Från gårdagens dagens diskussion. Brottslighetens stegring — för 40 är sedan. Vid 1908 års riksdag väcktes i andra kammaren två motioner om införande av kroppsstraff för vissa brott. I motionen nr 82 hette det:
»Utbrott av råhet o.ch förvildning, störande av den personliga friheten, ha på senare tiden inom skilda delar av landet ej sällan framträtt på ett sätt, som i vida kretsar väckt djupa bekymmer Det finns numera en hel mängd individer, särskilt bland den yngre befolkningen, för vilka en längre eller kortare tids förlust av den medborgerliga friheten under förhållanden så pass humana som de praktiseras i våra fängelser kan nästan anses så gott som en vila och en föga obehaglig omväxling i den brottsliges mer eller mindre äventyrliga liv Då våra humana straffbestämmelser för här åsyftade brott och tillämpningen av desamma alldeles icke visat sig medföra åsyftad verkan utan snarare tvärtom, synes förhållandet kräva införandet av en mera effektiv straffart, om stävjandet av den växande förvildningen hos en viss del samhällsindivider skall vara tänkbart.»
Det enda verksamma straff, som här torde kunna påvisas, fortsatte motionären, vore tvivelsutan prygelstraffet. Detta hade för ej länge sedan införts i Danmark för förbrytelser, vilka voro utbrott av förvildning och våldslusta. Straffet hade redan visat sig vara i hög grad effektivt och sålunda även medfört de bästa verkningar.
I den av 21 kammarledamöter underskrivna motionen nr 83 anfördes att enligt erfarenheten en råhet i sinnet och ett förakt för religion och lagarnas efterlevnad samt yttringar av våld mot annans person, våldtäkt mot barn och massakrering av djur på ett betänkligt sätt allt mera vunnit utbredning.
»Orsaken till nämnda beklagliga missförhållanden torde mera vara att söka i den slapphet vid barnens uppfostran, som i många familjer gör sig gällande, den frihet, som numera alltför tidigt kommer ungdomen till del, då de vid utgången från folkskolan på egen hand träda ut i livet, samt de krafter av särskilt slag som nu mera än förut arbeta på att förvilda sederna och sprida råhet ej endast bland ungdomen utan även bland äldre.»
Efter åberopande av att straffen för ifrågavarande brolt enligt gällande lagar icke vore av den art, att fruktan för dem vore tillräckligt stor för att avhålla åtskilliga individer från att begå särskilt vissa slag av förbrytelser, hänvisade motionärerna till den danska lagstiftningen av d. 1 april 1905. De härigenom införda kroppsstraffen hade visat sig medföra synnerligen goda resultat, därigenom alt de brott mot vilka de användes i märkbar grad minskats.
Då undertecknad drog i tvivelsmål vederhäftigheten av hänvisningarna till de uppnådda resultaten av det danska prygelstraffet, tillskrev jag professorn i straffrätt vid Københavns universitet CARL TORP med en förfrågan hur härmed förhöll sig.
Genom ett i dagarna gjort arkivfynd liar jag kommit över Torps svar, vilket slutar med en förklaring att brottens tillväxt varken beror på lagens mildhet eller på för mycken frihet under uppfostran eller på »den moderna sinnesriktningens demoraliserande inflytande» — det är som han hade stigit upp ur sin grav och läst den svenska dagspressen.
Brevet är av följande lydelse:
»København d. 31. 1. 08.
Herr K. J. D. Schlyter,
adjungerad ledamot i hofrätten öfver Skåne och Blekinge.
