FRÅN FRÄMMANDE RÄTT

 

Det sovjetska rättssystemets

historiska och teoretiska bakgrund. I allmänhet ansågs före den bolsjevikiska revolutionen rättsväsendets kontinuitet och lugna utveckling som ett axiom och vid revolutioner var det i regel endast de konstitutionella lagarna som ändrades under det att huvuddelen av övriga lagar och rättsinstitut förblevo oförändrade och justitiepersonalen fick kvarstanna på sina poster. Men liksom i all sin våldsamma reaktion mot det gamla förkastade bolsjevikerna med dittills okänd radikalism hela det tsaristiska administrativa systemet och upphävde alla förrevolutionära lagar. Det enda som kvarstod av de senare var vissa bestämmelser inom familjerätten då främst äktenskapsrätten. Ehuru all tillämpning av de gamla lagarna förbjöds, ersattes dessa icke genast utan i stället stiftades nya allt efter behovet att lagligen garantera den kommunistiska ordningens införande och enär detta behov blev allt mer påträngande utkommo de första sovjetlagarna och förordningarna ofta osystematiskt. De två första större sovjetska lagarna voro en ny familjerätt i vilken de radikala, bolsjevikiska synpunkterna på äktenskapet dominerade och en arbetsskyddslag, som fastställde de demokratiska principerna rörande arbetsförhållandena och arbetares rättigheter och skyldigheter. År 1919 följde en ny straffrätt, vilken även den uttalade för det ryska folket helt nya rättsprinciper, vilka helt visst voro humana och sociala men väl endast i teorin. Enär de flesta sovjetlagarna enbart reglerade förhållandena mellan staten och individen, förblevo de privaträttsliga förhållandena oreglerade (utom i familjerätten och arbetsskyddslagen). Under inbördeskriget och dess efterdyningar ansåg man detta obehövligt, emedan de rättsliga förbindelserna inom civilrätten upphört att existera. Upphävandet av den privata äganderätten av jord och fastigheter, expropriationen av banker, industrier och affärsföretag, förbjudande av aktiebolag och hypotek samt socialiseringen av såväl ut- som inrikeshandeln gjorde civilrättslig lagstiftning överflödig. Avtal och köp avgjordes i regel medelst kontanter eller byteshandel. De gamla domstolarna ersattes med folkdomstolar, vilkas personal icke var juridiskt utbildad, och eftersom endast sovjetlagar, som i många fall icke voro fullständiga, fingo tillämpas, fick man döma efter sitt socialistiska rättssamvete.
    Införandet av NEP (nya ekonomiska politiken) år 1921 ändrade inställningen till civilrätten. Som bekant innebar NEP, att viss begränsad privat företagsamhet tilläts och uppmuntrades, affärsmarknaden återställdes och utländskt kapital eftersöktes. Detta och utrikespolitiska hänsyn (konferensens i Genua misslyckande) tvingade den dåvarande sovjetregimen att stifta en provisorisk förmögenhetsrätt, vilken garanterade

 

FREDRIK LINDENCRONA. 225individens rätt inom den medgivna privata företagsamhetens område. Senare följde en civilrätt, vilken medgav förmögenheter ej överstigande hundra tusen rubel, arvsrätt, skydd mot våldskonfiskationer och inte minst viktig rätten att inför domstol försvara äganderätten. Lagen var icke retroaktiv, varför egendom exproprierad enligt revolutionslagarna icke kunde återfordras. Däremot erhöll nyförvärvad egendom rättsligt skydd.
    Den rättsteori, som låg till grund för lagstiftningen under NEP hade hämtats från den franske filosofen LÉON DUGUITS idé, att individen äger icke naturliga (medfödda) lagliga rättigheter som mänsklig varelse utan de förlänas honom av samhället och äro blott sociala funktioner, vilka han har att fullgöra. Ehuru Duguit icke var marxist eller socialist, förnekade han existensen av individuella rättigheter, en teori som torde ha utövat ett icke ringa inflytande, när det gällt att ge de traditionella rättsinstituten en ny social betydelse.
    Civilrätten åtföljdes av en ny straffrätt och arbetsskyddslag samt även en jordbrukslag. Till de två förstnämnda hörde även processtadganden. Dessutom bör nämnas en lag om statliga industriföretag på kommersiell basis (truster) stadfästande de statliga företagens rättsliga organisation som oberoende institutioner och berättigande dem att ta del i landets ekonomiska omvändning.
    Nämnda lagar utfärdades av Ryska Socialistiska Federativa Rådsrepubliken (RSFSR) och kopierades i regel oförändrade av övriga delrepubliker och infördes av dessa som deras egna lagar. Vid konstituterandet av Sovjetunionen (SSSR) 1922—1924 behöllo delrepublikerna rätten till egen lagstiftning under det att unionen skulle utge förordningar och lagar rörande unionen som enhet och vissa andra lagar såsom förlagsrätt (1928), lag om handelssjöfart (1929), patentlag (1931) och lag om luftfart (1932). Teoretiskt var således lagstiftningen delad mellan republikerna och unionen, men i praktiken voro de olika lagarnas principer gemensamma oaktat lokala skillnader, något som särskilt märks i familje- och äktenskapslagarna antagna av delrepublikerna 1926—1927. Sedan 1936 är straff- och civillagstiftningen en unionell angelägenhet.
    Det torde icke råda något tvivel om att lagstiftningen under NEP-perioden hade stor betydelse för uppbyggandet av ett nytt ryskt rättssystem men vad som framför allt präglade denna lagstiftning var kompromissen mellan socialistiska och borgerliga kapitalistiska principer. Man kan säga att perioden medförde, att Ryssland åter blev ett land med skriven lag. Domstolsjuristernas socialistiska rättsmedvetande anföres icke längre som en understödskälla till lagen. Prejudikat kunna därför endast vara av upplysande natur och de spela överhuvud ringa roll i den sovjetiska rättskipningen. I och med förbjudandet av NEP ändrades eller upphörde ett flertal lagar och förordningar. Jordbrukslagen, ehuru ej formellt upphävd, trädde ur kraft genom kollektiviseringen av jordbruket och upphörde att publiceras i den sovjetska lagboken. Arbetsskyddslagen av år 1922 är numera till oigenkännlighet ändrad och de demokratiska principer, som ännu finnas kvar, torde sällan tillämpas. Detta gäller även civilrätten, vari stora delar strukits.

