SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

PROCESSRÄTT 1945—1947¹

 

AV

PROFESSOR ÅKE HASSLER OCH DOCENT LARS WELAMSON.

DOMSTOLSVÄSENDET.

 

Nämndemansval. Kungörelse om kommunalstämma, därå val av nämndeman skulle förrättas, anslogs dels två särskilda söndagar å anslagstavlan i församlingskyrkans vapenhus — dock utan tillkännagivande att kungörelsen funnes viss tid tillgänglig för allmänheten å pastorsexpeditionen eller annat ställe som av vederbörande präst bestämts — dels å kommunens anslagstavla. Enär stämman icke blivit i föreskriven ordning kungjord, undanröjdes valet (NJA 1946 s. 515). 

     Domarejäv. I fråga om jäv jämlikt 13: 1 RB likställdes magistrat med KB (SvJT 1945 rf. s. 79).
    Offentlighet. Fråga huruvida mål om spioneri m. m. skulle handläggas inom stängda dörrar var före i rättsfallet SvJT 1946 rf. s. 22.
    Ersättning åt tolk. Tolk, förordnad enligt lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande vid domstol, begärde ersättning av allmänna medel för biträde vid överläggning mellan häktad och hans rättegångsbiträde i och för talans fullföljd. Yrkandet ansågs ej kunna bifallas, men av den ersättning, som tillerkändes biträdet av allmänna medel, förklarades visst belopp avse gottgörelse åt tolken (NJA 1945 s. 367).

 

CIVILPROCESSRÄTT.

    Jurisdiktionskompetens. Hustru i äktenskap, där båda makarna voro utländska medborgare och icke mantalsskrivna här i riket, instämde till svensk domstol mannen med yrkande om återgång av äktenskapet. Med hänsyn till de omständigheter, under vilka makarna vistades här i riket — de hade i juni 1945 medföljt en transport av utlandssvenskar från Tyskland — fann HD talan om återgång av äktenskapet kunna upptagas av svensk domstol. Då makarna icke voro mantalsskrivna i Sverige och på grund av vad i övrigt blivit upplyst angående deras bo-

 

    ¹ Föregående översikt se SvJT 1946 s. 755. — Med RB avses i denna översikt äldre rättegångsbalken. — Vissa rättsfall, som efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande torde sakna intresse, ha ej medtagits. 

sättning vid tiden för stämningens delgivning, ansågs ingen annan domstol här i landet än Stockholms rådhusrätt utgöra behörigt forum (NJA 1946 s. 479). Makar, som voro medborgare i U. S. A. och där hade hemvist, ansökte vid domstol här i riket att till adoptivbarn få antaga en tysk medborgare, vilken såsom flykting uppehöll sig i Sverige. Svensk domstol ansågs icke behörig att upptaga ansökningen till prövning (NJA 1947 s. 164). Angående frågor om immunitet för utländsk stat se NJA 1946 s. 719 och not. A 250.
    Forum. Spörsmål om fastställande jämlikt 15: 12 RB av fullmäktigs arvode behandlas i rättsfallen NJA 1945 s. 573 och not. B 1121 samt SvJT 1946 rf. s. 35. Se ock NJA 1946 s. 479, anmärkt ovan under rubriken Jurisdiktionskompetens.
    Andra spörsmål om domstols behörighet. Talan mot beslut av KB, varigenom nyttjanderättshavare — enär nedsättning av löseskilling skett först efter utgången av den i 12 § ensittarlagen angivna tiden — förklarats ha gått förlustig rätten till inlösen, ansågs skola föras icke i HovR utan hos K. M:t i vederbörande statsdepartement (NJA 1945 s. 361). Domstol ansågs äga att pröva, huruvida byggnadsnämnd i stad varit behörig att med stöd av 60 § byggnadsstadgan d. 20 nov. 1931 meddela föreläggande om rivning av byggnad, men däremot icke att ingå i bedömande av frågan huruvida föreläggandet varit sakligt befogat (NJA 1947 s. 555). Tvist huruvida och i vilken ordning stad ägde rätt att uppbära friskilling för såld fastighet inom staden prövades i ärende angående lagfart å fastigheten (NJA 1947 s. 701).
    Delgivning. Ansökan om stadfästelse å utländsk domstols beslut om äktenskapsskillnad enligt 3 kap. 6 § lagen d. 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ansågs kunna bifallas utan att ansökningshandlingarna delgivits motparten i skillnadsmålet (NJA 1946 s. 233).
    Utevaro. Sedan lagsökningsdomare hänskjutit ett mål till rätten, inställde sig å den utsatta dagen allenast svaranden. Jämte det käromålet förklarades förfallet, upptogs till omedelbart avgörande och bifölls av svaranden framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid rätten (SvJT 1947 rf. s. 35).
    Partshabilitet. Konkursbo, som enligt fransk rätt var behörigt att föra talan inför domstol, ansågs äga partshabilitet jämväl här i riket (NJA 1945 s. 488).
    Processhabilitet. Genom lagsökningsutslag förpliktades A utgiva visst belopp på grund utav en av honom utfärdad revers. B anförde besvär med förmälan, att A före anhängiggörandet av lagsökningsmålet jämlikt 1 kap. 2 § 1 mom. förmynderskapslagen omyndigförklarats, att B förordnats till A:s förmyndare samt att B först genom lagsökningsutslagets offentliggörande fått kännedom om målet. Lagsökningsdomarens utslag undanröjdes och borgenärens talan avvisades (SvJT 1946 rf. s. 68).
    Saklegitimation. Den ene av två dödsbodelägare ansågs äga föra talan mot den andre om ogiltigförklarande av försäljning, varigenom den av-

 

lidne före sin död överlåtit viss fastighet till sistnämnda delägare (NJA 1945 s. 605). Däremot befunnos vissa dödsbodelägare icke äga fullfölja talan för dödsboet i mål mot annan delägare, då ytterligare delägare funnos, oaktat dessa förklarat sig medgiva den mot dödsboet förda talan (NJA 1945 s. 206). Talan om viss ändring av fördelning av kvarlåtenskap upptogs ej till prövning, enär den berörde en persons rätt, vilken icke blivit i målet stämd (NJA 1946 not. A 274). Arvinge hade hos arvlåtaren skriftligen avsagt sig sin rätt till arv. Oavsett att avsägelsen ej skett genom godkännande av testamente, som upprättats av arvlåtaren, ansågs arvingen icke äga föra klandertalan mot detta (NJA 1945 s. 436). Beslut om omyndigförklaring fick ej överklagas av den omyndigförklarades broder (SvJT 1947 rf. s. 31). Person, som ägde rätt till avkomst av fastighet, ansågs icke äga föra talan om ogiltigförklaring av inteckning och om upphävande av lagsökningsutslag, varigenom det intecknade beloppet fastställts till betalning ur fastigheten (NJA 1945 not. A 253). Från en fastighet såldes ett område för avstyckning, men sådan vägrades på grund av områdets omfång och beskaffenhet i övrigt. På talan av ny ägare till stamfastigheten, vilken icke kunnat erhålla lagfart å sitt fång, dömdes till återgång av områdesförsäljningen (SvJT 1945 rf. s. 22). Fastighetsägare, som anhängiggjort talan om undanröjande av en i fastigheten meddelad inteckning, avhände sig under rättegången äganderätten till fastigheten. Han ansågs ej behörig att fullfölja talan i målet, oavsett huruvida nye ägaren erhållit lagfart å fastigheten eller icke (NJA 1946 s. 638).
    Återkallelse av talan. Makar, som vunnit hemskillnad, gjorde gemensam ansökan om äktenskapsskillnad, och underrätten dömde till sådan skillnad jämlikt 11:3 GB. Mannen anförde besvär under förmälan, att han för sin del återkallade ansökningen, och yrkade, att underrättens utslag måtte undanröjas. Denna omständighet befanns icke utgöra hinder för HovR:n att pröva målet (NJA 1945 s. 267). Om återkallelse se vidare NJA 1945 s. 271, anmärkt under rubriken Kvittning, samt NJA 1946 s. 173 och 1947 s. 239, anmärkta under rubriken Nedsättning.
    Kvittning. Av part framställt kvittningsanspråk ogillades av underrätt och HovR. I HD förklarade sig parten återkalla anspråket med förbehåll om rätt att i särskild rättegång föra talan därom. Återkallelsen lämnades utan avseende (NJA 1945 s. 271). Då sökande (i rättegången ursprungligen svarande) ej i revisionsinlagan förbehållit sig rätt att vidare yttra sig, ansågs hans senare i HD framställda yrkande om kvittning (för domfäst fordran) icke kunna komma under bedömande (NJA 1945 s. 204). Se vidare NJA 1945 s. 425, anmärkt under rubriken Skiljeförfarande.
    Interimistiskt förordnande. Beslut av underrätt, varigenom en person förklarats omyndig och förmyndare förordnats för honom, ansågs skola — oaktat beslutet blivit av HovR:n upphävt — lända till efterrättelse intill dess laga kraft ägande utslag i målet förelåg (NJA 1945 s. 217).
    Ställföreträdarskap. Över inskrivningsdomares beslut i lagfartsärende anfördes besvär genom ombud. Ombudet ansågs av HovR:n, med tre

