FACKFÖRENINGARNAS FRIHET.

 

Av

REVISIONSSEKRETERAREN CARL SVENNEGÅRD.

I.

 

Beträffande de fackliga organisationerna bör man uppställa kravet att de äro självständiga, starka och ansvarsmedvetna. Det är en uppgift för organisationerna själva att tillse att detta krav blir uppfyllt. Försöken att genom lagstiftning ingripa i det fackliga föreningsväsendet ha i stort sett misslyckats. Delvis har väl detta berott på de planerade lagstiftningsåtgärdernas ensidiga inriktning; man har velat stävja och inte stödja fackföreningarnas växt. Delvis har det emellertid hängt samman med att alla fackliga sammanslutningar slagit vakt om sin rätt till fri utveckling. Den uppgift som lagstiftningen var avsedd att lösa, nämligen att skapa garantier mot godtycke samt mot otillbörliga ingrepp i den enskildes förhållanden, ha domstolarna utan stöd av skriven lag försökt att taga på sig. På så sätt ha vi fått ett antal rättsfall vilka beröra fackföreningarnas frihet. Dessa rättsfall skola i det följande upptagas till diskussion.

 

NJA 1906: 317. Uteslutning ur religiös förening.

    Från seklets början finns ett rättsfall rörande uteslutning ur en religiös friförsamling. Enligt församlingsordningen var församlingen öppen för envar som underkastade sig den ordning församlingen antagit. I församlingens stadga föreskrevs att församlingen kunde från sig skilja den medlem som åstadkomme oro, split eller förargelse inom församlingen. Sedan en medlem blivit utesluten väckte han vid domstol talan mot församlingen med yrkande att uteslutningsbeslutet måtte upphävas. Han medgav att beslutet tillkommit på ett formellt lagligt sätt, men gjorde gällande att beslutet var sakligt oriktigt enär han icke framkallat oro, split eller förargelse. Församlingen hävdade att käromålet icke var av beskaffenhet att kunna handläggas av domstol. Vidare bestred församlingen att någon person kunde ha en ju-

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 11ridisk rätt att tillhöra församlingen. Domstolarna funno den uteslutne medlemmens talan icke kunna vinna avseende. I motiveringen för domsluten anfördes att det tillkomme medlemmarna själva att avgöra huruvida en medlem genom sina åsikter åstadkommit split och förargelse i församlingen och därför borde skiljas från den. Det åberopades vidare att församlingen var grundad på likstämmighet i religiös åskådning.
    Genom detta rättsfall blevo två viktiga rättsgrundsatser fastslagna, nämligen dels att beslut om uteslutning ur ideell förening kan underkastas domstolsprövning, och dels att vissa ideella föreningar själva äga avgöra huruvida en i stadgarna angiven uteslutningsgrund föreligger eller icke. Då Högsta domstolen åberopade att föreningen var grundad på likstämmighet i religiös åskådning, så får man kanske däri lägga in en liten reservation att alla ideella föreningar inte kunde tillerkännas samma självständighet i uteslutningsfrågor.

 

NJA 1926: 2. Uteslutning av fackförening.

    Det dröjde länge innan domstolarna hade att taga ställning till uteslutning ur fackförbund. Det första rättsfallet på detta område gäller icke uteslutning av en enskild medlem utan av en hel fackförening. Enligt stadgarna för det ifrågakomna fackförbundet kunde medlem uteslutas om han gjort sig ovärdig att stå kvar i förbundet. Motsvarande bestämmelse om uteslutning ur förbundet av en hel lokalavdelning saknades. Fackförbundet hemställde till en lokalavdelning att tre angivna medlemmar skulle uteslutas. Lokalavdelningen vägrade att följa denna hemställan och blev därför genom beslut av förbundsstyrelsen utesluten ur förbundet. Avdelningen förde ej talan mot själva uteslutningsbeslutet men yrkade vid domstol att den måtte tillerkännas rätt att utfå sin andel av förbundets tillgångar. Överrätterna underkände denna talan. Motiveringen härför var att uteslutningsbeslutet, även om det finge anses stå i strid mot förbundsstadgarna, icke medförde rätt för lokalavdelningen att utfå något av förbundets tillgångar.

 

NJA 1927: 481. Giltighet av skiljeavtal.

    I stadgarna för Svenska arbetsgivareföreningen föreskrevs att uppkommen tvist mellan delägare och föreningen skulle avgöras av skiljemän. Efter det att en arbetsgivare blivit medlem av ve-

 

12 CARL SVENNEGÅRD.derbörande arbetsgivareförening vidtogs en ändring av föreningens stadgar, innebärande höjning av det belopp vilket kunde uttagas såsom skadestånd därest delägare icke ställde sig till efterrättelse beslut om lockout. Sedan arbetsgivaren uppträtt såsom lockoutbrytare blev han uppsagd från sitt delägarskap i föreningen med utgången av år 1923. Föreningens styrelse dömde därpå i juni 1924 arbetsgivaren till utgivande av skadestånd. I anledning härav uppkom tvist huruvida denne var bunden av den stadgeändring som vidtagits efter det han blivit medlem. Tvisten hänsköts till skiljemän och avgjordes av dessa genom skiljedom. Skiljemännen ansågo stadgeändringen vara bindande för arbetsgivaren i fråga. Arbetsgivaren väckte talan vid domstol och yrkade att skiljedomen skulle förklaras ogiltig. Han åberopade att han icke längre var medlem då tvisten hänsköts till skiljemän. Hans talan underkändes av Högsta domstolen. Högsta domstolen anförde att arbetsgivaren icke upphört att vara medlem av föreningen tidigare än vid utgången av år 1923, samt att tvistefrågan avsett huruvida han år 1923 varit bunden av den år 1920 beslutade ändringen av föreningens stadgar. Denna fråga skulle enligt stadgarna avgöras av skiljemän.
    Detta rättsfall gäller i första hand en detaljfråga, nämligen frågan om en tvist får prövas av skiljemän efter det att vederbörande upphört att vara medlem av förening. Av rättsfallet kan man dock draga den slutsatsen att det över huvud är möjligt att genom föreningsstadgar med bindande verkan föreskriva att vissa föreningstvister skola avgöras genom skiljemän och icke kunna hänskjutas till domstol. — Det kan anmärkas att Högsta domstolen i äldre rättsfall intagit samma ståndpunkt (NJA 1910: 187, 1924: 554 och 1926: 209).

 

NJA 1927:485. Skadestånd av osolidarisk medlem.

    I det nyssnämnda rättsfallet från år 1927 avgjordes även andra frågor. Genom Högsta domstolens dom fastslogs att en förutvarande medlem var skyldig att till föreningen inbetala de årsavgifter som belöpte på tid då han varit medlem samt de uttaxeringar å hans ansvarighetsbelopp som belöpte på samma tid. Detta även om betalning krävts först efter det att han upphört att vara medlem.
    Viktigare är emellertid ett avgörande i fråga om medlems skyldighet att utge skadestånd på grund av illojalt uppträdande.

