JURIDIK OCH SOCIALVETENSKAP

 

I TVÅ MODERNA AMERIKANSKA ARBETEN.

AV

JUR. KAND., FIL. LIC. BJÖRN AHLANDER.

 

Jurister och socialvetenskapsmän sakna ofta mera ingående kännedom varandras ämnesområden. Inte sällan möter man också hos dem en brist på förståelse, stundom stegrad till ringaktning för varandras verksamhet. Denna torde bero på att de anlägga olika perspektiv på de sociala företeelser, som det är deras gemensamma uppgift att syssla med. Deras problem äro olika och de arbeta på delvis skilda sätt. Allt starkare framträder emellertid i olika länder en tendens att närma socialvetenskapen och juridiken till varandra, en tendens, som vilar på insikten, att rättsregler inte kunna utforskas och analyseras för sig utan att sättas i relation till samhällets ekonomiska, sociala och politiska struktur.
    Denna tendens kommer till intressanta uttryck i två nya amerikanska arbeten, det ena skrivet av en socialvetenskapsman, det andra av två jurister.¹
    HERMAN PRITCHETT är professor i »political science» vid University of Chicago. Tidigare har han varit verksam inom Department of Labor och som administratör i Tennessee Valley Authority. Hans arbete, »The Roosevelt Court», som delvis vilar på tidigare publicerade uppsatser, är
    — såvitt jag vet — det första försöket att använda rent kvantitativa metoder och statistik i studiet av en domstols verksamhet. Boken börjar med en kort redogörelse för högsta domstolens ställning i det amerikanska samhällslivet. Rätten och skyldigheten att pröva, om utfärdade lagar äro förenliga med konstitutionen eller inte, har gjort domstolen till ett viktigt politiskt organ, som vid flera tillfällen legat i mer eller mindre öppen strid med presidenten och kongressen. Detta erkännes numera tämligen allmänt av historiker, samhällsvetenskapsmän och jurister med realistisk orientering. Enligt den traditionella uppfattningen som har sin grund i principen »a government of laws not of men», gör domstolen däremot ingenting annat än tillämpar de i konstitutionen gång för alla nedlagda, oföränderliga principerna. Denna åskådning — hur ohållbar den än är — har haft stor betydelse och den har givet-

 

    ¹ C. HERMAN PRITCHETT: The Roosevelt Court. A Study in Judicial Politics and Values 1937—1947. New York 1948. MYRES SMITH MCDOUGAL och DAVID HABER: Property, Wealth, Land: Allocation. Planning and Development. Selected Cases and Other Materials on the Law of Real Property. An Introduction. Charlottesville, Va. 1948. 

JURIDIK OCH SOCIALVETENSKAP. 101vis varit en förutsättning för den maktställning, som domstolen tillkämpat sig.
    Högsta domstolen förhöll sig till en början avvaktande till Roosevelts New Deal. Depressionen höll landet i ett järngrepp, som tvingat näringslivets representanter att anropa statsmakterna om hjälp. Vid två särskilda tillfällen undvek högsta domstolen — uppenbarligen avsiktligt — att uttala sig om den nya lagstiftningens förenlighet med grundlagen. Först när samhället företedde tecken på ekonomisk återhämtning, slog den till. Under 1935 och 1936 förklarade den en rad av den Rooseveltska administrationens lagar för grundlagsstridiga. Domstolens ledamöter splittrades i dessa fall vanligen i en konservativ och en liberal grupp och talrika domar avgjordes med fem röster mot fyra. I den liberala gruppen återfinnas under de första åren flera av Förenta Staternas mest lysande domare, främst BRANDEIS och CARDOZO.
    Här sätter Pritchett in sina undersökningar, som gälla tiden 1937 till 1947 med talrika tillbakablickar på New Deals äldre historia. Han framhåller, att enhälliga domar ofta äro svåra att analysera, då deras ordalydelse kan dölja två eller flera inbördes oförenliga betydelser. En dom med ett eller flera dissentierande vota låter däremot de olika meningarna framstå i all skärpa. Majoritetens och minoritetens olika »opinions» kasta ett klart ljus över varandra. Han visar, att antalet domar med dissentierande vota, som 1930 utgjorde 11 % av samtliga domar, sedan dess oupphörligt ökats och 1946 uppgick till 64 % Dessa domar har han valt till sitt undersökningsmaterial. Hans arbetsmetod är enkel. Han räknar hur många gånger varje domare avgivit ett dissentierande votum och hur många gånger han förenat sig i ett dylikt votum med var och en av de andra domarna. Slutligen grupperar han varje votum i förhållande till vissa värden såsom »konservativt» eller »liberalt». Oftare användes de likvärdiga termerna »right» och »left» och någon gång helt enkelt »för» eller »emot regeringen».
    Pritchetts resultat äro av stort intresse. Redan under tiden 1931 till 1935 framträder en likformighet i voteringen och man kan tydligt urskilja en liberal och en konservativ grupp. När domstolen från och med 1935 får taga ställning till en rad politiskt högexplosiva mål, skärpes gränserna mellan dessa båda grupper inom domstolen. Trots att Roosevelts kända angrepp på domstolen misslyckades, fick han kort efter på grund av vissa ledamöters avgång tillfälle att förstärka den liberala gruppen genom nya utnämningar så att den slutligen nådde en säker majoritet. På grund härav och på grund av att domstolen i början av 1940-talet hade de politiskt mest brännande frågorna bakom sig, försvagades den politiskt betingade blockbildningen, ehuru antalet mål med dissens fortsätter att växa. Författarens resultat exemplifieras på ett slående sätt av de båda här nedan återgivna tabellerna.¹
    Tabellerna ange antalet dissentierande vota, avgivna av varje enskild ledamot av högsta domstolen jämte antalet tillfällen då andra ledamöter av domstolen anslutit sig till dessa dissentierande vota. Dissentierande vota, i vilka ingen annan ledamot instämt, återgivas inom parentes. De »liberala» domarna återfinnas i tabellernas vänstra del, de »konservativa» i dess högra.