 

röster mot två, skyldigt att styrka behörighet att företräda lagfartssökanden (SvJT 1946 rf. s. 102). Se ock NJA 1947 s. 60, anmärkt under rubriken Besvär över domvilla.
    Talan mot beslut under rättegången. I mål om återvinning av belopp, som utdömts i lagsökningsmål, ogillade underrätt genom beslut under rättegången yrkande om anstånd med verkställighet av lagsökningsutslaget. Mot beslutet fullföljd talan ansågs av HovR:n icke kunna komma under bedömande. Besvärshänvisning gavs emellertid (SvJT 1945 rf. s. 63).
    Bevisskyldighet. Köpehandling angående fast egendom bevittnades av allenast en person. Köparen yrkade, att köpet skulle förklaras giltigt. I anledning härav medgav säljaren, att han undertecknat handlingen, men invände, att köpet skulle gälla endast under visst avtalat villkor, som ej influtit i handlingen. Det ansågs åligga köparen att styrka invändningens oriktighet, men med hänsyn till omständigheterna lämnades invändningen utan avseende (NJA 1946 s. 411). Se vidare NJA 1947 s. 448, anmärkt under rubriken Gäldenärs försättande i konkurs.
    Bevisvärdering. Genom skriftlig av två personer bevittnad handling erkände A, att han var fader till ett barn utom äktenskap och att han vid barnets avlelse var trolovad med dess moder. Något avtal om fullgörande av underhållsskyldighet gentemot barnet eller modern (i anledning av nedkomsten) innefattade emellertid icke handlingen. Erkännandet ansågs ej vara gällande (NJA 1946 s. 169). I faderskapsmål uttalades att, även om parterna haft samlag å sådan tid, att barnet därvid kunde ha avlats, det i allt fall med hänsyn till förebragt utredning, bland annat läkarintyg om sterilitet, var uppenbart att barnet icke avlats vid nämnda samlag (NJA 1945 s. 389). Genom utslag d. 2 juni 1944 dömdes till äktenskapsskillnad mellan makarna A. Därefter yrkade mannen, att ett av hustrun d. 17 aug. samma år fött barn måtte förklaras sakna äktenskaplig börd. Makarna uppgåvo sammanstämmande, att de ej haft samlag å tid, då barnet kunde ha avlats. Vidare vitsordade annan man hustruns uppgift att hon haft samlag med honom å sådan tid, att han kunde vara fader till barnet. Med hänsyn härtill och till utredningen i målet i övrigt förklarades, att makarnas samstämmiga uppgift vunnit sådant stöd, att det måste för visst antagas, att barnet icke var avlat av mannen A (NJA 1947 s. 85). Se vidare angående måttet av den bevisning, som erfordras för bifall till talan att barn skall förklaras icke ha äktenskaplig börd, NJA 1946 s. 642 och 1947 s. 34 (I och II).
    Vittnesjäv. I mål om äktenskapsskillnad åberopade ena parten såsom vittne en person, med vilken andra parten påstod sig vara trolovad. Vittnesjäv ansågs icke föreligga (SvJT 1945 rf. s. 2).
    Rättegångskostnad. I mål om betalning för intecknat skuldebrev bestred fastighetsägaren betalningsskyldighet för skuldebrevet. Jämte det skuldbeloppet och ersättning för rättegångskostnad fastställdes till betalning ur fastigheten förpliktades fastighetsägaren att jämväl personligen svara för kostnadsersättningen (NJA 1945 s. 107). Se ock SvJT 1947 rf. s. 35, anmärkt ovan under rubriken Utevaro.

 

    Fri rättegång. Person, som jämlikt lagen om fri rättegång biträtt part vid målets fullföljd i HD, tillerkändes rätt att såsom arvode och ersättning för kostnader (tillhopa 185 kr.) lyfta det till säkerhet för motparts kostnadsersättning nedsatta beloppet och erhålla ersättning av allmänna medel för överskjutande del av gottgörelsen (NJA 1947 s. 299).
    Fullföljd. Ett av A framställt yrkande att bekomma ersättning för bland annat sveda och värk bifölls av underrätt men ogillades av HovR:n. Sedan A avlidit, ansågs hans i fråga om ersättning för sveda och värk fullföljda talan ha förfallit (NJA 1946 s. 529). Över ett av HovR meddelat utslag, mot vilket talan icke fick fullföljas utan tillstånd av HD, anförde part besvär utan att vare sig vid besvärsskriften foga dispensansökan eller i besvärsskriften göra uttrycklig ansökan om fullföljdstillstånd. Besvären ansågos på denna grund deserta (NJA 1945 s. 449). Sedan underrätt i ett faderskapsmål ålagt modern edgång, överklagade den uppgivne fadern A beslutet. HovR:n fann A ha förlorat sin talan — på grund av underlåtenhet att fullgöra föreläggande att ingiva underrättens protokoll i målet — och tillkännagav därvid, att tillstånd till fullföljd av talan mot HovR:ns utslag kunde meddelas endast på någon av de grunder, som angivas i 30: 9 första stycket 1. RB. I samband med prövning av A:s ansökan om fullföljdstillstånd fann HD sådant kunna meddelas jämväl på någon av de grunder, som angivas i nämnda stycke 2. (NJA 1946 s. 491). Makar förde mot varandra talan om äktenskapsskillnad på grund av hor. Underrätten fann styrkt, att båda makarna brutit äktenskapet med hor och dömde jämlikt 11:8 GB till äktenskapsskillnad mellan dem. Mannen anförde ensam besvär i skillnadsfrågan under yrkande om ogillande av hustruns mot honom förda talan. Oaktat hustrun icke överklagat underrättens utslag i vad därigenom på mannens talan dömts till äktenskapsskillnad, ansågs äktenskapet icke vara genom laga kraft ägande beslut upplöst (NJA 1945 s. 723). Sedan underrätt dömt till hemskillnad under åberopande av 11:1 GB, besvärade sig ena parten och yrkade, att 11:2 första stycket GB måtte angivas som grund för hemskillnaden. Besvären ansågos förhindra, att underrättens utslag vann laga kraft i fråga om själva hemskillnaden (SvJT 1946 rf. s. 43). På yrkande av A om hemskillnad jämlikt 11:2 första stycket GB eller alternativt jämlikt andra stycket samma paragraf dömde underrätt d. 27 juni 1944 till hemskillnad enligt sistnämnda lagrum. A besvärade sig med yrkande om tillämpning av 11:2 första stycket GB, men yrkandet ogillades av HovR:n och av HD, där målet avgjordes d. 15 maj 1945. Först genom detta utslag ansågos parterna ha vunnit hemskillnad. Av A d. 29 sept. 1945 väckt talan om äktenskapsskillnad bifölls sålunda ej, enär icke ett år förflutit från det parterna vunnit hemskillnad (SvJT 1946 rf. s. 71).
    Nedsättning. Då klagande återkallat sina i HD anförda besvär med anmälan att uppgörelse träffats mellan parterna, återlämnades icke nedsatt fullföljdsavgift (NJA 1945 s. 77 II). Då besvär hos HD återkallats — varvid parterna å ömse sidor anmält att förlikning träffats på villkor, att parterna själva skulle vidkännas sina kostnader å målet (i Hov-

 

