FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET 

 

Ett spörsmål om avbrytande

av preskription i brottmål. Om preskription i brottmål givas bestämmelser bl. a. i 5: 14 och 15 SL, enligt vilka lagrum preskription i där avsedda fall inträder, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid. Preskriptionen avbrytes sålunda genom häktning eller delgivning av stämning.
    Andra lagrum innehålla däremot bestämmelser om preskriptionsavbrott av annan formulering. Sålunda stadgas i 5: 20 SL, att ådömda böter bortfalla, sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas förvandling blivit anställd. Liknande avfattning ha stadgandena i 16 § lagen om villkorlig dom och 13 § lagen om villkorlig frigivning, enligt vilka lagrum förverkande av villkorligt anstånd med ådömande eller verkställighet av straff resp. villkorlig frigivning preskriberas i där avsedda fall, om ej fråga därom uppkommer i mål, som anhängiggjorts inom viss tid. Preskription avbrytes sålunda här genom talans anställande eller målets anhängiggörande, vilka uttryck torde få anses synonyma med uttrycket talans väckande. Beträffande innebörden av sistnämnda uttryck föreskrives i 45: 1 RB, att åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, om åklagaren utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltala-

 

144 LARS WELAMSON.de.1 Av ordalagen i 45: 1 RB, jämförd med 5: 20 SL samt 16 § lagen om villkorlig dom och 13 § lagen om villkorlig frigivning, förefaller sålunda med önskvärd tydlighet framgå, att preskription enligt dessa lagrum i motsats mot vad som gäller enligt 5: 14 och 15 SL avbrytes genom ansökans ingivande och icke först genom stämnings eller kallelses delgivning med den misstänkte.2 En närmare undersökning synes emellertid giva vid handen, att spörsmålet om preskriptionsavbrott i mål om bötesförvandling eller vid förverkande av villkorlig dom eller villkorlig frigivning är långt ifrån så oomtvistligt som det enligt de anförda lagrummen kan förefalla.
    Först och främst må framhållas, att före den nya rättegångsbalken och därav föranledd lagstiftning enligt samtliga här avsedda lagrum, av vilka 5: 20 SL samt 16 § lagen om villkorlig dom och 13 § lagen om villkorlig frigivning fortfarande äro oförändrade, talan otvivelaktigt ansetts väckt och preskription sålunda ha avbrutits först i och med delgivning.3 Av motiven till 45: 1 RB, genom vilket lagrum tidpunkten för talans väckande förlagts till stämningsansökans inkommande till rätten, framgår, att man icke åsyftat att härigenom taga ställning till frågan om preskriptionsavbrott. Sålunda uttalade processlagberdningen (PLB),att vid det fortsatta arbetet borde utredas, i vad mån denna ordning påkallade ändring i strafflagens bestämmelser om brottspreskription. I PLB:s betänkande med förslag till lag om införande av nya RB m. m. återfinner man i motiven till vissa föreslagna ändringar i 5 kap. SL följande uttalande: »I 5 kap. 14—18 §§ S.L. meddelas bestämmelser om åtalspreskription. Att statens straffanspråk icke bör upprätthållas under obegränsad tid torde numera vara allmänt erkänt. Däremot råda delade meningar angående den lämpligaste lösningen av vissa med preskriptionsinstitutet sammanhängande detaljspörsmål, såsom frågorna om det närmare bestämmandet av preskriptionstidens utgångspunkt och om avbrott i preskriptionen. Då de regler i sådant hänseende, som enligt lag och rättspraxis för närvarande gälla, i allmänhet icke påverkas av rättegångsreformens genomförande, har beredningen ansett sig sakna

 

    1 Enligt 6 § KK 18 nov. 1938 med vissa föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet av bötesstraff i dess lydelse jämlikt KK 31 okt. 1947 väckes talan om bötesförvandling genom ansökan. Ansökningen skall emellertid enligt 7 § samma författning jämte kallelse delgivas den misstänkte på sätt om stämning i brottmål är stadgat. Jämlikt 16 § lagen om verkställighet av bötesstraff skall med vissa undantag, som här icke komma i betraktande, jämväl i övrigt gälla vad beträffande mål om allmänt åtal är stadgat. — Jfr beträffande enskilt åtal 47: 1 RB.