 

    ¹ PRITCHETT, a. a. s. 37 och 41.

 

Tabell 1

1939 TERM	Black	Douglas	frank- furter	Murphy	Reed	Stone	Hughes	Ro- berts	Me Rein- olds
No. Dissents	4	4	2	1	1	4	14	23	32
Black	—	4	2	1
Douglas	4	—	2	1
Frankfurt	2	2	—
Murphy	1	1		—
Reed					(1)
Stone						(1)	3	3	2
Hughes						3	—	14	12
Roberts						3	14	(2)	19
McReinholds						2	12	19	(13)

Tabell 2.

 

1943 TERM	Black	Douglas	Murphy	Rut- ledge	Jack- son	Reed	Ston	Frank- furter	Ro- berts
No. Dissents	19	22	20	16	22	18	16	22	39
Black	(1)	15	10	7	33	2	1	1	1
Douglas	15	(1)	12	8	5	3	1	1	1
Murphy	10	12	(2)	10	1	1	1	1	3
Rutledge	7	8	10	(1)	2	2	1		3
Jackson	3	5	1	2	(4)	6	1	10	8
Reed	2	3	1	2	6	—	8	9	9
Stone	1	1	1	1	1	8	(1)	7	8
Frankfurter	1	1	1		10	9	7	—	15
Roberts	1	1	3	3	8	9	8	15	(13)

    Pritchett diskuterar även i korthet den rörelse i konservativ riktning, som under de senaste åren kännetecknat den amerikanska högsta domstolen. Denna föregripes redan av en motsvarande rörelse, som de återgivna tabellerna visa i fråga om FELIX FRANKFURTER, vars kraftfulla personlighet i hög grad måste sätta sin prägel på domstolen.
    »The Roosevelt Court» ger genom sina talrika hänvisningar till och diskussioner av rättsfall en relativt god bild av högsta domstolens verksamhet under ett viktigt skede. I åtskilliga kapitel belyser författaren domstolens ställningstagande i mål rörande myndigheternas reglering av näringslivet, »civil liberties», fackföreningsrörelsen etc. Tyvärr har Pritchett en utpräglad journalistisk talang, som han ger alltför fritt spelrum. Han refererar rättsfallen i stora svep och tappar ofta bort de juridiskt relevanta omständigheterna. Man märker omedelbart hans brist på juridisk skolning, vilken också framträder i bokens mindre tillfredsställande disposition.
    Den väsentliga frågan är dock, om själva materialet låter sig grupperas på ett sådant sätt, att det tillåter säkra slutsatser. Hur fina siffror och tabeller man än når fram till, kunna de inte bli mera tillförlitliga än de principer, efter vilka man grupperat det primära materialet. Antag, att i ett givet fall domstolens majoritet enas om en viss dom, och att domaren X i ett särvotum instämmer i det slut, vartill majoriteten

 