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 13Föreningens stadgar innehöllo bestämmelse att medlem, som icke ställde sig till efterrättelse beslut om lockout, var förlustig alla sina rättigheter gentemot föreningen men var skyldig att erlägga stadgade årsavgifter och fullgöra de inbetalningar på grund av lämnad ansvarsförbindelse, som av fullmäktige i enlighet med stadgarna infordrades, intill dess han efter skedd uppsägning upphört att tillhöra föreningen. Dessutom skulle han till föreningen utgiva det skadestånd, som fullmäktige prövade skäligt bestämma, vilket dock ej fick sättas högre än till det belopp varå hans garantiförbindelse lydde. Om garantiförbindelsen inte uppgick till 5,000 kronor fick skadeståndet bestämmas till högst 5,000 kronor. Under åberopande av att arbetsgivaren, trots den beslutade lockouten, träffat separatuppgörelse med sina arbetare, fordrade föreningen skadestånd av honom med 5,000 kronor, vilket belopp genom föreningsbeslut ålagts honom att betala. Arbetsgivaren bestred betalningsskyldighet, enär föreningen enligt hans förmenande inte lidit någon skada. Härtill svarade föreningen bland annat följande. Det vore naturligtvis omöjligt att exakt uppge vilken skada föreningen och dess delägare tillskyndades därigenom att någon delägare bröt sammanhållningen vid en arbetskonflikt. Genom ett sådant förfarande kunde oerhörda skador tillfogas föreningen och de intressen den hade att tillvarataga, alldenstund därigenom äventyrades en tillfredsställande lösning av den allmänna avtalskonflikten inom facket.
    Högsta domstolen fann att arbetsgivaren var skyldig att utge skadestånd till föreningen för brott mot lockoutbeslutet. Det skadeståndsbelopp å 5,000 kronor, som föreningen bestämt enligt stadgarna, godkändes av Högsta domstolen, enär det inte kunde anses uppenbart obilligt.
    Detta domstolsavgörande är av stor principiell betydelse enär det bereder den fackliga organisationen den rörelsefrihet som är nödvändig för att den skall kunna fylla sin uppgift. Om organisationsmoralen skall kunna uppehållas måste organisationens ledning ha möjligheter att effektivt ingripa mot medlem som brister i solidaritet. Inskridandet mot den osolidariske medlemmen skedde här genom uttagande av skadestånd. Det är givetvis inte möjligt att till beloppet ange den skada organisationen tillfogas genom ett illojalt uppträdande från en medlems sida. Därför är det motiverat att organisationen, inom den ram

 

14 CARL SVENNEGÅRD.som skapats genom stadgarna, får stor frihet att med kraft hävda solidaritetskravet. Domstolens ståndpunkt till bevisbördan är därför också riktig. Trots att arbetsgivareföreningen var kärande i målet fordrades det icke bevisning om den skada föreningen lidit. I skadeståndsfrågan kunna domstolarna dock inte alldeles skjutas åt sidan. Av allmänna rättsgrundsatser följer att en föreningsmedlem icke helt kan utlämnas åt föreningens avgörande. Genom att uppställa kravet att ett uppenbart obilligt skadestånd icke får uttagas, har Högsta domstolen förbehållit domstolarna rätt att ingripa i de fall då organisationerna göra sig skyldiga till klara missbruk av sin frihet.
    Högsta domstolens välvilliga hållning gentemot denna arbetsgivareförening står emellertid i motsättning till den stränghet domstolarna senare visade gentemot fackföreningarna. Det ligger i sakens natur att fackföreningarna inte kunna hävda solidaritetskravet genom att uttaga höga skadestånd. De måste i stället tillgripa uteslutningsbeslut och vägran att bevilja inträde. Såsom i fortsättningen skall påvisas ha domstolarna när det gäller fackföreningarna uppställt fordran om full bevisning för en uteslutningsåtgärds sakliga berättigande, och detta trots att fackföreningarna i rättegången varit svarande och icke kärande.

 

NJA 1931: 604. Uteslutning ur religiös förening.

    Fråga om uteslutning ur en religiös förening kom åter inför Högsta domstolen år 1931. I stadgarna för en kristlig ynglingaförening föreskrevs att föreningen ägde besluta om åtgärd mot den medlem som genom sitt uppförande skadade föreningens verksamhet eller anseende. Sedan en medlem blivit utesluten förde han vid domstol talan att beslutet skulle upphävas. Han påstod att beslutet inte överensstämde med stadgarna och inte tillkommit i laga ordning. Hans talan ogillades i alla instanserna. Underrättens motivering var att det icke förebragts någon omständighet av beskaffenhet att kunna föranleda upphävande av uteslutningsbeslutet. I fråga om beslutets berättigande använde överrätterna en annan motivering. De anförde att föreningen med hänsyn till arten av sin verksamhet måste anses äga själv avgöra frågan om en medlem brustit i sina skyldigheter mot föreningen genom ett uppförande som länt till skada för dess verksamhet och anseende. Beträffande beslutets for-

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 15mella stadgeenlighet åberopades i domsmotiveringen att den uteslutne medlemmen inte visat att beslutet tillkommit annorledes än i behörig ordning.
    Domstolarna ha i detta rättsfall vidhållit principen att vissa föreningar själva äga avgöra huruvida en i stadgarna angiven uteslutningsgrund föreligger eller icke. Rättsfallet är av intresse ur en annan synpunkt. Genom detsamma fastslås regeln att den person som för talan mot ett uteslutningsbeslut har att styrka att beslutet är behäftat med något fel. Överrätterna ha dock tilllämpat denna regel om bevisbördan endast beträffande beslutets formella sida. Det är dock värt att uppmärksamma att domstolarna senare utformade en annan regel om bevisbördan då utesluten medlem förde talan mot fackförening.
    I målet var det slutligen fråga om domstolarnas behörighet att över huvud taga upp tvister av denna art. Nedre justitierevisionen ansåg att befogenheten av beslutet icke kunde prövas av domstol. Högsta domstolen anslöt sig icke till denna mening.

 

NJA 1936:672. Uteslutning av strejkbrytare.

    En arbetare som var medlem av vederbörande fackförening tog arbete å en arbetsplats under pågående arbetsnedläggelse. I anledning härav blev han genom beslut av fackföreningen utesluten ur denna. Genom beslut av riksskiljenämnden blev arbetsnedläggelsen sedermera förklarad stå i strid mot gällande kollektivavtal. Frågan huruvida uteslutningen var rättsenlig eller rättsstridig kom inför domstol genom att arbetaren fordrade skadestånd av fackföreningen. I fackförbundets stadgar fanns en bestämmelse att ur förbundet kunde uteslutas medlem som uppträtt såsom strejk- eller blockadbrytare eller som vägrat att ställa sig till efterrättelse av avdelning eller förbundsstyrelsen utfärdade föreskrifter, vilka hade stöd i stadgarna eller i kongressbeslut. Domstolarna funno att uteslutningsbeslutet icke var rättsligen grundat. Deras motivering för denna ståndpunkt var att arbetsnedläggelsen stred mot kollektivavtalet och att fackföreningens åläggande för arbetaren att lämna anställningen alltså var avtalsstridigt.
    Domstolarnas beslut i detta mål få icke tolkas så att strejkbrytare icke skulle kunna uteslutas ur fackföreningarna. Besluten innebära allenast att arbetsnedläggelser, vilka äro avtalsstridiga, icke behöva respekteras av fackföreningarnas medlem-

 

16 CARL SVENNEGÅRD.mar. Tvisten mellan arbetsgivaren och fackföreningen gällde i detta fall frågan huruvida arbetsgivaren ägde rätt att fritt antaga arbetare eller huruvida vissa arbetare hade företrädesrätt till anställning. Kravet på företrädesrätt ansågs av domstolarna icke ha något stöd i kollektivavtalet. Domstolsbesluten kunna därför grundas direkt på förbundets stadgar, om man nämligen tolkar dessa så att bestämmelsen om uteslutning av strejkbrytare avser endast den som brutit en strejk vilken är förenlig med gällande avtal. För att förklara domstolarnas ståndpunkt behöver man alltså icke åberopa rättsgrundsatser vilka äro för fackföreningarna bindande oberoende av stadgarnas innehåll.

 

NJA 1936 A 472. Uteslutning av icke önskvärd medlem.

