VINDING KRUSE: EN NORDISK LOVBOG.1

 

I.

 

FÖRÄLDRARÄTTEN M. M.

AV

JUSTITIERÅDET GÖSTA WALIN.

 

Idet nordiska lagsamarbetet ha de nordiska juristmötena spelat en betydande roll. Förberedande diskussioner ha där ägt rum i viktiga ämnen och personlig kontakt har skapats. I övrigt har arbetet utförts av kommitterade från de olika länderna som alltsedan mitten av 1800-talet framlagt en lång rad mycket betydelsefulla lagförslag och även haft tillfredsställelsen att se dem slutligt genomförda på sina skilda håll. Under det senaste världskriget låg det nordiska lagsamarbetet i huvudsak nere men återupptogs på nytt kort efter krigets slut och har därefter varit i full gång på olika områden. I syfte att säkerställa en kontinuerlig kontakt mellan de olika länderna har också bildats ett särskilt organ, bestående av delegerade från vart land, som sammanträda regelbundet för uppgörande av arbetsprogram. I övrigt har man utgått från att arbetet skulle bedrivas i traditionella former.
    Vid det senaste nordiska juristmötet i Köpenhamn 1948 överraskades emellertid åtskilliga deltagare av en hel ny »nordisk lovbog», utarbetad av professor VINDING KRUSE och betecknad som utkast till en gemensam borgerlig lagbok för Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Utkastet ingick icke i det tryck som av mötet utdelats till deltagarna och hade icke heller något samband med överläggningsämnena. Styrelsen för mötet hade överhuvud icke något att göra med den märkliga nyheten. Det var inte utan att man kände sig en smula nymorgnad, när man fick utkastet i handen, och gnuggade sig i ögonen liksom inför en

 

    1 FR. VINDING KRUSE, En nordisk lovbog. Udkast til en fælles borgerlig lovbog for Danmark, Finland, Island, Norge og Sverrig. København 1948. Gad. XXIV + 626 s. — Utöver de i detta häfte intagna recensionerna av skilda partier av prof. Vinding Kruses arbete torde i något senare häfte andra partier därav komma att anmälas.

   21—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

322 GÖSTA WALIN.alltför bländande soluppgång. Skulle nu den tanke som bl. a. CARL LINDHAGEN på sin tid propagerade för — utarbetandet av en gemensam nordisk civillag — verkligen ha gått i fullbordan?

    VINDING KRUSE framhåller i inledningen till sitt verk, att de stora lagkodifikationerna i de nordiska länderna från slutet av 1600- och början av 1700-talet vore föråldrade och krävde förnyelse, samt finner det naturligt, att man nu borde passa på att utforma en gemensam lagbok för »hele det borgerlige liv». Förf. erinrar om att det gemensamma lagstiftningsarbetet endast omfattat spridda partier och att man ej uppnått fullständig rättslikhet på dessa områden samt uttalar, att arbetet enligt hans mening gått utomordentligt långsamt. För att komma till snabbare resultat borde man arbeta med mindre kommittéer och utan avbrott. Efter att ha övervägt de omständigheter som hämmat arbetet hade förf. funnit att det var nödvändigt att en enskild person toge initiativet till att saken upptogs på ett annat och mera effektivt sätt. Han började därför 1945 att efter en bestämd plan utarbeta utkast till en nordisk lagbok med motiv och jämförande rättsundersökningar. Dessutom säger han sig ha intresserat en krets yngre dugliga jurister för att samarbeta med honom och därvid undersöka olika avsnitt, och härigenom skulle utkastet ha fått en mycket grundlig och allsidig kritisk belysning. Utkastet är indelat i sex böcker, nämligen 1. allmän del, 2. personrätt, 3. familjerätt, 4. arvsrätt, 5. egendomsrätt och 6. fordringsrätt.
    Beträffande de principer som han tillämpat uppger förf., att han i de fall, då det redan funnits gemensamma bestämmelser för de nordiska länderna, regelmässigt upptagit dessa oförändrade och endast undantagsvis föreslagit ändringar som han ansett sakligt befogade. När olikheter förelegat i lagar som tillkommit efter nordiskt samarbete, har han valt den regel som synts honom innefatta den sakligt bästa lösningen. På områden, där något nordiskt lagsamarbete ännu ej ägt rum, säger förf. sig ha sökt göra en så opartisk värdering som möjligt och hoppas, att man skall finna att han valt den regel som efter jämförande värdering må anses som den sakligt riktigaste. I den mån skiftande naturförhållanden ansetts påkalla särbestämmelser utsäges i utkastet, att rättsområdet i fråga är underkastat vart särskilt lands lagstiftning. I vissa fall har förf. icke ansett det möjligt att föreslå någon regel, ehuru en gemensam bestämmelse varit önsklig. Han har då blott antytt i vilken riktning man borde söka lösningen genom en skisserad bestämmelse som satts inom parentes.
    Sammanfattningsvis framhåller Vinding Kruse, att lagboken icke innefattar något slutligt förslag utan allenast ett utkast som han hoppas skall kunna tjäna som ett förhandlingsunderlag åt en kommande nordisk kommission och underlätta dess arbete. Förf. rekommenderar att en sådan kommission snarast möjligt tillsättes och att den organiseras så att den ger snabbt resultat. Det synes honom praktiskt att kommissionen får fyra underkommittéer, envar med fem medlemmar repre-