R:n och HD) — återlämnades icke nedsatt avgift (NJA 1945 s. 77 III). I ett revisionsmål återkallade såväl sökanden som svaranden sin i målet förda talan och anhöllo, att HD måtte — med undanröjande av domstolarnas domar — avskriva målet. Nedsatt fullföljdsavgift återlämnades (NJA 1946 s. 173). Klagande i HD hemställde i besvären, att dessa måtte anses återkallade för det fall, att HovR:ns dom i annat samtidigt under HD:s prövning draget mål bleve fastställd. HD fastställde domen och lät vid återkallelsen bero. HD:s flesta ledamöter (tre mot två) ansågo, att klaganden icke borde återfå nedsatt fullföljdsavgift (NJA 1947 s. 239 II). Till följd av att underrätt lämnat felaktig fullföljdshänvisning meddelade HovR föreskrift, att talan mot HovR:ns dom skulle fullföljas genom besvär i viss del och genom revisionsansökning i övrigt. HovR:n föreskrev därvid, att part, som fullföljde talan mot domen genom båda dessa rättsmedel, endast behövde nedsätta en fullföljdsavgift och 150 kr. till säkerhet för kostnadsersättning (SvJT 1946 rf. s. 30). Angående fråga om gemensam talan såsom grund för skyldighet att nedsätta allenast en fullföljdsavgift se NJA 1945 s. 544.
    Undanröjande och återförvisning. Över underrätts utslag, varigenom jämlikt 11:8 GB dömts till äktenskapsskillnad mellan två makar, anförde mannen besvär med yrkande om viss nedsättning av underhållsbidragen till hustru och barn. I HovR:n upplystes, att hustrun efter underrättens utslag fött ett barn inom sådan tid, att det måste vara avlat före upplösningen av parternas äktenskap. Utslaget undanröjdes i överklagade delar och målet återförvisades till underrätten, därvid dock föreskrevs, att underrättens interimistiska förordnande beträffande underhållsbidragen fortfarande skulle äga bestånd (SvJT 1946 rf. s. 69). Se ock SvJT 1946 rf. s. 68, anmärkt under rubriken Processhabilitet, och NJA 1946 s. 173, anmärkt under rubriken Nedsättning.
    Resning. Resning beviljades i faderskapsmål på grund av i resningsärendet förebragt utredning därom, att sökanden under den relevanta tiden på grund av sterilitet varit oförmögen att avla barn. HD företog omedelbart målet till avgörande (NJA 1946 not. B 265).
    Besvär över domvilla. A förordnades jämlikt 11:4 första stycket 4 förmynderskapslagen att såsom god man för bortovarande B bevaka dennes rätt och förvalta hans egendom. C väckte talan mot A i dennes egenskap av god man för B om utbekommande av visst belopp, som B skulle vara skyldig C. Förordnandet för A ansågs emellertid icke medföra, att mot A i hans nämnda egenskap finge med för B bindande verkan föras talan av den beskaffenhet, varom i målet var fråga, varför C:s talan avvisades. C uttog nu stämning å B och delgav den genom kungörelse. Underrätten dömde B, som ej iakttog inställelse, att till C utgiva fordrade beloppet. Mot domen anförde A besvär enligt 12 § 3 lagen om särskilda rättsmedel. Domen undanröjdes (NJA 1947 s. 60). Om domvillobesvär över beslut av inskrivningsdomare se NJA 1947 not. B 532.
    Res judicata. Genom laga kraft ägande dom ogillades krav å växel, enär käranden icke genom oavbruten följd av överlåtelser visat sig vara

 

behörig innehavare av växeln. Efter ny stämning yrkade samme kärande, med åberopande av dåmera å växeln tecknad överlåtelse å honom, att utbekomma växelbeloppet. Denna talan ansågs böra prövas utan hinder av den förra domen (SvJT 1945 rf. s. 51). I äganderättstvist angående ett grund utanför Burviks by i Västerbottens län påstodo sig såväl byamännen som Kronan och Piteå stad vara ägare till grundet. ÄgodR:n, vars utslag överklagades av byamännen men icke av staden, förklarade dels att Kronan vore ägare till grundet och dels att nyttjanderätten till detsamma jämlikt en Kungl. Res. av år 1652 tillkomme staden. Härigenom ansågs med bindande verkan för överinstanserna fastslaget, att genom nämnda resolution dels Kronans äganderätt till grundet ej övergått å staden, dels staden erhållit nyttjanderätt till grundet (NJA 1947 s. 114). Ett av A framställt anspråk på inlösen jämlikt ensittarlagen av visst område blev år 1936 genom laga kraft vunnet beslut vid inlösningsförrättning ogillat, enär områdets avstående måste anses medföra avsevärd olägenhet för ägaren (ett bolag, som planerade att för egen räkning bebygga området). År 1944 framställde A ånyo lösningsanspråk, varvid bland annat gjordes gällande, att bolaget under de senaste åren sålt flera byggnadstomter inom den ifrågavarande delen av samhället. Det år 1936 meddelade beslutet ansåg icke utgöra hinder för anspråkets upptagande till prövning (NJA 1947 s. 395). Se vidare NJA 1945 s. 67 (det s. k. Ekenäsmålet) och not. B 116 (skiftesmål), NJA 1947 s. 156 (ärende angående lagfartsstämpel) ävensom NJA 1945 s. 81, anmärkt under rubriken Skiljeförfarande.
    Lagsökning. Lagsökning på grund av preskriberad växel ansågs — oberoende av invändning — icke kunna upptagas till prövning (SvJT 1945 rf. s. 24). I lagsökningsmål, däri ränta å intecknat skuldebrev fastställdes till betalning ur fastigheten, fastställdes jämväl lagsökningskostnaden att utgå ur fastigheten (SvJT 1945 rf. s. 64). Se ock SvJT 1946 rf. s. 68, anmärkt under rubriken Processhabilitet, och SvJT 1947 rf. s. 35, anmärkt under rubriken Utevaro.
    Skiljeförfarande. Genom laga kraft vunnen dom i mål mellan dödsbodelägare fastställdes viss grund för beräkning av laglotter. Därefter överenskommo delägarna, att boet skulle skiftas samt att tvister angående boet skulle avgöras av skiljemän. I sedermera företaget arvskifte beräknades laglotterna efter annan grund än den i domen angivna, och sedan skiljedom påkallats, gjordes härvidlag i skiljedomen ingen ändring. Under åberopande bland annat, att skiljemännen utan hänsyn till den laga kraft vunna domen prövat grunden för laglotternas beräkning, väcktes talan om hävande av skiljedomen enligt 21 § lagen om skiljemän. Denna talan ogillades (NJA 1945 s. 81). Mot bevakning i konkurs gjorde konkursförvaltaren i avgiven anmärkningsskrift gällande, att gäldenären hos bevakanden ägde motfordran, vilken borde avräknas från det bevakade beloppet. Tvisten hänsköts till rätten, och konkursförvaltaren vidhöll där kvittningsyrkandet. Vid tredje rättegångstillfället invände bevakanden, att nämnda yrkande enligt avtal skulle avgöras av skiljemän och förty icke kunde prövas av rätten. 16:2 RB ansågs ej

 

tillämplig och kvittningsyrkandet upptogs icke till prövning (NJA 1945 s. 425). Återvinningstalan i konkurs mot borgenär ansågs kunna, utan hinder av skiljeavtal mellan denne och gäldenären, prövas av domstol (SvJT 1945 rf. s. 31). Skiljeklausul i bostadsrättsförenings stadgar befanns i visst fall utgöra hinder för domstol att pröva giltigheten av föreningsbeslut (SvJT 1946 rf. s. 30).

 

STRAFFPROCESSRÄTT.

    Åtalsrätt. I mål rörande åtal för olovligt förfogande, vilket väckts av landsfiskal, inkom först i HovR:n förklaring från landsfogden, att han funne åtalet vara ur allmän synpunkt påkallat. Hinder för åtalets prövning ansågs icke föreligga (NJA 1945 s. 347). I mål, varuti allmän åklagare yrkat ansvar för stöld av en cykel, invände den tilltalade, att han tagit cykeln i tro att den var övergiven. Underrätten dömde till ansvar, men HovR:n fann brott ej föreligga. Justitiekanslersämbetet fullföljde talan under yrkande i andra hand om ansvar för olovligt förfogande. Föreskriven åtalsprövning beträffande detta brott ansågs uppfylld genom det av ämbetet framställda ansvarsyrkandet (NJA 1947 s. 582). Se vidare NJA 1945 s. 45 och s. 101 (åtalspreskription) samt s. 104 (avbrott i åtal).
    Laga förfall. Ny tid för fullgörande av kommunikationsföreläggande ansågs böra utsättas, även då laga förfall visats först efter utgången av kommunikationstiden (NJA 1945 s. 450).
    Rättegångsbiträde. A dömdes av RR:n i Ulricehamn för olovligt förfogande och anförde besvär i Göta HovR. Sedan A häktats för annat brott, för vilket han sedermera rannsakades vid RR:n i Falköping, förordnade KB jämlikt 1 § lagen d. 19 juni 1919 angående rättegångsbiträde åt häktad advokaten B att biträda A i fråga om talan vid RR:n i Falköping ävensom vid omedelbar fullföljd av samma talan. A dömdes genom utslag av RR:n i Falköping för stöld, över vilket utslag han besvärade sig i Göta HovR. I en till HovR:n ingiven skrift anhöll A, att B måtte förordnas att såsom biträde åt häktad mot ersättning av allmänna medel vara honom behjälplig med utförande av hans talan i det från RR:n i Ulricehamn fullföljda målet. HovR:n lämnade ansökningen utan avseende, enär det jämlikt 1 § 2 stycket 1919 års lag tillkomme HovR:n att allenast vid måls handläggning inför HovR:n däri meddela förordnande av ifrågakomna beskaffenhet (SvJT 1947 rf. s. 36). Vid avslag å häktads ansökan om tillstånd att fullfölja talan mot HovR:s utslag prövade HD på dispensavdelning fråga om ersättning till det åt den häktade förordnade rättegångsbiträdet (NJA 1945 s. 367). Häktads i HD anförda besvär föranledde ej ändring i HovR:ns utslag. Samtidigt avslogs av honom framställd begäran om ersättning av allmänna medel åt A för det denne lämnat klaganden biträde vid målets fullföljd i HD, enär A icke såvitt visats erhållit vederbörligt förordnande att biträda klaganden. Därefter anhöll A om ersättning av allmänna medel och överlämnade en handling, utvisande att förordnande förelegat. Ansök-

