LITTERATUR. 

 

CARL JACOB ARNHOLM. Alminnelig avtalerett. Oslo 1949. Johan Grundt Tanum. 389 s.

    I sin omfattande och även för svenska jurister välkända produktion har prof. Arnholm nu nått fram till den allmänna avtalsrätten. I förevarande arbete skildras större delen av detta rättsområde, ehuru förf. i förordet med överdriven blygsamhet förklarar, att det endast är ett avsnitt därav som behandlas. Vad som återstår är närmast läran om vad han kallar de sammansatta avtalen, d. v. s. fullmakt, kommission, tredjemansavtal m. m. Härutinnan ställes emellertid en snar fortsättning av boken i utsikt.
    Att föreliggande arbete är värdefullt behöver med tanke på dess författares namn icke särskilt understrykas. Det är, såsom ligger i sakens natur, en mängd centrala rättsspörsmål som här undersökas, och vad som säges är i allmänhet ur olika synpunkter av stort intresse. Detta gäller även i de delar, där framställningen icke gjorts så ingående, att den kunnat bli i egentlig mening övertygande. Förf:s skarpsinne och förmåga att komma med nya och friska synpunkter förneka sig ingenstädes; det är överhuvud ett nöje att läsa en så intelligent skriven bok. Det stilistiska står också, som alltid hos Arnholm, hors concours. Kanske måste dock läsaren emellanåt tycka, att förf. låtit sin kåserande stil gå till överdrift, så att framställningen blivit alltför bred och präglad av för många ord, låt vara elegant formade sådana. Juridik blir visserligen genom sådan elegans mera underhållande. Och det kan ju behövas.
    I förordet framhålles, att ehuru boken i hög grad bygger på andra författares undersökningar, hänvisningar till dessa allenast gjorts i tämligen ringa omfattning, nämligen där det varit något särskilt som förf. velat fästa uppmärksamheten på; »litt tilfeldig er det nog også blitt med henvisningene». Vore detta bokstavligt sant, skulle det enligt mitt förmenande vara en allvarlig brist i arbetet. Ty man måste väl trots vad som ibland anföres i motsatt riktning principiellt med bestämdhet hålla på att en vetenskapsman bör ordentligt redovisa för vad föregångarna gjort och klargöra i vad mån han bygger på eller tager avstånd från deras resultat och tankegångar. Detta är för övrigt icke blott angeläget ur så att säga ren forskningssynpunkt utan även av stort praktiskt värde för läsaren. I all synnerhet gäller det sagda, när vederbörande har annan åsikt än den som föregångarna med något så när utförlig motivering hävdat. Vart skulle det leda, om en författare — av bekvämlighetsskäl, högfärd eller annan orsak — blott ginge förbi

 

