INVIGNINGEN AV HÖGSTA DOMSTOLENS BYGGNAD.
Högsta domstolens nya byggnad invigdes måndagen d. 10 okt. 1949 av Hans Maj :t Konungen.
I den stora sessionssalen, där någon dag tidigare den röda sammets baldakinen uppsatts, samlades strax före kl. 14 ett antal inbjudna: excellensen Ekeberg med fru, statsråden Danielson och Zetterberg, den senare med fru, många förutvarande ledamöter av Högsta domstolen såsom presidenten Lindhagen, överståthållaren Hagander, f. d. landshövdingen Tiselius. f. d. justitieråden Alexanderson, Bellinder, Eklund, Grefberg, Gärde, Lawski, friherre Leijonhufvud, Molin, Sandström, Sundberg och von Steyern samt vice amiralen de Champs, de flesta med damer, flera änkor efter justitieråd, f. d. presidenten Schlyter, regeringsråden Aschan, Kellberg och Quensel, justitiekanslern Alsén, riksåklagaren Heuman, justitieombudsmannen Budewall, militieombudsmannen Wilhelmsson, professor Tengbom med fru, statssekreteraren Edling, expeditionschefen Bruno, t. f. borgmästaren Bång, häradshövdingen Siljeström, advokaten Alf Lindahl, överintendenten Setterwall, förste intendenten Hernmarck, byggnadsrådet Dahl m. fl. representanter för byggnadsstyrelsen, tjänstgörande revisionssekreterare och protokollssekreterare samt andra befattningshavare i nedre justitierevisionen med ordföranden revisionssekreteraren Wijnbladh i spetsen, representanter för pressen m. fl.
Domstolsledamöternas damer hade tagit plats vid salens fönstersida.
På slaget två inträdde Hans Maj:t i salen, stödd på H. K. H. Kronprinsens arm samt åtföljd av Högsta domstolens ordförande, justitierådet Afzelius, och uppvaktningen. Konungen tog plats i en med blå sammet klädd fåtölj mitt framför ordförandens stol, Kronprinsen på en blå sammetsklädd stol till vänster om Konungen samt uppvaktningen bakom dem.
Sedan Konungen tagit plats, öppnades båda dörrarna till överläggningsrummet och Högsta domstolens ledamöter trädde in i salen och intogo sina platser. På ordförandens högra sida satt generalen Nygren och på hans vänstra justitierådet Geijer. Samtliga ledamöter, såväl civila som militära, voro närvarande. Vid dörrarna till överläggningsrummet stodo e. revisionssekreteraren Linder och protokollssekreteraren Broman.
Sedan alla intagit sina platser reste sig justitierådet AFZELIUS och höll, stående vid ordförandestolen, följande tal:
Eders Majestät, Eders Kungl. Höghet, mina damer och herrar!
Konungens Högsta domstol såsom vårdare av den domsrätt, vilken i Sverige från urgammal tid tillkom Konungen och av honom under sekler utövades med råds råde, leder sitt ursprung från det märkliga tillfälle, då konung Gustav III andra gången under sin regering genomförde en vittgående omgestaltning av fäderneslandets statsskick och åt riksstyrelsen gav förändrade former. I oro och i hast kom den nya författningen till, undermenings strider, som lämnade föga rum för en lugn och prövande besinning. Det mesta såddes i vind och skördades snart nog i storm. Men bestående blev den grundval, som då lades för rättskipningen i sista instans. Den visade sig hålla, när tjugu år senare våra grundlagsfäder gåvo en fastare resning åt den hörnsten i den svenska samhällsbyggnaden, vilken de ville finna i »en domaremakt, självständig under lagarna, men ej självhärskare över dem». Sedan dess har tiden medfört förändringar, men i väsentliga drag är den domstol, som nu står vid ingången till ett nytt skede av sin historia, alltjämt att räkna såsom en Gustav III:s stiftelse.
