NOTISER 

 

   Krigshovrätten. D. 30 juni 1949 höll krigshovrätten sin sista session i Svea hovrätts plenisal i Wrangelska palatset. På grund av statsmakternas beslut om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid upphörde nämligen krigshovrätten med sin verksamhet med utgången av första halvåret 1949. Därmed försvann en överdomstol, som — bortsett från själva namnet — kan räkna sina anor mer än 300 år tillbaka i tiden.
    Genom Gustaf II Adolfs krigsartiklar av d. 15 juli 1621 inrättades en som det hette Överste Krigsrätt i Fält, vilken torde kunna betraktas som den första egentliga krigsöverdomstolen i vårt land. Denna krigsrätt, vilken liksom den 1614 inrättade Hovrätten dömde Konungens dom, hade riksmarsken som president och i övrigt ett antal högre militärer som ledamöter. Under drottning Kristinas regering blev Krigs-Rätten en avdelning av Krigskollegium med kollegiepresidenten, marsken, som ordförande samt 6 militärer och samma antal kollegieassessorer som bisittare. År 1683 inrättades emellertid av Karl XI två krigsöverdomstolar, nämligen en General-Krigsrätt för armén och en Amiralitets-Rätt för flottan. I dessa domstolar sutto uteslutande militära ledamöter. År 1774 överflyttades General-Krigsrättens ärenden ånyo till Krigskollegium, där de handlades i 17 år.
    Så kom d. 14 mars 1791 K. M:ts kungörelse »angående en enda och allmän överdomstol i Stockholm för hela Kungl. Maj:ts Krigsmakt till lands och sjöss i Sverige och Finland». Den nya överdomstolen kallades i kungörelsen för Krigshovrätt, vilken benämning här möter för första gången. K. M:ts Krigshovrätt skulle bestå av minst 7 ledamöter, ordföranden inberäknad, därav 6 militärer och en justitiarius. Den sistnämnda befattningen ändrades 1827 till ett krigshovrättsrådsämbete. I Krigshovrättens sammansättning vidtogs sedermera den ändring, att ledamöternas antal nedsattes till 5, av vilka en skulle tillhöra flottan.
    År 1916 undergick krigshovrätten en genomgripande förändring. Genom den från nämnda år tills nu gällande krigslagstiftningen blev krigshovrätten en avdelning av Svea hovrätt. Av krigshovrättens äldre sammansättning bibehölls krigshovrättsrådet och 2 militära ledamöter, en för armén och en för marinen. Därtill kommo nu 2 hovrättsråd från Svea hovrätt, den ene ordförande.
    Krigshovrättens sista session formade sig till en enkel högtidlighet, till vilken presidenten Lindhagen i spetsen för så gott som hela Svea hovrätt, krigshovrättens föregående ordförande friherre J. H. Nordenskjöld och åtskilliga andra av domstolens civila och militära ledamöter infunnit sig.
    Av ordföranden lämnades en skildring av domstolens historia. I samband därmed omnämndes några av svenska historiens kända män, vilka varit knutna till krigshovrätten som dess ordförande eller som tjänstgjort som presidenter hos de domstolar och myndigheter, vilka före 1791 handhaft den militära rättsvården i andra instans och som därför vore att betrakta som

 

krigshovrättens föregångare. Vidare redogjordes i korthet för några av de många uppseendeväckande rättegångar, som under århundradenas lopp handlagts av krigshovrätten eller dess föregångare.
    Därefter talade friherre Nordenskjöld som bland annat yttrade:
    »I det vemod, som man nu känner, blandas en undran, varför statsmakterna uttalat denna dödsdom. Man har i detta fall använt större våld än nöden kräver. Kanske skall en dag denna domstol uppstå i annan och liknande form. Den särprägel domstolen fått har den givits av samarbetet mellan militära och civila ledamöter men diskussionerna ha, vare sig de gällt frågan om en lotta är att betrakta som krigsman, domar över värnpliktsvägrare eller problemet var gränsen för krigsmans lydnadsplikt går, alltid förts i den form, som höves män, vilkas strävan är att finna sanningen.»
    Högtidligheten avslutades av presidenten Lindhagen med ett tal, vars slutord hade ungefär denna lydelse:
    »Det är ingen idé att grubbla över om det beslut, som upphävt krigsrätterna och krigshovrätten var ett misstag eller ej. Det är ingen hemlighet att åtgärdens lämplighet varit föremål för delade meningar. Jag vill icke uttala någon bestämd uppfattning i frågan. Det är möjligt att åtgärden var berättigad. Saken har förevarit och kan icke rivas upp igen. Krigshovrätten tillhör hädanefter fäderneslandets historia.»

Arvid Johansson.