LAGREVISIONEN.
Av
ORDFÖRANDEN I LAGBEREDNINGEN
F. D. JUSTITIERÅDET N. GÄRDE.
När år 1686 revisionen av den allmänna lagen av Karl XI överlämnades till lagkommissionen, förelåg ett betänkande, tillskrivet kommissionens förste ordförande LINDSCHÖLD, angående ändamålet med lagrevisionen och dess allmänna riktlinjer. Detta betänkande innehåller flera synpunkter, som ännu i vår tid bibehållit sin aktualitet. I betänkandet uppställes först den frågan huruvida hos de dåvarande lands- och stadslagarna återfunnes de egenskaper, som borde känneteckna en allmän lag. Bland dessa egenskaper framhålles i betänkandet, att lagen vore tydlig samt ordentligen sammanfattad, beskriven och publicerad. Allt borde beskrivas med en god, ren och tydlig svensk stil, som icke affekterade vare sig »vårt eget språks gamla, obrukliga och obekanta ord eller contractioner, ej heller främmande termer, utan förnämligast söker det som till meningens bekvämaste uttryckande tjänligt och nödigt finnes». För avhjälpande av de brister som sålunda och även i andra hänseenden vidlådde då gällande lagstiftning erfordrades en allmän lagrevision. Beträffande dennas planläggning borde enligt betänkandet iakttagas att i en »allmän lagbok» upptoges vad som vore så allmänt att det kunde lämpas till alla rikets provinser och innebyggare samt vore av den beskaffenhet att det »icke lätteligen» vore förändringar underkastat. Det som hänförde sig till någon viss tid eller eljest vore av föränderlig art eller natur kunde »dragas ihop» till en särskild codex. Frågan om ämnenas fördelning i balkar och kapitel borde överlämnas till deras omdöme, som fingere visionsarbetet sig uppdraget. I allmänhet förordades en fördelning i tre klasser, negotia civilia, criminalia et judicialia; »jus
publicum» borde icke vidröras utan vad av sådan natur funnes i lagboken till alla sina stycken bibehålla »den kraft som det tills dato ägde».
Såsom framgår av den stadfästelse, som inleder 1734 års lag, och även bekräftas av lagens innehåll, ha vid dess utarbetande de i betänkandet angivna riktlinjerna i huvudsak följts. I stadfästelsen anges som en ledande synpunkt vid lagarbetet att »i denna lag alla de nödigste stycken må finnas som till det enskilda levernet i ett väl beställt rike höra». Enligt vad som uttryckligen uttalas i stadfästelsen, hade i lagboken icke influtit någon Konungabalk, de särskilda ständernas privilegier eller »vad till särskilt förordnade domsäten hörer» eller ekonomi- eller politiförordningar.
Samma spörsmål förelåg, då år 1809 väcktes fråga om en allmän lagrevision. I den motion, som torde ha legat till grund för frågans behandling vid riksdagen, framhålles att den kommitté, åt vilken omarbetningen av lagverket borde uppdragas, hade att iakttaga »samma plan och ordning» som den gamla lagen innebure; i det förordnande för lagkommittén, som den 14 februari 1811 utfärdades, angives i överensstämmelse härmed uttryckligen att 1734 års lagbok »i anseende till dess yttre form och indelning» borde ligga till grund för arbetet, vilket vore av så mycket större vikt som denna indelning ägde värde och auktoritet av sin ålder samt bidroge till att den nya lagen lättare fattades både av folket och ämbetsmännen.1 Denna uppfattning förklarade sig lagkommittén ock till fullo dela. Såsom framgår av de av lagkommittén och senare av äldre lagberedningen utarbetade förslagen har den legat till grund för arbetet.