När denna Kongl. Maj:ts Högste domstol eller Justitiærevision — såsom dess beteckning var under det gustavianska tidevarvet — första gången sammanträdde den 19 maj 1789, skedde det enligt Konungens beslut »utan all ceremoni». Skälet härtill var — såsom domstolens hävda tecknare säger — säkerligen, att denna första session, hur den än anordnades, måste i allmänhetens ögon få sin märklighet mindre som en nyskapelses välkomnande än som en det gamla rådets likbegängelse. Trång och oansenlig var också den första lokalen: ett rum i slottskansli- eller södra runda flygeln vid lilla borggården på Stockholms slott. Långvarig blev ej denna anordning, som från begynnelsen hade en prägel av tillfällighet och snart visade sig otillräcklig även för det dåtida domstolsarbetet. Redan tre år senare bereddes åt domstolen plats inom kungaborgens egna murar, i de höga och praktfulla salar, där det forna rikets råd haft sina sista ämbetsrum. Varken i den allmänna uppfattningen eller hos domstolen själv kunde förflyttningen förfela sin verkan, och detta ej endast i yttre måtto. Svårligen hade åt den nybildade areopagen kunnat anvisas en omgivning, som i samma grad som denna kunde ur det förgångna tala till känsla och sinne om ansvar och pliktuppfyllelse i rikets tjänst. Väl hade den tid, varunder
rådet där haft sitt säte, ej varit särdeles lång, och ej heller hade den varit ägnad att medföra många nya och friska lagrar att lägga till de gamla. Men med själva den institution, som Gustav Adolf en gång benämnde anima regni, voro dock oskiljaktigt förbundna stora minnen, som ännu icke förlorat sin styrka och makt. Det var med sådana intryck, det var i en sådan stämning som här det nya kunde sluta sig till det gamla.
Att upptaga och fullfölja de ärevördiga och glansfulla traditioner, som nyss gått i graven, var eljes icke den nya domstolens sak. I domarekallet — och endast i detta — var den det gamla rådets arvtagare, och ävendäri röjdes snart att en ny tid gått in. Vad som förut bland mängden av andra höga och riksvårdande värv hade varit den minst framträdande detaljen blev här den enda och odelbara arbets- och livsuppgiften. Med rådspurpurn försvann från dessa slottets salar det mesta av det, som fängslade mångas blickar, och annalerna ha ej längre haft att därifrån bevara många sådana händelser, som ligga inom en allmännare uppmärksamhets synfält. Inom slutna dörrar har Högsta Domstolen haft att utföra sitt verk. Sluten har också varit kretsen av dess ledamöter — sluten i den meningen att de varit fast sammanhållna i gemensamt ansvar och i medarbete för en uppgift, som lagts, ej i en mans hand, utan i fleres. Under många generationer har så fortgått i former, som fingo sin prövning och stadga redan i domstolens unga dagar. När den nu lämnar de gamla rådssalarna, innebär detta ej blott att den yttre ramen för dess liv och verksamhet blir en annan, det betecknar också avslutningen av ett helt tidsskede. En ny ordning träder in. Från många av dem, som samlats här i dag, går förvisst i denna stund tanken tillbaka till allt det, som för dem gjorde den gamla ordningen kär. Den är hädanefter ett minne blott, men ett minne, som skall av oss vårdas i tacksamhet och i vördnad.
Under mer än halftannat århundrade kom Högsta domstolen att behålla sina ämbetsrum på Stockholms slott. Arbetet hade med åren ökats och därmed också ledamöternas tal, på sistone dubbelt så stort som det ursprungliga. Men rättegångssättet förblev hela tiden detsamma och påkallade i och för sig icke någon lokalförändring. Helt annat blev läget, när för några år sedan förverkligades det mer än sekelgamla önskemålet om ett nytt rättegångsväsen. Denna stora reform, som för alltid har ett märkesrum i vår laghistoria och i vår rättsutveckling, blev för Högsta Domstolen av djupt ingripande betydelse. Även dess dörrar öppnas nu för muntlig och omedelbar förhandling inför rätta, även här skall lag skipas i offentlighetens ljus och under allmänhetens ögon. Nya lokaler, inrättade efter dessa förändrade anspråk och behov, blevo då en nödvändighet. Olika förslag framkommo och vägdes mot varandra. Valet stannade slutligen för denna byggnad, som nu står färdig för sin framtida uppgift.
Byggnadens tidigare öden ha skildrats i flera olika sammanhang och torde vara rätt allmänt kända. Någon framställning av dem skall här icke upprepas. Vid detta tillfälle må vara nog att till en flyktig erinran dröja vid några få huvudpunkter i denna nu snart trehundraåriga historia.
Grundstenen lades år 1662 och arbetet var inom några år fullbordat. Byggherren var en av tidens stormän, riksskattmästaren Gustav Bonde, vars berömda namn ännu återgår i palatsets vanligaste beteckning. För rit
ningar till detta sitt blivande stolta residens hade han anlitat de yppersta krafter, som då i Sverige verkade på byggnadskonstens område, Nicodemus Tessin d. ä. och Jean de la Vallée. Av dessa blev de la Vallée den, som fick följa verket ända till dess avslutning. År 1730 övergick fastigheten —då redan en gång svårt härjad av brand — från Bondeätten till Stockholms stad, och den inreddes då till rådhus. I den egenskapen kom den
— med det avbrott, som följde av en ny ödeläggelse genom eld — att tjäna ända till 1915, då det nya rådhuset på Kungsholmen togs i bruk.
