Juristen (1949 h. 21—48, 1950 h. 1—4). Diskussionen om varetægtsfængsling i Danmark — om det häktas för mycket och om svensk praxis är mera återhållsam (jfr SvJT 1949 s. 614) — fortsätter. Byretsdommer THEODOR PETERSEN kommer (1949 s. 181—191) till diskussionsinledaren HØYRUPS hjälp och säger sig finna att kritiken mot dansk fængslingspraxis är berättigad. »For mig er det, som om vi lever i en slags standretsatmosfære. »Och Juristens redaktör, Juristforbundets formand prof. ERWIN MUNCHPETERSEN förklarar sig (s. 191) »ganske enig med byretsdommer Theodor

 

Petersen i, at det er et faktum, som ikke lader sig bortforklare, at der fængsles for meget i Danmark.» Detta är emellertid enligt Munch-Petersen inte retsplejelovens fel — Rpl medger fængsling när fara föreligger för att den misstänkte undandrar sig lagföring, fortsätter sin brottsliga verksamhet eller försvårar sakens utredning. Dessutom finns en mera allmän grund för fængsling, nämligen att retshåndhævelsen kräver det. »Når man imidlertid i praksis under den nuværende formulering fængsler så meget, tror jeg ikke på, at en ændring af praksis kan opnås ved at fremsætte kravet om en mentalitetsforandring. Efter min mening må man — — — søge retsplejelovens regler ændret, således at fængslingsbetingelserne gøres endnu strengere.» Trolle gav sig inte, fick in ytterligare ett inlägg (s. 257—265) och erhöll understöd av dommer NIELS HARBOU (s. 277—283) men lyckades ändå inte övertyga Petersen, som fick sista ordet (s. 283—288).
    Hoyesterettsdommer ERIK SOLEM (†) har s. 219—229 skrivit »Om lekdommere rettergangen», en framställning som är av intresse för en svensk jurist främst genom den däri innefattade redogörelsen för hur lekmannaelementet är organiserat i norsk process och för norska erfarenheter. Han har inte sina sympatier hos jurysystemet och har invändningar att rikta även mot domsmannsorganisationen. Den svenska nämnden finner han ha vissa företräden. »Den omstendighet at det trenges så meget ferre nemndemenn enn det forholdsvis store antall domsmenn som må tas ut i Norge gjør at en kan velge ut de allerbeste og mest skikkede. Jeg mener at det trenger overveielse om en bør gå over til noe i retning med det svenske system med et mindre utvalg som oftere gjør tjeneste.»
    Av højesteretssagfører TH. THORSTEINSSONS hand föreligga två uppsatser — högst roande, innehållsrika och intressanta som allt vad denne mångsidigt orienterade jurist skriver. Under rubriken »Dommer i en brydningstid» (s. 235—251) lämnar han en detaljrik och mustig skildring från Karl II :s pittoreska England, en skildring åt vilken den blygsamma underrubriken »En antydning retshistorie» ingalunda ger full rättvisa. Den andra uppsatsen »En bidsk nordman, regeringsadvokat Bernhard Dunker» (s. 335— 355) ger en utomordentlig målande bild av en högst säregen jurist från 1800-talets Norge.
    Ekspeditionssekretær JOHAN LASSEN skriver (1950 s. 1—8) om »Retshjælpsanstalter i Sverige». I Danmark finns endast en rudimentär rättshjälpsorganisation. Den bygger på privat initiativ men åtnjuter understöd av staten och kommunerna. Förf. är av den meningen att en utbyggnad av rättshjälpen i Danmark utgör ett aktuellt problem. Införandet av ett system motsvarande det svenska skulle enligt hans mening innebära ett framsteg.
    Prof. VINDING KRUSE skriver s. 33—40 om »Resocialisering af straffede personer» och pläderar därvid för avskaffande av bestämmelserna om rettighedsfortabelse som följd av brott. Har någon i utövandet av vissa »særlige kald og erhverv, som samfundet i forvejen udruster med en vis kvalificeret tillid» begått brott, bör rätten dock under vissa förutsättningar kunna förklara honom oberättigad att utöva verksamheten under en tid av 1 till 5 år eller för alltid. VK bifogar ett författningsutkast, vilket markant avviker från svensk lagstiftningsteknik.