    En arbetare som blivit utesluten ur sitt fackförbund fordrade vid domstol ersättning av fackföreningen för förlorad arbetsinkomst. Uteslutningen motiverades från fackföreningens sida med att arbetaren motarbetat fackföreningen och förbundet samt i moraliskt hänseende skadat förbundet. De för fackföreningen gällande stadgarna angåvo att sådant förfarande var uteslutningsgrund. Fackföreningen förebragte åtskillig utredning om att arbetaren misskött sig. Arbetaren innehade förtroendeuppdrag inom fackföreningen och det var i denna egenskap han skulle ha misskött sig, inte i sitt arbete hos arbetsgivaren. Det påstods att arbetaren uppträtt berusad, att han låtit bjuda sig på restaurang av arbetsgivaren, att han fått lån och penninggåvor av denne, att han lämnat osanna uppgifter om förhandlingar med arbetsgivaren samt i övrigt visat sig opålitlig. Vidare uppgavs att arbetaren genom sitt uppträdande vållat oro och splittring inom fackföreningen och även motarbetat denna. Det ifrågasattes till och med att arbetaren sökt bereda marken för en sprängning av hela fackförbundet, varför hans uteslutning varit nödvändig för organisationens bestånd. Domstolarna ansågo beslutet om uteslutning icke vara rättsligen grundat och dömde ut skadestånd till arbetaren. Motiveringen för domstolsbesluten är baserad på förbundsstadgarna. Domstolarna anförde nämligen att de av fackföreningen åberopade omständigheterna jämlikt stadgarna icke utgjorde grund för uteslutning.
    I detta rättsfall liksom i strejkbryterifallet är det alltså fråga om tolkning av stadgarna. Det föreligger emellertid en viss skillnad mellan fallen. Frågan om en arbetsnedläggelse föreligger och om nedläggelsen är avtalsstridig kan prövas lika bra av

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 17domstol som av fackorganisationernas egna organ. Frågan om någon medlem motarbetat eller moraliskt skadat sin fackorganisation ligger på ett annat plan. Det gäller här facklig solidaritet och organisationsmoral, det gäller värderingar och värderingsnormer och icke faktiska förhållanden. Man är inne på ett område där domstolarna måste gå fram med omsorg och varsamhet. Även om man låter domstolarna taga hand om vissa inre fackföreningsstrider så måste man respektera den fackliga inställningen till problemen, man måste fästa stor vikt vid fackorganisationernas betraktelsesätt och bedömningar.1 Därutöver skola domstolarna tillgodose allmänna intressen även för det fall att dessa stå i strid mot fackorganisationernas uppfattning. Om en domstol skulle anse att en fackförening på det hela taget gör mera skada än nytta, så får den dock icke av detta skäl dekretera, att en medlem som motarbetar sitt eget förbund skall äga rätt att stå kvar inom detta. Rätten att bekämpa organisationerna är en sak; med denna rätt kan icke förenas medlemskap i den organisation som skall bekämpas. Föreningsrätten får icke drivas därhän att en person, som kommit i konflikt med sin fackförening, skulle äga rätt att stå kvar såsom medlem för att kunna inifrån skada organisationen, vålla splittring samt undergräva dess styrka och anseende. Ännu mindre kan han ha rätt att stå kvar för att kunna gå motpart tillhanda med upplysningar om interna förhållanden. Inom fackföreningarna har man en stark känsla för solidaritetens värde, och av sina förtroendemän fordrar man att de skola uppträda så att de hedra sig själva och sin organisation. I det förevarande målet underströk fackföreningen också starkt behovet av frihet för en ideell förening att själv bestämma vilka medlemmar som voro önskvärda och icke önskvärda. På denna punkt var för övrigt den uteslutne medlemmen fullt ense med fackföreningen.
    Trots de av fackföreningen åberopade skälen intogo domstolarna den ståndpunkten, att det i sista hand är domstolarna som ha att tolka stadgarna även i fråga om sådana uteslutningsgrunder som det här gäller. Någon principiell motivering härför lämnades icke. Man får utgå från att det är de allmänna intressena, de samhälleliga synpunkterna, som beaktats. I det för branschen gällande kollektivavtalet fanns en bestämmelse om organisationstvång. Samtliga arbetare, vilka sysselsattes hos ar-

 

    1 Jfr arbetsdomstolens dom nr 29/1946.

   2—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

18 CARL SVENNEGÅRD.betsgivare anslutna till den avtalsslutande arbetsgivareorganisationen, skulle tillhöra fackförbundet. De praktiska möjligheterna att erhålla arbete inom facket voro ganska små för den som blivit utesluten ur fackförbundet, han var hänvisad främst till arbetsgivare som icke hade kollektivavtal. Arbetaren åberopade också att uteslutningen måste komma i ett helt annat rättsläge, då uteslutningsbeslutet innebure intrång i rätten att taga erbjudet arbete. Den påföljd fackföreningsstadgarna föreskriva för ett solidaritetsbrott kan alltså i dessa fall bli mycket allvarlig. Därav kan man visserligen inte draga den slutsatsen att en fackföreningsmedlem utan påföljd skall kunna vara osolidarisk. Däremot kan man hävda att det blir domstolarnas sak att tillse att påföljden står i rimlig proportion till brottet. Problemet blir att finna en lösning som åt fackföreningsmedlemmen bevarar rätten att försörja sig genom arbete samt åt fackföreningen bevarar rätten att befria sig från illojala medlemmar. Domstolsbesluten lämna ej något verkligt bidrag till lösningen av denna konflikt. Däremot gjordes — under rättegången — från fackförbundets sida ett försök att komma till rätta med svårigheterna. Mellan parterna i kollektivavtalet träffades en särskild överenskommelse att den uteslutne medlemmen, utan hinder av avtalets bestämmelser, ägde rätt att söka och taga anställning var helst han önskade. I anslutning härtill framhöll fackföreningen att avsikten med uteslutningen ingalunda varit att beröva arbetaren hans möjligheter till utkomst. Det förefaller som om en för båda sidorna godtagbar lösning bort kunna uppnås på denna linje.
    Fackföreningen hade i det föregående rättsfallet (NJA 1936: 672) accepterat att det slutliga avgörandet i uteslutningsfrågan icke kunde förbehållas åt fackförbundets egna organ utan kunde överlämnas till domstol. I det nu förevarande fallet fördes processen in på spörsmålet om en medlem kunde vända sig till domstol med förbigående av de fackliga instanserna. Fackförbundets stadgar innehöllo bestämmelser att över tvister emellan fackförening och dess medlemmar skulle förbundsstyrelsen avgiva utslag, med förbehåll för den som var missnöjd med utslaget att hänskjuta frågan till förbundskongressen. Under åberopande av behovet av en mera diskretionär prövning än vad domstolsförfarandet medförde, gjorde fackföreningen invändning om att domstol saknade behörighet att upptaga tvisten. Denna invändning lämnades av överrätterna utan avseende. Skälen härtill

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 19voro tydligen av processuell natur. Invändningen gjordes först i hovrätten men skulle ha framställts omedelbart vid målets behandling i första instans. Något verkligt prejudikat rörande denna fråga skapades alltså icke genom dessa domstolsavgöranden.

 

NJA 1936 A 473. Uteslutning av icke önskvärd medlem.