Till en början hade det Bondeska palatset erbjudit rikligt utrymme för både rådhusrätt och magistrat, men med stadens snabba tillväxt och alltmer utvidgade förvaltning var byggnaden mot slutet av 1800-talet bliven otillräcklig och även eljes olämplig för sitt ändamål. Svårigheterna sökte man länge övervinna genom betydliga ombyggnader och andra anordningar i det inre. Sakkunskapen har vittnat, att man för dessa tillfälliga praktiska syften med hård hand offrade stilens renhet och interiörernas konstnärliga struktur. Efter det nya rådhusets fullbordan följde för det gamla och övergivna en lång period av oklarhet om den framtida användningen, och för en tid svävade över detta minnesmärke ifrån Sveriges storhetstid även hotet om förintelse — för gatutrafikens skull. Under dessa år torde de ha blivit allt färre som hos det gamla palatset i dess fortgående förfall kunde spåra många av de egenskaper, som ursprungligen i en hänförd samtids omdöme gåvo det beteckningen Stockholms skönaste byggnadsverk. I denna förmörkelse befann sig byggnaden ännu när den för några år sedan övergick i kronans ägo. Men när omsider löstes det bann, som ovissheten så länge lagt däröver, har här utförts ett verk, som väl må kallas stort. Det har åt Högsta domstolen givit en ämbetsbyggnad, där mästerligt uppfyllts de högsta anspråk och önskemål. Det har därjämte — såsom nu allmänneligen betygas — åt Stockholm återskänkt ett skönhetsvärde, som var på väg att förgätas. I det skick, vari byggnaden nu framträder efter sin förnyelse, skall den, likt många den nutida konstens skapelser i vår huvudstad, till eftervärlden bära namnet Ivar Tengbom.
Många äro de, som genom sin medverkan till en lycklig lösning av denna byggnadsfråga ha gjort sig högt förtjänta av Högsta domstolens tacksamhet, men jag kan här nämna blott några få. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, har hela tiden följt arbetet med det välvilligasteintresse och i mångahanda måtto givit det sitt verksamma och starka stöd. I byggnadsstyrelsen och dess chef, generaldirektör Leo, har företaget haftkraftiga och insiktsfulla främjare. I vad som tillhör den så viktiga omsorgen att låta de många enskildheterna samverka till ett vackert och ändamålsenligt helt ha stor möda och mycken skicklighet nedlagts, från domstolens egen krets av justitierådet Santesson och från justitiedepartementets sida av byråchefen Lassen.
Tacksamt bör också erinras om allt som från det allmänna och av enskilda har gjorts för att konstnärligt och stilfullt pryda och smycka byggnaden och dess många rum. Därom vittna skatter från Nationalmuseum och från Kungl. Husgerådskammaren. Särskilt förbunden med detta för Högsta domstolen så betydelsefulla tillfälle är den kungliga gåva, som — med bil
den av vår Konung — skall hugfästa dagen ännu sedan ingen av oss längre bevarar den i levande hågkomst.
Eders Majestät! Två gånger tidigare har Högsta domstolen inom sin krets fått mottaga Sveriges Konung. Den förste var stiftaren som, innan det första arbetsåret gått till ända, bevistade en av domstolens vanliga sammankomster. Den andre var Eders Majestäts höge herr fader, som på domstolens hundraårsdag bragte den sin hälsning och sina välönskningar. Till dessa minnen från redan grånade dagar lägges nu ett nytt, som icke skall blekna med åren. Med undersåtlig vördnad och i djup tacksamhet hälsar domstolen i dag Eders Majestät här närvarande i denna byggnad, som Eders Majestät nu vill inviga till dess blivande bestämmelse. Må det ske i en lycklig stund — lycklig för den rättvisa som vi tjäna och som vi sträva att nå. För Konungens Högsta domstol kan — nu som förr — ej högre ledning ges än som ligger i de gamla och enkla orden att
»rätt är landets fromma och kungens ära».
HANS MAJ:T KONUNGEN tog omedelbart till orda och yttrade — sedan alla rest sig — följande:
»Härmed förklarar jag denna minnesrika byggnad invigd för dess nya betydelsefulla ändamål. — Det gläder mig att jag har kunnat besöka Min Högsta Domstol i dess nya lokaler och jag uttalar Mina bästa välönskningar för dess framtid.»
Den högtidliga akten var därmed till ända. Konungen återvände i bil till Drottningholm, medan Kronprinsen besåg lokaler och inredning. Tillfälle hade beretts också de inbjudna gästerna att göra en rundvandring genom byggnaden.
B. L.