Då 1902 års riksdag beviljade anslag till en lagberedning, som från 1903 års början skulle träda i verksamhet, var syftet därmed en revision i större sammanhang av vår civillagstiftning. Några närmare riktlinjer för detta arbete uppdrogos därvid icke vare sig av riksdagen eller av K. M:t. Frågan upptogs i det förslag till instruktion, som lagberedningen kort efter sitt tillsättande underställde K. M:t.2 I detta förslag erinrar lagberedningen till en början att rättsutvecklingen i vårt land, såvitt den för-
medlats genom lagstiftning, allt sedan 1734 års lag tillkom, framgått på de partiella reformernas väg. Även om detta sätt att förfara varit betingat av omständigheterna, hade det dock enligt lagberedningens uppfattning medfört att lagverket kommit att så småningom sönderfalla; genom de å skilda tider och under inflytande av olika åskådningar tillkomna författningarna hade den inre enheten icke alltid kunnat bevaras och översikten över sammanhörande lagstadganden hade försvårats samt för den icke särskilt lagfarne snart sagt omöjliggjorts. Som mål för lagstiftningsarbetet uppställde lagberedningen att, jämte det föråldrade lagstadganden ersattes med nya, de många tid efter annan tillkomna författningar, vilka innefattade förändringar på allmänna lagens område bleve, med iakttagande av de rättelser och jämkningar erfarenheten vid tillämpningen givit vid handen, åter sammanförda till större enheter, i den mån det lämpligen kunde ske, »därvid balkindelningen i 1734 års lag torde fortfarande i allmänhet kunna tjäna till ledning».
I sin allmänna inställning överensstämmer detta program nära med förut omnämnda Lindschöld tillskrivna betänkande angående den 1686 påbörjade lagrevisionen, dock att uppgiften nu begränsats till civillagstiftningen. Även i detta fall avser revisionsarbetet den allmänna lagen och som dess uppgift anges att åter såvitt möjligt sammanföra författningsmaterialet till större enheter. Lagberedningen ingår icke närmare på frågan vilket författningsmaterial som sålunda skulle inordnas i »den allmänna lagen» och vilket som skulle anvisas plats utom denna. Beredningens uttalande om att balkindelningen i 1734 års lag fortfarande i huvudsak skulle kunna tjäna till ledning torde dock få anses innebära att den genom balkindelningen i 1734 års lag uppdragna ramen i stort sett skulle bibehållas. Denna uppfattning vinner ock stöd av en jämförelse mellan det av lagberedningen utarbetade förslaget till ny jordabalk och dess motsvarighet i 1734 års lag.
Såsom föremål för reglering i jordabalken anger lagberedningen rättsförhållanden, vilka hänföra sig till fast egendom.1 Detta föremål har av SJÖGREN2 närmare preciserats så, att jordabalken kunde sägas innehålla de till den allmänna privaträtten hörande bestämmelserna om fastigheter, betraktade som isole-
rade rättsobjekt. Gränsen mot den även till fastighetsrätten hörande byggningabalken i 1734 års lag bestämdes enligt Sjögren väsentligen därav att i sistnämnda balk i huvudsak behandlades reglerna om fastigheter såsom delar av byalag.
Gränsdragningen mellan jordabalken och handelsbalken följer i 1734 års lag som bekant icke den för moderna utländska lagkodifikationer grundläggande skillnaden mellan sakrätt och obligationsrätt. Skiljelinjen bestämmes i stället av åtskillnaden mellan fast och lös egendom. Till jordabalken har alltså hänförts även avtalsrätten i den mån dennas föremål är fast egendom. Även på denna punkt anslöt sig lagberedningen till den äldre indelningsgrunden.1
Av det nu anförda framgår att huvuddelen av jordabalken såväl i 1734 års lag som i lagberedningens förslag hänför sig till avtal rörande fast egendom, vare sig sådant avtal grundar äganderätt till eller begränsad sakrätt i fast egendom. I balken behandlas däremot icke successionsrättsliga eller därmed likställda förvärv rörande fast egendom och ej heller förvärv genom expropriation eller andra tvångsförvärv, ett förhållande som dock icke uteslutit att den med successionsrätten i äldre tid nära sammanhängande bördsrätten ävensom vissa andra lösningsrätter till fast egendom i 1734 års lag ansetts böra hänföras till jordabalken. Förklaringen härtill torde vara att söka däri att dessa rättigheters utövning var nära anknuten till avtalsförvärven. Det ligger dock i sakens natur att den nu antydda gränsdragningen icke blivit fullt konsekvent genomförd.