det som andra åstadkommit och som han anser oriktigt? Härmed har icke bestritts, att principen måste underkastas vissa inskränkningar, alldeles särskilt naturligen när det gäller mera översiktliga framställningar.
    I förevarande fall kan emellertid — även bortsett från att hänsyn ju måste tagas till arbetets i viss mån läroboksmässiga natur — sägas att förf. i stor utsträckning levt annorlunda än han lärt. De hänvisningar som förekomma äro talrika nog¹ och oftast, så vitt synes, väl applicerade. Men på en del ställen saknar man trots allt beaktande av den tidigare litteraturen i ämnet. Bland annat är det påfallande, att Uppsalaskolans insatser på området i det hela tigas ihjäl. Särskilt förefaller mindre rimligt, att en författare, vilken ägnat så stort intresse och utrymme åt en analys av begreppet rättshandling (viljeförklaring) som här skett, icke tagit ställning till den grundliga och högst märkliga utredning rörande detta begrepp, som presterats av HÄGERSTRÖM,² allra helst som även i svensk juridisk doktrin gjorts försök att med utgångspunkt från en diskussion av huvudlinjerna i nämnda utredning komma tillrätta med de med begreppet förbundna svårigheterna. Även sakligt sett har förf:s framställning blivit starkt lidande av denna underlåtenhet, se nedan. På samma sätt är det svårförståeligt, hur vid en såpass utförlig framställning som Arnholms rörande den s. k. tillitsteorins innebörd och konsekvenser kunnat undgås att på allvar taga upp till granskning de principiellt mycket djupgående invändningar, som från Uppsalaskolans sida framförts mot teorin och som avse att teorins tankegångar skulle mynna ut i rena cirkelresonemang. Vad som andrages på denna punkt (s. 50 f.) är magert och synes för övrigt både i sig självt och i förhållande till vad som säges eller förutsättes i andra delar av arbetet (se t. ex. s. 264) behäftat med vissa motsägelser.
    Arbetet sönderfaller i tre huvudavsnitt. Det första bär titeln »Allmän orientering» och upptager dels allmänna begreppsutredningar dels redogörelser för vissa huvudspörsmål inom avtalsläran liksom för »några utvecklingslinjer» på området. I det andra avsnittet behandlas bl. a. »uttrycksmedel och form», tolkning av rättshandlingar och avtalsmekanismen. Det tredje och största avsnittet skildrar slutligen läran om rättshandlingars ogiltighet.
    Å s. 19 ff. nedlägges mycken möda på att utforma själva rättshandlingsbegreppet. Framställningen i detta hänseende hör knappast till bokens mest lyckade partier. Vad är enligt förf. det karakteristiska

 

    ¹ Ett par misstag i citeringshänseende, som angå undertecknads produktion, må det tillåtas att till självförsvar påpeka. Det orimliga uttalande, som tillskrives mig å s. 40, är jag oskyldig till (vad jag sagt hänför sig till en speciell, närmast vid förmynderskap föreliggande situation). — Att undertecknad skulle »tagit avstånd» från KNOPH och ARNHOLM beträffande den s. k. passivitetsgrundsatsen (s. 71) är ej heller riktigt. Tvärtom är jag varm anhängare av denna grundsats. Vad jag gjort gällande är däremot att dess betydelse — och nyhetsvärde! — av nämnda författare starkt överdrivits samt att en del föregivna resultat av densamma tilllika och enklare kunna nås på andra vägar, såsom ock rättspraxis ger vid handen.

   ² » Begreppet viljeförklaring på privaträttens område», i »Theoria» 1935.

 

för rättshandlingen såsom rättsfaktum? Jo tydligen att vederbörande förklaring har imperativ karaktär till skillnad från en sådan förklaring, som blott går ut på att meddela eller berätta ett visst förhållande (»dispositivt utsagn» i motsats till »indikativutsagn»). Men hur ser man då, att en förklaring har imperativ karaktär? Utan vidare framgår ju förhållandet icke av förklaringen. Ty en rättshandling har som bekant regelmässigt icke imperativ form. Tvärtom användes normalt indikativ (i presens): »jag överlåter», »jag förpliktar mig» etc. Lika fullt inträda, anknutna till detta till formen »berättande» meddelande, rättsverkningarna automatiskt, i allt fall om icke ett visst neutraliserande »mot beteende» förekommer. Förf. menar nu synbarligen, att en förklaring har imperativ natur när den är, eller objektivt framträder som, uppburen av ett imperativt syfte. Vad han tycks ha intresse av att fastslå är detta, att vid en rättshandling vill vederbörande, eller ger intryck av att vilja, direkt genom förklaringen uppnå vissa rättsverkningar, i motsats till de fall då en person endast meddelar, resp. synes meddela att han ämnar göra något framdeles. Emellertid är väl till en början talet om »imperativ» här överflödigt. Varför denna konstruktion, att den förklarande producerar något slags besvärjelse om att rättsverkningarna skola komma till stånd? Dessa inträda, förefaller det, utan vidare som följd av sagda meddelande om att man överlåter, förpliktar sig etc. Den handlande känner ju till, att han direkt genom meddelandet åvägabringar inträdet av rättsverkningarna (eller överhuvud den »bundenhet» varom fråga är), i princip lika omedelbart som när en maskin sättes i gång genom ett visst handgrepp, och någon »Sollenserklärung» behöver han näppeligen kosta på sig. Vidare och framför allt: Förf. antyder själv (s. 30), att det icke gärna kan vara någon mening i att avgiva en förklaring, om icke dess upphovsman som sagt på förhand vet, att förklaringen har effekt, d. v. s. enligt gällande rätt medför vissa rättsverkningar. Men härmed ställes man inför den kända invändningen, att det är obegripligt, huru i så fall något med förklaringen förbundet syfte att uppnå vissa rättsverkningar — och icke redan förklaringen som sådan — skulle kunna utgöra (eller ingå i) rättsfaktum för samma rättsverkningars inträde.¹ Denna fundamentala svårighet förbigås i arbetet.
    De uttalanden, som s. 44 ff. förekomma beträffande det gamla tvisteämnet om viljeteori contra tillitsteori, förefalla klokt avvägda. Här liksom på så många andra ställen i arbetet göres på ett tilltalande sätt rättvisa åt det förnuftiga som representanterna för olika mot varandra stridande meningsriktningar i grunden ha på hjärtat. För den ofta förekommande naiva överskattningen av de föreliggande meningsskiljaktigheternas reella betydelse — liksom för begreppslogiska slutsatser — är

