HÅKAN NIAL. Annonsavtalet. Dess rättsverkningar i förhållandet mellan tidning och annonsör. Sthm 1949. Norstedts. 88 s. Kr. 7.50.

    Föreliggande arbete har tillkommit på initiativ av Svenska Tidningsutgivareföreningen och åsyftar enligt förordet framförallt att undanröja de praktiska olägenheterna av rådande ovisshet om rättsförhållandet mellan tidning och annonsör. Boken håller emellertid betydligt mer än förordet lovar. Den rymmer icke blott den omdömesgille juristens tillrättaläggande av en mängd praktiska tolkningsfrågor utan även grundstommen till en avtalsrättslig monografi. Då sådana äro sällsynta fåglar i vårt land, får nog prof. Nial bereda sig på att hans bok kommer att mottagas även såsom ett vägande vetenskapligt bidrag till den allmänna avtalsrätten. En bekräftelse härpå finner man i det förhållandet, att vissa av förf:s resultat redan hunnit inarbetas i CARL JACOB ARNHOLMS nyutkomna stora arbete, Alminnelig avtalerett (Oslo 1949).
    Någon tidigare mera ingående behandling av annonsavtalet föreligger icke i vårt land (däremot är den utländska litteraturen på området rikhaltig, vilket närmare framgår av en inledande not). Förf. har sålunda måst bygga från grunden och han inleder också sin framställning med en allmän redogörelse för annonsmarknadens struktur och där förekommande avtalstyper. Här möter det mellan tidningsutgivareföreningen och annonsbyråerna slutna s. k. Annonsavtalet, som med de tillhörande s. k. Normerna avser att inbördes binda de nyssnämnda parterna bl. a. att tillämpa vissa principer gentemot annonsörerna. Förf. rubricerar företeelsen såsom ett slags kollektivavtal, men skyndar sig tillägga, att fråga icke är om kollektivavtal i arbetsrättslig mening. Kanske hade det varit lyckligare att lämna den legaldefinierade termen kollektivavtal helt i fred och i stället använda t. ex. beteckningen normavtal (denna term begagnas av ARNHOLM i ovannämnda arbete, s. 17 ff.; USSING, Aftaler 1945, § 22, nyttjar i sammanhanget benämningen kollektive Aftaler, men då är att märka, att den dansk-norska motsvarigheten till vårt kollektivavtal är Tarifaftal). Här föreligger en i den rättsvetenskapliga diskussionen rätt mycket förbisedd avtalstyp, till vars klarläggande förf. lämnar värdefulla bidrag.
    De av tidningarna utgivna annonsprislistorna äga en riktgivande betydelse, besläktad med »normavtalets». Man noterar, att förf. (s. 17; jfr även s. 54) anser en »på undanskymt ställe» i prislistan placerad klausul icke vara bindande för den annonsör, som »icke observerat den och icke heller kan anses ha gjort sig skyldig till en försummelse därigenom». Det sista tillägget innebär ju efter ordalagen en känd petitio principii, då frågan just gäller att fixera en gräns för skyldigheten att taga del av klausulernas innehåll. Meningen torde dock bl. a. vara, att en avtalsslutande part, som undfägnas med vidlyftiga tryckta klausuler, skall under normala förhållanden utan detaljgranskning kunna räkna med att klausulerna icke åvälva honom alltför betungande förpliktelser. Den å s. 47 omnämnda bestämmelsen i Normerna, att tidning för fel

 