    Det föreligger ytterligare ett rättsfall rörande uteslutning av icke önskvärd medlem, vilket företer likheter med det nyss återgivna. Vissa detaljer äro dock av intresse. Arbetstagaren tillhörde samma fackförening som nyss berörts. Han blev utesluten ur fackföreningen på grund av illojalitet mot arbetskamrater och organisationen. Det påstods från fackföreningens sida att han ställt sig oförstående till organisationens och medlemmarnas intressen samt motarbetat desamma. Man åberopade den förut omtalade stadgeföreskriften rörande uteslutning av den som motarbetade fackföreningen eller fackförbundet. Anmärkningarna mot arbetstagaren kunna, såsom fackföreningen själv erkände, utifrån bedömda te sig mindre väsentliga. Den tvist som slutligen utlöste ett uteslutningsbeslut var följande. Fackföreningen omfattade såväl bageri- som konditoriarbetare. Mellan dessa båda grupper var det överenskommet att de icke skulle göra intrång på varandras arbetsområden. Ett bageri nedlade sin konditoriavdelning och avskedade sina konditoriarbetare. Mellan arbetsgivaren och fackföreningen överenskoms därefter att en bagerska fick utföra visst konditoriarbete. Fackföreningen lade arbetstagaren, som inte var egentlig arbetare utan arbetsledare, till last att han låtit permittera denna bagerska och själv i hennes ställe utfört konditoriarbete, trots att fackföreningens styrelse meddelat honom att han icke fick utföra sådant arbete. — Dessutom framställdes vissa mera obestämda anklagelser mot arbetstagaren, såsom att han kritiserat fackföreningen inför arbetsgivaren, skapat olidliga förhållanden på arbetsplatsen samt vållat ett allmänt missnöje mot sin person inom fackföreningen.
    Domstolarna utdömde ersättning till arbetstagaren för förlorad arbetsinkomst under motivering att de av fackföreningen anförda omständigheterna enligt fackföreningens stadgar icke utgjorde grund för uteslutning.
    Fackföreningen berörde i detta mål, förutom fackorganisatio-

 

20 CARL SVENNEGÅRD.nernas behov av frihet, jämväl spörsmålet om balans mellan rättigheter och skyldigheter. Det framhölls att liksom en medlem hade full frihet att utträda ur fackföreningen så borde de övriga medlemmarna ha frihet att, om någon inte ville samarbeta med dem, skilja honom från sig, eftersom fackföreningen var baserad på fullständig inbördes solidaritet. Vidare gjorde sen jämförelse mellan rätten att inträda i en fackförening och rätten att stå kvar såsom medlem. Lika litet som en förening kunde tvingas att intaga medlemmar, borde den kunna tvingas att låta medlemmar kvarstå mot majoritetens vilja. Det skulle leda till ödesdigra konsekvenser för föreningsväsendet om föreningarna betogos möjligheten att avgöra frågan om medlemskap. Som synes utgår fackföreningen här från att den äger full frihet att vägra arbetare inträde i föreningen.
    Man kom i detta mål också något in på frågan hur solidaritetskravet måste uppmjukas då själva intressegemenskapen försvagades. Arbetstagaren framhöll att han såsom arbetsledare haft en obehaglig mellanställning. Fackförbundet och de organiserade arbetarna sågo i arbetsledaren endast en kamrat, medan arbetsgivaren av honom fordrade förtroende. Det upplystes också att arbetsgivarens skyldighet enligt kollektivavtalet att använda sig av organiserad arbetskraft ej hade avseende å arbetsledare, vilka alltså i denna del ej jämställts med arbetare.

 

NJA 1945 A 77. Uteslutning av osolidarisk medlem.

    En arbetare blev medlem av vederbörande fackförbund år 1903 men blev år 1906 utesluten på grund av att han inte erlagt sina fackföreningsavgifter. Han gick på nytt in i fackföreningen år 1926. Sitt medlemskap förlorade han åter på grund av försummelser att betala avgifterna. Under en konflikt hade han dessutom biträtt arbetsgivaren. År 1931 beviljades han åter inträde i fackföreningen. I juli 1932 blev arbetaren utesluten ur fackföreningen på grund av osolidariskt uppträdande. Upprinnelsen till den senaste uteslutningen var följande tvist. Gällande kollektivavtal innehöll icke någon organisationsklausul utan arbetsgivaren ägde rätt att anställa arbetare oavsett om de voro organiserade eller ej; avtalet innehöll däremot en bestämmelse att vid intagande av arbetare företräde skulle lämnas dem som voro bosatta på orten samt tillhörde organisationen. Fackföreningen beslöt att hänvändelse skulle göras till en ar-

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 21betsgivare att successivt anställa fyra namngivna arbetare, bland dem den nu förevarande, vilken nämndes näst sist. Denne hade själv biträtt detta beslut, men trots detta började han ensam arbetet. Med arbetsgivaren träffades därpå överenskommelse att de av fackföreningen angivna fyra arbetarna skulle anställas. Denna överenskommelse fullföljdes på så sätt att ett par man anställdes men efter några dagar åter avskedades, varefter den nu förevarande arbetaren ensam fullföljde arbetet medan hans kamrater fingo gå arbetslösa. — Fackföreningen gjorde gällande att arbetaren tagit arbete hos en arbetsgivare med vilken konflikt förelåg och att han sålunda motarbetat fackförbundet och medlemmarnas intressen. Fackförbundets stadgar upptogo föreskrift att uteslutning kunde ske om medlem motarbetade fackförbundets verksamhet och medlemmarnas intressen, såsom genom att taga arbete där förbundsstyrelsen avstängt för arbetskraft. Det synes som om fackföreningen avsett att tillämpa denna föreskrift. Möjligen hade fackföreningen vid beslutet om uteslutning begått ett fel genom att icke dessförinnan ha underrättat arbetaren om att arbetets fortsättande komme att medföra uteslutning. Arbetaren gjorde emellertid ej själv någon invändning härom. Mera allmänt gjorde fackföreningen gällande att arbetaren vid upprepade tillfällen och under olika former demonstrerat sin fientliga inställning till fackföreningen, men likväl utnyttjat organisationen då det gällt att tillvarataga egna intressen.
    På talan av den uteslutne arbetaren tilldömde domstolarna honom ersättning för förlorad arbetsinkomst. I domsmotiveringen upptogs att fackförbundet icke visat, att arbetaren gjort sig skyldig till förfarande som enligt stadgarna grundade rätt till hans uteslutning.
    Till grund för sin talan hade arbetaren även åberopat att uteslutningsbeslutet icke var formellt i ordning. Enligt stadgarna ägde fackföreningen icke rätt att avgöra ärenden om uteslutning. Fackföreningen skulle hos förbundsstyrelsen föreslå den påföljd som var lämplig, varefter förbundsstyrelsen hade att fatta beslut. I detta fall hade fackföreningen fattat beslut om uteslutning, vilket beslut förbundsstyrelsen därefter godkänt, Fackförbundet ansåg att fackföreningen överskridit sin befogenhet gentemot förbundsstyrelsen, men att detta icke berörde den uteslutnes rätt. Domstolarna synas i detta fall icke ha fäst

 

22 CARL SVENNEGÅRD.något avseende vid den formella felaktigheten. Den har tydligen ansetts sakna praktisk betydelse. Man får alltså icke antaga att domstolarna ansett sig förhindrade att pröva huruvida ett uteslutningsbeslut är formellt i ordning.
    Domsmotiveringen ger anledning att åter ägna någon uppmärksamhet åt frågan om bevisskyldigheten. Det förefaller som om domstolarna utgått från att fackföreningen eller fackförbundet skulle vara nödsakat att styrka att varje uteslutningsbeslut står i överensstämmelse med en rätt tolkning av stadgarna. Denna ståndpunkt synes icke kunna försvaras. Ett föreningsbeslut bör respekteras och behandlas såsom stadgeenligt intill dess att det styrkes att beslutet strider mot stadgarna. Kunna domstolarna icke slå fast att beslutet står i strid mot stadgarna, så böra de utgå från att beslutet är riktigt. Den som grundar en talan på att beslutet i formellt eller sakligt avseende är oriktigt, måste alltså själv förebringa den utredning som erfordras för att underkänna beslutet.

 

NJA 1942 A 267. Giltigheten av skiljedom.

    Beträffande denna tvist fördes en särskild process rörande skiljedom. Slutet blev att meddelad skiljedom förklarades ogill. Högsta domstolens motivering härför var att skiljedomen inte meddelats inom föreskriven tid. Domen får alltså icke tolkas så, att bindande skiljeavtal icke skulle kunna träffas rörande de hithörande tvisterna.

 

NJA 1945: 290. Uteslutning av illojal medlem.

