304 FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET.    Ur Svensk författningssamling 1949.

    645. KK 9 dec. 1949 om ändrad lydelse av 8 § kung. d. 19 dec. 1947 (nr 947) med närmare föreskrifter om strafföreläggande.
    653. KK 16 dec. 1949 om ändring i kung. d. 21 juni 1946 (nr 298) ang. översändande av domar i vissa brottmål m. m.
    655. Lag 21 dec. 1949 med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.
    658. Lag 21 dec. 1949 om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m. m.
    659. KK 16 dec. 1949 om ändrad lydelse av 2 § kung. d. 10 okt. 1924 (nr 442) med särskilda föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården.
    661. KK 16 dec. 1949 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken.
    662. KK 16 dec. 1949 med vissa bestämmelser ang. blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskapet.
    663. Lag 21 dec. 1949 ang. ändring i lagen d. 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.
    664—668. Följdförfattningar till nr 663.
    678. Lag 21 dec. 1949 ang. fortsatt tillämpning av lagen d. 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel.
    680. Lag 16 dec. 1949 om förbud mot spridning av vissa kartor m. m.
    716. KCirk. 2 dec. 1949 till statsmyndigheterna ang. vissa anmälningar rörande tillämnad antagning av personal.
    722. Lag 29 dec. 1949 om pantlånerörelse.
    723. KF 29 dec. 1949 ang. handel med skrot, lump och begagnat gods

B. L.

 

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.

 

Upphörandet av de blandade

domstolarna i Egypten. Vid en konferens i Montreux 1937 samtyckte de s. k. kapitulationsmakterna till upphävandet av kapitulationerna i Egypten. Som ett led i den nya ordningen skulle de blandade domstolarna (les tribunaux mixtes d'Egypte), som trädde i verksamhet 1876, upphöra d. 14 okt. 1949 (jfr SvJT 1938 s. 244). Från och med d. 15 okt. 1949 tillhöra alltså dessa domstolar historien (jfr SvJT 1950 s. 76). Den jurisdiktion de utövade (liksom de mål som ej avgjorts) har överflyttats på de 1883 inrättade nationella domstolarna (tidigare kallade les tribunaux indigènes). Av domarna ha de egyptiska i regel placerats i de nationella domstolarna, de utländska ha skingrats för alla vindar. Liksom för att utplåna spåren av det förflutna har samtidigt nya civillagar utfärdats.
    De blandade domstolarna voro naturligtvis, likaväl som »de infödda», egyptiska domstolar och såsom sådana handhade de sin rättsskipning i suveränens namn. De voro emellertid internationella i den meningen att till domarbefattningarna utsågos ej blott egyptier utan även utlänningar. Dessa senare, som voro i majoritet, tillhörde kapitulationsmakterna och utsågos, med viss fördelning mellan dessa, på förslag av vederbörande makt.
    Kapitulationsmakternas antal var ursprungligen 15. Trots den folk-

 

EMIL SANDSTRÖM. 305blandning som sålunda härskade i domarkollegiet, utbildades mycket snart en enhetlig rättsskipning och en enhetlig tradition av västerländsk prägel med opartiskhet och plikttrohet i högsätet. Domstolarna tillvunno sig också allmänt förtroende, och då de på grund av en oundviklig politisk utveckling blivit en anomali i ett självständigt land och därför nu upphört, behöva de ej frukta historiens dom. Det egyptiska rättsväsendet torde av dem ha mottagit mycket värdefulla impulser både genom det exempel de givit och genom den utbildning som många av ledamöterna i de infödda domstolarna i dem erhållit. De ha underlättat landets övergång till en nationell egyptisk rättsskipning i modern anda, och i den mån de blandade domstolarnas tradition lever vidare i den inhemska rättsskipningen, är det endast en fördel att domstolsväsendet i landet blivit förenklat.
    Under unionstiden hade Norge och Sverige tillsammans två ledamöter i de blandade domstolarna, av vilka den ene var norrman och den andre svensk. Efter unionsupplösningen fick vartdera landet ytterligare en domare.
    De svenska domarna ha varit följande: 1) Friherre Magnus Armfelt 1876—1884 och 1887—1892, 2) Carl Petersén 1884—1886, 3) Conrad Cedercrantz 1895—1901, 4) Carl Otto Montan 1901—1913, 5) Patrick Adlercreutz 1907—1917, 6) Erik Sjöborg 1913—1918, 7) Friherre Henric Nordenskjöld 1917—1925, 8) Emil Sandström 1918—1926, 9) Pehr Cederschiöld 1925—1926, 10) Torsten Salén 1926—1949 samt 11) Hugo Wikström 1926—1947.1 Den siste på skansen var Torsten Salén. Han är dessutom den svensk, som haft längsta tjänstgöringstiden i de blandade domstolarna, (23 år) och den ende som —under sitt sista år i Egypten — suttit som domare i la Cour d'Appel Mixte.
    Det torde utan fara för gensägelse kunna påstås att Sverige liksom våra skandinaviska grannländer, genom sitt val av domare — efter enbart juridiska kvalifikationer — och genom domarnas arbetsinsats, i ej ringa grad bidragit till att skapa det goda anseende de blandade domstolarna åtnjöto. De skandinaviska domarna ha sannolikt ej jävat den goda uppfattning om »les petits pays du Nord», som Nubar Pascha, domstolarnas tillskyndare, tydligen hade, då han ursprungligen ville taga hela domarkåren från dessa länder.
    Utbytet har varit ömsesidigt. För dem som haft förmånen att få tjänstgöra i de blandade domstolarna har det varit en stor erfarenhet att få leva i ett så intressant land och en så stimulerande miljö samt att få utföra sin domargärning under omständigheter så sällsynt ägnade

 

    1 Armfelt, född 1823, var vid utnämningen till domarbefattningen krigsfiskal. Mellan sina två anställningsperioder utnämndes han till kansliråd och krigshovrättsråd. Han dog 1897.

   Carl Petersén var född 1849. Han gjorde sin karriär i Svea hovrätt, där han avancerade till adjungerad ledamot. Vid utnämningen till de blandade domstolarna var han sedan 1881 kansliråd och byråchef för statistiska ärendena i justitiedepartementet. Han dog 1886.

   Biografiska uppgifter om de övriga återfinnas i lätt tillgängliga uppslagsböcker såsom Nordisk Familjebok, Vem är det och Justitiematrikeln.

    20—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

306 DE BLANDADE DOMSTOLARNA I EGYPTEN.att vidga vyerna. De sju svenska ännu levande »blandade» domarna ha säkerligen också vid tanken på domstolarnas upphörande låtit tacksamma tankar gå till det land, där de njutit dessa fördelar. Då de privilegierade i regel icke ansett befattningarna som slutposter på sin bana, har det icke heller varit helt utan betydelse för vårt offentliga liv att vi haft tillgång till den skola som de blandade domstolarna utgjort.
    Ur de sist angivna synpunkterna kan det beklagas att de försvunnit.

Emil Sandström.