De av lagberedningen uppdragna riktlinjerna torde ock i stort sett ha följts vid kodifikationen av äktenskapsrätten och nu senast föräldrarätten samt, om ock utanför civillagstiftningen, vid tillkomsten av nya rättegångsbalken. Om sålunda den äldre systematiken kunnat i allmänhet bibehållas, ligger det emellertid i sakens natur, att de nya balkarna framträda med ett väsentligt annat och rikare innehåll än de äldre, något som är en oundgänglig följd av samhällsförhållandenas förändring och utveckling. Uppenbart kan därvid ifrågakomma såväl att uppdela innehållet i de äldre balkarna på annat sätt än som skett i 1734 års lag, om en sådan uppdelning ur systematisk synpunkt anses som lämpligare, som ock att för nytillkomna rättsområden tillföra lagen nya balkar. Härmed aktualiseras emellertid även spörs-
målet om den allmänna lagens avgränsning från lagstiftningen i övrigt.
I de officiella uttalanden, som i olika sammanhang gjorts rörande lagkodifikationen, är denna fråga endast knapphändigt behandlad. Det torde vara uppenbart att en allmän lag icke kan i sig upptaga hela det material, som hos oss äger karaktären av lag, och än mindre de författningar, som icke äga lags karaktär, även om de anknyta till förhållanden, som regleras i den allmänna lagen.
Som framgår av det tidigare återgivna betänkande, som förelåg vid lagkommissionens tillkomst, har detta ej heller varit avsett. Då i stadfästelsen till 1734 års lag uttalas, att i denna alla de nödigaste stycken skulle finnas som till det enskilda levernet i ett väl beställt rike höra, kunde detta uttalande måhända motsvara läget vid lagens tillkomst; i varje fall kan en så vid målsättning för lagarbetet icke längre upprätthållas. För tillgodoseende av antydda syfte måste andra vägar beträdas. Det kunde då ligga nära till hands att helt uppgiva tanken på en på balkindelningens grund vilande kodifikation av den allmänna lagen.
Frågan är icke ny. Den har tidigare behandlats i uppsatser av ALEXANDERSON, HOLMBÄCK, REUTERSKIÖLD och WESTRING samt nu senast av WALIN och HASSLER.1 Det skulle föra för långt att här närmare ingå på alla de skäl som anförts för den ena eller andra ståndpunkten. Såsom en utgångspunkt torde dock lämpligen kunna ställas frågan vad man åsyftar med en allmän lagrevision och det mål man sålunda vill nå. Alexanderson har i sin nyss anmärkta uppsats upptagit detta ämne. Enligt hans uppfattning har en gammal fast tradition i vårt land ställt den allmänna lagboken såsom rättslivets yppersta och mest vördnadsbjudande yttring och fasta ryggrad. Denna tradition, yttrar Alexanderson, är en huvudfaktor för vår rättsutvecklings förlopp sedan många sekler; den är i och för sig en tillräcklig för-
klaringsgrund för den seghet, varmed tanken att ersätta ett föråldrat lagverk med ett nytt av samma grundtyp fullföljts såväl under århundradet före 1734 års lag som under det sista. Samma betraktelsesätt, ur mera positiv synpunkt, återgives av förf. i följande ord:
Den upplösning, varmed de moderna livsvillkoren drabbat de fasta, auktoritativa folksederna, likaväl som det av skilda orsaker så kraftigt stegrade och av äldre hinder nu ej längre hämmade hävdandet av den egna personen och den egna sociala gruppen gör det så mycket angelägnare att rättsordningen står fram för folkmedvetandet representerad av en gestaltning med möjligast klara och fasta konturer, en hög auktoritet av permanent och relativt orubblig natur, till sitt väsen och värde så förtroligt välkänd som möjligt.