    Under kriget företogos ett antal uteslutningar, vilka stodo i samband med vissa åtgärder mot medlemmar som ansågos opålitliga inom fackföreningarna på grund av sin politiska inställning. Omständigheterna kring en uteslutning, vilken ledde till process, voro i korthet följande. Den 18 dec. 1939 utsände Landsorganisationen ett cirkulär, vari styrelserna för fackförbunden och fackföreningarna uppmanades att isolera kommunisterna och motarbeta deras inflytande i den svenska fackföreningsrörelsen. Den 29 jan. 1941 utsände det fackförbund som det här gäller ett cirkulär vari det förklarades att det var förbundsstyrelsens uppfattning att kommunisterna borde förvägras rätt att inneha förtroendeuppdrag samt att medlemmar, vilka genom otillbörligt uppträdande på fackorganisationernas sammankomster eller på annat sätt visat illojalitet mot förbundet,

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 23kunde med stöd av stadgarna uteslutas. Vidare uttalades i cirkuläret att förbundsstyrelsen beslutat bringa till fackföreningarnas kännedom, att medlemmar av kommunistiska partiet icke fingo kandidera och icke kunde väljas till och icke kunde inneha förtroendeposter inom förbundet. Fackförbundet gjorde gällande att medlemmarna enligt stadgarna icke kunde neka att efterleva det förbundsstyrelsens beslut som kommit till uttryck i 1941 års cirkulär. Cirkuläret föredrogs å årsmöte med den sektion av fackförbundet, vilken arbetaren tillhörde. Vid årsmötet yrkade arbetaren att 1941 års cirkulär skulle lämnas utan avseende, och mötet beslöt att avslå styrelsens förslag om att detta cirkulär skulle läggas till handlingarna. Frågan kom upp på ett nytt möte med sektionen en månad senare. Förbundet hade då meddelat att valet av en del kommunistsympatisörer, däribland ifrågavarande arbetare, till vissa förtroendeposter skulle anses ogiltigt. På yrkande av samma arbetare beslöt mötet att skrivelsen utan avseende skulle läggas till handlingarna. Vid ett tredje möte ytterligare en månad senare beslöt sektionen att godkänna 1941 års cirkulär. Fackförbundet uppgav att om sektionen icke slutligen godkänt cirkuläret torde sektionen i sin helhet ha blivit utesluten.
    Frågan om arbetarens fortsatta medlemskap upptogs därefter, och förbundsstyrelsen beslöt att utesluta honom. Uteslutningen skedde med stöd av en bestämmelse i förbundsstadgarna som säger att uteslutning sker då medlem vägrar ställa sig till efterrättelse av fackföreningen eller förbundsstyrelsen utfärdade föreskrifter, som ha stöd i stadgar eller kongressbeslut, eller eljest uppträtt illojalt mot organisationen. Fackförbundet förklarade att uteslutningen skedde därför att arbetaren vid en kritisk tidpunkt uppmanat medlemmarna i sektionen att underlåta att efterfölja av förbundsstyrelsen utfärdat beslut. — Det upplystes att arbetaren varit kollektivansluten till det socialdemokratiska partiet.
    Domstolarna förklarade att det i målet icke visats att arbetaren låtit komma sig till last förfarande av beskaffenhet, som enligt stadgarna berättigat förbundsstyrelsen att utesluta honom ur förbundet. Här möter alltså ånyo den uppfattning om bevisbördan som här förut kritiserats. Det borde väl ha ankommit på arbetaren, då han förde talan mot förbundet, att styrka att uteslutningsbeslutet stred mot stadgarna.

 

24 CARL SVENNEGÅRD.    I övrigt är det oklart var man skall söka den verkliga motiveringen för domstolarnas ståndpunkt. Möjligen ha domstolarna uppfattat saken så att 1941 års cirkulär saknade stöd i förbundets stadgar och att en medlem därför utan påföljd kunde nonchalera samt till och med motarbeta förbundsstyrelsens beslut. Detta skulle, såsom förbundet framhöll, leda till en viss upplösning inom organisationen. Det uttalades från förbundets sida att ett förbundsstyrelsens beslut kunde överklagas men att till dess beslutet blivit förklarat ogiltigt syntes det nödvändigt att medlemmarna respekterade beslutet eller lämnade förbundet; om vissa medlemsgrupper ägde frihet att tillkännagiva att de för sin del icke ämnade respektera förbundsstyrelsens beslut, skulle förbundet snabbt förlora all betydelse och snart stå inför sin upplösning, ett förhållande som de kommunistiskt intresserade syntes eftersträva men som förbundsstyrelsen måste kämpa emot. Om domstolarna verkligen hyst denna uppfattning innebär det att fackförbunden sakna rätt att själva bestämma vilka kvalifikationer som erfordras för att inneha förtroendeposter inom förbunden.
    Den uteslutne arbetaren intog emellertid icke den ståndpunkt som här berörts. Över huvud synes det i målet icke ha påståtts att 1941 års cirkulär skulle strida mot stadgarna. Arbetaren framhöll tvärtom att sedan sektionen slutligen beslutat att 1941 års cirkulär skulle lända till efterföljd, så hade han lojalt rättat sig efter beslutet. Han menade i stället att hans yrkande på sektionsmötena endast innebure att han utnyttjat den yttrandefrihet och rösträtt som tillkommit honom såsom föreningsmedlem. Det är nog inte uteslutet att domstolarna varit av samma mening. Det är dock att märka att här förelåg ett beslut av fackförbundets högsta beslutande myndighet (då kongressen eller överstyrelsen ej var samlad). Ett sådant beslut kunde väl diskuteras och kritiseras. Att föreslå att det skulle lämnas utan avseende innebar i verkligheten ett förslag att sektionen skulle bryta sig ut ur organisationen. En medlem som agiterar för utbrytning ur gemenskapen borde rimligen inte klaga över att han blir utesluten.
    Det föreligger slutligen en omständighet som ger detta mål ett särskilt intresse. Enligt förbundsstadgarna kunde ändring av stadgarna företagas genom beslut av kongressen såsom förbundets högsta beslutande myndighet. Vid 1941 års kongress be-

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 25handlades de uteslutningar som stodo i samband med 1939 års cirkulär, ett 30-tal. Förslag att de uteslutna skulle beviljas återinträde samt återinsättas i sina gamla stadgeenliga rättigheter avslogs av kongressen, som jämväl beslöt att godkänna 1941 års cirkulär. I motiveringen för detta kongressbeslut betonades att det var nödvändigt att hålla fackorganisationerna i arbetsdugligt skick. Fackförbundet framhöll i rättegången att kongressen ägde rätt att ändra förbundets stadgar, och då kongressen godkänt uteslutningen av denna arbetare så måste i varje fall från och med dagen för kongressbeslutet uteslutningen vara att anse såsom stadgeenlig. Man kan tillägga att 1941 års cirkulär, sedan det godkänts av kongressen, icke kan anses strida mot förbundsstadgarna.
    Det är svårt att förklara hur domstolarna kommit förbi kongressens beslut. Det förbundsorgan som äger ändra stadgarna måste också ha befogenhet att med bindande verkan avgöra en fråga om stadgarnas tolkning. Kongressen hölls ett par månader efter det arbetaren uteslutits. Man kan med visst fog göra gällande att ett beslut om stadgarnas rätta tolkning, vilket i verkligheten innebär en ändring av stadgarna, icke kan ha verkan för förfluten tid. Ett godkännande av denna mening synes emellertid icke ha annan effekt än att, såsom fackförbundet påpekat, arbetaren skulle anses utesluten från dagen för kongressbeslutet.
    Fackförbundet var inne på en annan tankegång också då förbundet hävdade att det icke torde ankomma på domstolarna att ingå på någon lämplighetsprövning av kongressbeslut. Frågan bör kanske ställas så att den gäller om domstolarna kunna åsidosätta stadgarna, därest dessa anses strida mot tvingande rättsgrundsatser. I själva verket torde det vara nödvändigt att besvara denna fråga jakande. Domstolarna ha emellertid i detta mål åberopat förbundsstadgarna och icke några tvingande rättsgrundsatser. Ehuru domsluten i detta mål skenbart ansluta sig till en rad tidigare avgöranden, kan det ifrågasättas om de icke i verkligheten innebära en nyhet så tillvida att domstolarna för att motivera sin ståndpunkt gått utanför de för organisationen gällande stadgarna.
    Jämväl på en annan punkt möter i detta mål en nyhet. Domstolarna förklarade, i enlighet med arbetarens yrkande, beslutet om arbetarens uteslutning vara utan verkan i fråga om hans

