Andra internationella kriminologkongressen i Paris 1950. Enligt de publicerade listorna över deltagarna i kongressen var 44 länder representerade med tillsammans 760 deltagare. Plenarsammanträdena ägde rum i Sorbonnes stora amfiteater, sektionssammanträdena i andra föreläsningssalar.
Kongressen öppnades d. 10 sept. av Donnedieu de Vabres, prof. i straffrätt vid Sorbonne, jämte en mängd representanter för olika organisationer: Delierneux för FN, Alva Myrdal för Unesco, Me Jouhaux för internationella arbetsorganisationen, L. Bovet för världsorganisationen för hälsovård osv.
I sitt hälsningsanförande som hade karaktären av en systematisk överblick över kriminologins uppgifter framhöll Donnedieu de Vabres bl. a. att medan kriminologens attityd till problemen är kausal, är kriminalistens final (till kriminalister räknar han då även straffrättens teoretiska och praktiska representanter: åklagare, rannsakningsdomare, domare osv.). »Aldrig har frihetsstraffen», sade han, »hörnstenen i vårt straffsystem, mött så många motståndare och väckt så starka invändningar som nu. Utvecklingen av naturvetenskaperna i deras relation till brottet, antropologi, psykiatri, biologi, och de avslöjanden av den mänskliga naturen samt de metodologiska upptäckter varom vi erinras genom de nya termerna karakterologi, endokrinologi, psykoanalys, ger ett intryck av den juridiska vetenskapens stagnation» — en märklig bekännelse av en straffrättsprofessor vid ett av världens förnämsta universitet.
Första arbetsdagen behandlades rättsmedicinen och psykoteknik med generalrapporter av två sydamerikanare, penitentiär vetenskap med generalrapport över »La prison facteur criminogéne» av O. Kinberg samt »Les facteurs criminogènes chez les mineurs» av domaren vid ungdomsdomstolen i Basel, Erwin Frey, och »L'enfant délinquant» av Sheldon och Eleanor Glueck (USA).
Följande dag gjorde T. Sellin (USA) i sin generalrapport en systematisk översikt över sociologins stlällning till de kriminologiska problemen. Samma dag föredrog Pende (Rom) sin rapport över den biologiska och Carrol (London) över den psykoanalytiska aspekten på brottslingsproblemen. Över sociokriminogenes talade van Bemmelen (Leyden), över biogenes di Tullio (Rom) och över psykokriminogenes Lagache (Paris). Kriminogenesens problem behandlades av de Greff (Louvain) och diagnostiken av farlighetstillstånden av Loudet (La Plata).
Kongressen avslutades med beslut att grunda ett internationellt kriminologiskt institut. Detta skulle ha till närmaste uppgift att redigera förhandlingarna vid kongressen och förbereda nästa kongress, att utarbeta
en internationell kriminologisk bibliografi och att ge ut ett jämförande lexikon över kriminologisk terminologi. Självfallet kommer institutet när det en gång kommit till stånd att väsentligen vidga sina uppgifter.
Vidare valde kongressen till styrelse för Internationella kriminologiska sällskapet 24 personer uppräknade i ordning efter röstsiffrorna, de Greff (Louvain), di Tullio (Rom), Carrol (London), Sellin (p. t. Bern), Kinberg (Stockholm), Donnedieu de Vabres (Paris), Graven (Genève), Loudet (La Plata), Riheiro (Rio de Janeiro), van Bemmelen (Leyden), Heuyer (Paris), S. Glueck (Cambridge, Mass.), Piprot d'Alleaume (Paris), Pinatel (Paris), Molinario (Buenos Aires), Frey (Basel), Debenedetti (Argentina), Stanciu (Paris), Lagache (Paris), Grassberger (Wien), Drapkin (Santiago), Grispigni (Rom), Erra (Rom), Mannheim (London).
Det är naturligtvis omöjligt att i korthet ge en totalbild av kongressen. Därför endast några karakteristiska drag.
