars 1946, som delgavs Asta Weby d. 8 i samma mån., förelade KB i Älvsborgs län henne med stöd av 5 och 100 §§ samt 103 § 3 mom. byggnadsstadgan d. 20 nov. 1931 vid vite av 200 kr. att före d. 1 juli 1916 bringa en å fastigheten belägen tomtplats i vårdat skick.
    Efter stämning å Asta Weby till Flundre, Vune och Bjärke domsagas HR, vilken stämning delgavs henne d. 18 sept. 1948, yrkade landsfiskalen Eric Elgliammar, att enär Asta Weby icke ställt sig föreläggandet till efterrättelse, det henne förelagda vitet måtte utdömas.
    Asta Weby bestred åklagarens talan samt anförde: Anna-Lisa Arfvidsson, som vore bosatt å den fastighet föreläggandet gällde, hade visserligen haft inseende över fastighetens skötsel icke blott för egen del utan även för Asta Webys räkning. Asta Weby bodde ju å annan ort. Då Anna-Lisa Arfvidsson och Asta Weby gemensamt ägde fastigheten, borde emellertid vitesföreläggandet hava riktats mot dem gemensamt. Enär något vitesföreläggande icke meddelats Anna-Lisa Arfvidsson, kunde det icke bliva fråga om att utdöma det vite, som förelagts allenast Asta Weby. Mot åklagarens talan invände Asta Weby vidare, att den i KB:s resolution stadgade tid, inom vilken Asta Weby skolat ställa sig vitesföreläggandet till efterrättelse, gått tillända d. 1 juli 1916 samt att därefter mer än två år förflutit, innan Asta Weby erhållit del av stämningen i målet. Frågan om vitets utdömande hade följaktligen förfallit. Slutligen gjorde Asta Weby gällande, att tomtplatsen i själva verket blivit försatt i vårdat skick inom förelagd tid.
    HR:n (ordf. tingsnotarien Widén) yttrade i dom d. 5 okt. 1948:

Domskäl.

 

    Enligt KB:s i Älvsborgs län resolution d. 1 mars 1946, vilken delgivits Asta Weby d. 8 i samma mån., liar Asta Weby förelagts att vid vite av 200 kr. före d. 1 juli 1946 bringa tomtplatsen å fastigheten Rånnum 13² inom Västra Tunhems socken i vårdat skick. Asta Weby har bestritt åklagarens yrkande om vitets utdömande bl. a. på den grund, att den i KB:s resolution stadgade tid, inom vilken Asta Weby skolat ställa sig vitesföreläggandet till efterrättelse, gått tillända d. 1 juli 1946 samt därefter mer än två år förflutit, innan Asta Weby erhållit del av stämningen i målet. Med hänsyn till de av Asta Weby åberopade omständigheterna prövar HR:n jämlikt grunderna för 5 kap. 14 § strafflagen frågan om vitet hava förfallit.

 

Domslut.

 

    HR:n ogillar det av åklagaren framställda yrkandet om utdömande av vitet.

 

    Åklagaren fullföljde talan och yrkade vitets utdömande.
    HovR:n för Västra Sverige (hrr Wickström, Wildte och Ljung samt e. o. assessorn Anna-Lisa Vinberg) yttrade i dom d. 28 febr. 1949: HovR:n har övervägt målet. Däri är upplyst, att den fastighet, Rånnum 13² i Västra Tunhems socken, varå ifrågakomna tomtplats är belägen alltsedan 1938 ägts av Asta Weby och Anna-Lisa Arfvidsson, att KB i Älvsborgs län genom lagakraftvunnen resolution d. 1 mars 1946, som delgivits Asta Weby d. 8 i samma mån., med stöd av 5 och 100 §§ samt 103 § 3 mom. byggnadsstadgan d. 20 nov. 1931 förelagt henne vid vite av 200 kr. att före d. 1 juli 1946 bringa tomtplatsen i vårdat skick samt att åklagaren efter stämning, vilken delgivits Asta Weby d. 18 sept. 1948, yrkat, att det henne förelagda vitet måtte utdömas. Med hänsyn till den befattning Asta Weby, enligt vad utredningen giver vid handen, haft med fastighetens skötsel finner HovR:n vad hon anfört om att vitesföreläggande icke tillika meddelats Anna-Lisa Arfvidsson ej innefatta hinder att pröva frågan om utdömande av det Asta Weby förelagda vitet. Då detta vite är ett tvångsmedel, avsett att framtvinga fullgörandet av en särskild rättsplikt, äro de i 5 kap. 14 § strafflagen givna preskriptionsreglerna angående straff ej tillämpliga i förevarande fall. Av utredningen får anses framgå, att Asta Weby icke inom förelagd tid försatt den del av tomtplatsen, som ligger mellan byggnaden och landsvägen, i vårdat skick. Sådana omständigheter hava ej förekommit att det i föreläggandet stadgade vitet ändock icke bör utdömas. På grund av vad sålunda anförts prövar HovR:n lagligt att, med upphävande av HR:ns dom, förplikta Asta Weby att utgiva det försuttna vitet, 200 kr., som jämlikt 166 § i nu gällande byggnadsstadga av d. 30 juni 1947 skall tillfalla Kronan.