 

26 CARL SVENNEGÅRD.medlemskap i fackförbundet. Tidigare har det icke varit strid om själva medlemskapet utan endast om fackorganisationernas skyldiglet att bära de ekonomiska konsekvenserna av en uteslutning i strid mot stadgarna. Det upplystes i målet att organisationstvång icke förelåg inom facket, och det är alltså möjligt att uteslutningen icke länt arbetaren till något ekonomiskt avbräck. För återinträde funnos särskilda föreskrifter i förbundsstadgarna för det fall att vederbörande blivit utesluten på grund av osolidariskt uppträdande. Beslut om återinträde skulle fattas av fackföreningen och godkännas av förbundsstyrelsen. Inträdesvillkoren fastställdes av förbundsstyrelsen. Enligt stadgarna skulle därvid en särskild vitesbetonad återinträdesavgift erläggas, och enligt praxis fordrades en uttrycklig lojalitetsförklaring. Genom domstolarnas beslut berövas fackförbunden denna möjlighet att upprätthålla organisationsmoralen.

 

NJA 1946: 83. Uteslutning av illojal medlem.

    I det närmast föregående rättsfallet var det ännu icke fråga om uteslutning av medlem på den grund att hans politiska uppfattning eller verksamhet innefattade risk för facklig opålitlighet. Från fackorganisationernas sida gjordes då ej gällande mera än att förtroendeposterna skulle besättas med pålitligt folk. Uteslutningen stod visserligen i ett visst samband med detta krav på facklig solidaritet, men själva uteslutningsbeslutet föranleddes av visad ohörsamhet mot fackförbundets beslutande myndighet. Det kom emellertid snart nog upp tvister där saken direkt gällde huruvida lojalitet mot fackföreningsidén kunde förenas med vissa politiska åskådningar. I nu förevarande mål gjorde domstolarna för första gången ett uttalande om sin behörighet att behandla uteslutningstvister oberoende av stadgarnas innehåll. Fackförbundets stadgar innehöllo bestämmelser därom att över meningsskiljaktigheter mellan fackförenings styrelse samt medlemmar angående stadgarna samt i alla sådana fall, som ej i stadgarna voro förutsedda eller för vilka stadgarna inte innehöllo fullt tydliga bestämmelser, skulle förbundsstyrelsen avge utslag. Den som inte nöjde sig med förbundsstyrelsens utslag var förbehållen rätt att hänskjuta frågan till första sammanträdande kongress. Vidare föreskrevs att tvist rörande tolkningen av stadgarna ej fick hänskjutas till domstol utan skulle behandlas enligt de nu angivna bestämmelserna.

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 27    Sedan en utesluten arbetare väckt talan mot fackförbundet vid domstol gjorde förbundet gällande att tvisten skulle avgöras av kongressen och att domstol ej var behörig att upptaga den. Förbundet erkände dock att domstol ägde behörighet att pröva om beslutet i formellt avseende var stadgeenligt. Däremot menade förbundet att frågan om stadgarnas tolkning, enligt deras egen förskrift, om möjligt skulle lösas inom organisationen. Såsom medlem vore arbetaren nämligen förpliktad att följa stadgarna. I denna del invände arbetaren att stadgarna endast gällde för kvarstående medlemmar och att han således i och med att han avlägsnats ur förbundet icke längre var bunden av stadgarna. På detta svarade fackförbundet att varje rättsförhållande mellan parterna som härrörde ur arbetarens medlemskap givetvis måste bedömas med hänsyn till stadgarna. Denna senare ståndpunkt synes vara den riktiga.
    I denna stridsfråga hade fackförbundet även en andra försvarsställning. Förbundet menade att arbetaren i varje fall inte skulle äga rätt att vända sig till domstol förrän efter det att kongressen prövat saken. Innan en sådan prövning blivit verkställd saknade man ju kännedom om organisationens slutliga mening i tvistefrågan. Arbetaren invände att kongressen sammanträdde endast vart fjärde år, varför det var orimligt att han under så avsevärd tid skulle sakna möjlighet att få rättelse i ett beslut som medförde så allvarliga konsekvenser för honom.
    Domstolarna förklarade kort och gott att invändningen mot deras behörighet icke förtjänade avseende. I denna del voro domstolarna enhälliga. Någon motivering anfördes inte. Saken är dock inte alldeles självklar utan kan förtjäna något övervägande. Det är rimligt att en organisation icke kan åt sina egna organ förbehålla rätten att ha sista ordet i en rättstvist mellan organisationen och dess medlemmar. Dessa senare måste ha möjlighet att i sista hand vända sig till domstol eller till någon med domstol likställd opartisk instans. Fackförbundets andrahandsståndpunkt, att en tvist om tolkning av stadgarna inte får upptagas av domstol förrän ett försök gjorts att lösa den genom förhandling, har emellertid fog för sig (jämför 14 § lagen om arbetsdomstol). Genom en sådan förhandling skulle man vinna att en facklig tvist blev belyst ur fackliga synpunkter. I anslutning till en genom fackförbundsstadgarna införd förhandlingsordning skulle man också kunna genomföra att en tidsfrist sattes för

 

28 CARL SVENNEGÅRD.anhängiggörande av talan vid domstol (jämför Kap. II § 7 i huvudavtalet d. 20 dec. 1938 mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen). Det är icke tillfredsställande att, såsom i ett av de föregående målen var fallet, ett uteslutningsbeslut tas upp inför domstol mer än 9 år efter det att beslutet fattades. Skyldigheten att i första hand gå förhandlingsvägen måste givetvis vara beroende av att en någorlunda snabb och effektiv förhandlingsordning kan åstadkommas.
    Den sakliga tvisten i förevarande mål låg till på följande sätt. Redan år 1936 beslöt landsorganisationens kongress att medlemmar av nazistiska partier icke ägde rätt att vara medlemmar av fackförbund anslutna till landsorganisationen. Därefter fattade styrelsen för det fackförbund, som här är i fråga, beslut att medlem av fackförbundet icke ägde rätt att tillhöra Socialistiska partiet. Fackföreningen underrättade en arbetare, att detta parti numera var ett nazistiskt parti och att medlemskap i partiet var oförenligt med medlemskap i fackförbundet. Vidare meddelades att arbetaren kom att uteslutas ur fackförbundet om han inte inom 14 dagar lämnat Socialistiska partiet. Sedan arbetaren vägrat att lämna detta parti beslöt fackförbundets överstyrelse dels att biträda förbundsstyrelsens beslut, att medlem icke ägde rätt att tillhöra Socialistiska partiet, och dels att utesluta arbetaren enär han vägrat att lämna detta parti.
    Arbetaren bestred att uteslutningsbeslutet hade stöd i förbundsstadgarna. Enligt dessa kunde uteslutning ske om medlem vägrade att ställa sig till efterrättelse av fackföreningen eller förbundsstyrelsen utfärdade föreskrifter som hade stöd i stadgar eller i något kongressbeslut. Arbetaren invände att det varken i stadgarna eller i något kongressbeslut förklarats att Socialistiska partiet var en nazistisk organisation eller att anslutning till detta parti var oförenlig med medlemskap i fackförbundet. Denna invändning var tydligen riktig. Arbetaren drog den slutsatsen att överstyrelsens beslut innebar ett överskridande av styrelsens stadgeenliga befogenheter. Förbundsstadgarna innehöllo emellertid även en föreskrift om uteslutning av den som uppträtt illojalt mot organisationen. Fackförbundet åberopade denna föreskrift samt utvecklade sin ståndpunkt på följande sätt. Såsom högsta beslutande myndighet mellan kongresserna hade förbundsstyrelsen och överstyrelsen att pröva på vad sätt förbundets ändamål bäst skulle gagnas. Det måste tillkom-

