Högsta Domstolens byggnad. När det stod klart att HD i samband med processreformens genomförande måste lämna Kungl. slottet, gällde det att skaffa domstolen ett värdigt nytt hem. Sedan skilda lösningar diskuterats — det allvarligast dryftade projektet var som bekant att av Garnisons sjukhuset på Kungsholmen skapa ett för HD och Svea hovrätt och måhända ytterligare någon institution gemensamt justitiepalats — stannade man för det så kallade Gamla rådhuset vid Riddarhustorget, vilket genom byte övergått i statens ägo. Sedan medel beviljats för en genomgripande restaurering, förstärktes grunden och undergick huset en omfattande inre ombyggnad efter ritningar uppgjorda av f. d. generaldirektören professor Ivar Tengbom. Att utvinna ekonomiska utrymmen ur den stora byggnadsvolymen visade sig svårt. Planer på att förutom HD också inrymma regeringsrätten eller nedre justitierevisionen måste överges och endast lagrådet ansågs slutligen kunna erbjudas plats jämte HD. Som byggnaden nu står, befriad från den snusbruna eller smutsgrå färg, som under de senaste decennierna varit påkletad, har den blivit ett värdigt sidostycke till det för sin arkitektoniska skönhet så beundrade riddarhuset. Så föga framträdande var det under sin förnedringstid, trots sin under den smutsiga ytan sköna gestalt, att mången, som dagligen haft sina vägar i trakten av Riddarhustorget, knappt lagt märke till den.
Platsen som granne till riddarhuset försvarar Högsta domstolens byggnad med värdighet. Råda äro de barn av samma epok, vår korta stormaktstid, och av samma ande, renässansen, sent förmedlad hit upp till Norden över andra kulturer, rikare och tidigare mogna än vår: den holländska för riddarhusets del och den franska för grannens.
Byggherre var riksskattmästaren friherre Gustaf Bonde. Det gällde för honom att skapa ett värdigt hem åt en storman och en stormannaätt1 i en stormakt. Ritningarna ha sannolikt uppgjorts av Nikodemus Tessin d. ä., tidens främste arkitekt i Sverige, men arbetena kommo att ledas av den väl näst främste, Jean de la Vallée, vilken Bonde anlitat även för andra byggnadsföretag. Arbetena började 1662 eller 1663 men skred otämligen långsamt framåt. Gustaf Bonde dog 1667, och ännu vid arvskiftet efter honom 1673 var bygget oavslutat. De pompösa bilderna i Suecian över palatset äro från 1668 och visa det sådant det var ämnat att bliva; men riktigt så har det aldrig sett ut. Den väsentliga avvikelsen bestod däri att de två flyglarna åt Riddarhustorget ej blevo byggda.2 Anledningen var helt enkelt försämrade konjunkturer. Reduktionen hade svårt drabbat Bonde-ätten. Palatset måste intecknas högt. På 1690-talet måste man sälja det men ett rikt gifte räddade det snart åter till släkten.