 

    ¹ Oklarheten understrykes för övrigt av några uttalanden å s. 33. Där säges först, att förklaringen (för att vara en rättshandling) måste enligt sitt innehåll taga sikte på en rättslig disposition. Men i nästa ögonblick tillägges det, att detta »naturligtvis» icke får uppfattas så, att den handlandes verkliga eller skenbara avsikt direkt skall gälla rättsverkningarna (båda kursiveringarna förf:s egna). Hur kan detta, särskilt med hänsyn till de valda exemplen gå ihop ? 

förf. i allmänhet främmande.¹ Han har överhuvud i hög grad sinne för proportioner, en förträfflig egenskap hos människor i allmänhet och hos rättsteoretiker i synnerhet. På några punkter synas dock de reella olikheterna i skilda uppfattningar i viss mån överskylas. Exempelvis förefaller mig motsättningen mellan tillitsteorin och förklaringsteorin mera betydelsefull än vad förf. tyckes förmena. Fråga är om icke den senare vilar på en mera solid grundval än den förra. Det borde legat nära till hands för en norrman att här anknyta till STANG och föra hans försvar för sistnämnda teori vidare.
    Inom ogiltighetsläran tager förf. visst avstånd från den i norsk doktrin omhuldade läran om s. k. synbart viljefel. Intet kunde vara mera välbetänkt. Än ytterligare drager han sig tillbaka från den av Stang och några efterföljare bedrivna kulten av 33 § avtalslagen. Stadgandets betydelse reduceras på ett sätt, som vittnar gott om förmåga av realistisk bedömning.² Vad svensk rättstillämpning beträffar är det i förbigående sagt mitt intryck, att 33 § på domstolshåll spelar en tämligen blygsam roll, trots att våra advokater ha en tydligen outrotlig drift att i tid och otid, alltså mest i otid, åberopa densamma. — Vad som i arbetet säges om förutsättningsspörsmålen och därmed sammanhängande frågor rörande kontrahenters upplysningsplikt vid avtals ingående är skäligen torftigt. Men den är ju också ett bekymmer, vår s. k. förutsättningslära. Icke ens USSINGS fostrargärning har förmått sätta riktig fason på detta problembarn.
    A propos upplysningsplikt torde man till sist kunna vara ense med förf., när han säger (s. 321), att »hvis en bok med titelen 'Essays' oppnår rekordsalg i en avkrok fordi folk tror det er noe om profeten Esaias, vil man vel ikke være i synderlig tvil om at bokhandleren har forsømt sin opplysningsplikt — selv om noen av kundene sikkert ville tatt en orientering fornærmelig opp».

Hjalmar Karlgren.