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 29ma dessa beslutande myndigheter att avgöra vad stadgarna avsågo med sina uttalanden om förbundets ändamål. Då de funnit att medlemskap i Socialistiska partiet var oförenligt med förbundets ändamål hade det förelegat stadgeenlig rätt för dem att fatta beslut om förbud att tillhöra detta parti. Det vore uppenbart att Socialistiska partiets tidning vore ett språkrör för de nazistiska idéerna och enligt den nazistiska samhällsåskådningen funnes icke något utrymme för självständiga fackliga organisationer inom arbetarvärlden. — I princip var den uteslutne arbetaren ense med fackförbundet på denna punkt. Han förklarade att landsorganisationens kongressuttalande 1936 var i allo tillämpligt i förhållande till fackföreningsmedlemmar som sökt anslutning till politiska organisationer, vilka genom sitt namn, sitt partiprogram och sin verksamhet i övrigt ge sin nazistiska inställning till känna.
    Arbetaren motiverade sin talan med att uteslutningsbeslutet var sakligt oriktigt, han bestred att Socialistiska partiet var ett nazistparti. På sätt framgår av det nyss anförda uttalade han sig som om han menade att camouflerade nazister icke skulle få jämställas med dem som öppet framträdde såsom nazister, men det behöver man kanske inte taga så allvarligt. Om det är ostridigt att camouflage föreligger eller om vederbörande känt till verkliga förhållandet, bör väl verkligheten vara avgörande. Fackförbundet å sin sida gjorde gällande att organisationen ensam ägde bestämma huruvida uteslutningen enligt stadgarna var sakligt befogad. Förbundet menade att om domstol prövade frågan huruvida medlemskap i ett visst politiskt parti innebar illojalt uppträdande mot förbundet, så skulle detta medföra att de ideella föreningarnas rätt att besluta i egna angelägenheter blev helt illusorisk och att beslutanderätten i sak överflyttades på domstolarna.
    Det upplystes i målet att den som uteslutits ur fackförbundet icke kunde anlita den av fackföreningen omhänderhavda arbetsförmedlingen och att han praktiskt sett var utesluten från möjligheten att erhålla arbete inom sitt yrke.
    Domstolarna förklarade att uteslutningen ur fackförbundet skulle vara utan verkan i fråga om arbetarens medlemskap i detsamma. I motiveringen användes de vändningar som vid detta laget vunnit en viss hävd, nämligen att det icke visats att arbetaren låtit komma sig till last förfarande av beskaffenhet att

 

30 CARL SVENNEGÅRD. jämlikt stadgarna berättiga förbundet att utesluta honom. Även ståndpunkten att bevisbördan skulle läggas på svaranden hade ju blivit vedertagen. I fall sådana som detta kan denna omkastning av bevisbördan lätt bli  avgörande för målets utgång. Det ligger nämligen i sakens natur att om en fackföreningsmedlem inte själv annonserar sin anslutning till ett ytterlighetsparti så måste det i regel bli svårt att styrka att han likväl måste räknas till detta partis anhängare eller sympatisörer. Om anslutningen till ett visst parti är klarlagd så återstår det att förebringa bevisning om att detta parti är så fientligt inställt till fackföreningsrörelsen att medlemskap i detsamma är oförenligt med lojalitet mot rörelsen. Här finns ett faktiskt behov för fackföreningsrörelsen att befria sig från personer vilka skäligen kunna misstänkas för en fientlig hållning. Detta behov skulle i viss omfattning kunna tillgodoses därest man lät bevisbördan enligt vanliga regler ligga å käranden. Ett uteslutningsbeslut borde av domstol upphävas endast då det i målet blivit styrkt att beslutet saknade stöd i stadgarna.
    Man kan med skäl ifrågasätta om icke domstolarna, ehuru de åberopa förbundsstadgarna, i själva verket äro på glid över till ett annat plan. Domstolarna kunna ha rönt inflytande av den uppfattningen att de, med stöd av allmänna rättsgrundsatser, äga rätt att placera in eller hålla kvar en arbetare i vederbörande fackförbund oberoende av stadgarnas innehåll och rätta tolkning. Det är påfallande hur i detta mål, som skenbart gällde tolkning av fackförbundets stadgar, inte gjordes något egentligt försök att efter vanliga metoder komma till klarhet rörande stadgarnas verkliga innebörd. I stadgarna talas om förbundets ändamål att fostra arbetarna i kampen för samhällets omdaning på socialistisk grundval. Det skulle således ha varit av intresse att få belyst huruvida de arbetare som grundade fackförbundet rimligen tänkte sig nazismen såsom ett mål för förbundets strävanden. Vägledande för stadgarnas tolkning kunde vidare vara den nutida uppfattningen inom fackföreningsrörelsen samt den tillämpning som vanligen gavs åt motsvarande stagdebestämmelser. Domstolarna synas icke ha fäst större avseende vid hur stadgarna rätteligen skulle tolkas. Det är därför man föranledes till det antagandet att domstolarna snarare varit inställda på att den tolkning som fackförbundet själv gett sina stadgar inte kunde tolereras.

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 31    En ledamot av Högsta domstolen var skiljaktig i fråga om motiveringen till beslutet i huvudfrågan. Han deklarerade åsikten att uteslutningsbeslutets giltighet kunde prövas oberoende av stadgarnas innehåll. I sin motivering upptog han att tillämpningen av uteslutningsbeslutet med hänsyn till de föreliggande omständigheterna, däribland fackförbundets art och omfattning samt betydelsen för arbetaren och hans framtida utkomst av att tillhöra en fackförening, skulle leda till uppenbar obilighet. Med anledning härav fann han att uteslutningsbeslutet skulle vara utan verkan, oansett huruvida arbetaren genom medlemskap i Socialistiska partiet och sin vägran att lämna det låtit komma sig till last förfarande av beskaffenhet att enligt förbundets stadgar berättiga överstyrelsen att utesluta honom. Denna mening innebär att en fackföreningsmedlem icke får stälas inför valet att antingen vara lojal mot sitt förbund eller också träda ut ur gemenskapen. Han skall i stället äga rätt att stå kvar såsom medlem av organisationen och samtidigt stödja en verksamhet som utgör ett hot mot organisationens hela existens. Skälet — att han för sin utkomst bör tillhöra fackföreningen — är riktigt nog, men det hindrar inte att han utträder ur ett mot fackföreningsrörelsen fientligt politiskt parti.
    Ytterligare två ledamöter av Högsta domstolen voro av skiljaktig mening. De uttalade till en början att invändningen, att Socialistiska partiet ej skulle vara en nazistisk sammanslutning, ej förtjänade avseende. Vidare förklarade de att fackförbundet varit berättigat att utesluta arbetaren med hänsyn till det hot mot de fackliga organisationernas självständighet som nazismen innebar.

 

NJA 1948: 513. Vägran att bevilja inträde.