Denna tankegång fullföljes i ett uttalande av lagrådet från år 1927 i samband med då väckt fråga om vissa ändringar i nyttjanderättslagen. Även detta uttalande torde, med hänsyn till sin principiella räckvidd, här få återgivas:
Målet för detta lagarbete (civillagens revision) har varit att i möjligast klara och enkla linjer uppföra en stomme av allmännare rättsregler, till vilken de mångskiftande privaträttsliga specialförfattningarna kunna anslutas som utbyggnader; en allmän civillag, tillräckligt fyllig för att giva konkret upplysning om mera allmängiltiga normer för den enskilda sammanlevnaden men å andra sidan tillräckligt knapp, klar och överskådlig för att icke blott fackmannen utan även lekmannen skall kunna finna sig där till rätta och vinna inblick i lagens ledande grundsatser och deras inbördes sammanhang.1
Såsom Alexanderson fattat den allmänna lagens ändamål är detta att den allmänna lagen skall utgöra grundpelaren för rätten i samhällets funktion som rättsstat. För att fylla denna uppgift måste lagen äga en varaktighet, som ej är beroende av tillfälliga tidsströmningar. I detta hänseende må erinras att 1734 års lag, ehuru utarbetad under det karolinska enväldet, antogs av frihetstidens riksdag och ej rubbades av de konstitutionella omvälvningarna under den gustavianska tiden. Den betydelse som 1734 års lag ägt som symbol för rättssamhället har, såsom WREDE framhållit, varit av kanske ännu större betydelse för Finland.2 Även erfarenheterna från andra länder torde visa att den allmänna lagen, sammanfattad i klar och koncis form, med den allmänna rättsuppfattning, som därå byggts och utvecklats, har en långt större motståndskraft och är ett starkare skydd för rätts-
samhället än konstitutionella garantier; i hemsökelsens stund ha de senare tyvärr allt för ofta visat sig nog så bräckliga. Lagens betydelse är icke begränsad till de omedelbart däri behandlade rättsområdena utan sträcker sig genom dess normgivande verkan till rättens alla områden. Den är, såsom Alexanderson uttryckt det, den fasta ryggraden i rättssystemet.
Huruvida en ny lagkodifikation skall kunna fylla den höga uppgift, som sålunda skulle tillkomma den, är helt naturligt omöjligt att besvara. Det är här fråga icke blott om lagstiftarens vilja och förmåga utan även om de inre och yttre öden, som vårt land kan komma att genomgå. Vad som däremot kan med stor säkerhet fastställas är att behovet av en även mot starka påfrestningar hållbar förankring hos vårt folk av medvetandet om rättens grundläggande betydelse för kultursamhället gör sig gällande med minst samma styrka i vår tid som i någon annan tid.
Våra stora lagstiftningsfrågor ha i allmänhet icke gynnats av några förliga vindar. Allt för ofta ha de personer åt vilka arbetet blivit anförtrott tyngts av andra uppdrag eller efter någon tid helt övergått till annan verksamhet. Sedan lagberedningen år 1903 mottog sitt uppdrag att utarbeta ny civillagstiftning, ha nu 47 år förflutit och under denna tid ha inom det sålunda anvisade området endast två balkar, giftermålsbalken och föräldrabalken, införts i lagen; alltsedan år 1941 har arbetet pågått med sammanförande till »en eller flera större enheter» av det flertal lagar som bruka gemensamt betecknas nya ärvdabalken. Arbetet å sammanförande av de författningar inom detta område som ej redan upptagits i föräldrabalken är ännu ej avslutat. Dessutom har, utanför civillagstiftningens område, den äldre rättegångsbalken år 1942 ersatts med en ny balk.
Det är lätt förklarligt, om denna långa tidsutdräkt gett upphov till vankelmod och misströstan, huruvida det tillämnade lagverket någonsin skulle kunna föras i hamn. Häruti torde ock anledningen vara att söka till de förslag till mera tillfälliga lösningar, som under sista tiden framkommit, såsom att under balkrubriker skulle — utan någon systematisk bearbetning — sammanföras de till resp. balkområde hörande lagarna i oförändrat skick. Uppenbart är att, om den tillämnade lagrevisionen skulle utmynna i en sådan anordning, härmed själva grundtanken i denna revision måste anses vara helt uppgiven; i resignationens
tecken har man stannat vid ett visserligen i och för sig lovvärt företag, en ny lagsamling.
Med vad nu sagts har icke avsetts att bestrida att tillblivelsen av en enhetlig svensk lagkodifikation, Sveriges rikes lag, avsedd att helt ersätta 1734 års lag, är förenad med stora svårigheter. I främsta rummet inställa sig härvid spörsmål om lagens avgränsning.
