Civilrättskodifikationen i Finland. Vid Finlands Juristförbunds förbundsmöte d. 26 maj 1950 höll prof. T. M. Kivimäki ett föredrag om kodifikation av Finlands civilrätt. Denna skulle innebära, att inom en enhetlig lag i stil med 1734-års lag inrymdes spridda, i det dagliga livet oftast tilllämpade stadganden. Han framhöll, att en dylik kodifikation är en andlig prestation av väldiga mått. 1734 års lag förbereddes under en tid av över 100 år. Varje folk har sin besökelsetid, under vars skickelsedigra skeden det vill skapa något nytt icke blott på det politiska utan även på det andliga området. 1734 års lag blev till under Sverige-Finlands politiska storhetstid, Frankrikes Code civil under inflytande av den stora revolutionen och på initiativ av Napoleon, Tysklands civillag under den bismarckska maktperioden, Kinas motsvarande lag efter republikens upprättande och lagen i Sovjetunionen, sedan det nya systemet bringats i kraft.
    Genom en kodifikation strävar man att uppnå mål, som äro av praktisk vikt för den enskilde medborgaren. Men dess betydelse är på samma gång stor för det allmänna, särskilt genom att rättskulturen fördjupas. En allmän eller civil lag får ej, såsom hos oss småningom skett, bli ett mysterium, som endast juristerna förstå. Den bör vara hela folkets gemensamma egendom för att aktningen för de stora andliga värden, som ligga förborgade i rätten, skola bevaras. Denna känsla av aktning har i Finland på ett betänkligt sätt avtrubbats i jämförelse med förhållandena t. ex. i våra nordiska grannländer. Även det vetenskapliga forsknings- och studiearbetet blir lidande på att de viktigaste rättsnormerna icke äro i lag befästa. En kodifikation av civilrätten skulle även ha en välgörande inverkan på stabiliseringen av lagtekniken.
    Sedan Finland blivit självständigt gav den dåvarande senaten i uppdrag åt prof. Lauri Cederberg att kodifiera obligations- och handelsrätten. Denne kom dock i sitt betänkande i saken till ett negativt resultat. Enligt hans åsikt var det icke klart, på vilka grunder en dylik och en allmän kodifikation av civilrätten skulle bygga, för att den skulle motsvara det allmänna rättsmedvetandet. Dessutom saknade vi duglig juridisk arbetskraft för att utföra arbetet. Dessa motiv äro icke längre hållbara. Under de gångna 30 åren ha de grundläggande normerna för civilrätten i grund utretts av doktrin och praxis, och på flere områden av civilrätten ha speciallagar stiftats. Likaså finnes numera juridisk arbetskraft disponibel.
    Kodifikationsfrågan har ofta dryftats inom enskilda juristkretsar. Impulsen till att saken tages upp i offentligheten är prof. Vinding Kruses förslag till gemensam nordisk lagbok.¹ Detta förslag, vilka anmärkningar man än kan göra mot dess detaljer, bör vara till betydande hjälp vid kodifikation av de delar av Finlands civillag, där den nordiska rättsåskådningen är enhetlig. Då tanken även i övrigt mognat, vore tiden enligt föredragshållaren inne åtminstone för en grundlig undersökning av möjligheterna för en

 

    ¹ Jfr SvJT 1950 s. 321 ff och 879 ff..

   64—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

kodifikation. Att en sådan företoges skulle ej få bli ett hinder för uppgörande av en nordisk lagbok, om förutsättningarna för en sådan, såsom föredragshållaren antog, skulle vara för handen. Finland skulle endast inom sin egen sfär undersöka, i vilken mån de särskilda förhållandena här skulle möjliggöra en koordination av gemensamma rättsprinciper på civilrättens vida fält.
    Föredragshållaren avslutade sin framställning med att föreslå, att mötet måtte besluta, att underställa justitieministeriets prövning, huruvida icke en kommitté borde tillsättas för att undersöka möjligheterna för en kodifikation av Finlands civilrätt, och om dylika ansåges föreligga, uppgöra en plan till dess genomförande. Förslaget biträddes av mötet.

T. M. K.