 

    8—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

ningen ansågs ej kunna bifallas, då densamma ingivits först efter det målet avgjorts (NJA 1946 s. 114). I mål om ansvar för vårdslöshet i tjänsten m. m. förordnades A att biträda tilltalad enligt 80 § lagen om krigsdomstolar. HD avslog av målsägande gjord ansökan om tillstånd att fullfölja talan och tillerkände A rätt att såsom gottgörelse för den tilltalade lämnat biträde vid förklarings avgivande lyfta viss del av det av målsäganden till säkerhet för motparts kostnadsersättning nedsatta beloppet (NJA 1946 s. 370). Häktad, åt vilken rättegångsbiträde förordnats, förpliktades — då HD i samband med sakerförklaring förordnade om anstånd med straffs ådömande — att återgälda statsverket ersättningen till biträdet vid underrätten (NJA 1947 s. 64). Se ock NJA 1946 s. 430 (biträde vid överklagande av utvisningsutslag).
    Vittnesersättning. Sedan en bil kört på en gående, dömdes dels på talan av allmän åklagare den gående för ovarsamhet vid ifrågavarande tillfälle, dels ock på talan av den sistnämnde i samma mål bilisten för vårdslös körning. Bilisten ansågs icke böra åläggas betalningsskyldighet till statsverket för ersättningar till vittnen, som hörts på åklagarens begäran (SvJT 1947 rf. s. 36).
    Rättegångskostnad. En landsfogde uppdrog åt en revisor att verkställa utredning med anledning av anmälan om konkursförbrytelse i samband med två aktiebolags konkurser. KB utbetalade förskottsvis ersättning till revisorn. På yrkande av Kronan förpliktades sedermera vissa städer att gottgöra Kronan den del av berörda ersättning, som ansågs belöpa på stadens polisdistrikt (NJA 1945 s. 96). Tilltalad ansågs icke lagligen kunna förpliktas att till statsverket återgälda arvode, som av allmänna medel utgått till läkare jämlikt 7 § lagen om särskild förundersökning i brottmål (NJA 1945 s. 399). I likhet med underrätt förpliktade HovR A att till B utgiva skadestånd på grund av vållande till visst olycksfall men ogillade av B framställt yrkande om skyldighet för C att såsom medansvarig för olyckan deltaga i skadeståndet. Såväl A som B klagade över HovR:ns utslag och yrkade därvid, B bifall till jämväl sin mot C förda talan samt A befrielse från skadeståndsskyldighet eller, därest A skulle anses till någon del vållande, att C måtte förklaras medansvarig för olyckan och fördelning av ansvarigheten verkställas mellan A och C. HD fann ej skäl göra ändring i HovR:ns utslag och förklarade tillika, dels att av det utav B till säkerhet för motparts kostnadsersättning nedsatta beloppet ägde C såsom ersättning för förklaringskostnaden lyfta 50 kr. och B återbekomma 100 kr., dels att av det utav A i enahanda hänseende nedsatta beloppet ägde såsom ersättning för samma kostnad C lyfta 50 kr. och B 100 kr. (NJA 1946 s. 318). Se vidare under rubrikerna Rättegångsbiträde, Vittnesersättning och Fri rättegång anmärkta rättsfall.
    Fri rättegång. Part beviljades i HovR fri rättegång. Innan beslut härom fattades, löste parten underrättens protokoll. Protokollskostnaden ansågs icke böra ersättas av allmänna medel (SvJT 1947 rf. s. 1). HD tillerkände ett av målsägande, vilken åtnjöt fri rättegång, vid avgivande av förklaring över tilltalads besvär anlitat biträde ersättning av all-

 

männa medel med 100 kr. Därjämte berättigade HD, som ogillade besvären, statsverket att såsom gottgörelse för nämnda ersättning lyfta motsvarande del av det utav den tilltalade till säkerhet för motparts kostnadsersättning nedsatta beloppet 150 kr. (NJA 1945 s. 431).
    Fullföljd. Vid vissa av officeren A ledda skjutövningar träffades B av en kula och skadades till döds. A ställdes under tilltal vid FältKrigsR för vållande till B:s död och för tjänsteförsummelse, varjämte B:s änka och barn fordrade skadestånd av A. Enligt FältKrigsR:ns utslag hade A underlåtit vidtaga närmare angivna säkerhetsanordningar, men mot A framställda påståenden lämnades dock av anförda skäl utan bifall. A anförde besvär under yrkande, att KrigsHovR:n måtte med fastställande av FältKrigsR :ns utslag förklara A ha vidtagit alla erforderliga säkerhetsanordningar. Även änkan och barnen besvärade sig i KrigsHovR:n. Denna, som beträffande änkans och barnens fullföljda talan ej fann skäl göra ändring i FältKrigsR:ns utslag, lämnade A:s besvär utan avseende. A fullföljde talan till HD, som emellertid — under åberopande av att den emot A i målet förda talan blivit lämnad utan bifall — ej fann skäl göra ändring i KrigsHovR:ns utslag (NJA 1945 s. 26). A anförde besvär över HovR:s utslag rörande visst mot honom väckt åtal. Besvären lämnades utan avseende, då de avsågo allenast ett i HovR:ns domskäl intaget uttalande beträffande sådan del av åtalet, i vilken detta av HovR:n ogillats (NJA 1946 s. 431). Av part först i KrigsHovR:n framställt yrkande om ränta ansågs — i mål om ersättning för skada i följd av automobiltrafik — icke kunna upptagas till prövning (NJA 1945 not. B 661). Besvär förklarades deserta, då i de avskrifter av kommunikationsresolution, som delgivits klagandens motparter, dagen för resolutionens utfärdande varit utelämnad (SvJT 1946 rf. s. 15). I ett å kommunikationsakt tecknat, vederbörligen bevittnat intyg erkände förklaranden, att han i bestyrkt avskrift emottagit med kommunikationshandlingarna likalydande handlingar. Av utredningen framgick, att vissa delar av två till kommunikationshandlingarna hörande skrifter ej blivit i avskriften återgivna. Besvären ansågos ej kunna prövas (SvJT 1947 rf. s. 21). Genom utslag av KrigsHovR :n dömdes en häktad person till fängelse och förklarades skola i häkte avbida straffets verkställighet. Han fullföljde talan mot utslaget under yrkande tillika att omedelbart bli försatt på fri fot. För prövning av sistnämnda yrkande ansågs fullföljdstillstånd erforderligt (NJA 1945 s. 727).
    Reformatio in pejus. Tilltalad, som av KrigsR dömts till en månads fängelse, ansågs av KrigsHovR:n kunna, i enlighet med vad han i besvären yrkat, dömas till fängelse en månad villkorlig dom och disciplinstraff (SvJT 1945 rf. s. 70). För brott dömd person klagade i HovR. Sedan han vid sinnesundersökning befunnits förete psykiska avvikelser, som vore att jämställa med sinnessjukdom, återkallade han besvären. Återkallelsen lämnades utan avseende och klaganden förklarades strafffri (SvJT 1946 rf. s. 95). Underrätt ådömde tilltalad visst frihetsstraff och meddelade därvid förordnande om villkorlig dom. På talan