I Besvarelse af Deres ærede Brev af 29. ds skal jcg tillade mig at bemærke følgende:
Det har i højeste Grad forbauset mig og andre, at DHrr Forslagsstillere ved Indbringelsen af Motionerne om Indførelse af Pryglestraf i Sverige har kunnet udtale, at Pryglestraffen i Danmark har medført gode Besultater særlig i Betning af en mærkbar Formindskelse af de Forbrydelser, mod hvilke de anvendes. Her i Danmark er der, saa vidt jeg ved, intet bekendt derom. Nogen Statistik for bele Landet har jcg ikke set. Men selv om den maatte vise nogen Nedgang for 1906 og 1907 i Voldsforbrydelsernes Antal — hvad jeg forresten ikke har Grund til at formode — vilde det være ganske overilet derfra at drage nogen Slutning om Pryglestraffens Virkninger. Dels er det jo nemlig bekendt, at Statistikens Tal, ogsaa bortset fra Lovforandringers Indflydelse, altid bevæge sig i Bølgelinier, snart op snart ned, saa at ialtfald en længere Aarrække maattc udkræves, for at nogen paalidelig Slutning kunde drages. Dels har det paa Forhaand al Sandsynlighed imod sig, at Pryglebestemmelserne i L. 1. April 1905 skulde sætte kendelige Spor i Statistiken. Saaledes som Loven, takket være navnlig Kriminalisternes Modstand, blev modificeret, er Anvendelsen av Pryglestraf blevet begrænset til saa ganske faa Tilfælde,1 at det er næsten utænkeligt, at Frygten herfor skulde have nogensomhelst Indflydelse paa Forbryderne. Jeg skal tilføje, at Statistiken netop for de sidste Aar før Loven af 1905 viste en kendelig Nedgang i Voldsforbrydelsernes Tal. Set i Belysning herafer det saa meget mere bemærkelsesværdigt, at den en [c] ste mig bekendte Statistik for 1906 — det første Aar, Loven2 kunde vise sine Virkninger — nemlig den, som findes i Københavns Politidirektørs Beretning for 1906, viser en afgjort Stigning i Voldsforbrydelsernes Tal. De anmeldte Voldsforbrydelser udgjorde i 1904 225, i 1905 219, i 1906 256. Ogsaa de mindre ved den offentlige Politiret behandlede Sager viste en Stigning fra 55 i 1905 til 98 i 1906. Dette er saa meget mere paafaldende som netop den liæftige forud for Loven af 1905 gaaende offentlige Debat maa have gjort det ganske klart før DHrr Voldsmænd, at man var bestemt paa at tage skrapt fat paa dem.
Et lignende Billede udviser Statistiken for Sædelighedsforbrydelsernes Vedkommende, hvor ogsaa Strafskærpelse, tildels Pryglestraf blev indført. Tallene er for 1904 — 161; 1905 — 150; 1906 — 171.
Og saa slipper De ikke til Slut for mit 'præterea censeo'. Forbrydelsernes Tilvæxt skyldes ikke hverken Lovens Mildhed eller for megen Frihed under Opdragelsen eller 'den moderne Aandsretnings demoraliserende Indflydelse', men næsten udelukkende Hs. Majestæt Kong Alkohols fordærvelige og altfor længe taaltc Herredømme og dernæst Mangel paa Forstaaelse af, hvilke Forholdsregler der ere nødvendige over fordet store Tal af Forbrydere, som paa Grund af psykiske Defekter ere uimodtagelige for Paavirkning gennem Straf.
Med Højagtelse ærbødigst
Carl Torp.
Albertis danska prygellag har gått all världens väg. I Sverige vann den icke någon efterföljd. Intensifierandet under de gångna 40 åren av den av Torp anbefallda kamp en mot alkoholen har icke hindrat, att alkoholen alltjämt är en av fångvårdens största klientelanskaffare. Behovet av en särbehandling av psykiskt abnorma brottslingar har under tiden blivit allmännare insett men har ingalunda ännu tillgodosetts. Bland faktorer som i vår tid framkallat en stegring av kriminaliteten kan vid sidan om storstädernas tillväxt och de båda världskrigens demoraliserande inflytande erinras om bilismens ökning, vilken blivit en frestelse som särskilt för vissa ungdomar är mycket svår att motstå; den har också beträffande rattfylleri blivit en kriminogen faktor som var okänd för 40 år sedan. (Jfr för 12 år sedan: HARDY GÖRANSSON, Är ungdomsbrottsligheten i stigande? SvJT 1937 s. 521—525, med anledning av 1937 årsriksdags skrivelse till K. M:t med begäran om utredning om ungdomsbrottslighetens omfattning, dess orsaker samt utvecklingen under senare år.)
Barnbyn Skå, Dr Gustav Jonssons livligt uppmärksammade läkepedagogiska experiment, har en motsvarighet i Danmark. Berlingske Aftenavis för d. 7 maj 1949 omtalar saken under rubriken »Danmarks mærkeligste Opdragelseshjem» och följande underrubrik:
»Kettrupgaard, hvor 55 uvorne drenge — landets uroligste — opdrages uden tvang, bander, ryger, skulker, slår ruder ud og sætter ild på — uden at nogen straffer dem for det. Forstander Jørgen Torpe om Eksperimentet, der foreløbig har kostet 1 million kr. Hver dreng koster 4—5,000 kr. årligt.»
Det är det första uppfostringshem i landet, där det icke existerar något straffreglemente, där eleverna aldrig får smörj och icke pressas in i bestämda ramar. Barnen får bestämma själva. De kan rymma om de vill. Alla dörrar är öppna. Skolan har bara existerat ett år, och det har gått många rykten om den. Den betyder en avgörande brytning med de hittillsvarande uppfostringshemmen och utgör ett experiment av socialministeriet.
I början ville barnen inte gå i skolan. Läraren undervisade två elever. Resten slog sig ned utanför klassrummets fönster, förde oväsen och kastade sten in i klassrummet. Ledningen sade ingenting men visade sitt ogillande genom att minska något på kontakten med pojkarna, genom att inte lägga märke till dem o. s. v. Detta kunde pojkarna inte fördraga. Nu går de i skolan allesammans.