i annons svarar med högst annonskostnaden, befinner sig möjligen i farozonen, då det gäller att ge exempel på dylika undanskymda tryckta klausuler, vilka i särskilda fall kunna medföra obilliga rättsverkningar.
    Vid den närmare analysen av annonsavtalets innebörd finner förf. (s. 24 f.) uteslutet att direkt tillämpa köplagens regler. Välgörande är att erfara den underordnade betydelse, förf. härefter tillmäter frågan huruvida annonsavtalet bör rubriceras såsom ett arbetsbeting eller såsom ett avtal sui generis.
    I starkt sammanträngd form får förf. i fortsättningen tillfälle att taga ställning till en rad allmänt avtalsrättsliga spörsmål av stor praktisk betydelse. Men annonsrätten har också sina särpräglade problem. Till dessa hör spörsmålet, i vad mån en tidning kan anses skyldig mottaga en annons för publicering. Förf. hävdar, att sådan skyldighet för närvarande icke existerar, men att med avtalsrättens utveckling mot en socialt ändamålsenlig normering av medborgarnas sammanlevnad en motsatt huvudregel kan komma att utbildas, »kanske inom en ganska nära framtid» (s. 30). Med utgångspunkt från denna prognos diskuterar förf., vilka inskränkningar i så fall borde uppställas beträffande den allmänna publiceringsskyldigheten. Han nämner härvid bl. a. annonser, som strida mot lag och goda seder eller kunna anses skadliga för tidningens egna politiska eller lojala ekonomiska intressen. Det kan måhända förtjäna påpekas, att affärsmoralen på detta område redan nu synes ha hunnit ett gott stycke längre. Ej sällan anses det höra till god sed att publicera annonser om politiska motståndares partimöten och vad intresseorganisationerna beträffar, fäster man sig t. ex. vid att kooperationens veckotidning nästan regelbundet innehåller stora annonser från företag tillhörande enskilda handeln. När moralbildningen på området har varit så ömsint, kanske det finnes ännu större skäl att anse det principiella publiceringstvånget nära förestående.
    På en punkt kan måhända ett avtalstvång redan betraktas såsom införlivat med gällande rätt, nämligen vad angår i lag stadgad eller av domstol påbjuden publicering — en fråga som förf. icke synes ha berört (däremot diskuteras s. 34, not. 1, det näraliggande fallet, då en tidning överenskommit med visst bolag att publicera kallelser till sammanträden etc. och på grund härav icke anses kunna i en framtid undandraga sig dylika annonsers införande). Enligt strafflagen 6 kap. 3 § kan den, som är saker till ärekränkande gärning, åläggas ersätta kostnad för domens tryckning i allmän eller ortens tidning. Om nu t. ex. den brottslige är ägare till tidningen ifråga och tidningen på grund härav vägrar införa annonsen, skulle nog domstolarna våga sig på att vid vite påbjuda införandet. Till jämförelse bör nämnas, att enligt uttrycklig bestämmelse i tryckfrihetsförordningen 7 kap. 6 § domstolen kan direkt ålägga den tidning, i vars spalter ärekränkande beskyllningar framställts, att publicera domen. Förarbetena till resp. lagrum giva icke vid handen, att man endast i det senare fallet räknat med en publiceringsskyldighet.
    Föreligger nu ett annonsavtalstvång åtminstone i den begränsade (och praktiskt mindre betydelsefulla) utsträckning, som nyss skisserats, upp-

 