 

av åklagaren undanröjde HovR:n förordnandet. Efter besvär av den dömde prövade HD jämväl straffmätningen och bestämde därvid straffet lägre än underrätten (NJA 1945 s. 205). Tilltalad överklagade icke underrätts utslag, varigenom hon fällts till ansvar för två brott. På besvär av åklagaren befriade HovR:n henne från ansvar för det ena brottet, som var preskriberat vid åtalets väckande (SvJT 1946 rf. s. 106).
    Nedsättning. Genom utslag av HovR fälldes en ledamot av ett bolags styrelse till ansvar för avgivande av falsk deklaration rörande bolagetsinneliggande lager av skodon, och bolaget ålades att till Kronan utgiva värdet av odeklarerade skodon. Vid fullföljd av talan mot utslaget ansågs bolaget icke skyldigt att nedsätta fullföljdsavgift (NJA 1945 s. 77 I). Av tre klagande, vilka ådömts solidarisk skadeståndsskyldighet och som därför, enligt HovR:ns besvärshänvisning, ansågos äga gemensam talan, vann endast en i HD. Den vinnande, som fullföljt talan i särskild besvärsskrift, berättigades att återfå det av honom till säkerhet för motparts kostnadsersättning nedsatta beloppet (NJA 1945 s. 669). A dömdes av HovR till gemensamt straff dels, på talan av allenast allmän åklagare, för vissa brott, dels, efter yrkande av åklagaren jämte statens järnvägar i egenskap av målsägande, för ytterligare ett brott. A klagade utan att förete bevis om nedsättning av stadgat belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt målsäganden eller vid dispensansökan foga fattigdomsintyg. Målet blev desert endast i fråga om det mot statens järnvägar begångna brottet (NJA 1946 s. 499). En person, som för förseelse mot prisregleringslagen d. 30 juni 1942 dömts till böter och förpliktats utgiva skäligen jämkat belopp av värdet utav taget vederlag, fullföljde talan allenast i fråga om vederlagsbeloppet. Skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift ansågs — av HD å dispensavdelning — icke föreligga (NJA 1947 s. 39).
    Undanröjande och återförvisning. Tilltalad, som var personligen tillstädes vid underrätten, hördes — såvitt protokollet utvisade — icke över åtalet, ehuru hans biträde bestred riktigheten av uppgifterna i företedd polisrapport. Ej heller hördes såsom vittnen personer, vilkas i rapporten intagna berättelser åberopats till stöd för åtalet. HD undanröjde domstolarnas utslag och återförvisade målet till underrätten (NJA 1946 s. 640). A dömdes av underrätt och HovR till ansvar för bland annat misshandel av B. I HD, dit A fullföljde talan, upplystes, att ytterligare tre personer vid underrätten ställts under åtal för delaktighet i misshandeln å B och att det mot dem anhängiggjorda målet uppskjutits för fortsatt handläggning. Målet mot A blev av HD, som ansåg målen böra behandlas i ett sammanhang, med undanröjande av underrättens och HovR:ns utslag, återförvisat till underrätten (NJA 1946 not. B 738).
    Resning. Ansökan om resning till förmån för tilltalad i mål, däri HD i dispensväg förklarat HovR:ns utslag skola stå fast, bifölls. I samband därmed uppstod fråga om innebörden av uttrycket »den rätt, som sist dömt i målet» i 7 § första stycket lagen om särskilda rättsmedel. HD förordnade, att HovR:n skulle ånyo upptaga målet (NJA 1946 s. 490). A dömdes år 1943 till ungdomsfängelse och utskrevs år 1944 på prov,

 

varefter han år 1946 åtalades vid KrigsR för vissa sistnämnda år begångna brott. KrigsR:n förklarade jämlikt 21 § lagen om ungdomsfängelse beslutet om ungdomsfängelse förfallet och ådömde för samtliga brott ett gemensamt straffarbetsstraff, varifrån skulle avräknas viss tid, under vilken A hållits häktad eller undergått ungdomsfängelse. A sökte resning med yrkande om straffnedsättning. HD fann emellertid, att ehuru rätteligen straffarbete bort ådömas allenast för de år 1946 begångna brotten, detsamma till sin tidslängd bort överstiga det straff A i följd av KrigsR:ns utslag haft att undergå, i följd varav resningsansökningen lämnades utan bifall. Ett JR fann jämlikt 2 § 4 lagen om särskilda rättsmedel lagligt bevilja den sökta resningen, då KrigsR:n icke ägt tillämpa 21 § lagen om ungdomsfängelse (NJA 1946 not. B 1435). Se vidare NJA 1946 not. B 218, 243.
    Återställande av försutten tid. Mål om ansvar för misshandel förklarades av underrätt vilande i avbidan på utlåtande av medicinalstyrelsen. Sedan utlåtandet inkommit, upptogs målet till handläggning och avgörande i den tilltalades frånvaro. Denne erhöll, såvitt visats, icke kännedom om vare sig dagen för sistnämnda handläggning eller, före besvärstidens utgång, om underrättens utslag. Försutten fatalietid återställdes (NJA 1947 not. B 62).
    Res judicata. A åtalades vid underrätt för det han i deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt lämnat oriktiga uppgifter. Underrätten dömde A till ansvar för viss lämnad oriktig uppgift. HovR:n, där A ensam besvärade sig, fann A icke ha förskyllt ansvar för nyssnämnda uppgift men dömde honom för annan i deklarationen lämnad oriktig uppgift. Då underrätten måste anses ha ogillat åtalet i vad det avsett denna senare uppgift, fann HD, att HovR:n icke ägt ingå i bedömande av åtalet i denna del (NJA 1945 s. 173).
    Tryckfrihetsmål. Ärekränkning, som skulle ha skett därigenom, att vissa uppgifter lämnats till en tidnings redaktion och sedermera influtitut i en i tidningen införd artikel, ansågs icke kunna beivras i annan än den för tryckfrihetsmål stadgade ordningen (NJA 1946 s. 263). Se vidare NJA 1945 s. 511 och s. 680.

 

EXEKUTIONSRÄTT.

1. Utsökningsrätt.
    Överexekutors lokala kompetens. Ansökan av lantmätare om handräckning för utbekommande av arvode för lantmäteriförrättning ansågs böra prövas av överexekutor i den ort, där den med förrättningen avsedda fastigheten var belägen (SvJT 1945 rf. s. 73).
    Utmätning. Ett aktiebolag hade sålt en bil på avbetalning med äganderättsförbehåll. Bolaget sökte utmätning för fordran hos köparen å ogulden del av köpeskillingen och anvisade bilen såsom utmätningsbar egendom. HD ansåg emellertid utmätning av bilen icke lagligen kunna äga rum, enär bolaget genom att anvisa bilen till utmätning ej avsett att ovillkorligt avstå från äganderättsförbehållet (NJA 1945 s. 160). Genom laga kraft vunnen dom förpliktades A att till B utgiva visst belopp mot

 

återbekommande av en till B försåld bil. Av B sökt utmätning på grund av domen vägrades av utmätningsmannen, enär B befunnits icke vara i stånd att uppfylla villkoret om bilens återställande. B klagade hos överexekutor. Denne fann villkoret uppfyllt därigenom, att A i avtal före domens meddelande överlåtit bilen till C, därvid i kontraktet angivits, att bilen vore övertagen från B och levererad, ävensom genom att B till C överlämnat bilen, till följd varav B icke kunnat vid utmätningstillfället tillhandahålla densamma. Målet visades därför av överexekutor åter till utmätningsmannen. I mål angående fiskaliskt åtal mot överexekutorn uttalade HD, att denne lagligen icke ägt att ingå i bedömande av frågan, huruvida villkoret borde anses uppfyllt därigenom, att bilen skulle av B ha överlämnats till C (NJA 1946 s. 609). Jämlikt grunderna för 6 § äldre RP ansågs Kronan tillkommande fordran å särskild ersättning, som jämlikt kristidsförfattning ålagts tilltalad, i så måtto vara att likställa med böter och vite, att utmätning för fordringen icke kunde äga rum på grund av utslag, som ej vunnit laga kraft (SvJT 1945 rf. s. 4). Den som köpt gods på avbetalning äger freda detsamma genom överklagande av utmätning, varigenom godset tagits i mät för annans gäld (SvJT 1945 rf. s. 15). Angående innebörden av utmätningsförbud se NJA 1946 s. 403.
    Annan verkställighet av dom. Genom lagakraftvunnen dom å äktenskapsskillnad tillerkändes vårdnaden om ett makarnas barn den ene maken. Dennes begäran om överexekutors åtgärd för att från den andre maken utfå barnet ansågs böra behandlas ej enligt 191 § UL utan enligt 38 § samma lag (NJA 1945 s. 314).
    Exekutiv fastighetsauktion. Vid exekutiv auktion å fastighet bevakade A, som innehade en inteckning i fastigheten å 10,000 kr., endast 8,000 kr. å inteckningen. I följd härav blev fastighetens ägare B i borgenärsförteckningen upptagen såsom innehavare av ett ägarehypotek å återstoden av inteckningen eller 2,000 kr. Varken den omständigheten, att sålunda viss del av inteckningsbeloppet såsom ägarehypotek upptagits i borgenärsförteckningen och laga kraft åkommit denna, eller det förhållandet, att C, som inropat fastigheten, i förlitande på förteckningen träffat avtal med B om kvittning av sistnämnda belopp mot fordran hos B, ansågs medföra, att A gått förlustig sin rätt till ifrågavarande del av inteckningen (NJA 1945 s. 245).
    Handräckning. Å område, som ingick i stadsplan, lät ägaren efter att ha erhållit tillstånd att å området uppföra en uthusbyggnad i stället uppföra en byggnad med bostadsinredning. Byggnadsnämnden utverkade hos överexekutor handräckning enligt 68 § stadsplanelagen för rättelse, varöver ägaren anförde besvär. Medan dessa voro beroende på HD:s prövning, medgav byggnadsnämnden, att byggnaden finge under viss tid vara kvar sådan den blivit inredd. I följd härav förklarade HD den begärda handräckningen icke kunna i förevarande mål meddelas (NJA 1946 s. 477).
    Kostnad i utsökningsmål. 21: 1 RB ansågs analogiskt tillämplig i utsökningsmål (SvJT 1945 rf. s. 16).

