Den fjärde nordiska kriminalrättskonferensen hölls i Helsingfors d. 8—11 febr. 1950 med delegerade från alla de fem nordiska länderna. Finlands delegation bestod av justitierådet Heikki Tauleri, prof. Brynolf Honkasalo, prof. Martti Kaila, prof. Bruno A. Salmiala, överdirektören Valentin Soine och prof. Veli Verkko med vicehäradshövdingen Marga Ahlqvist som sekreterare. Från Danmark deltogo prof. Stephan Hurwitz och ekspeditionssekretær H. Wedel, från Island hæstaréttardómari þorður Eyjólfsson och sakadómari Valdimar Stefánsson, och från Norge prof. Johs. Andenæs, ekspedisjonssjefen Kyhn Gløersen och riksadvokaten Andr. Aulie. Den svenska delegationen bestod av presidenten Karl Schlyter, riksåklagaren Maths Heuman, överdirektören Hardy Göransson, byråchefen Torsten Eriksson och hovrättsfiskalen Sven Ersman.
    Konferensens program omfattade två frågor, nämligen anstaltsbehandling av kriminell ungdom med särskild hänsyn till arbetsskola (ungdomsfängelse) och åvägabringandet av större enhetlighet mellan de nordiska ländernas kriminalstatistik.
    Förhandlingarna inleddes onsdagen d. 8 febr., då samtliga konferensdeltagare övervoro Kriminalistföreningens i Finland årsmöte på ständerhuset i Helsingfors. Årsmötets överläggningsämne var ett finskt utkast till lag om unga lagöverträdare. De följande dagarnas överläggningar höllos i riddarhuset.
    »Arbetsskola» användes under konferensen som beteckning för en behandlingsform motsvarande ungdomsfängelse i Sverige och Danmark. Det heter i konferensens slutrapport bl. a.:

 

    Man anser ingenstädes att arbetsskolan bör vara den enda behandlingsmetoden för unga lagöverträdare. Dess uppgift bör begränsas till vissa kategorier. För andra kategorier böra konkurrerande behandlingsmetoder finnas. Man kan här göra en tredelning: a) Man har som den ena ytterligheten dem, som på grund av sin personliga beskaffenhet eller lagöverträdelsens grovhet behöva en långvarig anstaltsbehandling. b) Den andra ytterligheten representeras av dem, som icke behöva någon särskild vare sig arbetsträning eller utbildning. c) Arbetsskolans klientel representerar en mittgrupp, vars gränser kunna göras mer eller mindre vidsträckta.
    Om man är ense om att arbetsskolans klientel utgör en dylik mittgrupp, följer därav att den närmare beskaffenheten av klientelet måste bli mer eller mindre oenhetlig. En differentiering av behandlingen måste därför komma till stånd. Hur långt denna differentiering kan drivas, beror på de möjligheter som föreligga i varje särskilt land. Man är dock enig om att det föreligger ett behov av olika anstaltsformer inom arbetsskolans ram. I detta hänseende kan man särskilt peka på:
    1. Det behövs små, slutna avdelningar.
    2. Det är nödvändigt att ha möjligheter till särbehandling för lätt debila och psykopatologiska eller karaktärsinsufficienta ungdomar.

