Medicinalstyrelsen och de rättspsykiatriska utlåtandena. Den årliga granskning av justitie- och militieombudsmännens ämbetsförvaltning, som åligger första lagutskottet, har enligt en på senare år utvecklad praxis för anlett utskottet till uttalanden i olika aktuella spörsmål, som mött undergranskningen. I år har utskottet bland annat ingått på medicinalstyrelsens yttranden över rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål. En läkare1 hade anfört klagomål över medicinalstyrelsens sätt att vårda sina åligganden beträffande det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Syftet var att erhålla justitieombudsmannens medverkan till förverkligande av strafflagberedningens förslag av 1942 (SOU 1942: 59) om ett rättsläkarråd för rättspsykiatriska frågor. Handlingarna i ärendet överlämnades också till justitieministern och vidarebefordrades till prof. O. Kinberg för dennes utredning angående anvisningar för det praktiska bedrivandet av sinnesundersökningar i brottmål (SvJT 1949 s. 639 och 767). Handlingarna innehålla redogörelse för tre fall, i vilka medicinalstyrelsen utan motivering frångått undersökningsläkarens ståndpunkt. För utskottet har varit bekant, att styrelsen förfarit på samma sätt även i andra fall.
1945 års lagstiftning om sinnesundersökning i brottmål utformades med tanke på att domstolarna skulle erhålla material för ett självständigt bedömande av tillräknelighetsfrågorna. I 42 § sinnessjuklagen stadgades, att i rättspsykiatriskt utlåtande skall angivas de skäl och omständigheter, på vilka däri avgivit omdöme grundas. När riksdagen i SL 5:5 tillskapade bestämmelsen om de s. k. jämställdhetsfallen, inskrevs ytterligare i 42 § sinnessjuklagen skyldighet att angiva skälen, när jämställdhet ansågs föreligga.