 

VINDING KRUSE: EN NORDISK LOVBOG. 323senterande de nordiska länderna. Han förmodar, att om de kommitterade ostört finge ägna sig helt åt arbetet, de skulle vara färdiga i underkommittéerna på ett halvt eller högst ett år, varefter den samlade kommissionen säkert kunde på kort tid göra en sista genomgång för att putsa det hela så att de olika avsnitten passade ihop.
    Enligt förf. vore det angeläget, att man utförde detta arbete i den ödestimma vari de nordiska folken för närvarande befunne sig. Nationalekonomer och jurister kunde var för sig bidraga till att samla Nordens krafter. De förra kunde åvägabringa det sakliga underlaget för en nordisk mynt- och tullunion medan juristerna kunde organisera en rättslig enhet.
    Det må stå envar fritt att vara så optimistisk som han vill. Den frejdighet med vilken Vinding Kruse gripit sig an uppgiften att slå ett slag för en nordisk lagbok är i och för sig tilltalande. Han berör dock ej med ett ord de svårigheter som skulle kunna vara förenade med genomförandet av hans projekt.
    Förf:s hänvisning till det utrikespolitiska läget synes knappast ägnad att i nämnvärd mån främja hans önskemål. Det förefaller ytterst osannolikt att statsmakterna i de nordiska länderna skulle, främst på grund av en känsla att vi befinna oss i en ödesmättad tid, vara hågade att brådstörtat söka genomföra en fullständig unifiering av civillagstiftningen. Detta argument torde, såvitt vi förstå, icke komma att tillmätas någon självständig betydelse. Däremot är det naturligtvis av andra skäl önskvärt att lagsamarbetet icke går långsammare framåt än som är nödvändigt. Måhända bör man också taga under noggrant övervägande, huruvida arbetet bör mera systematiskt än hittills inriktas på att slutligen åstadkomma en gemensam nordisk civillag.
    Vad särskilt angår arbetstakten är det svårt att bedöma, huruvida den hittills använda metoden verkligen varit oskäligt trög. För att kunna avgöra i vad mån förf. har rätt i denna del måste man känna väl till de svårigheter som mött. Kommittéerna ha för visso ej gått till dukat bord. Man torde kunna förmoda att de olika ländernas representanter ofta endast efter segt motstånd vågat släppa de positioner som det egna landets lagstiftning eller praxis förut intagit eller som bäst tillgodosåge dess intressen. De måste ju känna sig något så när trygga att de beslutande myndigheterna skulle vara villiga att godtaga resultatet av det gemensamma arbetet. Vidare torde väl lagstiftningsarbetet i och för sig ha erbjudit betydande svårigheter som icke få underskattas. Att resultatet skulle bli fullgott och av bestående vär-