26.

 

Fråga om servitutsrätt (till vattentäkt) på grund av urminnes hävd. Verkan därav att säker utredning om den påstådda rättighetens utövning förebragts blott såvitt angår tid efter ikraftträdandet av KF d. 16 juni 1875 ang. inteckning i fast egendom?

 

Jfr lagberedningens förslag till JB (1909) III s. 288 och 300, SJÖGREN i TfR 1906 s. 258 och 270—2/3 samt BERGMAN: Studier i svensk servitutsrätt II s. 168—172 och 191—201.

 

    Vid ett åren 1818—182:2 verkställt storskifte å Bredbyns och Västbyns byar i Offerdals socken utlades inom Bredbyn bl. a. ägolotterna litt A (l²) och litt B (l³) med ägor intill varandra samt litt D (2³), sistnämnda lott tilldelad Erik Andersson. — I skiftesprotokollet för d. 24 april 1820 finnes antecknat: »Afven bestridde de öfrige grannarne Erik Anderssons begäran att få del i gamla uppgårds Brunnet, så vida han däruti före delningen aldrig del ägt och nu inga ägor där kommer att erhålla.»
    Genom köpebrev d. 25 juni 1844 försålde dåvarande ägaren av Bredbyn l² till O. Klepp 1/10 av sitt berörda hemman med föreskrift tillika att med köpet avsåges vissa angivna ägor, däribland slamfastighetens gamla gårdstomt. Detta s. k. tiondedelstorp liar i jordregistret åsatts beteckningen Bredbyn 14.
    Bredbyn l³ lagfors åren 1922, 1924 och 1943 till skilda delar för syskonen J. B. Simonsson, Ebba Margareta Simonsson och H. H. Simonsson. — Makarna P. Nilsson och Anna Nilsson erhöllo d. 24 okt. 1924 lagfart å Bredbyn 14
    Syskonen Simonsson anförde efter stämning å makarna Nilsson vid Jämtlands västra domsagas HR: Sedan urminnes tider hade ägarna av Bredbyn l³ hämtat vatten ur en brunn å gårdstomten till Bredbvn 14. Att så varit förhållandet styrktes av ovannämnda anteckning i slorskifteshandlingarna, vilken borde så förstås att »de öfrige grannarne», som protesterat mot Erik Anderssons begäran att få del i brunnen, själva ansetts som delägare i denna. Förhållandet kunde även vitsordas av byamän, som under senare hälften av 1800-talet varit delägare i Bredbyn. Markförhållandena på Bredbyn l³ vore ogynnsamma för brunnsgrävning, och det vore osäkert, om lämpligt vatten funnes att tillgå därstädes. Visserligen funnes en brunn på Bredbyn l³, men den kunde på grund av vattnets dåliga beskaffenhet endast användas för kreaturens behov. Allt dricksvatten hade därför tagits från brunnen på Bredbyn l⁴. Makarna Nilsson hade icke förvägrat syskonen Simonsson att använda brunnen å Bredbyn 14 men hade låtit förstå, att vattenhämtning tillätes ske endast på grund av makarnas välvilja och icke därför att syskonen ägde rätt därtill. Syskonen Simonsson yrkade på grund av vad sålunda anförts, att HR:n måtte förklara ägarna av Bredbyn 1³ hava en å urminnes hävd grundad servitutsrätt att taga vatten ur den å Bredbyn 1⁴ belägna brunnen.