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 307    3. Huruvida det föreligger ett behov också av en fördelning efter åldersgrupper, är däremot osäkert. Från svensk sida förordar man en uppdelning så att 15—18-åringarna hänföras till andra behandlingsformer och arbetsskolan i första hand avses för 18—21-åringar. På andra håll, särskilt från dansk sida, betvivlar man nödvändigheten härav.
    Alla äro ense om att den närmare differentieringen kräver ett ingående studium av klientelets beskaffenhet och att ett dylikt studium måste främjas i största möjliga utsträckning.
    I fråga om arbetsskolans uppgift ha olika åsikter gjort sig gällande. Meningsskiljaktigheterna ha särskilt angått frågan om yrkesutbildningen. Från dansk och norsk sida har man starkt understrukit betydelsen av en sådan utbildning, framförallt därför att man menar att en yrkesutbildning ger den unge de bästa möjligheterna till samhällelig anpassning efter frigivningen. Man förutsätter härvid att denna utbildning skall tillämpas endast beträffande dem som äro mottagliga för den och att arbetsterapeutiska metoder skola anlitas vid utbildningen. Till följd av denna uppfattning räknar man på dansk och norsk sida med tämligen lång anstaltsvistelse, 1 1/2 —2 år, som det normala. Man anser också att utbildningen som regel skall försiggå inom anstalterna, låt vara att man på grund av särskilda omständigheter skall kunna göra avvikelser från denna regel. På finsk och svensk sida är man mera inställd på att arbetsskolans viktigaste uppgift bör vara att ge arbetsträning utan egentlig yrkesutbildning. Detta sammanhänger med att man i Finland och Sverige räknar med ett klientel, som i stor utsträckning icke är mottagligt för egentlig yrkesutbildning. Denna ståndpunkt medför att anstaltstiden som regel ej behöver bli så lång som enligt de danska och norska systemen. Samtidigt är man emellertid medveten om att anstaltstidens längd måste bestämmas även under hänsynstagande till samhällsskyddets intressen. I Sverige och Finland betonas i högre grad de rent terapeutiska (läkepedagogiska) metodernas betydelse. Man räknar därför med att den egentliga yrkesutbildningen i större utsträckning skall kunna försiggå utanför vederbörande anstalter.
    Från Islands sida har man icke yttrat sig i dessa spörsmål, enär man på Island ännu ej har någon erfarenhet av behandling av kriminell ungdom i särskilda anstalter, där en differentiering av klientelet är möjlig.
    I fråga om benämningen av institutet råder enighet om önskvärdheten att undvika en beteckning vari ordet »fängelse» (»fængsel») ingår. Man föredrar sådana beteckningar som »arbetsskola», »arbetsfostran», »ungdomsfostran» eller liknande.
    Frågan huruvida differentieringen skall äga rum inom ett anstaltssystem eller inom varje anstalt för sig, är ett rent anstaltspedagogiskt spörsmål.
    En vittgående differentiering har å ena sidan klara fördelar i det behandlingen kan göras mera effektiv; å andra sidan kan en sådan differentiering medföra faror för att de särskilda grupperna inom klientelet komma att leva i en miljö som alltför starkt avviker från den samhälleliga verkligheten och att de i fråga om begåvning och karaktär sämst ställda få särskilt ogynnsamma miljöbetingelser. Man finner därför att differentieringen — i den mån en sådan överhuvudtaget är möjlig — endast bör driva still en viss punkt. Man menar vidare att detta spörsmål bör upptas till behandling av särskilda sakkunniga, det praktiska arbetets män sådana som anstaltsledare och andra. Det är önskvärt att sådana sakkunniga få tillfälle att samlas till en nordisk konferens för utbyte av erfarenheter.
    Det råder enighet om nödvändigheten att man vid anstaltsbehandlingen har tillgång till medicinska och psykoterapeutiska metoder. En utveckling mot användande i allt större utsträckning av sådana metoder måste främjas i all den utsträckning det är möjligt.
    Spörsmålen om anordnandet av en särskild observation före bestämmandet av påföljd och om sättet för fördelningen av de till arbetsskola dömda på de olika anstalterna ha dryftats i ett sammanhang.
    I fråga om det förra spörsmålet är det en allmän uppfattning att idealet är att samma domstol avgör både skuldfrågan och frågan om påföljdens

 