Av den diskussion, som förts i detta ämne, torde framgå att i stort sett enighet råder därom att lagen bör innehålla de centrala delarna av privaträtten, straffrätten och processrätten. Såsom Sjögren framhållit torde någon ny byggningabalk knappast låta tänka sig; det gamla byalagsbegreppet, som sammanhöll dess bestämmelser, har alltmera upplösts och de nya lagar, som trätt i stället, äga icke någon sammanhållande enhet av motsvarande bärvidd. Till denna uppfattning ha ock Westring och Holmbäck i huvudsak anslutit sig. Vad angår ramen för en ny jordabalk torde de allmänna riktlinjer, som framgå av lagberedningens år 1909 avgivna förslag och vilka i huvudsak även legat till grund för det ånyo upptagna arbetet å jordabalken, alltjämt böra följas. Frånsett avtalsrättsliga bestämmelser, som avse äganderätt eller begränsad sakrätt i fråga om fast egendom, bör denna balk uppenbart innefatta i varje fall huvudgrunderna av inskrivningsväsendet, detta särskilt med hänsyn till inskrivningens allt mera ökade betydelse för de sakrättsliga verkningarna av rättshandlingar å detta område. Det torde ock kunna övervägas huruvida icke vissa av de ämnen som behandlats i byggningabalken böra införlivas med jordabalken. Sålunda torde det icke anses uteslutet att frågan om samverkan mellan olika fastigheter för något för fastigheterna gemensamt ändamål, t. ex. deras vatten- eller värmeförsörjning— en samverkan, som tidigare i viss mån tillgodosetts genom byalaget och nu för särskilda fall regleras i speciallagstiftningen — bör, då den vilar på civilrättslig grund, upptagas till behandling i jordabalken. Vad slutligen angår handelsbalken, vars huvuduppgift blir att reglera avtal och andra rättsförhållanden rörande lös egendom, torde avgränsningsspörsmålet te sig mera svårlöst. Denna fråga skall inte här närmare dryftas. Det förefaller dock som om vid dess lösning viss ledning skulle kunna hämtas från motsvarande utländska kodifikationer å förmögenhetsrättens område. Vid en överblick av dessa skall man lätt finna att kodifikationen ansetts böra omfatta långt ifrån hela det
obligationsrättsliga området med alla dess särskilda institut. De nu antydda svårigheterna torde icke i samma mån göra sig påminta i fråga om kodifikationen av arvsrätten och straffrätten.
Såsom skäl mot en allmän lagrevision ha ofta åberopats förhållanden, som mindre avse denna huvudfråga utan snarare olika modaliteter beträffande själva lagarbetet och dess fortgång, såsom rörande de olika etapper, i vilka lagstiftningen skall bedrivas, och lagens sammanställande i lagrevisionens slutskede. Allt ifrån lagrevisionens begynnelse har det varit förutsatt och även uttryckligen uttalats att vid arbetet å en viss balk ämnen inom denna kunde göras till föremål för särskilda förslag, därest det funnes lämpligt och ämnenas beskaffenhet det tilläte. Som bekant har ock detta tillvägagångssätt i allmänhet iakttagits. Ett undantag härifrån utgör rättegångsbalken; med hänsyn till det nära systematiska sambandet mellan de däri behandlade ämnena ansågs att balken borde framläggas som en enhet. Samma ståndpunkt intog lagrådet år 1921 till ifrågasatt särskild lagstiftning om köp av fast egendom m. m.1 Klart är att vid ett stycke för stycke bedrivet arbete det återstår som en i många fall svårbemästrad uppgift att sammanfoga de olika styckena till en enhet. Härvid kan — särskilt då de delar, som skola sammanfogas, tillkommit med avsevärd tids mellanrum — även en saklig översyn vara påkallad av redan utarbetade delar. En sådan översyn är dock icke därmed att anse som ett ofruktbart arbete. I regel torde den innebära en lösning av lagstiftningsfrågor, som i varje fall skulle krävt behandling. På samma sätt erfordras helt naturligt vid tillkomsten av varje ny balk, för att bringa lagstiftningen i övrigt i samklang med densamma, en ingående granskning av dess förhållande till de andra redan tillkomna balkarna. En översyn med uppgift allenast att genomföra stilistisk uniformitet mellan olika balkar torde icke böra förekomma. Däremot måste uppenbarligen balkarnas sakliga innehåll bringas att samstämma. Arbete av denna natur åtföljer all lagstiftning, som berör mera centrala delar, och är nödvändigt, om man ej vill äventyra att rättssystemet så småningom helt och hållet förlorar sitt sammanhang. Frågan huru de en gång färdigställda balkarna skola sammanställas och angående den lagstiftning, som därav må påkallas, torde tillsvidare kunna skjutas åt sidan.