 

    15—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

226 FREDRIK LINDENCRONA.    Det måste framhållas, att de i dag existerande sovjetlagarna oaktat många försök ännu icke kunnat bringas i hel överensstämmelse med den stalinistiska regimens principer. Den enda fundamentala lagen, som uttalar den nuvarande regimens anda, är sovjetkonstitutionen av år 1936 med vilken hittills existerande lagar måste bringas i samstämmighet genom lokala förordningar i avvaktan på den sovjetska rättsuppfattning som skall förena lagarna i överensstämmelse med samhällsteorin och de praktiska kraven. Detta fördröjande har sitt skäl i den sovjetska rättsuppfattningens förvirrade tillstånd efter de ekonomiska principernas omväxlande utveckling. Den har inte kunnat finna en lösning i striden mellan nödvändighetens krav och den stalinistiska tolkningen av marxismen.
    Det tog sovjetjuristerna sju år efter revolutionen att få fram en rättsfilosofi baserad på marxistiska grundsatser, men när den publicerades överensstämde den icke med NEP, som ju var grundad på den kapitalistiska-socialistiska kompromissen, och ej heller kunde den senare tillfredsställa stalinismen, som sedan framträdde som den nya sovjetideologin. Om man bortser från juristerna kring de juridiska tidskrifterna »Lag och Liv» (Pravo i Sjisn) och »Sovjetlagen» (Sovjetskoje Pravo) såsom icke marxistiska och därför icke ägande inflytande, återstår endast ett litet fåtal ledande jurister, vilka försökt utveckla rättsteorierna på ren marxistisk grundval. Dessa som stodo under ledning av den sovjetske rättsfilosofen E. PASJUKANIS och presidenten i RSFSR:s högsta domstol P. STUTJKA utgåvo 1927 »Revolutionslagen» (Revoljutsia Pravo), den första juridiska tidskriften efter marxistiska linjer. De två äldre tidskrifterna försvunno vid förbjudandet av NEP under det att »Revolutionslagen» efter flera namnbyten i dag under titel »Sovjetstaten och Lagen» (Sovjetskoje Gosudarstvo i Pravo) är officiellt organ för regimens rättsuppfattning.
    Pasjukanis och hans medhjälpare sökte framför allt att överföra de marxistiska ekonomiska teorierna på rättsligt plan. Man höll fast vid Marxs grundsats, att kommunismen, en gång fulländad, skall framkalla statens avskaffande och därmed skall även lagen försvinna. Denna grundsats ledde de sovjetiska rättsfilosoferna till den uppfattningen, att varje steg mot kommunism även är ett steg mot avskaffandet av rättsförbindelserna. Enligt Pasjukanis är lagen en borgerlig-kapitalistisk företeelse och en socialistisk lag är orimlig, enär socialism och lag måste anses stå i motsatsförhållande till varandra. Den kapitalistiska lagen baseras på vad han kallade »ekvivalensprincipen», emedan den är behärskad av utbyte av gods med hjälp av privata kontraktsmedel. Denna idé överfördes även på straffrättens område i det att Pasjukanis fordrade, att rättskipningen skall frigöras från ekvivalensprincipens »bojor». »Så länge, säger Pasjukanis, som handelsvaror och den på handelsvaror baserade lagformen fortsätter att sätta sin prägel på samhället, skall den orimliga idén dominera rättskipningen, att varje brott måste vägas på en slags vågskål och det kan uttryckas i månader och år av fängelsevistelse.» Detta innebar också att han förkastade civilrätten. Icke i stånd

 

DET SOVJETSKA RÄTTSSYSTEMET. 227att avpassa sin rättsteori med realiteterna i 1936 års konstitution, som är grundläggande för Sovjetunionens fasta statsmaskineri, avrättades Pasjukanis under den stora upprensningen 1937—1938.
    Enligt den nuvarande rättsteorin, uttryckt av VYSJINSKI, kan sovjetlagen icke vara något annat än socialistisk. All stiftad lag under sovjetregimen har aldrig varit något annat än socialistisk, inte endast till sitt syftemål utan också till sitt innehåll och form. Det borgerliga draget i sovjetlagstiftningen, som erkändes av tidigare sovjetjurister, förnekas nu sålunda, ehuru ingen kan ignorera det faktum att stora delar av de sovjetska lagarna har tagits i bruk efter främmande kapitalistiska lagmönster. KRYLENKO, som på trettiotalet var folkkommissarie för rättskipningen, hade hävdat att sovjetlagen var socialistisk endast till sitt syfte att genomföra socialismen men att lagen till sin form förblev kapitalistisk. Vysjinski åter har ursprungligen grundat sin teori på den marxistiska teorin om den härskande klassen som lagstiftare. Efter Stalins deklaration, att all opposition försvunnit, reviderade Vysjinski 1939 sin definition av den socialistiska lagen till den innebörden, att den är »sedvanesystemet av beteenden, normerade genom lagstiftning på grundval av arbetarnas makt och uttryckande deras vilja — hela sovjetfolkets vilja».

Fredrik Lindencrona.