   2 Denna tolkning omfattas, åtminstone såivtt gäller bötesförvandling, av STRAHL, Om påföljder för brott s. 67, och har även i några fall antagits vid olika avdelningar av Stockholms Rådhusrätt. I åtminstone ett fall har däremot den motsatta tolk ingen tillämpats vid Stockholms Rådhusrätt.

   3 Beträffande 5: 14 och 15 SL, enligt vilka lagrum i deras dåvarande lydelse preskriptionsavbrott skedde, då brottet »blivit åtalat» resp. »åtal blivit anställt», stadgades uttryckligen i 5: 16 SL, att åtal skulle anses vara börjat, då kallelse till svaromål blivit den, som tilltalas skulle, i laga ordning kungjord eller han för brottet häktad blivit.

   4 SOU 1938: 44 s. 469.

 

AVBRYTANDE AV PRESKRIPTION I BROTTMÅL. 145anledning att upptaga frågan om deras riktighet eller lämplighet till prövning i hela dess vidd.»1
    Endast i ett hänseende övervägdes och föreslogs av PLB en ändring av reglerna om preskriptionsavbrott. Eftersom enligt nya RB allmänt åtal i regel komme att föregås av förundersökning och denna utgjorde en del av rättegången i vidsträckt mening, finge brottmålsförfarandet anses inlett redan genom förundersökningen. Med hänsyn härtill skulle det, uttalade beredningen vidare, såvitt anginge brott under allmänt åtal, icke vara följdriktigt att låta preskriptionen avbrytas först genom åtalet; redan de åtgärder för brottets beivrande, som innefattades i förundersökningen, borde tilläggas preskriptionsavbrytande verkan. I överensstämmelse med den dåvarande lydelsen av 5: 16 SL, enligt vilken åtal, såvitt anginge dess preskriptionsavbrytande betydelse, ansåges börjat, då kallelse till svaromål blivit den, som tilltalas skulle, i laga ordning kungjord eller han blivit häktad för brottet, borde emellertid enligt beredningens mening preskriptionsavbrott genom förundersökning anses inträda först då den misstänkte på sätt i lag föreskrives erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstanken. Beträffande målsägandebrott, vid vilka reglerna om förundersökning icke äga tillämpning utan målsäganden själv har att draga försorg om den utredning han anser erforderlig för väckande av åtal, borde emellertid såsom dittills preskripton avbrytas »först då åtal äger rum».2 I anslutning till det anförda föreslog PLB bl. a., att 5: 14 och 15 SL skulle ändras därhän, att såsom preskriptionsavbrytande angavs åtgärd för brottets beivrande. 5: 16 sista stycket SL föreslogs vidare ersatt av följande bestämmelse: »Åtgärd för brottets beivrande skall anses vidtagen, då den misstänkte i laga ordning erhållit del av åtal, som mot honom väckts för brottet, eller, där åtalet föregåtts av laga förundersökning, då han vid denna erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstanken.»
    Mot PLB:s förslag gjordes ingen erinran av lagrådets majoritet, men det kritiserades av en ledamot, som av flera skäl ansåg de dittills gällande reglerna äga företräde. Till sistnämnda åsikt anslöt sig första lagutskottet, som bl. a. uttalade, att förslaget »skulle komma att medföra en förlängning av preskriptionstiderna, vilken icke utan tungt vägande straffrättsliga skäl bör genomföras».3 Utskottet förordade sålunda, att endast de ändringar i gällande lagstiftning vidtoges, som vore nödvändiga för anpassningen till nya RB. I detta hänseende framhölls, att häktning enligt nya RB icke såsom enligt gällande lag vore liktydig med anställande av åtal men att i ifrågavarande avseende icke funnes skäl att göra skillnad mellan häktning och anställande av åtal. Utskottet hemställde sålunda, att 5: 14 SL ändrades i enlighet med det anförda och att i följande §§ vidtoges allenast de ändringar, som föranleddes av utskottets ställningstagande till 14 §. Vidare uttalades bl. a., att det av utskottet förordade systemet komme i viss mån att verka som om preskrip-

 