308 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.bestämmande, d. v. s. i detta fall intagning i arbetsskola. Man är emellertid medveten om att förutsättningen för en sådan ordning är att domstolarna förfoga över erforderlig sakkunskap och att de kunna grunda sitt beslut på en noggrann personundersökning. Den praktiska lösningen kan därför bli olika i olika länder.
    Vad angår fördelningen av klientelet mellan de olika anstalterna, har man från svensk sida yppat betänkligheter rörande det system som nu tilllämpas i Sverige och som innebär att fördelningen sker på en central mottagningsanstalt för hela klientelet. Man har frågat, huruvida man icke borde tillgodogöra sig de erfarenheter som föreligga inom socialvårdens anstaltsväsende för ungdom. Där avgörs fördelningen mellan de olika ungdomsvårdsskolorna på grundval av en mera summarisk observation, medan den närmare observationen pågår jämsides med behandlingen på den anstalt, dit den intagne hänvisats. Man är i Sverige inställd på att pröva sig fram till en lösning. I Danmark är man däremot närmast böjd att behålla det system man nu har, enligt vilket den observation som tar sikte på fördelningen av klientelet mellan öppna och slutna anstalter sker centralt på mottagningsavdelningen i Nyborg, där man har tillgång till särskild sakkunskap på detta område.
    Också i fråga om detta problem måste de praktiska lösningarna bli beroende på förhållandena i varje enskilt land, framförallt antalet anstalter och deras olika beskaffenhet.
    Rörande behandlingstidens längd råder till en början enighet om att denna skall vara obestämd inom en i lag fastställd maximigräns. Denna kan bestämmas till två eller tre år; möjligen bör den kunna höjas, när särskilda skäl föranleda därtill.
    Vad därefter angår frågan om en i lag fastställd minimitid äro meningarna däremot delade. Å ena sidan har man hävdat den uppfattningen att det är ändamålsenligast att fastställa en minimigräns på t. ex. ett år såsom i dansk och svensk lagstiftning för närvarande. Man är enig om att denna i så fall efter mönster av den svenska lagen bör kompletteras med en bestämmelse enligt vilken minimitiden kan sänkas, om särskilda skäl föreligga. Å andra sidan har det funnits förespråkare för att någon minimigräns över huvud taget icke bör fastställas.
    I detta sammanhang har man dryftat, huruvida man bör ha möjlighet att efter en dom på arbetsskola låta vederbörande myndighet ge förordnande om att behandlingen skall äga rum i frihet i stället för på anstalt. Gentemot de fördelar som en sådan möjlighet skulle innebära, har det framhållits att en fast ordning som inte medger vittgående ändringar i behandlingens anstaltsmässiga karaktär och dess relativa långvarighet är av värde både ur fångpedagogiska synpunkter och med hänsyn till den kriminalpolitik som i verkligheten tillämpas av domstolarna. I sistnämnda hänseende har man pekat på faran för att domstolarna kunna bli mindre benägna att tillämpa arbetssskola, om man i väsentlig grad skulle öka möjligheterna att skriva ut de intagna från anstalterna till fria vårdformer.
    Rymningsproblemet har haft särskild aktualitet för Sveriges vidkommande, framförallt på grund av de unga rymlingarnas bilstölder. Dessa ha för de 15—18-åringar, som varit omhändertagna för skyddsuppfostran i regel ej fört till någon särskild påföljd. För Sveriges del anmäler sig därför spörsmålet hur man i detta hänseende skall förfara om ungdomsfängelseinstitutet utformas som en arbetsskola. Frågan är brännande inte minst därför att allmänheten ej uppfattar den unge rymmarens återförande till anstalten som tillräcklig reaktion mot bilstölder etc. som förövats i samband med rymningen. Det föreligger tre olika möjligheter att lösa frågan:
    1. Enligt gällande finsk rätt är redan rymning i och för sig ett brott, som kan bestraffas med stränghet.
    2. Enligt rent läkepedagogisk uppfattning bör en rymning och i samband