Redan på ett tidigt stadium av byggnadsarbetena ändrades synbarligen de ursprungliga rumsindelningsplanerna och huset byggdes faktiskt delvis till ett hyreshus; som stormansboning synes det knappast någonsin ha i sin helhet tjänat. Hyresgästerna voro av vilt skilda slag. Kungliga biblioteket var efter den stora slottsbranden 1697 en tid inrymt i den stora salen en trappa upp åt väster. Denna var för övrigt åtskilligt större då än nu (röda sessionssalen) och omfattade även stora överläggningsrummet söder därom och allt utrymme intill trapphuset fram till norra ytterväggen (utom det lilla rummet i hörnrisaliten). I våningen under — dock ej i flyglarna — residerade Svea hovrätt som också blivit husvill genom slottsbranden och alltså var den första domstolen i huset. Även andra statliga verk och inrättningar inrymdes där. Enskilda hyresgäster funnos också. En smed hyrde lokaler i bottenvåningen på villkor dock, bl. a., att ej smida grovsmide under hovrättens sessioner. Tidvis fanns i källaren en ölstuga. Även bostadslägenheter funnos. Sålunda bodde en följd av år i den nordöstra flygeln änkan efter presidenten i Dorpats hovrätt, greve Carl Bonde (son till riksskattmästaren). Det var hon — Maria Gustafva Gyllenstierna, dotter till överståthållaren Kristoffer Gyllenstierna, som 1730 sålda palatset till Stockholms stad.3
Omgivningarna sågo då väsentligen annorlunda ut än nu. I gatulinjen åt Riddarhustorget lågo två låga, helt smala stenhus (blott 6 alnar breda), uppförda på 1720-talet. I det ena, det östra, bodde en guldsmed, och i det västra hade Kungsholms glasbruk butik. Man måste hålla i minne att Riddarhustorget vid denna tid var en livligt trafikerad fashionabel promenadplats. Rådhusgränd var visserligen planerad som en »Wattugränd» från Riddarhustorget ned till Norrström men var ej utlagd. Tomten närmast öster om palatset hörde nämligen också till Bondarna (den kallades efter tidigare ägare den Falkenbergska) och grändens södra mynning var avstängd. Norr om palatset var en öppen plats, tillhörig staden, dock helt liten, eftersom vattnet gick vida högre upp än nu. Strandlinjen gick någonstans i den nuvarande planteringen men försköts snart, sedan magistraten 1730 beslutat använda platsen som tipp.1
Själva byggnaden undergick också förändringar. Den har med så många andra monumentalbyggnader i Stockholm delat ödet att svårt härjas av eld. Två gånger har palatset allvarligare eldskadats. Efter en synbarligen mera obetydlig eldsvåda 1692 brann en julidag 1710 hela taket. Byggnaden reparerades emellertid. Den andra eldsvådan utbröt först efter det att palatset blivit rådhus. Det var strax före jul 1753. Nu blev förstörelsen grundligare. Södra delen av byggnaden härjades svårast. De norra flyglarna skonades däremot väsentligen (och därmed stucktaken i riksskattmästarens skrivrum och i salen i nordvästra flygeln). Rådhusrätten fick för en tid flytta tillbaka till sina gamla lokalervid Stortorget. Man övervägde att överge Bondeska palatset och bygga ett nytt rådhus vid Stortorget. Men det slutade med att man beslöt sätta palatset i stånd igen. Arbetena igångsattes under ledning av stadsarkitekten J. E. Carlberg — det sköna Storkyrkotornets arkitekt — och slutfördes på halvtannat år. Byggnaden fick nu det utseende den i del väsentliga behöll till restaureringen. Bl. a. höjdes vindsvåningen ej oväsentligt. De södra flyglarna tillkommo 1758—59.
Den gamla bibliotekssalen blev alltifrån rådhusrättens inflyttning 1732 magistratssal, minskad till sin nuvarande omfattning efter 1753 årsbrand. Den var prydd med bl. a. de bekanta Sevenbomska Stockholmsmålningarna, tillkomna under 1760—80-talen, (dt antal överståthållarporträtt samt fr. o. m. 1791 med Sergels och Houdons byst av Gustav III och med den röda tronhimmeln. Möbelklädseln gick då som nu i rött. Men salen var orienterad åt rakt motsatt håll mot vad nu är fallet. Kungabysten och tronhimmeln voro vid den norra väggen; i den målade nischen pa södra väggen stod det underbart vackra golvur som nu (jämte de flesta övriga inventarierna) befinner sig i magistratssalen i nuvarande rådhuset.