 

324 GÖSTA WALIN.de har naturligtvis varit särskilt angeläget, när man önskade åstadkomma något som skulle antagas såsom lag i flera länder. Som otillräckligt övervägda förslag kunde medföra fara att det nordiska lagsamarbetet kom i vanrykte, bör man säkerligen vara mycket tacksam att de nordiska lagarna icke utgjort något hastverk.
    Härmed är naturligtvis icke sagt att man icke skulle kunna påskynda arbetet. Innan åtgärder i den riktningen vidtagas måste man emellertid göra klart för sig vad man vill uppnå. Vi tro icke att man kan vinna större förståelse för ett lagstiftningsarbete som allenast åsyftar att mycket snabbt skapa en gemensam lagbok allenast för dess egen skull. En sådan lagbok kan naturligtvis ha ett betydande etiskt värde men skulle i en handvändning binda de nordiska ländernas lagstiftande församlingar på ett sätt som de icke annat än efter ingående överväganden kunna tänkas acceptera. Ty om en dylik lagbok antagits bör den ju icke få ändras annat än genom beslut av samtliga nordiska länder. Hittills har det ju tillgått så att de nordiska länderna utvalt rättsområden, där man hade behov av ny lagstiftning och som vore ägnade för en gemensam reglering. Vi ha icke i vårt land ansett oss kunna räkna med att förnya 1734 års lag annat än successivt, än mindre att de nordiska länderna skulle med ett slag få en ny gemensam lagbok.
    Det är svårt att se, att läget nu skulle vara förändrat i sådan grad som förf. tycks förutsätta. Någon större praktisk vinst för den nordiska samhörigheten kan knappast väntas av att en gemensam nordisk lagbok mycket snabbt genomdrives, snarare skulle det skapa ett flertal irritationsmoment. Endast såtillvida synes man kunna ge förf. rätt som det är antagligt, att man numera fäster mindre avseende än förut vid mindre divergenser i uppfattningen hos de olika nationerna. Det senaste världskriget har i än högre grad än det förra förändrat proportionerna i åtskilliga tvistefrågor. En särskild omständighet, som torde ha medfört att nyanser i rättsreglerna fått mindre intresse än förr t. ex. för näringslivet, är den tunga skattebördan. Skattelagstiftningen har i hög grad bidragit till att hos allmänheten minska intresset för rättslivet i övrigt. Man tar icke upp någon mera energisk strid för detaljer på andra ekonomiska områden.

 

