Juristen. Sveriges juristförbunds medlemsblad »Meddelanden från Sveriges juristförbund» utkommer fr. o. m. årgången 1950 under namnet Juristen. Som en underrubrik bibehålles den gamla beteckningen, enär — som framhålles i anmälan för året — avsikten är att tidskriften även i fortsättningen i första hand skall utgöra ett medlemsblad och en sammanhållande länk mellan förbundets medlemmar. Man kanske kunde ifrågasätta, om det nya namnet, ehuru koncist och adekvat, är så lyckligt eftersom vi ju här i Norden redan ha en tidskrift med samma namn.
B. L.
Ny redaktör för Nordisk Tidsskrift for Rettsvitenskap. Till ny redaktör för NTfR efter høyesterettsdommer Solem som avled d. 15 juli 1949 (se SvJT 1949 s. 561 ff) har utsetts prof. Carl Jacob Arnholm. Såsom svensk representant i redaktionen har efter utrikesminister Undén inträtt justitierådet Hjalmar Karlgren.
AKTUELLA SPÖRSMÅL
Juridik och politik i
expropriationslagstiftningen.
En liten replik. I sista häftet av SvJT för 1949 (s. 721) har licentiaten BJÖRN AHLANDER framlagt några reflexioner om förhållandet mellan juridik och politik, vilka närmast föranletts av min artikel om expropriationslagförslaget i Förvaltningsrättslig tidskrift 1949 s 115. Det är glädjande att en så betydelsefull fråga i samhällsutvecklingen lockar fram nya diskussionsinlägg, icke minst när de komma från jurister med rättsfilosofisk orientering. Tyvärr ha emellertid Ahlanders ambitiösa reflexioner delvis grundats på felaktiga förutsättningar, i det att han icke korrekt uppfattat och återgivit de tankar i min uppsats som hans kritik inriktats på.
Emot ett uttalande av mig, att det vore en juridisk uppgift att »bedöma och kritisera ett lagförslag med avseende på klarheten av dess målsättning och lämpligheten av dess regler såsom medel att realisera ändamålet» anmärker Ahlander, att det blott under två förutsättningar kunde vara en vetenskaplig uppgift att »bestämma» vilka medel som böra tillgripas för att realisera ett visst ändamål, nämligen att ändamålet är entydigt bestämt och preciserat och att det kan förverkligas blott genom ett enda medel. Inom lagstiftningsarbetet vore emellertid dessa förutsättningar aldrig uppfyllda. »De eftersträvade ändamålen är vaga
och mångtydiga och mindre obestämda mål kan som regel förverkligas genom flera olika medel». De av mig angivna uppgifterna vore alltså inte vetenskapliga utan av en värderande natur.
Denna framställning är vilseledande eller åtminstone tvetydig, beroende på Ahlanders sätt att använda ordet »bestämma». Rättsvetenskapen eller »juridiken» kan naturligtvis inte avgöra vilka medel som skola användas för att realisera det ändamål ett lagstiftningsarbete fullföljer. Det kan ej ske ens i det teoretiska fall Ahlander nämner, nämligen att ett preciserat ändamål blott kan förverkligas genom ett enda medel. Juristerna kunna inte hindra de lagstiftande myndigheterna att välja ett medel som är otjänligt. Men vad jag har sagt är ju blott att juristerna ha att bedöma och kritisera de medel, som ett lagförslag vill använda, för att förverkliga det — mer eller mindre klart angivna — ändamålet. Juristernas speciella sakkunskap kan t. ex. ge dem möjlighet påvisa att detta medel av ena eller andra anledningen icke kan verka så som förslagets upphovsmän tänkt sig, eller att det kan antagas få allvarliga konsekvenser som icke uppmärksammats i förslagets motiv.
En analog anmärkning kan göras mot fortsättningen i Ahlanders artikel. Han angriper mitt uttalande att man från rent rättsliga utgångspunkter kunde resa kravet, att vid utformningen av nva expropriationsregler hänsyn toges till det civilrättsliga regelsystemets ändamål, så att man icke onödigtvis spolierar jordäganderättens på en relativ trygghet grundade sociala och nationalekonomiska funktion. Ett sådant krav kan icke från rent rättsliga synpunkter resas, säger Ahlander, eftersom rättssystemet befinner sig i ständig förändring. »Det vore oriktigt att i varje situation beteckna argument för en förändring såsom politiska och argument emot en förändring som juridiska.» — Ett så naivt påstående som det nu citerade behöver icke diskuteras i detta sammanhang. Det har i varje fall ingen anknytning till min uppsats, där blott det kravet ställes, att man vid ett lagstiftningsarbete av expropriationslagförslagets karaktär bör — bland omständigheter pro et contra — beakta även gällande civillagstiftning och för den väsentliga ändamål.
Ahlander går vidare och säger, att jag i frågan huruvida expropriationslagförslaget står i strid mot ett huvudsyfte för fastighetscivilrätten— nämligen att skapa klarhet i äganderättsförhållandena och trygghet åt jordägarna1 — argumenterar »som om vi levde i ett laissez-faire-liberalt samhälle, vilket helt plötsligt hotades av ett genomgripande socialistiskt ingrepp». Det vore missvisande att jag icke omnämnde andra begränsningar i jordäganderätten än 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom. Om man betänkte hur lagstiftningen i många hänseenden beskurit jordägarens handlingsfrihet, måste man ställa sig ytterst tveksam till ett påstående, att expropriationslagförslaget skulle stå i strid mot de syften och principer, som kunde antagas prägla den moderna civilrätten.
Denna Ahlanders polemik mot mig hänger i luften. Jag hade ingen anledning att i detta sammanhang tala om de välkända begränsningar i äganderätten som följa av olika författningar av mer eller mindre spe-
ciell slag.1 Min argumentering tar sikte på den stränghet varmed jordabalken — och även det härom året framlagda förslaget till ny jordabalk — undertrycker frivilliga förbindelser av jordägare att framdeles avhända sig sin fastighet. Det är frågan om förhållandet mellan denna av omsorg om jordägarens rätt att bibehållas vid sin äganderätt präglade strävan i civilrätten (även »den moderna») och expropriationslagförslagets lösliga, uppenbart bristfälligt motiverade tvångsavhändelseregler som jag ville ställa under debatt.
I sina avslutande anmärkningar gör Ahlander några delvis rätt kuriöst formade uttalanden om att min behandling av frågan om gränsen mellan juridik och politik skulle i slutet av min uppsats uppvisa en förskjutning av frågeställningen. Med anledning därav vill jag endast påpeka, att jag naturligtvis ingenstans i uppsatsen gjort försök att draga upp en gräns mellan samhällsföreteelserna, som uppdelar dem alla i å ena sidan rent juridiska och å andra sidan rent politiska. Som envar kan finna är uppsatsens syfte endast att ange i vilken mån juristerna — med sin utbildning och erfarenhet, sin överblick över rättssystemet och sitt särskilda ansvar för upprätthållandet av en rättskultur i västerländsk mening — ha en speciell rätt och plikt att just i sin egenskap av jurister analysera och kritisera ett lagförslag.
Håkan Nial.