Förmyndarkammaren residerade i den nordvästra flygeln. Övriga avdelningar av rådhusrätten blevo inrymda i skilda delar av huset. Dispositionsplanerna ändrades många gånger. Det var inte bara rådhusrätten som hade sina lokaler i rådhuset. Förutom kämnärsrätten inrymdes nämligen ett flertal administrativa organ i byggnaden: under skilda perioder stadskamrerarkontoret, byggningskollegium, byggnadsnämnden, politie
kollegium, kronouppbördsverket (ända till 1912), drätselkommissionen, stadsnämnden m. m. Också Stockholms stads sparbank hade ett sessionsrum där. I bottenvåningen fanns det allehanda. I lagrådets flygel hadesålunda stadsmilitärens vakt sina lokaler (på 1700-tals- och tidigare 1800-talsbilder av rådhuset ser man ofta vaktposter utanför) och från 1876 till 1915 var där brandstation! I den nordöstra flygeln, som till 1913 med en gång var sammanbyggd med cellfängelset på andra sidan Rådhusgränd, fanns bl. a. ett badrum för de i fängelset intagna. Fångceller funnos också i huvudbyggnadens källare liksom en offentlig bekvämlighetsinrättning (med ingång från Riddarhus-sidan) och mycket annat.1
Till en redogörelse för byggnadens användning under årens lopp hör ett omämnande av att två av riksdagens stånd vissa tider hållit sina sessioner i densamma. Sålunda sammanträdde borgarståndet där från och med 1769 (rådhuset vid Stortorget, där borgarståndet tidigare haft sina lokaler hade rivits 1768) till och med 1772 samt bondeståndet från och med 1765 till och med riksdagen 1828—1830.
Emellertid skred den gamla byggnaden alltmera mot sitt förfall. Då och då reparerades den visserligen hjälpligt men kraven på kraftåtgärder för att skaffa rådhusrätten efter tidens krav bättre anpassade lokaler — genom ombyggnad av Bondeska palatset eller nybyggnad — blevo allt starkare. Lösningen kom genom att det nya rådhuset på Kungsholmen byggdes 1911—1915.2 Rådhusrättens flyttning betydde ett nytt fall för den gamla byggnaden genom att all lös och dessutom en del fast inredning bortfördes. Om dess öden under tiden därefter och fram till statsförvärvet, då det disponerades av stadens gatukontor, är inte mycket att säga.
Den restaurering som palatset under professor Tengboms ledning undergått bar ej kunnat i första hand avse att återföra det till dess ursprungliga utseende. Det skulle ju bl. a. ha inneburit att den översta våningen måst sänkas så att däri knappast skulle ha kunnat inredas de nuvarande lokalerna, nämligen biblioteken och huvudparten av justitierådsrummen. Hänsyn har måst tas till det nya ändamål, för vilket byggnaden skulle användas. Den centrala uppgiften har varit att i byggnadskroppen inskriva de tre salarna för offentliga sessioner, att kring dem gruppera därtill hörande biutrymmen samt att i övrigt utvinna erforderliga lokaler. Men samtidigt härmed har skett en utrensning av allehanda om- och tillbyggnader, främst från 1800-talet, en kraftig städning för vinnande av någorlunda ordning och klar rumsdisposition i den redan från början till det inre ganska gyttriga byggnaden. Jämför man huset i dess nuvarande skick med t. ex. Carlbergs uppmätningsritningar från 1730 i samband med stadens förvärv av detsamma är det inte mycket man återfinner oförändrat. De med rätta beundrade, mäk
tiga och rena välvda korridorerna i jordvåningen höra emellertid till de ursprungliga delarna. I bottenvåningen äro vidare de två förut nämnda rummen med stucktak tämligen oförändrade, likaså vaktrummet och rummet längst ul i nordöstra flygeln. Den prydliga takutstyrseln i det senare rummet, bland annat en kraftig hålkäl, synes ha tillhört den ursprungliga dekoren. 1 våningen en trappa upp äro några rum ursprungliga: rummet för HD:s ordförande, det lilla rummet innanför röda sessionssalen och justitierådsrummet i nordöstra hörnet. Röda sessionssalen har däremot, som redan nämnts, sina mått från 1754—55 års ombyggnad. Den vackra övre trapphallen — med öppna bågar åt sidorna och ovanljus — är ett verk från restaureringen. Ungefär mitt i centralbyggnaden fanns en liten ljusgård som nu är helt sluten och upptas av hiss och sanitära anordningar.
Av inredningen har, förulom det redan nämnda, ej mycket kunnat återställas: vissa delar av panelningen (samma mönster har upptagits i nya paneler, skrank m. m.), målningen på en del ställen (såsom den vackra grå färgen på dörrarna i röda salen) och något annat.
Bengt Lassen.