JURIDIK OCH SOCIALVETENSKAP. 103kommit, ehuru han når fram till detta från helt andra utgångspunkter och av helt andra skäl än majoriteten, medan slutligen domaren Y kommer till ett helt annat slut på grundval av sin tolkning av någon processrättslig bestämmelse. Vem är då enig med vem? Och framför allt: hur skola dessa vota kunna sättas i en bestämd relation till vissa värden? Vem är för och vem är emot t. ex. »kravet på individens frihet?» Termerna »liberal» och »konservativ», som Pritchett arbetar med, äro alltför vaga för att kunna användas med framgång i en vetenskaplig framställning.
    Om man i det givna fallet skulle bestämma sig för att anse X enig med majoriteten och att betrakta både denna och X som »liberala» är det likväl inte rimligt att utan vidare betrakta Y som »konservativ». Pritchetts metod förutsätter en syn på den dömande verksamheten som ter sig helt främmande för den svenska traditionen, då den öppet räknar med att en domares votum som regel kan föras tillbaka på hans eget politiska ställningstagande. Man måste emellertid komma ihåg, att hans forskningar gälla främst högsta domstolens avgöranden i mål, som innebära tolkning av konstitutionens principer i aktuella konflikter av politisk innebörd. På detta område känner sig den högsta dömande instansen i Förenta Staterna uppenbarligen ha en större frihet än å andra områden. Därtill kommer, att även på åtskilliga politiskt mindre brännbara områden under tidernas lopp ackumulerats så många prejudikat, att det som regel torde vara möjligt att finna något eller några för varje ståndpunkt. Slutligen skänker den kända dictum-holding-principen sådan frihet i umgänget med prejudikaten, att det torde vara vanligare än i vårt land, att domaren först bestämmer sig för det enligt hans mening mest förnuftiga avgörandet och sedan utarbetar en rättslig motivering för detta.
    Men även i U. S. A. är det sannolikt vanligt att domare på grund av sin uppfattning om gällande rätts innehåll döma emot vad deras egna etiska och politiska värderingar skulle bjuda dem att främja. Det kanske främsta exemplet härpå utgöra OLIVER WENDELL HOLMES »opinions». Särskilt vanligt måste detta vara i mål med ringa eller ingen politisk betydelse. I sådant fall förefaller det inte rimligt att som Pritchett gör sätta vota i en bestämd relation till vissa värden. Vad är till exempel »liberalt» och vad är »konservativt» när det gäller att bestämma, vem som i ett visst givet läge bör stå risken för en varas förstöring?
    Trots allt detta räknar Pritchett varje dissentierande votum såsom likvärdigt med varje annat. Om domarna X och Y under en viss given tid äro eniga i ett mål av det största principiella intresse och oeniga i ett mål utan principiellt intresse bli likväl de båda dissensfallen lika mycket värda i Pritchetts tabeller. På grund härav måste man ställa sig mycket tveksam till tabellernas bevisvärde. En annan amerikansk författare, JOHN P. FRANK, har — efter publicerandet av Pritchetts första uppsatser — statistiskt behandlat högsta domstolens verksamhet under efterkrigsåren. Han försöker undvika de nu berörda svårigheterna i Pritchetts metod genom att från början indela de behandlade

 

104 BJÖRN AHLANDER.rättsfallen i grupper efter deras olika vikt och betydelse och sedan tillämpar han statistiska metoder inom de olika grupperna.¹ Pritchetts och Franks resultat visa väsentliga överensstämmelser men även betydande olikheter på olika områden. Båda dessa uppslag förtjäna att beaktas, ehuru intet av dem synes kunna leda till någon högre grad av tillförlitlighet. De utgöra inte några övertygande bevis för att sådana metoder skulle vara fruktbara, när det gäller att studera »what the courts do in fact».
    Medan Pritchett eftersträvat ett närmande mellan juridik och socialvetenskap på det metodiska planet ha MCDOUGAL och HABER, båda professorer vid Yale law school, i »Property, Wealth, Land» sökt åstadkomma en motsvarande syntes i en lärobok, en case book. Deras verk är emellertid en ytterst ovanlig case book, ty den innehåller mera socialvetenskaligt material och politiska överväganden än faktisk information om rättsreglerna rörande äganderätten.
    Den inledes med en kort bestämning av egendomsbegreppet och en diskussion av problem, som uppkomma i ett samhälle präglat av enskild äganderätt och långtgående samhällelig kontroll över den enskilda egendomens användning. Efter vissa allmänna sociologiska betraktelser komma författarna in på frågan om naturtillgångarna och deras utnyttjande. Det inledande avsnittet på över 100 sidor slutar med en framställning av egendomens faktiska fördelning i det amerikanska samhället. Därpå behandlas de gällande rättsreglerna om »property» genom analys och diskussion av ett antal viktiga »cases». Boken sysslar inte bara med regler och institut, som enligt vår mening falla inom sakrätten, utan också med reglerna om arv och testamentariska förordnanden, arrende och hyra m. m. En sådan sammanställning kan för en svensk läsare inte te sig annat än förvirrande och den är även främmande för amerikansk tradition. I själva verket ägnas inte mer än 129 av bokens över 1,200 sidor åt de spörsmål, som vanligen behandlas i läroböcker om »property». Detta sammanhänger med den s. k. »funktionalismens» krav. Mc Dougal är en av denna rörelses ledare och boken är det mest extremt »funktionella» arbete jag haft min hand.²
    Nära 800 sidor ägnas åt »Land, Planning and Development». Här sysslar boken utförligt med befolkningsrörelserna under de senaste decennierna, med stadsbildningens sociala problem, med åkerjordens, betesmarkens och skogens förstöring och uppkomsten av »slums» m. m. Till en del rör det sig om problem, som vi behandla inom stadsplane- och byggnadslagstiftningen och vattenrätten samt inom förvaltningsrätten. Men framställningen av de gällande rättsreglernas innebörd tilldelas hela tiden en underordnad roll. Syftet är att lära studenterna förstå planeringens problem.
    Många jurister, som trots rika detaljkunskaper ha ringa förståelse för rättens sociala funktion, skulle säkerligen fara väl av att taga del av