    År 1948 tillkom ett rättsfall som gällde rätten att vinna inträde i en fackförening. Domsluten i detta mål äro av intresse i två avseenden, nämligen dels därför att det är första gången domstolarna pröva frågan om rätt för arbetare att vinna inträde i en fackförening, och dels därför att domstolarna först i detta mål direkt åberopa rättsgrundsatser som anses gälla oberoende av stadgarna.
    Den arbetare som det gäller var svensk medborgare men hade länge vistats i Norge och där tillhört vederbörande fackförbund. I slutet av år 1943 återvände han till Sverige men blev icke an-

 

32 CARL SVENNEGÅRD.tagen såsom medlem av det svenska fackförbundet och hade till följd därav svårt att erhålla arbete inom sitt yrke. I målet var det i första hand fråga om arbetarens rätt att, jämlikt träffad överenskommelse och internationell praxis, få sitt medlemskap i det norska fackförbundet överfört till det svenska. Enligt fackförbundsstadgarna ägde medlem av utländskt förbund, med vilket landsorganisationen samarbetade, rätt att överflytta sitt medlemskap till det svenska förbundet. Det gjordes emellertid invändning om att det norska fackförbundet efter tyskarnas ockupation av Norge tvångsvis överförts till en rent nazistisk organisation samt att landsorganisationen icke samarbetade med den norska fackorganisationen som arbetaren tillhört, sedan denna blivit nazistisk. Domstolarna synas icke ha fäst större avseende vid denna grund för arbetarens talan.
    I andra hand åberopade arbetaren såsom grund för sitt yrkande att vinna inträde i fackföreningen en bestämmelse i fackföreningens stadgar av följande lydelse: Rätt att vinna inträde i fackförening och förbund äger envar inom förbundets verksamhetsområde anställd arbetare, dock att fråga om inträde för den, gentemot vilken något sådant förhållande kan åberopas, som enligt dessa stadgar kan för medlem föranleda uteslutning, prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. — Arbetaren menade att han genom denna bestämmelse i stadgarna tillerkänts en rätt till inträde i fackförbundet. Förbundet å sin sida medgav att organisationen principiellt skulle vara öppen. Man ville alltså icke utestänga någon arbetare som uppfyllde stadgarnas villkor för inträde. En sluten fackföreningspolitik skulle strida mot fackföreningsrörelsens principer och vara oförenlig med demokratisk och socialistisk åskådning. Emellertid hävdade förbundet att upprätthållandet av denna princip var en intern angelägenhet för organisationen. Talan mot ett beslut som stred mot principen skulle alltså kunna föras av organisationens organ samt av medlem i organisationen. Man bör väl här tillägga att ingripande för principens upprätthållande givetvis också kunde ske från topporganisationens sida. Förbundet bestred att en utomstående person var behörig att föra talan mot ett beslut som förmenades avvika från principen; det bestred över huvud att en utomstående kunde grunda några anspråk på förbundsstadgarna, eftersom dessa innefattade ett avtal rörande medlemmarnas samarbete i visst syfte. Be-

 

FACKFÖRENINGARNAS FRIHET I. 33stämmelserna i stadgarna utgjorde, enligt förbundets mening, icke något avtal till förmån för tredje man.
    Såsom framgår av det föregående kunde inträde vägras om uteslutningsgrund förelåg beträffande vederbörande. Enligt fackförbundets stadgar kunde förbundsstyrelsen utesluta medlem som motarbetade förbundets verksamhet och medlemmarnas intressen eller som i moraliskt avseende skadade organisationen. Den verkliga anledningen till tvisten låg på detta plan. Fackföreningen menade att förutsättningarna för medlemskap icke förelågo förrän klarhet vunnits om arbetarens vederhäftighet ur organisationssynpunkt. Det var ostridigt mellan parterna att uteslutningsgrund förelåg i fråga om den som gjort sig skyldig till samarbete med den illojala norska regimen. Arbetaren synes således icke ha ifrågasatt att nazister skulle kunna tvinga sig till medlemskap i fackförbunden. I denna del kom tvisten att gälla dels huruvida arbetaren samarbetat med ockupationsmakten i Norge och dels hur han skulle behandlas innan hans förehavanden i Norge blivit fullt klarlagda. Det uppgavs att arbetaren jämte sin fader under kriget startat egen rörelse i Norge och under ockupationen utfört åtskilliga arbeten för tyskarna, ävensom att fadern burit National Samlings partimärke och torde ha varit medlem av detta parti. Från det norska fackförbundets sida upplystes, efter Norges befrielse, att arbetaren i fråga för det dåvarande icke kunde vinna inträde i det norska förbundet. Arbetaren bestred bestämt att det fanns anledning att misstänka honom för samarbete med ockupationsmakten i Norge.
    Det upplystes att legala representanter för det norska fackförbundet vistats såsom flyktingar i Sverige och att det svenska fackförbundet vid prövning av inträdesansökan fäst avgörande vikt vid dessa representanters till- eller avstyrkande. Det påstods icke mera än att arbetaren var misstänkt för samarbete med ockupationsmakten. Fackförbundet ansåg emellertid att inträde borde vägras intill dess övertygande utredning förelåg rörande hans uppträdande. De norska fackföreningsmännen voro av samma åsikt; arbetaren borde vara i karantän intill dess hans förhållanden blivit utredda i Norge. Själv medgav arbetaren att det svenska fackförbundet behövde en garanti för att icke för arbetarrörelsen främmande element vunne inträde i organisationen.
    Genom domstolarnas beslut ålades fackföreningen att bevilja arbetaren inträde. I Högsta domstolens motivering för beslutet

 

    3—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

34 CARL SVENNEGÅRD.åberopades grundsatsen i stadgarna att fackförbundet skulle vara öppet för alla arbetare inom yrket. Vidare fastslogs att inträde kunde vägras endast om någon särskild omständighet kunde anses utgöra giltig anledning därtill. Av Högsta domstolens uttryckssätt på denna punkt framgår, att domstolen å ena sidan utgår från att även andra omständigheter än de i stadgarna angivna uteslutningsgrunderna kunna utgöra giltig anledning att vägra inträde. Å andra sidan synes domstolen göra det förbehållet att en domstolsprövning skall kunna ske huruvida en i stadgarna angiven uteslutningsgrund verkligen utgör giltig anledning att vägra inträde. Det slutliga avgörandet huruvida stadgarnas uteslutningsgrunder skola tillerkännas giltighet torde alltså ha förbehållits domstolarna. Högsta domstolen fann att det icke blivit styrkt, att arbetaren gjort sig skyldig till handlingssätt som kunnat berättiga fackföreningen att vägra honom inträde. Här möter alltså fortfarande den för fackföreningarna farliga uppfattningen om svarandens bevisskyldighet. Tydligen menar Högsta domstolen att en arbetare, som misstänkes för att vilja gå in i fackföreningen i syfte att skada denna, skall beviljas inträde och äga rätt att stå kvar såsom medlem, intill dess det blivit styrkt; att uteslutningsgrund föreligger. Ståndpunkten innebär att var och en som påstår att han ämnar lojalt samverka med föreningens medlemmar skall tillsvidare tros på sitt ord och släppas in i gemenskapen. Det motsatta förfaringssättet synes vara det riktiga; en ansökan om medlemskap bör beviljas först då förutsättningar för medlemskap visats föreligga. Den som med skäl kan misstänkas för att vilja motarbeta organisationen får alltså finna sig i att stå utanför under den tid organisationen behöver för att utreda hans förhållanden.
    I huvudfrågan, frågan om de öppna fackföreningarna, innebär Högsta domstolens avgörande att domstolarna påtagit sig uppgiften att, vid sidan av fackföreningsrörelsens egna organ, tillse att några monopolistiska tendenser icke göra sig gällande inom fackföreningarna. Högsta domstolen nöjer sig icke med att fordra, att stadgarna skola tolkas på det sätt domstolarna anse riktigt, utan går ett steg vidare och kräver att stadgarna icke få innehålla bestämmelser vilka stå i strid mot de allmänna rättsgrundsatser som domstolarna kunna fastslå på detta område.