OTTO BRUSIIN. Über die Objektivität der Rechtsprechung. Helsingfors 1949. Simelius. 122 s.

    Det är en förtjänst, att denna avhandling av docenten i allmän rättslära vid universitetet i Helsingfors Otto Brusiin visserligen i första rummet belyser abstrakta problem och tankegångar, men aldrig tappar blicken för realiteterna i rättslivet. Förf. framhäver flera gånger att

 

GERHARD SIMSON. 285de av honom analyserade irrationella eller utifrån kommande krafter, som allvarligt kan hota domarens objektivitet, mestadels endast rör en relativt smal sektor inom rättskipningen. I motsats till andra rättsteoretiker överskattar förf. icke heller den allmänna rättslärans inflytande på praxis; han talar bl. a. om »många domares avböjande hållning gentemot rättsvetenskapen» (s. 83) och tycker själv att »jurisprudensen vid behandling av de dagligen förekommande vanliga ärendena kan kännas enbart som en börda» (s. 82).
    Boken synes vända sig ej endast till jurister utan även till sociologer och socialpsykologer. Detta medför att den innehåller åtskilliga bevisföringar och slutsatser som den skolade juristen nog måste anse som självklara, ja till och med banala. Emellertid utjämnas denna brist därigenom att även gamla sanningar formuleras skarpsinnigt, koncentrerat och originellt.
    Förf. ser rättslärans huvuduppgift i behandling av strukturproblem; han vill uppbygga rättskonstruktioner på deduktiv väg i det att »die immer wiederkehrenden Gesetzmässigkeiten» (av honom kallat »Invarianzen») inom de enstaka rättsordningarna påvisas, lösas från dessa och analyseras förutsättningslöst. Han menar att en oberoende rättslära av sådant slag under medeltiden skulle ha lett till bålet. I sina uppfattningar om rätt, rättsordning och rättsorganisation tycks förf. i stor utsträckning stå under inflytande av HANS KELSEN som anser rätten endast såsom en organisation av makt, vars utövande har monopoliserats av samhället. Som bekant betvivlar Kelsen även möjligheten att tredela statens funktioner.
    I olika kapitel behandlas de faktorer, vilka kan främja eller äventyra rättskipningens objektivitet. Förf. granskar förhållandet mellan rättskipning och samhälle, domarens i lag garanterade oberoendeställning och hans samtidiga beroende av konstanta, fast inrotade värderingar, av ideologiskt maskerade maktelement och av sociologiska komponenter. Härvid behandlas bl. a. de regler om domstolsorganisationen och rättegången som eftersträvar att garantera opartiskhet, domarens ansvar, skyldigheten att motivera dom och de positiva lagtolkningsnormer som i moderna kulturstater skall främja objektivitet. Därjämte talas om omständigheter som ej står i direkt samband därmed men som kan inverka både positivt och negativt: de olika slagen av social kontroll (den allmänna meningens tryck, rättsmedvetandet sådant det verkar i individernas värderingar och »rättskänslan»), nödvändigheten av självständigt rättsskapande, när lagen företer luckor, prejudikatens publicering, justitieförvaltningens åtgärder och den mycket betydelsefulla frågan om juristernas uppfostran och skolning. Förf:s ståndpunkt framgår bl. a. därav att han betecknar det som nonsens, när primitivt-religiösa hämndinstinkter inom kriminalrättskipningen förstärkas genom åberopande av förmodade krav av det »sunda folkmedvetandet», så att rationella vetenskapliga framsteg inom rättslivet omöjliggöras.
    Justitierådet B. C. CARLSON som anmält boken i den finska tidskriften »Nya Argus» (1950, s. 17) kritiserar att förf. ej med nödig entydighet förklarat vad han avser med begreppet »rättskipningens objektivitet». Här föreligger nog en viss brist.

 

286 ANM. AV BRUSIIN: DIE OBJEKTIVITÄT DER RECHTSPRECHUNG.    Boken är författad på mycket klar, klanderfri tyska (med viss förkärlek för främmande ord) och kommer säkerligen att stimulera många läsare till eftertanke.

Gerhard Simson.