Pojkarna är att betrakta som sjuka. De reagerar på ett sjukligt sätt. Det kan vara frestande och är alltid det lättaste att gripa till kroppsaga, men därmed stänger man av kontakten. »Vi väntar och låter pojkarna komma till oss.»
— Tror Ni själv, att det har lyckats? frågar besökaren. — Tiden får visa det, säger Torpe. Det avgöres först när pojkarna, 18 år gamla, kommer ut i livet. Vi arbetar efter vår bästa övertygelse, men vi kan inte garantera att principerna är de riktiga. Det kan andra pedagoger inte heller. Vi vet att pojkarna varit under tvång. Allt har försökts, kroppsaga, inspärrning. Den hårdhänta behandlingen hjälpte inte. Kanske friheten kan göra det.
Red. tackar prof. Borum förbindligast för tidningsurklippet. Det förefaller som om Danmarks Barnby haft förmånen av en viss arbetsro för utomstående i själva starten. (Ang. Barnbyn Skå se BANG, Dag. Nyli. d. 18, 20 och 21 sept.; GUNNAR INGIIE, Morgontidn. d. 16 och 17 sept. och d. 3 okt. samt OTTO WANGSON ibm. d. 25 sept., allt 1949.
Ungdomsbrottsligheten och samhället. I en ledare under denna rubrik d. 26 okt. 1949 uppgav Svenska Dagbladet, att de nya formerna för kriminalvården framdrivits under loppet av några få år, utan hänsyn till materiella och personella resurser och med fullkomlig likgiltighet för det allmänna rättsmedvetandet.
Morgontidningen replikerade i ett ledarstick påföljande dag:
Tidningen torde närmast syfta på 1935 års lag om ungdomsfängelse, 1939 års lag om villkorlig dom och 1947 års lag om tvångsuppfostrans avskaffande. I diskussionen nämnes härjämte ofta 1945 års straffverkställighetslag.
Vad ungdomsfängelselagen angår fick den icke träda i kraft förrän 1938, sedan ungdomsanstalten å Skenäs kommit till stånd. Lagen om villkorlig dom fick vänta ända till år 1944, då anslag till den första uppsättningen skyddskonsulenter icke tidigare kunnat erhållas. Men när tvångsuppfostringslagen upphävdes och vår enda tvångsuppfostringsanstalt för pojkar å Bona nedlades 1948, kunde klientelet överföras till den omsorgsfullt differentierade skyddsuppfostringsorganisationen, det redan färdigutbildade ungdomsvårdsskolesystemet Straffverkställighetslagen har icke infört något nytt på ungdomsbehandlingens område.
I själva verket klarade sig ungdomsanstalterna bra i åtskilliga år trots vissa provisorier, fortsätter M. T.
Men det är icke utan vidare klart, att vad som kunde finnas acceptabelt 1938 duger tio år senare. Den successiva utveckling av anstaltsväsendet som påkallades av samhällsutvecklingen hämmades emellertid bl. a. av de byggnadssvårigheter som följde av världskriget. Enligt en nyligen lämnad kommuniké från justitiedepartementet är man tydligen nu inställd på kraftåtgärder för att tillgodose det mest trängande byggnadsbehovet och på snabba provisoriska förbättringar av anstaltsvårdens resurser i väntan på den slutliga lösningen.
Att bristen på personella resurser måste framkalla stora svårigheter vid de nya behandlingsformernas tillämpning är uppenbart.
Man kan inte i ett slag omskola all gammal personal som icke erhållit utbildning för den behövliga specialvården inom ungdomsanstalterna. Vad som kan ha brustit i fråga om personalens förstärkning och förnyelse bör emellertid skyndsamt gottgöras.
Att behovet av ökat antal skyddskonsulenter för övervakning av villkorligt dömda och villkorligt utskrivna icke efter den första uppsättningen successivt tillgodosetts i mån av klientelets ökning är att beklaga, men frågan har efter initiativ från regeringen varit föremål för en långvarig utredning, och förslag till förstärkningar får antagas komma att framläggas för nästa års riksdag.
De reformer som genomförts i Sverige med avseende på behandlingen av kriminell ungdom intar inte någon särställning i förhållande till kriminalpolitiken i de stora kulturländerna.
De går snarast mindre långt. Heformerna har icke genomförts på något brådstörtat sätt utan efter ingående förberedelser och övervä-
ganden i alla utredningsinstanser. Deras syfte har varit att så effektivt som möjligt skydda samhället mot kriminaliteten.
Problemet om ungdomsbrottsligheten är emellertid just nu högaktuellt överallt i världen.