 

    Fullföljd. Genom överlåtelse från A förvärvade B viss fordran enligt skuldebrev av C. B erhöll å fordringen laga kraft ägande dom, enligt vilken C vore skyldig att betala allenast mot att den rätt, siom enligt särskilt skriftligt avtal kunde tillkomma A såsom säkerhet för ifrågavarande fordran, bleve överlåten å C. B ingav domen till utmätningsman för verkställighet och bifogade en av A undertecknad förklaring, enligt vilken dennes rätt på grund av nämnda avtal överläts å C. Utmätningsmannen fann hinder mot verkställigheten föreligga, enär B icke visat sig äga förmåga att vid likvid ställa till C:s förfogande vissa värdehandlingar, som avsågos i avtalet. B besvärade sig hos överexekutor. Denne förklarade, att verkställighet bort beviljas mot att till C:s förfogande ställdes jämväl själva avtalet med därå av A tecknat godkännande, och visade målet åter till utmätningsmannen. Sedan C, som fått besvärshänvisning, fullföljt talan mot överexekutors resolution, gjorde HovR:n ej ändring i denna. Jämväl HovR:n meddelade besvärshänvisning, och C anförde besvär. HD:s majoritet (tre JR mot två) ansåg emellertid, att C ej mot stadgandet i 211 § andra stycket UL ägt föra talan mot överexekutors resolution och lämnade förty besvären utan avseende (NJA 1945 s. 725). Överexekutor förklarade överklagad utmätning skola stå fast, enär klaganden underlåtit att efter kommunikation återställa handlingarna i målet. Sedan klaganden besvärat sig, företog HovR:n utan återförvisning målet till saklig prövning (SvJT 1945 rf.s. 15).

 

2. Konkursrätt.

    Gäldenärs försättande i konkurs. Sedan A försatts i konkurs, väckte konkursboet talan mot B om utfående av skadestånd. Denna talan ogillades av underrätt och HovR, som förpliktade konkursboet att ersätta B:s rättegångskostnad med visst belopp. Konkursboet befanns vid utmätningsförsök för denna fordran sakna utmätningsbara tillgångar. B yrkade, att konkursboet måtte försättas i konkurs. Underrätt och HovR biföllo i utslag yrkandet. HD:s majoritet (fem JR) fann emellertid, att A:s till konkurs avträdda egendom lagligen icke kunde, så länge konkursen påginge, göras till föremål för nytt konkursförfarande, varför HovR:ns utslag upphävdes. Två JR voro skiljaktiga och gjorde ej ändring i utslaget. De olika ståndpunkterna motiverades i utförliga yttranden. Till stöd för den senare anfördes bland annat, att man i nordisk doktrin allmänt antagit, att massaborgenärernas rätt måste kunna skyddas genom ett särskilt konkursförfarande. För denna mening synas också tungt vägande skäl tala (NJA 1945 s. 177). Genom utslag av underrätt blev A — jämte det han fälldes till ansvar enligt allmänna förfogandelagen och vissa ransoneringsförfattningar — förpliktad att till Kronan utgiva visst belopp såsom vederlag. Sedan Kronan på grund häravsökt A i konkurs, blev konkursansökningen av underrätt och HovR avslagen, enär det till stöd för ansökningen åberopade utslaget ej vunnit laga kraft. Vid HD:s prövning av målet hade vederlagsfordringen till viss del fastställts genom laga kraft ägande utslag. Med hänsyn härtill

 

och till i övrigt förebragt utredning ansåg HD A vara på obestånd och biföll konkursansökningen (NJA 1946 s. 486, jfr NJA 1945 not. B 1063 och 1946 not. B 862). Gäldenär bestred konkursansökan under uppgift, att han hos borgenären ägde motfordran till belopp överstigande dennes fordran. Gäldenären ansågs bevisskyldig för sitt påstående (NJA 1947 s. 448).
    Omfattningen av konkursbo. Sedan konkurs upphört utan att till boet hörande fast egendom gått till försäljning, verkställdes exekutiv auktion å egendomen. Den härvid uppkomna behållningen ansågs icke såsom en konkursboets tillgång (NJA 1946 s. 25). Se vidare NJA 1945 s. 488, anmärkt under rubriken Partshabilitet.
    Återvinning till konkursbo. En ekonomisk förening fick för viss fordran hos A utmätning inom trettio dagar innan A söktes i konkurs. Efter utmätningen erlades fordringsbeloppet till utmätningsmannen och redovisades av denne till föreningen. Nämnda förhållande medförde icke, att föreningen skulle anses ha erhållit betalning annorledes än genom utmätningen, varför 31 § konkurslagen blev att tillämpa. Utmätningen ansågs vidare, då ej annat ådagalagts, ha länt konkursborgenärerna till förfång, oavsett att föreningens fordran var förenad med förmånsrätt enligt 17:7 HB (NJA 1945 s. 552). Se vidare SvJT 1945 rf. s. 31, anmärkt under rubriken Skiljeförfarande.
    Konkursförvaltares arvode. Särskilt arvode ansågs böra fastställas till interimsförvaltare för hans arbete i denna egenskap, trots att han förordnats till förvaltare jämväl enligt 45 § konkurslagen (SvJT 1946 rf.s. 33).
    Bevakning. Mot bevakning av fordran i konkurs med yrkande om förmånsrätt för lön enligt 17:4 HB framställde konkursförvaltaren anmärkning, avseende den yrkade förmånsrätten. Sedan tvistefrågan hänskjutits till rätten, anfördes till stöd för anmärkningen, att bevakanden vore att anse såsom självständig företagare. Anmärkningen ogillades av rätten. Konkursförvaltaren sökte ändring och bestred i varje fall förmånsrätt, för den del av fordringen, som stått inne längre tid än sex månader efter förfallodagen. HovR:n fann sig på grund av stadgandet i 106 § konkurslagen icke kunna taga hänsyn till sistnämnda först i HovR:n åberopade grund för underkännande av förmånsrättsyrkandet (SvJT 1946 rf. s. 45). Se ock NJA 1945 s. 425, anmärkt under rubriken Skiljeförfarande.

 

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS 

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA 

1.

 

Sedan för brott tilltalad, som i målet varit anhållen och häktad, frikänts från ansvar samt domen i målet vunnit laga kraft, har den i målet förordnade offentlige försvararen biträtt honom med avseende å ansökning jämlikt 5 § 1 st. 2 p. lagen d. 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. Av försvararen framställd begäran om ersättning för sitt biträde i ansökningsärendet har ansetts lagligen icke kunna bifallas. 21 kap. 8 § RB.

Jfr NJA 1949 s. 387 och avd. II 1943 s. 286.

 

    Sedan svetsaren Karl Torsten Sigvard Bloom d. 26 dec. 1948 anhållits och d. 7 jan. 1949 häktats, blev han på talan av allmän åklagare av Södra Roslags domsagas HR genom dom d. 14 febr. 1949 fälld till ansvar jämlikt 20 kap. 5 § strafflagen för grovt rån. HR:n förordnade tilllika, att Bloom skulle i häkte avbida, att domen vunne laga kraft.
    Sedan Bloom vädjat mot HR:ns dom, ogillade Svea HovR i dom d. 29 mars 1949 åklagarens talan samt förordnade, att Bloom icke längre skulle hållas i häkte.