kommer frågan om vad förf. kallar en juridisk motivering härför. Förf. antyder i samband med de-lege-ferenda-diskussionen, att tidningen genom att framträda såsom allmänt annonsorgan skulle kunna anses ha gjort en »utfästelse till allmänheten» (s. 30). En sådan konstruktion skymtar också beträffande trafikmedel i 1914 års förslag till avtalslag (s. 60 ff.), där emellertid tanken på avtalstvång avvisades. Dylika försök att till varje pris rädda det privaträttsliga momentet i avtalsrätten förefalla icke alltid verklighetsbetonade. I stället må väl direkt skjutas i förgrunden just den av förf. tidigare omtalade synpunkten, att avtalsreglerna i viss utsträckning böra oberoende av parternas intentioner syfta till en socialt ändamålsenlig reglering av den mänskliga sammanlevnaden. Till försiktig jämförelse kan omnämnas rättsfallet NJA. 1948: 513, där HD vid vite ålade fackförening att bevilja viss person inträde, vilket avgörande motiverades genom en hänvisning till såväl den enskildes stora ekonomiska intresse av att tillhöra föreningen som föreningsstadgarnas uttryckliga föreskrift rörande sammanslutningens principiellt öppna karaktär. I fråga om sistnämnda föreskrift i stadgarna skulle måhända konstruktionen utfästelse till allmänheten passa bättre.
    Såsom förf. påpekar (s. 34), kommer naturligtvis frågan om publiceringstvång i helt annat läge, då bindande avtal mellan parterna redan föreligger. I sådant fall kan icke en annonsör utestängas t. ex. på föranledande av en konkurrent. Med hänsyn till dylika fall kanske icke den sanktionsform, som består i domstols vitesföreläggande för tidningen att införa viss annons, saknar praktisk betydelse i den grad, förf. å s. 35 vill göra gällande. Likaså kan vitesföreläggande bliva av värde när det gäller att framtvinga ett beriktigande av felaktig annons. På det hela taget utgör dock skadeståndstvånget den viktigaste sanktionen och här lämnar också förf. många värdefulla bidrag till de praktiska tolkningsfrågornas lösning, icke minst beträffande force majeure (s. 42 ff.). I detta sammanhang upptages även frågan om skadeståndsskyldighet vid felaktigt utförande av annonsen. Litet överraskad blir man i förstone av påståendet (s. 45 not 2), att annonsören kan åberopa 32 § andra stycket avtalslagen för att undgå betalningsskyldighet, då annonsen förvanskats genom telegraferingsfel. Men vid närmare eftertanke måste nog medges, att annonstexten bör betraktas såsom en integrerande del av den annonsörens viljeförklaring, varigenom annonsavtalet kommer till stånd. Den av förf. föreslagna, välbetänkta modifikationen, att fråga skall vara om en väsentlig förvanskning, visar dock, att 32 § här måste kompletteras med analogier från köprätten etc.
    I fortsättningen behandlas annonsörens skyldigheter gentemot tidningen. Här möter bl. a. frågorna om vilket pris som skall erläggas, när betalning skall ske, i vad mån ränta skall utgå etc., allt behandlat på ett sätt, som ger framställningen värde utöver annonsavtalet. Ett frågetecken vill anmälaren sätta vid påståendet (s. 59 f.), att i händelse tidningen på grund av annonsörens kontraktsbrott (t. ex. betalningsdröjsmål) häver avtalet, skadeståndet i regel borde fastställas till det avtalade annonspriset. För lekmannen ter det sig svårbegripligt, att en tidning även

 

vid obegränsad papperstilldelning regelmässigt icke skulle göra någon nämnvärd besparing genom att slippa införa en beställd annons. Åtminstone då fråga är om en större annons eller — vilket väl är vanligast i domstolstvister — ett flertal annonser, förefaller besparingen i papper och sättningskostnader uppenbar.
    Verkan av annonsörens konkurs behandlas i ett särskilt, mycket instruktivt avsnitt (s. 64 ff.). Av allmänt intresse är härvid frågan i vad mån rabatt, som utfästs under förutsättning av rättidig betalning, måste avdragas vid bevakningen (jfr konkurslagen 196 §). Här lämnar förf. avgörande skäl för en tolkning, som avviker från vad EKDAHL hävdat (Fordran i konkurs, s. 12 ff.).
    Bokens sista huvudavdelning rör frågan om tidningens ansvar för skada, som tillfogas tredje man genom annons, t. ex. då annonsen utnyttjas för bedrägeri, ärekränkning e. d., eller innebär en lädering av immateriella rättigheter. Den straffrättsliga diskussion, som här föres — delvis i anknytning till THORNSTEDTS avhandling om företagaransvar — verkar övertygande. Önskvärt hade dock varit, att frågan om tidningens eventuella skadeståndsansvar i sådana fall, där straffrättsligt ansvar icke ifrågakommer, hade blivit mera ingående belyst.
    Vid slutad läsning av prof. Nials bok inställer sig den reflexionen, att ämnet erbjuder sällsynt rika möjligheter till oöverlagda påståenden men att dessa möjligheter sorgfälligt förspillts, oaktat förf. ofta gör nog så bestämda uttalanden. Talrika upplysningar från det praktiska rättslivet och referat av ett sparsamt, men i gengäld färgrikt rättsfallsmaterial bidrager också att göra boken till en verkligt stimulerande läsning.

Seve Ljungman.