    1 SOU 1944: 10 s. 288.

    2 SOU 1944: 10 s. 288 f.

   3 FLU 1946: 59 s. 19.

   10—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

146 LARS WELAMSON.tionstiderna bleve något förkortade därigenom att åtal komme att anställas på ett senare stadium av brottsutredningen än som tidigare varit fallet, men att detta förhållande saknade betydelse med hänsyn till att förkortningen bleve ytterst ringa.1 I anslutning till utskottets hemställan fingo 5: 14—18 SL, såvitt nu är i fråga, sin nuvarande avfattning, innebärande att preskription liksom tidigare avbrytes genom häktning eller delgivning av stämning.
    Söker man sammanfatta vad som förekommit i ifrågavarande lagstiftningsärende, erhåller man följande bild av läget.
    Vid införandet av 45: 1 RB har man undvikit att taga ställning till frågan om anordningen av reglerna om preskriptionsavbrott. Ej heller under det fortsatta lagstiftningsarbetet har veterligen något uttalande gjorts, som tyder på att en ändring av den tidpunkt för preskriptionsavbrott vid bötesförvandling samt förverkande av villkorlig dom eller villkorlig frigivning, som otvivelaktigt gällt före nya RB, åsyftats eller ens varit föremål för övervägande. Föreslagna ändringar beträffande preskriptionsavbrott i 5: 14—18 SL ha däremot avvisats, och i sak ha tidigare gällande regler bibehållits.
    Ett tänkbart argument till förmån för en tolkning enligt lagrummens ordalydelse — sålunda med ändring av äldre rätt — är naturligen att vid utarbetandet av RB:s följdändringar denna ståndpunkt befunnits önskvärd, till följd varav PLB funnit sig sakna anledning att föreslå någon lagändring, och att man därvid icke heller funnit skäl att i sitt betänkande upptaga problemet till diskussion. Detta antagande kan måhända sägas vinna visst stöd av det förhållandet, att PLB vid preskription enligt 5: 14 och 15 SL velat förlägga preskriptionsavbrott till en tidigare tidpunkt än förut. Å andra sidan motsäges det emellertid av flera omständigheter. Härvid är först och främst att märka PLB:s uttalande, att rättegångsreformen i allmänhet icke komme att påverka reglerna om preskriptionsavbrott. En tolkning efter ordalagen skulle dock medföra en praktiskt synnerligen viktig framflyttning av tiden för preskriptionsavbrott vid bötesförvandling och förverkande av villkorlig dom eller villkorlig frigivning, som — därest den varit åsyftad — rimligen bort klart framhållas.2 Vidare må erinras om att PLB vid de föreslagna ändringarna icke ifrågasatt, att preskription skulle kunna avbrytas av någon annan åtgärd än sådan, varigenom den misstänkte erhåller del av misstanke för brottet. Eftersom i mål om bötesförvandling förundersökning jämlikt 23 kap. RB icke är erforderlig, skulle emellertid, om ansökans inkommande till rätten tillägges preskriptionsavbrytande verkan, preskription kunna avbrytas i dessa fall, utan att den bötfällde ägde någon som helst kännedom om att åtgärd för böternas förvandling blivit vidtagen, en konsekvens som icke synes stå väl i överensstämmelse med PLB:s anförda överväganden. Vad därefter an-

 

    1 FLU 1946: 59 s. 20.

   2 I förbigående må antecknas, att PLB i sitt uttalande, att vid målsägandebrott borde »såsom hittills (kurs. här) preskriptionen avbrytas först då åtal äger rum» tydligen betraktat tidpunkten, då åtal äger rum, såsom liktydig med tidpunkten för delgivning. 