 

    Efter det HovR :ns dom vunnit laga kraft, hemställde Bloom i ansökan till HovR:n om ersättning för den skada, som han lidit genom att han i brottmålet berövats friheten.
    Advokaten Ragnar Gottfarb, som i egenskap av offentlig försvarare biträtt Bloom i brottmålet, biträdde honom jämväl med avseende å ansökningen och begärde under åberopande av sitt förordnande såsom offentlig försvarare ersättning för biträdet i ansökningsärendet med 50 kr.
    HovR:n (hrr Leijon, Bennich, Thyresson, referent, och greve Hamilton) yttrade sig i beslut d. 22 juni 1949 över Blooms ansökan samt anförde vidare: Av Gottfarb — vilken i brottmålet såsom offentlig försvarare biträtt Bloom — framställd begäran om ersättning för det biträde han lämnat denne beträffande nämnda ansökan finner HovR:n, vid det förhållandet att Gottfarbs förordnande såsom offentlig försvarare avsett allenast försvaret av Bloom i brottmålet, lagligen icke kunna bifallas.

 

2.

Fråga huruvida vad anmälts inom laga tid.
Jfr SvJT 1948 s. 253 jämte där lämnade hänvisningar.

    Västra Hälsinglands domsagas HR meddelade d. 17 aug. 1948 dom i mål mellan Emilia Jonsson, kärande, samt vägarbetaren Per Evert Jonsson, svarande. I meddelad fullföljdshänvisning föreskrevs, att part, som ville vädja mot domen, skulle inom en vecka från dagen för domen, eller sist tisdagen d. 24 aug. 1948 före tjänstetidens slut hos HR:n muntligen eller skriftligen anmäla vad.
    D. 24 aug. 1948 kl. 12.35 anmälde Evert genom befullmäktigat ombud vad mot domen.
    HR:n (t. f. tingsdomaren J. Wellander) avvisade genom beslut samma dag Everts vadetalan, enär vad icke erlagts inom laga tid.

    Evert yrkade i Svea HovR, att HR:ns beslut måtte undanröjas och hans vadetalan upptagas till prövning.
    Wellander förklarade i infordrat yttrande till HovR:n bl. a., att han avvisat vadetalan, enär HR:ns kansli enligt häradshövdingens i domsagan bestämmande under juli och aug. var öppet för allmänheten endast mellan kl. 10 och 12.
    HovR:n (hrr Leijon, Bertil Thuresson, Brunnberg och Beckman, referent) yttrade i slutligt beslut d. 23 okt. 1948: Jämlikt 50 kap. 1 § RB skall part, som vill vädja mot underrätts dom i tvistemål, inom en vecka från den dag, då domen gavs, hos underrätten anmäla vad. Som Evert fullgjort vad i sådant hänseende ålegat honom, varder HR:ns beslut av HovR:n undanröjt, i följd varav Evert, som å sjunde dagen från den dag, då domen gavs, rätteligen anmält vad, skall inom två veckor från dagen för HovR:ns beslut fullfölja vadet genom att till HR:n inkomma med vadeinlaga.

 

              Emilia besvärade sig över HovR:ns beslut.
     HD yttrade i beslut d. 15 juni 1949 (C 430) : Enär, enligt vad hos HD blivit              upplyst, Evert återkallat sin vadetalan, samt Emilias besvär över att nämnda          talan upptagits förty icke kan komma under bedömande, lämnas besvären              utan vidare avseende.

 

3.

På grund av köpehandling, som med oförändrade villkor överlåtitsinom lagfartstiden, söktes inom samma tid lagfart. Då handlingenvar försedd med allenast av säljaren undertecknad förklaring, somavses i 8 § KF d. 19 nov. 1914 ang. stämpelavgiften, belades handlingenmed stämpel för båda fången. Verkan därav att i HovR:n vid ansökan om att återfå för mycket erlagd stämpel företetts sådan förklaring jämväl från köparen?

Jfr NJA 1911 s. 529 och 1913 s. 313.

 

    Genom köpebrev d. 1 okt. 1946 förvärvade disponenten Erik W. Forsberg i Sandviken för 30,199 kr. 80 öre fastigheten Kolsva Öster 1¹³⁶

 

i Bro-Malma socken. Enligt påskrift d. 7 okt. 1946 å köpebrevet överläts köpet på oförändrade villkor till Kohlswa jernverks aktiebolag, därvid Forsberg i påskriften på heder och samvete försäkrade, att annat vederlag än det i köpehandlingen angivna icke betingats eller erhållits.
    Sedan på grund av köpebrevet och påskriften lagfart sökts för såväl Forsberg som bolaget, meddelade inskrivningsdomaren i Västmanlands västra domsaga d. 27 dec. 1946, nr 1023 och 1024, lagfart å Forsbergs och bolagets fång, varvid stämpelavgift — 602 kr. — uttogs endast för det sista fånget.

 

    I en d. 30 nov. 1948 till inskrivningsdomaren avlåten skrivelse anmärkte advokatfiskalsämbetet vid Svea HovR., att, enär den å köpebrevet tecknade transportmeningen icke undertecknats av såväl säljare som köpare, stämpel bort uttagas jämväl å första fånget.
    Sedan Forsberg inbetalat den å hans fång belöpande stämpelavgiften, 301 kr., belades köpebrevet d. 14 dec. 1948 med ytterligare stämplar till motsvarande belopp.
    I en d. 28 dec. 1948 till HovR:n inkommen ansökan yrkade Forsberg att återfå den av honom erlagda stämpelavgiften, 301 kr., jämte ränta. Forsberg åberopade en till HovR:n samtidigt inkommen, d. 9 i samma mån. av bolaget på heder och samvete avgiven skriftlig förklaring, att i samband med bolagets köp av fastigheten icke i någon form lämnats eller skulle lämnas annan betalning än den, som funnes upptagen i den för lagfart företedda fångeshandlingen.
    Advokatfiskalsämbetet bestred i avgivet yttrande bifall till ansökningen.
    HovR:n (hrr Bennich, Thyresson, referent, Mellgard och greve Hamilton) yttrade i beslut d. 26 mars 1949: Enär Forsberg och bolaget vid ansökningen om lagfart på grund av omförmälda köpebrev och därå tecknad överlåtelse icke fogat i 8 § KF d. 19 nov. 1914 ang. stämpelavgiften föreskriven förklaring undertecknad jämväl av bolaget eller därvid erlagt stämpelavgift för båda fången, borde inskrivningsdomaren jämlikt 34 § 1 mom. 3 st. samma förordning icke hava mottagit köpebrevet.
    I händelse ansökningen sålunda icke upptagits, hade Forsberg och bolaget satts i tillfälle att vid förnyad ansökning om lagfart inom behörig tid förete sådan förklaring som den till HovR:n ingivna, i vilket fall stämpelbeläggning skolat äga rum allenast för sista fånget.
    Vid dessa förhållanden prövar HovR:n lagligt förklara Forsberg berättigad att av statsverket återfå den av honom erlagda stämpelavgiften, 301 kr., samt att därå erhålla ränta enligt de i 20 § 2 st. förutnämnda förordning stadgade grunderna.
    Köpebrevet bör förses med bevis om återbäringen.

 

4.

Fråga i utsökningsmål om verkan av otydlig besvärshänvisning.

Jfr 49 kap. 9 och 10 §§ RB; 25 kap. 8 § 1 st. 2 p. ÄRB; NJA 1877 s. 501, 1881 s. 517, 1917 s. 411 och 622 samt KALLENBERG: Rättsmedlen 2 uppl s. 99, 307 och 308 not. 46.

 

    Till gäldande av Erik Larsson i Malung för åren 1943—1947 påförda skatter samt indrivnings- och restavgifter, tillhopa uppgående till 681 kr. 46 öre, företog vederbörande fjärdingsman d. 20 nov. 1948 på uppdrag av landsfiskalen i Malungs distrikt utmätning hos Erik av dennes rätt till arv efter avlidne Erkus Olof Larsson från Västra Utsjö.
    Sedan Erik i en d. 4 dec. 1948 till KB i Kopparbergs län inkommen skrift anfört besvär över utmätningen, lämnade KB i beslut d. 4 jan. 1949 på angivna skäl besvären utan avseende samt gav i beslutet till känna, att talan däremot finge fullföljas i Svea HovR, och att det ålåge Erik för sådant fall att inom tre veckor därefter till KB ingiva eller i betalt brev med posten insända besvärsinlaga vid äventyr, att om besvärstalan ej fullföljdes på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, densamma av KB avvisades.
    I en d. 26 jan. 1949 med posten avsänd och d. 28 i samma månad till KB inkommen skrift anförde Erik besvär över KB:s beslut. Denna besvärstalan blev av KB genom beslut d. 31 jan. 1949, enär besvären inkommit till KB efter besvärstidens utgång — d. 25 jan. — med stöd av 213 § 1 st. och 217 § 1 st. utsökningslagen avvisad. I beslutet meddelades tillika underrättelse om att talan däremot finge fullföljas i HovR:n och att det ålåge Erik för sådant fall att inom tre veckor efter delfåendet därav till KB ingiva eller i betalt brev med posten insända besvärsinlaga vid äventyr, att om besvärstalan ej fullföljdes på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, densamma av KB avvisades. Beslutet delgavs Erik d. 3 febr. 1949.
    I en d. 23 febr. med posten avsänd och d. 25 febr. till KB inkommen skrift anförde Erik besvär jämväl över beslutet d. 31 jan. 1949. Denna besvärstalan blev av KB genom beslut d. 26 febr. 1949, enär besvären inkommit till KB efter besvärstidens utgång — d. 24 febr. — med stöd av 214 § och 217 § 1 st. utsökningslagen avvisad.