En revolutionerande nyhet är att den kommitté som organiserat kongressen uppställt frågan om »Fängelset såsom brottsorsak» som ett huvudtema och att kongressen ägnat en hel sektions arbetstid åt detta problem. För övrigt betraktades tesen inte såsom något problem utan såsom ett faktum. Fängelset som i många århundraden ansetts vara Botemedlet framför alla andra mot allvarligare brottslighet är sålunda ställt på de anklagades bänk som en viktig brottsorsak. Läkare, psykologer, sociologer, präster och fångvårdsmän från snart sagt hela jorden var fullt eniga härom. Med särskilt eftertryck framhölls från alla håll, utom ett, fångvårdspersonalens inkompetens som en viktig brottsfaktor. Undantaget var en representant för Venezuela, som försäkrade att dess fängelsepersonal fick en perfekt utbildning. När jag hörde det kunde jag inte låta bli att tänka på vad Relling sa'.
En annan revolutionerande nyhet är att man under rubriken »Droit comparé» uppställt som ett forskningsmål att utröna de juridiska institutionernas betydelse såsom brottsorsaker. Härmed avser man självfallet inte att betrakta lagen som en brottsfaktor därigenom att den betecknar vissa mänskliga beteenden såsom kriminella. Arbetsplanen omfattar den brottsframkallande verkan hos juridiska institutioner i den mån de strider mot allmänna opinionen, mot rådande utvecklingstendenser och konjunkturer, i den mån de minskar motståndet mot kriminella impulser; och i den mån de ökar incitamenten till brott (t. ex. genom lagstiftning som gynnar uppkomsten av alkoholism).
Inom den psykiatriska sektionen framhölls från många håll att termen »psykopati» som blivit en »bonne à tout faire» bör försvinna. Det är olämpligt att bibehålla en »förorenad» term som har fått en alltför allmän och därför intetsägande betydelse. Det framhölls också med rätta att begreppet »konstitutionell psykopati» är falskt, då konstitution är något som sammanhänger med människans naturliga uppbyggnad medan »psykopati» är någonting patologiskt — ett i Sverige välkänt faktum.
Inom den biologiska sektionen framfördes en mängd nya iakttagelser som rör vad vi här i landet också rätt länge vetat, nämligen att en mängd psykiska rubbningar som inte tillhör de klassiska psykoserna samman
hänger med hjärnskador av olika slag. Sålunda framhölls att meningitiska och encefalitiska hjärnförändringar är mycket vanliga och att kroniska encefaliter — varmed tydligen menas detsamma som våra »lätta encefaliter» — kan kliniskt diagnosticeras.
Alexander (Bryssel) underströk betydelsen av encefaliter uppkomna efter banala virus- och andra infektioner och lokaliserade både till mellanhjärnan och annorstädes såsom betydelsefulla då de åstadkommer karaktärsförändringar med minskat motstånd mot brottsimpulser och ökad styrka hos sådana impulser. Den belgiska övervakningen av villkorligt dömda som äger rum under fortsatt medicinsk kontroll lämnar de bästa garantier för goda resultat. Från annat håll uppgavs att man funnit förändringar i mellanhjärnan hos ett stort antal mördare.
Beträffande rättsproceduren framhölls att en medicinsk, biotypologisk, psykiatrisk undersökning av tilltalade borde tillhöra brottmålens rutinteknik i syfte att finna en rationell behandling för varje fall.
Mitt slutomdöme om kongressen är att den visar att kriminologin mognat och blivit mera medveten om sina möjligheter och om nödvändigheten att nalkas brottslighetsproblemet med vetenskapliga metoder. Att med en blind och trevande lagstiftning, grundad på allehanda metafysiska föreställningar, söka råda bot på brottsligheten är ett hopplöst företag. Den friska och uppriktiga fördomsfriheten i behandlingen av frågorna gjorde också ett gott intryck och innebär löften för framtiden.
Olof Kinberg.