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 309därmed begångna lagöverträdelser principiellt icke medföra något ingripande som avviker från det läkepedagogiska behandlingsprogrammet.
    3. Man kan gå en medelväg mellan dessa ytterligheter och tillämpa vissa begränsade åtgärder gentemot rymmare.
    Uppmärksamheten har framförallt varit inriktad på lösningar av denna tredje typ. Man har pekat på två metoder, nämligen
    a) sådana som försvåra rymningar och stölder, särskilt bilstölder. Man har särskilt beaktat praktiska åtgärder av den typ som förordats av överläkaren Torsten Sondén i en artikel i SvJT (1950 s. 81).
    b) sådana som kunna användas gentemot den unge lagöverträdaren till följd av en begången rymning. Härvidlag kan man ej anbefalla ett stelt system utan flera olika möjligheter måste vinna beaktande. Dels kan man inom själva arbetsskolans ram tänka sig sådana åtgärder som kortvarig intagning på en sluten anstaltsavdelning eller överflyttning till annan anstalt, dels kan man utanför arbetsskolans ram ingripa på olika sätt. Möjligheterna i sistnämnda hänseende måste emellertid bli beroende av vilka möjligheter till frihetsberövande åtgärder man överhuvudtaget vill kunna tillämpa mot 18—21-åringar som påföljd för brott. Man kan överväga att införa en särskild form av kortvarig, effektiv frihetsförlust på 3—6 månader efter mönster av de nya engelska reglerna om »detention centers» och man får ta ställning till om det föreligger behov av en särskild, mera långvarig ungdomsförvaring för särskilt karaktärssvaga ungdomar. Samtidigt måste man göra klart för sig, huruvida införandet av dylika åtgärder skall medföra att det allmänna frihetsstraffet uteslutes ur reaktionssystemet för ungdom. Konferensen har ej kunnat ta slutlig ställning till dessa spörsmål, men är enig om att de förtjäna att noggrant övervägas och att rymningsproblemet sålunda bör upptas till behandling på bredast möjliga basis.
    Konferensen har slutligen i fråga om personalfrågorna varit helt ense om den alldeles avgörande betydelse dessa ha för all anstaltsbehandling av kriminell ungdom. Man anser att personalfrågorna hittills blivit alltför litet uppmärksammade vid behandlingen av dessa problem. För att de skall kunna upptas till en så allsidig behandling som möjligt, bör enligt konferensens mening i första hand en gemensam nordisk utredning om personalutbildningen komma till stånd.

 

    Inom konferensen utsågs en särskild delegation för behandlingen av kriminalstatistiken. Denna delegation bestod av hrr Heuman, Aulie, Wedel och Verkko. I en av konferensen godkänd rapport framhöllo dessa i fråga om skilda former av kriminalstatistik:

    1. Polisstatistik är erforderlig för att man skall kunna bedöma de relativa fluktuationerna av de särskilda brotten. Beträffande polisstatistiken är konferensen enig om att föreslå att en sådan bör införas i alla nordiska länder och efter såvitt möjligt liknande principer.
    Det är av värde, om polisstatistiken lämnar uppgift om uppklaringsprocenten för de viktigare brottstyperna, då sådana uppgifter kunna vara av betydelse för bedömandet av polisens effektivitet och behovet av en förstärkning av kriminalpolisen i brottsbekämpande syfte.
    2. Den på domstolsstatistiken baserade personstatistiken i de nordiska länderna synes i stort sett tillfredsställande.
    3. Betydelsen av åtalseftergiftsstatistik stiger allt efter den utbredning som åtalseftergift-institutet får. Åtalseftergiftsstatistiken bör om möjligt lämna samma personstatistiska uppgifter om de ungdomliga lagöverträdarna som domstolsstatistiken lämnar beträffande de vuxna. Undersökning bör göras om detta är tekniskt genomförbart.
    Åtalseftergiftsstatistiken bör vidare lämna upplysning om vilka reaktioner, som äro knutna till eller följa efter ett beslut om åtalseftergift (varning, övervakning, undergående av skyddsuppfostran m. m.).

 