    Makarna Nilsson bestredo syskonen Simonssons talan samt anförde bl. a.: De kunde icke vitsorda, att den brunn, som omtalades i skifteshandlingarna, vore identisk med den numera å Bredbyn 1⁴ belägna brunnen. Även om så vore fallet, innebure anteckningen i skifteshandlingarna icke, att ägaren av Bredbyn 1³ haft någon rätt till brunnen, utanmåste fast hellre anses utvisa, att dylik rätt icke förefunnits efter skiftet. Någon senare upplåtelse av rätt att taga vatten ur brunnen kunde icke påvisas. Det vore visserligen riktigt, att syskonen Simonsson och deras företrädare i äganderätten till Bredbyn 1³ sedan nägon tid plägat hämta vatten ur brunnen. Makarna Nilsson bestrede emellertid, att dylikt nyttjande förekommit under så lång tid, att urminnes hävd till vattenhämtning kunde hava uppkommit.
    Syskonen Simonsson forebragte i målet viss utredning till styrkande, att brunnen å Bredbyn 1⁴ vore den i skifteshandlingarna omförmälda brunnen, samt åberopade i övrigt vittnesmål av åtskilliga personer (den äldste född år 1874), vilka uppgåvo, att ägarna av Bredbyn 1³ redan i deras barndom och jämväl därefter regelbundet begagnat brunnen å Bredbyn 1⁴. Ett av vittnena omtalade därjämte vissa yttranden, som åren 1927—1937 fällts av hans sedermera avlidna moder, vilken var född på Bredbyn 1³ år 1847; dessa yttranden innefattade emellertid intet uttalande om den omfattning, vari ägaren av Bredbyn 1³ nyttjat brunnen.
    Syskonen Simonsson uppgåvo — utan gensaga från motsidan — att vittnena vore de äldsta personer, som kunde förmodas äga någon kunskap i saken.
    HIl:ri (ordf. hovrättsfiskalen Dixelius) yttrade i dom d. 16 april 1948: Även om i målet finge anses visat, att den i storskifteshandlingarna för Bredbyns by i Offerdals socken omförmälda brunnen, kallad »gamla uppgårds Brunnet», vore identisk med omstämda, å fastigheten Bredbyn 1⁴ numera belägna brunn, är icke styrkt, att överenskommelse träffats mellan nuvarande eller förutvarande ägare av fastigheten Bredbyn 1³, å ena, samt nuvarande eller förutvarande ägare av fastigheten Bredbyn 1⁴ eller, före dess tillkomst, ägare av dess stamfastighet Bredbyn 1², å andra sidan, av innehåll att ägaren av Bredbyn 1³ skulle äga taga vatten ur ifrågavarande brunn,
    alltså, och då ej heller visats, att ägare av Bredbyn 1³ okvalt nyttjat brunnen under så lång tid, att på urminnes hävd grundad servitutsrätt till brunnen uppstått,
    varder syskonen Simonssons talan av HR:n ogillad.

 

    Syskonen Simonsson sökte i HovR:n för Nedre Norrland ändring i HR:ns dom under yrkande att få sig tillerkänd en på avtal, urminnes hävd eller långvarigt okvalt nyttjande grundad rätt till vattenhämtning ur brunnen.
    Makarna Nilsson bestredo ändringssökandet under åberopande, bl. a., att i överlåtelsehandlingar angående Bredbyn 1⁴ — varibland märktes köp, lagfarna d. 12 sept. 1882, d. 9 febr. 1884, d. 2 sept. 1898 och d.

24 okt. 1924 — intet funnes nämnt angående den påstådda rätten till vattenhämtning ur brunnen.
    HovR:n (hrr Bexelius, v. Euler, Körlof och Malmer) yttrade i dom d. 24 juli 1948:

 

Domskäl.

 

    Den av syskonen Simonsson i målet förebragta utredningen utvisar ej att vid liden för det åren 1818—1822 förrättade storskiftet å Bredbyns och Västbyns byar ägaren av den lott i byn, som vid skiftet utlades under litt B (Bredbyn 1³), ägt rätt till vattentäkt i den numera å fastigheten Bredbyn 1⁴ belägna brunnen, eller att sådan rätt blivit honom vid skiftet förbehållen.
    Ej heller är visat att ägare till nämnda lott sedermera fått sådan rätt åt sig upplåten.
    Av utredningen i målet framgår visserligen att ägarna av Bredbyn 1³ sedan mitten av 1880-talet regelbundet hämtat vatten ur brunnen på Bredbyn 1⁴. Även om denna vattenhämtning grundar sig på en åt ägarna av Bredbyn 1⁴ upplåten rätt, kan upplåtelsen — då av utredningen icke framgår att den skett före d. 1 jan. 1876 — ej lagligen göras gällande mot makarna Nilsson, med mindre förbehåll därom skett varje gång fastigheten därefter genom köp kommit i ny ägares hand. Syskonen Simonsson hava ej visat att sådant förbehåll skett. Den omständigheten, att ägarna av Bredbyn 1³ alltsedan 1880-talet hämtat vatten från brunnen på Bredbyn l⁴, kan följaktligen ej innebära att urminnes hävd till sådan rätt föreligger.