FN har i sin sektion för socialskydd uppställt ungdomsbrottsligheten och den villkorliga domen främst på reformprogrammet och satt alla anslutna stater — även Sverige — i verksamhet för utredning av dessa frågor. Problemet är allvarligt även för vår del. Såväl anstaltsvården av kriminell ungdom som den fria kriminalvården påkallar i hög grad statsmakternas uppmärksamhet.
En återgång till äldre tiders strafformer enligt då rådande rättsmedvetande är oförenlig med samhällets verkliga intresse. Strävandena bör i stället gå ut på att fullfölja det påbörjade reformarbetet i dess egen anda och att snarast söka åvägabringa de härför erforderliga materiella och personella resurserna inom gränserna för det möjliga, slutar M. T. (Jfr SVEN ERSMAN, Dallet med förbrytarna, OBS! nr 18, och Frihetsförlust på obestämd tid, Dag. Nyh. d. 2 nov. 1949.)
Landshövding Thorwald Bergquist upptar samma dag som Sv. D. (26/10) samma ämne i Dagens Nyheter.
Riktigheten av principen att behandla den som bryter mot samhällets lagar så att- man verkligen har utsikter att återföra honom till ett ordnat samhällsliv, vill väl ingen bestrida. Tvärtom måste man nog erkänna att det vore önskvärt att man kom längre individualiserad behandling av unga brottslingar än som för närvarande kan ske... All erfarenhet visar att utsikterna att inpassa en missanpassad individ isamhället är större ju tidigare man har möjlighet att ingripa. De unga brottslingarna är i stor omfattning miljöskadade eller konstitutionellt defekta individer, som tidigt måste uppmärksammas, om de skall kunna anpassas efter samhällets krav. Psykisk barna- och ungdomsvård har här en stor uppgift. Tyvärr har sådan vård trots möjligheten till statsbidrag hittills icke kommit till stånd mer än i ett fåtal landstingsområden och städer, kanske främst beroende på svårigheter att erhålla kompetenta läkare som föreståndare för sådana centraler. En intensifiering av denna verksamhet skulle utan tvivel vara ägnad att motverka ungdomsbrottsligheten. Många av de unga som nu hamnar på ungdomsvårdsskolor eller ungdomsfängelse skulle säkerligen, om deras defekter i tid uppmärksammades och blev föremål för sakkunnig behandling, kunna föras in på sådana vägar att de icke kom att tillhöra brottslingarnas skara.
Anmärkningarna mot den villkorliga domen bottnar delvis i bristande kunskap om dess innebörd.
Nyligen har strafflagberedningen framlagt ett preliminärt förslag om uppdelning av den nuvarande villkorliga domen i två institut, ett motsvarande den enkla villkorliga domen och ett den villkorliga dom som är förenad med särskilda föreskrifter. Domstolen skulle i sistnämnda fall direkt ådöma de särskilda påföljderna, och denna kvalificerade villkorliga dom skulle erhålla särskild benämning, som skulle skilja den från den enkla villkorliga domen. Det torde knappast råda någon tvekan om att från psykologisk synpunkt ett särskiljande av de två arterna av villkorlig dom skulle vara av stor betydelse såväl i fråga om allmänhetens reaktion mot villkorlig dom som beträffande den brottsliges inställning till domen.
Efter ett beklagande av att anstaltsorganisationen icke hållit jämna steg med lagstiftningen fortsätter förf.:
Självfallet får man i kampen mot ungdomsbrottsligheten icke bortse från samhällets direkta krav på skydd mot brottsligheten. Fastän man i största möjliga utsträckning bör eftersträva en individualiserad behandling utan längre gående frihetsinskränkningar än som är nödvändigt för att uppnå syftet att återföra den unge till ett socialt leverne, måste man ha klart för sig att bland ungdomsbrottslingarna finns individer vilkas rörelsefrihet samhället av skyddsskäl måste begränsa avsevärt. Systemet med öppna och halvöppna anstalter måste därför kompletteras med en eller flera slutna anstalter, där samhällets skyddskrav kan tillgodoses.
I den mån kampen mot ungdomsbrottsligheten ankommer på lagstiftaren torde man ha rätt att säga att de senaste årens lagstiftning är steg i rätt riktning. Justeringar och kompletteringar kan visa sig erforderliga, allteftersom erfarenheterna ger anledning därtill, men de bör vidtas i samma anda som präglar gällande lagregler. Vad som brister är att organisationen inte svarar mot lagstiftningen, och här är fara å färde. Så snart möjligheter yppas bör åtgärder vidtas för att avhjälpa dessa allvarliga brister. Sker inte detta, kan det med mycken möda uppbyggda systemet komma att raseras, till skada för individ och samhälle, slutar herr Bergquist.
K. J. S.