 

    ¹ JOHN P. FRANK: The United States Supreme Court: 1946—47. 15 University of Chicago Law Review 1947 och The United States Supreme Court: 1947—48. 16 University of Chicago Law Review 1948.

   ² Ang. »funktionalismen», se min uppsats »Moderna tendenser i amerikansk juristutbildning». SvJT 1949 s. 583. 

JURIDIK OCH SOCIALVETENSKAP. 105McDougals och Habers intressanta diskussioner. Man kan emellertid inte utbilda jurister enbart med politiska och socialvetenskapliga betraktelser. Därutöver torde krävas icke oväsentlig undervisning i den gällande rättens innehåll. Det förefaller osannolikt, att denna bok skulle sätta någon i stånd att sköta ens den enklaste tvist om rätten till fast egendom. Även för blivande lagstiftare och reformatorer kan det vara nyttigt att veta vad det är som man står i begrepp att ändra på. McDougal och Haber ha här tagit för lätt på sin uppgift. Det borde ha varit möjligt att ge en tillfredsställande samhällsvetenskaplig orientering utan den drastiska reducering av det juridiska lärostoffet som de företagit.
    Liksom Pritchett arbeta McDougal och Haber med förutsättningen, att domare döma och skola döma huvudsakligen på grund av vad de anse vara mest socialt önskvärt. Detta påstående har genom JEROME FRANK och andra blivit en common place i viss amerikansk rättsfilosofi. (Märkligt nog har denna tes fått ett ytterst ringa utrymme i nuvarande Judge Franks egna »opinions»). Som beskrivning av rättstillämpningen i U. S. A. är påståendet — såsom redan framhållits — med säkerhet inte oavkortat riktigt.
    Det återstår att bedöma kravet, att domar alltid böra vila på pragmatiska grunder. Ett dylikt krav kan icke motiveras med en juridisk argumentation. Icke heller kan det anföras vetenskapliga eller logiska skäl för en sådan mening. Kravet är rent rättspolitiskt och det är att beklaga, att författarna inte på ett tillräckligt tydligt sätt klargöra detta.
    Den bland amerikanska vetenskapsmän utbredda tron, att politisk debatt och politisk propaganda en gång skall vika för klar och saklig socialteknologisk diskussion, denna åskådning, som kommit ROSCOE POUND att lancera den olyckliga termen »social engineering», är ett skönhetsfel också i McDougals och Habers bok. Den diskuterar på några ställen »vilka mål som kunna och böra uppställas för en viss samhällsbildning» och talar ofta om »förnuftiga dispositioner» och »förnuftigt utnyttjande av vissa givna resurser» etc. Dessa frågor kunna inte avgöras utan att man faller tillbaka på etiskt-politiska åskådningar, på värderingar som ha sin grund i mänsklig vilja, strävan, önskan eller hopp. Politiken kan inte ersättas av en social teknologi. En sådan kan möjligen tänkas på vissa begränsade områden i en framtid, när den kan vila på tillräckligt omfattande och tillförlitliga kunskaper om människorna och samhället. Att nu, innan vetenskaperna härom trampat ur barnskorna, börja tala om »social teknologi» är vilseledande och förvirrande. Det finns en bestämd gräns mellan att meddela kunskaper och att ägna sig åt förkunnelser och den bör inte suddas ut.
    Båda de här diskuterade böckerna ha vunnit entusiastiska beundrare i vissa kretsar och samtidigt ha de åstadkommit förargelse i andra. Man kan förstå entusiasmen över deras nya och oförskräckta grepp om sina ämnen, men efter en kall och kritisk granskning har man kanske ännu lättare att förstå de förargade.