310 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.    4. I fråga om barnavårdsstatistiken bör undersökas huruvida det är möjligt att erhålla dels en personstatistik och dels en reaktionsstatistik beträffande ungdom som på grund av vanart eller kriminellt beteende omhändertagits av barnavårdsnämnder.
    5. En reaktionsstatistik bör upprättas, som klarlägger huru lagöverträdare inom de yngre åldersgrupperna 15(14)—18 och 18—21(23) behandlas. Denna statistik bör alltså lämna uppgifter om böter, tidsbestämda straff fördelade efter strafftidens längd, ungdomsfängelse, psykiatrisk vård, förvaring (sikring), villkorlig dom med angivande av de särskilda villkor eller reaktioner som föreskrivits samt åtalseftergift likaledes med angivande av de särskilda villkor och reaktioner som föreskrivits.
    6. Beträffande bötesstatistik har ifrågasatts om det inte vore av värde att erhålla en statistik, som visar i vilken utsträckning böter betalas. En sådan statistik skulle naturligtvis vara av värde vid reformarbetet på böteslagstiftningens område. Konferensen uttalar sig emellertid för att man inte bör belasta den löpande statistiken med dessa uppgifter, utan att man bör begränsa sig till en undersökning, som avser vissa år.
    7. Konferensen anser det vara angeläget att det skapas en löpande återfallsstatistik, som visar resultatet av olika reaktionsformer. Det bör undersökas om inte denna återfallsstatistik bör avse icke blott av domstol ådömda påföljder utan också ingripanden av barnavårdsnämnd och åtalseftergifter. En sådan återfallsstatistik skulle t. ex. möjliggöra jämförelser av resultaten av ungdomsfängelsebehandlingen i Danmark och Sverige. Den skulle vidare kunna bidraga till att belysa värdet av kortvariga frihetsstraff.
    8. Det synes angeläget att kriminalstatistiken i framtiden utformas med större hänsynstagande till kriminologiska synpunkter och till den pågående utvecklingen på kriminalpolitikens område. Då det i Sverige tillsatts en kommitté för översyn av kriminalstatistiken, är det önskvärt att samråd i någon form etableras mellan denna kommitté och statistiker samt kriminologer i de andra nordiska länderna. Med hänsyn till de betydande tekniska problem, som här inställa sig, vill dock konferensen föreslå att frågan om kriminalstatistikens anordnande inte upptages på programmet för framtida kriminalvårdskonferenser. Däremot synes det lämpligt att arbetet på detta område följes av någon av de fasta deltagarna i kriminalvårdskonferenserna.

 

    Konferensdeltagarna voro d. 9 febr. justitieministeriets gäster på en middag, där Finlands dåvarande justitieminister Tauno Suontausta var värd och hälsade gästerna välkomna i ett anförande, där han bl. a. yttrade:

    Ett viktigt tema vid dessa rådplägningar är frågan om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten, en fråga, som kan betecknas som ett allmänmänskligt problem. Det är icke någon alldeles lätt uppgift att finna de medel, vilka bäst leder till huvudmålet, avvärjandet av brottsligheten. Ungdomsbrottslighetens orsak står ofta att söka i ett vårdslösande av hemuppfostran under den levnadsålder, då individen är som känsligast för påverkan. Statsmakten måste därför skynda till hjälp i ett så tidigt skede som det blott är möjligt. Först kommer också de av barnskyddslagen anvisade skyddsåtgärderna i fråga, men i den mån de visar sig förfela sin verkan, nödgas domstolarna ingripa. Men icke heller då hjälper det med blott och bart straffåtgärder, och de kortvariga fängelsestraffen har visat sig vara i många fall rent av fördärvliga. Därför har man också överallt i världen börjat komplettera, ja t. o. m. helt och hållet ersätta dessa straff med uppfostrande åtgärder, och med hjälp av dessa har man även uppnått goda resultat. Användningen av fängelsestraff för unga personer har i allt högre grad blivit en andra hands reaktionsform vid sidan av de egentliga uppfostringsmetoderna, och till exempel Englands nyaste strafflagstiftning strävar uttryckligen till att helt och hållet avskaffa användningen av fäng-

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 311elsestraff för lagöverträdare under 21 år. I vilken riktning lagstiftningen hos oss i detta avseende kommer att utveckla sig, beror naturligtvis av många såväl kriminalpolitiska som ekonomiska faktorer. I varje händelse är det klart, att vid ungdomens straffrättsliga behandling de individuella synpunkterna särskilt noggrant måste ägnas uppmärksamhet. Varje onödig stränghet måste undvikas, ty sådan föder ofta trots och gör det svårare att få den önskade sinnesförändringen till stånd, men även en överdriven slapphänthet kan leda till otillfredsställande resultat: den kan leda till ringaktning mot hela rättsordningen. Det är nödvändigt, att disciplinen och ordningen även bland de unga bevaras orubblig. Att harmoniskt väga dessa synpunkter mot varandra hör också till lagstiftarens svåraste uppgifter.
    Vid konferens slut överbringade Islands delegater inbjudan till den femte kriminalrättskonferensen att hållas på Island under den sista veckan i juni månad 1950.

S. E.