 

Domslut.

 

    HovR:n fastställer det slut, vartill HR:n i målet kommit.

 

27.

 

Rätt att hålla grind över enskild väg.

 

Jfr NJA 1925 s. 546, 1910 s. 19 och 52 samt avd. II 1934 s. 31 och 40—44 samt 1940 s. 386.

 

    Byåldermannen A. P. T Wallin och ytterligare sex byamän i Utanede by, Fors socken, anförde i en d. 11 juni 1948 till KB i Jämtlands län ingiven ansökan: I samband med laga skifte åren 1848—1856 hade Utanede byamän anlagt en väg, den s. k. Brädvägen, till en vid skiftet utlagd samfälld sågplats. Under de senaste 20 åren hade denna väg underhållits som bilväg av Gussjöåns flottningsförening. Mellan tvenne tor på inägojorden hade den av gammalt hävdats med stängsel å ömse sidor på en sträcka av omkring 60 m och därmed stått öppen som »fätå» för betande kreatur från ett tiotal gårdar i byn. Torpägaren E. Källgren, som enligt ensittarlagen tillöst sig båda torpen, hade emellertid rivit ned dessa hägnader och i stället avstängt vägen med två grindar. Härigenom förhindrades Wallin och hans medparter att utnyttja sin betesrätt å utmarken. Visserligen ägde Källgren enligt föreskrift vid ensittarför-

rättningen rätt att bruka vägen, men härav följde icke, att han finge avstänga den med grindar och därigenom förhindra andra rättsägare att fritt nyttja densamma. Wallin och medparter anhölle på grund härav, att KB måtte för grindarnas borttagande föranstalta om sådan åtgärd, som omförmäldes i 191 § utsökningslagen. Eventuellt påkallade de syn för att få stängselskyldigheten reglerad.
    I avgiven förklaring vidgick Källgren, att han företagit nyssnämnda åtgärder, men bestred bifall till ansökningen med förmälan, att grindarna vore av erforderlig bredd för genomfart.
    KR yttrade i utslag d. 7 sept. 1948: Enär Utanede byamän genom Källgrens åtgöranden ej betagits möjligheten alt såsom utfartsväg begagna i målet ifrågavarande väg, finner KB yrkandet om åläggande för Källgren att borttaga grindarna från vägen icke kunna bifallas; Wallin och medparter obetaget att jämlikt 4 kap. 21—23 §§ lagen d. 22 juni 1933 om ägofred påkalla syneförrättning för prövning av frågan om stängselskyldighet längs vägen.

 

    Besvär anfördes av — såvitt nu är i fråga — Wallin och ytterligare en byaman. Dessa anförde härvid, att grindarna på grund av vägens kraftiga lutning utgjorde ett livsfarligt hinder för biltrafik med »spärreffekt» en dryg km.
    HovR-.n för Nedre Norrland (hrr Rexelius, Mankell, Körlof och Malmer) yttrade i utslag d. 7 dec. 1948:

 

Skäl.

    På sätt framgår av grunderna för bestämmelserna i 2 och 4 §§ ägofredslagen och 14 § lagen om enskilda vägar har ägare av fastighet, belägen vid enskild väg, rätt att i ägofredens intresse hålla grind vidvägen, såframt ej denna rätt genom särskilt stadgande eller av annan grund är honom betagen.
    I målet har, på sätt KB anfört, icke gjorts gällande att Källgren, som äger fastigheter å ömse sidor om vägen, avstängt denna utan allenast att han i stället för de tidigare befintliga stängslen längs vägen anbragt två grindar över densamma. Vad i målet förekommit giver icke anledning till annat antagande än att Källgren i enlighet med vad nyss sagts ägt vidtaga denna åtgärd.
    HovR:n finner på grund härav den sökta handräckningen för grindarnas borttagande icke kunna beviljas.
    Enär stängselskyldighet enligt lagen om ägofred ej föreligger mellan en fastighet och en mot denna gränsande väg, finner HovR:n den av KB givna hänvisningen till syneförrättning enligt sistberörda lag icke hava bort meddelas.