 

    Erik fullföljde i Svea HovR talan mot sistnämnda beslut och förklarade sig därjämte vidhålla tidigare av honom anförda besvär.
    HovR:n (hrr Leijon, Roland Svensson, Thyresson, referent, och greve Hamilton) yttrade i slutligt beslut d. 5 maj 1949: Av de i KB:s beslut d. 4 och d. 31 jan. 1949 meddelade fullföljdshänvisningarna framgår icke tydligt, att, även när besvärsinlaga insändes till KB med posten, inlagan — eller avi om försändelsen — för att besvärstalan skall vara fullföljd i rätt tid, skall hava inkommit till KB före besvärstidens utgång. Till följd av den avfattning, som givits fullföljdshänvisningarna, måste det anses hava varit tillfyllest att Erik före utgången av nämnda tid avlämnade besvärsinlaga för postbefordran.

 

    På grund härav och enär beträffande beslutet d. 31 jan. 1949, vilket delgavs Erik d. 3 febr. 1949, besvärstiden utgick d. 24 febr.,
    samt Erik d. 23 febr. i betalt brev med posten till KB insänt den skrift, vari han anfört besvär över sistnämnda beslut,
    finner HovR:n Erik hava i rätt tid anfört besvär över detta.
    HovR:n prövar förty lagligt att med ändring av beslutet d. 26 febr. 1949 upptaga dessa besvär till prövning.
    Vad då angår frågan, huruvida Erik i rätt tid anfört besvär över beslutet d. 4 jan. 1949, så enär tiden för denna besvärstalan utgick d. 25 jan.,
    men Erik först d. 26 jan. med posten till KB avsänt den skrift, vari besvären anförts,
    prövar HovR:n lagligt fastställa det slut, beslutet d. 31 jan. 1949 innehåller, och sålunda avvisa sistnämnda besvärstalan.

 

 

5.

Fråga om tillämpning av 47 § 1 st. utsökningslagen.

Jfr TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen 2 uppl. s. 154; ALEXANDERSON: Utsökning (i Lärobok för blivande landsfiskaler) s. 30 f. samt OLIVECRONA: Utsökning s. 49.

 

    RR:n i Kristianstad dömde d. 4 aug. 1948 till äktenskapsskillnad mellan Folke B. och hans hustru Britten B. samt förpliktade Folke att till Britten förskottsvis utgiva underhållsbidrag med 250 kr. i mån., så länge hon levde ogift. Förordnandet om underhållsskyldighet skulle lända till efterrättelse jämväl för tiden intill dess laga kraft ägande dom i målet förelåge.
    HovR:n över Skåne och Blekinge, varest Britten fullföljde talan, fann i dom d. 5 okt. 1948 ej skäl att göra annan ändring i RR:ns dom än att underhållsbidraget bestämdes till 300 kr. i mån., varefter HD i beslut d. 19 febr. 1949 ej fann skäl att meddela Folke sökt prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.
    Förste stadsfogden i Stockholm — vilken d. 19 okt. 1948 meddelat införsel i Folkes avlöning med 250 kr. i mån. för uttagande av underhållsbidraget — anmälde i en d. 14 mars 1949 till ÖÄ:t inkommen skrift, jämlikt 47 § 1 st. utsökningslagen, att vid verkställigheten av HovR:ns dom tvivel uppstått hos honom beträffande frågan från vilken tidpunkt det av HovR:n utdömda högre underhållsbidraget skulle utgå.
    ÖÄ:t förordnade i resolution d. 17 mars 1949, att vid verkställighet av HovR:ns dom denna skulle anses innebära, att det av HovR:n utdömda underhållsbidraget om 300 kr. i mån. skulle utgå från dagen för RR:ns dom d. 4 aug. 1948, samt meddelade tillika besvärshänvisning.

 

    Folke anförde besvär.

 

    Svea HovR (hrr Lindstedt, Scherdin, Granqvist och Simonsson) yttrade i utslag d. 30 juni 1949: Enär överexekutor icke lagligen äger att i anledning av sådan i utsökningsärende från utmätningsman inkommen anmälan, som avses i 47 § 1 st. utsökningslagen, meddela för parterna i ärendet bindande yttrande om innebörden av den dom, som för verkställighet lämnats till utmätningsmannen,
    samt förty ÖÄ:ts resolution — oaktat däri blivit parterna i förevarande utsökningsärende lämnad hänvisning till klagan genom besvär — icke kan tillmätas annan betydelse än såsom ett av ÖÄ:t som förman för förste stadsfogden angående innebörden av ifrågavarande dom gjort uttalande, vilket icke i och för sig inverkar på parternas rätt i det hos förste stadsfogden anhängiga utsökningsärendet,
    lämnar HovR:n, med undanröjande av omförmälda besvärshänvisning, de av Folke anförda besvären utan vidare prövning.

 

6.

Sedan tilltalad av underrätt dömts till straffarbete fem mån., villkorlig dom, har på talan av åklagaren HovR:n bestämt straffet till fängelse tre mån., ej villkorligt. Är detta straff att anse såsom svårare än det vartill underrätten dömt, så att den dömde är skyldig återgälda statsverket ersättning, som tilldömts offentlig försvarare? 

31 kap. 10 § RB (Jfr 51 kap. 25 § RB).

Jfr NJA 1941 s. 154 samt avd. II 1943 s. 379 f., 408, 673 o. 676; SvJT 1940 s. 277, 1945 Rf. s. 70 o. 1948 s. 299; GÄRDE m. fl.: Nya Rättegångsbalken s. 428, 797 o. 798; WETTER: Den villkorliga domen s. 41, 124—126; STRAHL O. LINDBERG: Villkorlig dom m. m. s. 52; BECKMAN: Studier över brottsligheten och dess bekämpande i Sverige s. 32, 34, 36 o. 39 samt STRAHL m. fl.: Om påföljder för brott s. 95.

 

    På talan av allmän åklagare dömde Stockholms RR genom dom d. 22 april 1949 sadelmakaren Harald Gerhard Sjölund dels jämlikt 20 kap. 6 § 2 st. strafflagen för grovt egenmäktigt förfarande dels ock jämlikt 2 § lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon för det han fört bil med en alkoholkoncentration i blodet överstigande 0,8 men ej 1,5 ‰ och därvid ådagalagt grov vårdslöshet till gemensamt straff av straffarbete 5 mån. Med stöd av lagen om villkorlig dom förordnade RR:n, att med straffets verkställande skulle villkorligt anstå, och fastställde för Sjölund en prövotid av 3 år, under vilken Sjölund skulle stå under övervakning.

 

    Åklagaren fullföljde talan under yrkande, att förordnandet om villkorligt anstånd med straffets verkställande måtte undanröjas.
    Sjölund bestred ändringsyrkandet. Han hemställde om nedsättning av straffet, därest den villkorliga domen undanröjdes.
    Sjölund biträddes i HovR:n av advokaten T. Grönfors såsom offentlig försvarare.

 

    Svea HovR dömde genom dom d. 27 sept. 1949 på anförda skäl, med upphävande av överklagade domslutet, jämlikt de av RR:n åberopade lagrummen Sjölund till fängelse 3 mån. med förklaring att å detta straff villkorlig dom icke skulle tillämpas.
    Sedan HovR:n i domen tillerkänt Grönfors för försvaret av Sjölund arvode av allmänna medel med 235 kr, yttrade HovR:n (hrr Poss och Mellgard) vidare i domen: Med hänsyn till att Sjölund av HovR:n dömes till straff som är att anse såsom svårare än det honom av RR:n ådömda förpliktas Sjölund att återgälda statsverket nämnda belopp.
    Adjungerade ledamoten Nordqvist, med vilken e. o. assessorn Lindhagen instämde, förklarade, att han ansåge, att den Grönfors tillerkända ersättningen borde stanna å statsverket.