Nordisk tidskriftsöversikt. 

    Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab avslutar med h. 4/1949 sitt första, framgångsrika verksamhetsår. Det inledes med en samnordisk hyllning till presidenten Schlyter i anledning av hans 70-årsdag d. 21 dec. 1949. För Sveriges del har prof. RAGNAR BERGENDAL fört pennan. Bergendal ger en karakteristik av jubilaren som bär omisskänneliga spår av beundran. De övriga artiklarna supplera. Danmarks talan förs av tidskriftens huvudredaktör, prof. STEPHAN HURWITZ, Finlands av akademiekanslern O. HJ. GRANFELT, Islands av hæstaréttardómari þórður EYJÓLFSSON samt Norges av riksadvokat HAAKON SUND.
    SCHLYTER har själv lämnat ett bidrag till häftet: hans tal vid Dansk Kriminalistforenings 50-års jubileum d. 14 okt. 1949. Det har format sig till en för talaren karakteristisk, rapsodisk, i dubbel bemärkelse personlig exposé över vad som hänt här i Norden inom kriminologien under det senaste halvseklet, lämnad av en som i ordets egentligaste bemärkelse varit med hela tiden. Naturligtvis har talaren inte kunnat undgå att göra någon propaganda för sina idéer:
    »Visserligen är de straffrättsprofessorer mycket tunnsådda, som öppet vill erkänna sitt accepterande av vedergällningsteorin. Men kravet på s. k.

 

rättvisa straff såsom normal reaktionsform mot brottslingar framföres på olika håll, t. o. m. av straffrättslärare, utan förlägenhet. Och straffidén har ingalunda släppt greppet om den stora allmänheten och dess representanter i parlamenten. Såsom en gammal svensk domare, själv anhängare av vedergällningsteorin, nyligen skrev i SvJT: straff är vedergällning. För min del tror jag inte att vi blir av med vedergällningstanken förrän vi avskaffar straffnamnet.»

    Emellertid syns tanken på s. k. rättvisa straff inte vara övergiven vid reformarbetet på strafflagens speciella del. Den detaljerade utformningen av brotts- och straffkatalogen, alltmera fulländad, bygger väl därpå? Indelningen av vissa brott i lindriga, normalsvåra och grova har till yttermera visso gjorts efter rent objektiva kriterier. Det är måhända den objektiverade samhällsfarligheten som varit bestämmande, men onekligen har betoningen därvid mera legat på det objektiva än på den eventuella samhällsfarligheten.
    Schlyters teser få närmare belysning i de två följande uppsatserna i häftet. Dr jur. FRANZ MARCUS behandlar ämnet »Forbrydelser mod Menneskeheden i tysk Retspleje». Den lagstiftning Marcus' redogörelse avser har tillkommit för att tillgodose — synnerligen väl förståeliga — vedergällningskrav, uppburna av en överväldigande majoritet även bland juristerna. Marcus gör citat ur den falska tyska djupsinnighet, som har svårt att hålla sig borta i något sammanhang. Nu har den lyckats motivera och rättfärdiggöra även strafflags tillbakaverkande kraft. Det betänkliga är att djupsinnigheten numera synes bli accepterad. — Den andra uppsatsen är författad av prof. ÅKE PETZÄLL och har rubriken »Straffet på avskrivning». Petzäll ger en utomordentligt intressant framställning av de svårigheter som sammanhänga med straffrättens tal om tillräknelighet och skuld och antyder sina försök att åtkomma en faktiskt konstaterbar skuldreaktion. Huruvida ett visst slag av påföljd skall benämnas straff eller ej, finner han vara en underordnad fråga. Det viktigaste är att vi få en rätt kunskap om människan, hennes upplevelser och reaktioner. Uppsatsen kan på det varmaste anbefallas till läsning.
    Häftet innehåller i övrigt »Om Tilladeligheden af Foretagelse af Narcoanalyse i Retspsykiatrien» av statsadvokat JØRGEN TROLLE, referat, åtskilliga bokrecensioner m. m.