AVBRYTANDE AV PRESKRIPTION I BROTTMÅL. 147går frågor om förverkande av villkorlig dom eller villkorlig frigivning, är det ju ingalunda otänkbart — om det än icke kan förväntas bli särdeles vanligt — att dylika frågor uppkomma i mål, som anhängiggjorts av målsägande. Med en tolkning efter ordalydelsen skulle även här preskription kunna avbrytas utan att den misstänkte erhållit någon kännedom om att åtgärd för brottets beivrande blivit vidtagen, en ståndpunkt som lika litet synes rimma med PLB:s ställningstagande till den allmänna åtalspreskriptionen. Det kan tilläggas, att man vid en tolkning efter ordalagen finge olika tidpunkter för preskriptionsavbrott i fall, då åklagare själv utfärdar stämning och fall, då stämning utfärdas av rätten, en anordning som icke ifrågasatts vid den allmänna åtalspreskriptionen och som knappast synes tillfredsställande. Ytterligare och framför allt måste det anses mycket osannolikt att man skulle genomföra viktiga straffrättsliga lagändringar utan att någonstädes klart framhålla, att de åsyftats, och redovisa skälen för deras vidtagande.1
    Det skall icke förnekas, att en tolkning efter ordalagen kan anses ha vissa sakliga skäl för sig.2 Åtminstone i de fall, där den misstänkte underrättats om att brottsbeivrande åtgärder vidtagits mot honom3 ehuru han icke erhållit del av stämning eller kallelse, kunde man måhända vara benägen att anse det oberättigat att preskription inträder, synnerligast som åklagaren — i flertalet fall, då han icke själv utfärdar stämning — icke har någon befattning med delgivningen. Dessa skäl göra sig emellertid — såsom f. ö. synes vara fallet med andra synpunkter i denna riktning — i samma mån gällande vid preskription jämlikt 5: 14 och 15 SL, där de av lagstiftaren ansetts icke väga tillräckligt tungt för att motivera en ändring av tidigare gällande regler om preskriptionsavbrott.4 Man kan visserligen måhända göra gällande, att behovet av en framflyttning av tidpunkten för preskriptionsavbrott är större i fall av bötesförvandling samt förverkande av villkorlig dom eller villkorlig frigivning än eljest på grund av de korta preskriptionstiderna.5 Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om denna synpunkt är tillräcklig för att motivera ett annat bedömande av frågan om preskriptionsavbrott än enligt 5: 14 och 15 SL och om icke eventuella olägenheter i stället böra beaktas genom att preskriptionstidernas längd tages under omprövning.

 

    1 Jfr beträffande ett näraliggande spörsmål WELAMSON, Om brottmålsdomens rättskraft s. 225 f.

   2 Det skulle föra för långt att i detta sammanhang behandla spörsmålet om den lämpligaste tidpunkten för preskriptionsavbrott i hela dess vidd. Endast några synpunkter, som speciellt hänföra sig till det föreliggande tolkningsproblemet, skola i det följande i korthet beröras.

   3 Jfr dock ovan om bötesförvandling och enskilt åtal.

   4 Det bör däremot observeras, att de olägenheter av de föreslagna ändringarna av 5: 14—18 SL, som särskilt framhöllos av en ledamot av lagrådet och av lagutskottet, bl. a. att reglerna om preskriptionsavbrott härigenom skulle förlora i klarhet, i huvudsak icke synas följa av att avbrottet förlägges till tiden för ansökans inkommande.

   5 Här må framhållas, att den arbetsbalans, som för närvarande, delvis på grund av juristkonflikten 1948, är rådande vid Stockholms rådhusrätt och som medför, att en avsevärd tid stundom kan förflyta, innan delgivning hinner verkställas, synes ha aktualiserat ifrågavarande preskriptionsspörsmål i icke obetydlig utsträckning. 

148 AVBRYTANDE AV PRESKRIPTION I BROTTMÅL.    Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att vad som, såvitt kan utläsas ur de tryckta förarbetena, förekommit vid lagstiftningsarbetet icke torde kunna anses giva stöd för antagandet, att genom stadgandet i 45: 1 RB någon saklig ändring av bestämmelserna om preskriptionsavbrott i 5: 20 SL samt 16 § lagen om villkorlig dom och 13 § lagen om villkorlig frigivning åsyftats. Vid sådant förhållande synes man knappast böra anse sig bunden av lagtextens ordalag, helst som de sakliga skäl, vilka kunna anföras för en tolkning efter ordalagen, väsentligen synas vara desamma som vid behandlingen av frågan om ändring av 5: 14 och 15 SL icke ansetts utslagsgivande. En tolkning efter ordalagen skulle dessutom medföra konsekvenser, som, såvitt kan utläsas av förarbetena till nyssnämnda ändringsförslag, ej heller av PLB torde ha ansetts önskvärda. Den här förfäktade tolkningen, enligt vilken ansökans ingivande icke bör anses avbryta preskription, vinner också i sista hand stöd av den betydelsefulla principen in dubio pro reo.1,2

Lars Welamson.