 

Slut.

 

    HovR:n fastställer KB:s utslag, såvitt därigenom yrkandet om åläggande för Källgren att borttaga grindarna förklarats icke kunna bifallas.

28.

 

Då inteckning för ogulden köpeskilling sökts på grund av förskrivning i köpekontrakt, har stämpelavgift ansetts skola utgå på sätt för skuldebrev är stadgat, — Säljarna av egendomen hava ansetts solidariskt ansvariga för avgiftens betalning.

 

Jfr betr. sistnämnda fråga NJA 1921 s. 341, 1931 s. 1 och 1947 s. 156.

 

    Genom köpekontrakt d. 13 maj 1946 sålde H. Johansson och S. Nyman till R. Johansson fastigheten Lomviken l⁷ i Trehörningsjö socken för 13,000 kr., varav 4,000 kr. erlades kontant vid köpekontraktets underskrivande och återstående belopp skulle betalas vid anfordran. Enligt bestämmelse i kontraktet ägde säljarna rätt att till säkerhet för resterande köpeskilling 9,000 kr. söka inteckning i den försålda fastigheten.
    På begäran av H. Johansson beviljade inskrivningsdomaren i Ångermanlands norra domsaga (t. f. tingsdomaren Sahlquist) d. 24 juli 1946 på grund av köpekontraktet inteckning i fastigheten till säkerhet för 9.000 kr. ogulden köpeskilling. Köpekontraktet belades därvid icke med stämpel på sätt för skuldebrev är stadgat i 8 § KF d. 14 nov. 1914 ang. stämpelavgiften.

 

    I ansökan, som d. 15 dec. 1948 inkom till HovR:n för Nedre Norrland, yrkade advokatfiskalen vid HovR:n B. Crona, att H. Johansson och Nyman måtte förpliktas utgiva stämpelavgift med 36 kr.
    II. Johansson och Nyman bestredo bifall till ansökningen under framhållande, att föreskrift om stämpelavgift för nu avsedda fall icke funnes meddelad, samt hänvisade till en av Sahlquist till advokatfiskalen avgiven förklaring, vari denne bl. a. anfört: Det synes icke tillåtligt att genom dylik analogi utvidga tillämplighetsområdet för en skatteförfattning. Ingenstädes lärer förekomma, att ett köpekontrakt — vare sig det rör fast eller lös egendom — stämpelbelägges, då det företes för vinnande av betalning i lagsökningsmål eller vanlig rättegång. Stämpelfrågan kan icke gärna bedömas på annat sätt i inskrivningsärende än då det gäller sökande av betalning. (Beträffande tolkningen av 17 §2 st. stämpelförordningen kan hänvisas till »räkning, godkänd» under 8 §.)
    HovR-.n (hrr Bexelius och Mankell) yttrade i slutligt beslut d. 26 febr. 1949: Köpekontraktet innehåller förskrivning av oguldna köpeskillingsbeloppet jämte inteckningsmedgivande och är alltså i denna del att anse som skuldebrev. Kontraktet hade förty, dä det företeddes för inteckning, jämlikt 8 § ovannämnda KF bort förses med stämpel av 40 öre för varje fulla 100 kr. av det kapitalbelopp, för vilket inteckning sökts, eller sålunda med stämpel av 36 kr.
    Inteckningen gäller till säkerhet för H. Johanssons och Nymans gemensamma fordran för ogulden köpeskilling. Vid sådant förhållande äro H. Johansson och Nyman solidariskt ansvariga för stämpelavgiftens

erläggande, oavsett huru de sinsemellan äga del i den fordran till säkerhet för vilken inteckning beviljats.
    Av anförda skäl prövar HovR:n lagligt förplikta H. Johansson och Nyman att, vilkendera gälda gitter, till statsverket utgiva ogulden stämpel avgift med 36 kr.; och bör kontraktet förses med bevis härom.
    E. o. assessorn Körlof och adj. ledamoten Malmer förenade sig om följande yttrande: Lika med övriga ledamöter finna vi att kontraktet, då det företeddes för inteckning, bort förses med stämplar till belopp av 36 kr.
    Enär H. Johansson och Nyman få antagas äga del i den intecknade fordringen till hälften var, samt laga grund ej föreligger att ålägga någon av dem betalningsansvar för den del av stämpelavgiften som belöper å den andres del av fordringen,
    pröva vi lagligt förplikta envar av H. Johansson och Nyman att till statsverket utgiva ogulden stämpelavgift med 18 kr.