VINDING KRUSE: EN NORDISK LOVBOG. 325    Att det ur vissa synpunkter för närvarande kanske går lättare än förut att komma till enighet, får ej tagas till intäkt för att eftersätta kraven på en omsorgsfull utformning av den gemensamma nordiska lagstiftningen. Det är nödvändigt att denna alltjämt framstår som det bästa man kan åstadkomma och på så sätt förblir en fast kärna av regler som endast med långa mellanrum behöva upptagas till omprövning. Inom överskådlig tid kan man nog icke ägna det mödosamma arbete som för detta ändamål erfordras åt andra ämnen än sådana där behovet av lagstiftning är mera framträdande. Det hittills använda tillvägagångssättet torde därför åtminstone för närvarande icke kunna frångås.
    De invändningar som nu framförts leda icke till slutsatsen att det arbete Vinding Kruse under omkring tre år nedlagt på en gemensam nordisk lagbok varit meningslöst. Hans utkast kommer att tagas fram, när olika lagstiftningsuppgifter äro aktuella, för undersökning om där finnes något att hämta. I nuvarande läge är det svårt att taga utkastet helt på allvar, vare sig i materiellt eller i formellt hänseende. För vårt lands del stämmer exempelvis förf:s uppställning av lagboken på intet sätt medbalkindelningen i 1734 års lag vilken här alltjämt skattas högt. För den som kätterskt tror att den hittills antagna planen för förnyelse av 1734 års lag icke är så lätt att fullfölja utgör visserligen sistnämnda omständighet icke något avgörande hinder, men en omläggning torde hos oss dock ha ett ganska starkt motstånd att bryta. En väg att vinna klarhet i fråga om möjligheterna att förr eller senare komma fram till en gemensam nordisk civillag vore måhända att — med anlitande av den taktik som tillämpades för att förbereda rättegångsreformen — höra de lagstiftande församlingarnas mening om principförslag till en gemensam lagbok som icke innehåller utarbetade texter men dock ganska noga redogör för det innehåll som man skulle kunna tänka sig i en sådan lagbok. Ha sagda församlingar en gång givit sin anslutning till tanken, kan intresset för saken ha gripit dem så att de gärna också vilja se målet uppnått. Yppas delade meningar om väsentliga punkter i den skisserade lagboken, kan man gå till nya överläggningar och kanske relativt snart framlägga jämkade förslag av samma preliminära natur.
    Vi vilja härefter göra några marginalanteckningar till vissa

 

326 GÖSTA WALIN.särskilda kapitel i utkastet som avhandla föräldrarätten m. m., nämligen tredje boken 4—7 kap.
    I 4 kap. avhandlas underhållsplikt och föräldramyndighet på grund av äktenskap.

    I fråga om underhållsbestämmelserna må framhållas, att ukastet sammanfört reglerna om underhåll till make med reglerna om underhåll till barn i äktenskap. Hos oss äro i föräldrabalken reglerna om underhåll till barn i äktenskap i stället sammanförda med reglerna om underhåll till barn utom äktenskap. De föreslagna bestämmelserna innehålla knappast något av större intresse. Det bör kanske nämnas, att utkastet synes sakna bestämmelse om skyldighet för barn att underhålla sina föräldrar.
    Vad härefter beträffar föräldramyndigheten — vad vi kalla vårdnaden — märkes att förf. upptagit den danska regeln enligt vilken vårdnaden upphör vid 18 års ålder liksom vid äktenskaps ingående. Man kan kanske påstå att denna gräns med hänsyn till barnens självständiga uppträdande nuförtiden är mera realistisk än 21-årsgränsen. Förmynderskapet skulle även enligt förf:s utkast räcka till fyllda 21 år. Den danska regeln om vårdnaden skulle skapa större reda och klarhet, då 18-årsåldern även hos oss är av stor betydelse för barnets egen rådighet och det för närvarande är ganska dunkelt i vilka avseenden vårdnadshavaren verkligen företräder barnet efter det barnet fyllt 18 år. Frågan har dock, såvitt vi veta, icke vållat några egentliga svårigheter i praktiken, och till stöd för att vårdnaden skall räcka en tid därutöver talar ju onekligen att det ofta dröjer länge innan barnen kunna försörja sig själva. Redan tiden för studentexamen har ju förskjutits uppåt över 18 år.
    Enligt förf:s utkast skola frågor om underhåll och vårdnad prövas av »overøvrigheden», alltså icke av vanlig domstol. Det är möjligt att man kanske hos oss ej bedömt karaktären hos dessa ärenden alldeles rätt, när man lagt avgörandet i vanlig domstols hand. Onekligen har en viss dubblyr uppstått, med barnavårdsmyndigheter å ena samt domstolar å andra sidan. Det är dock en ganska vittutseende reform att avkoppla domstolarna. Vi äro icke hos oss så benägna att lägga viktiga spörsmål av personlig art hos administrativa myndigheter, som äro vana att träffa mera skönsmässiga avgöranden, helst om det gäller att pröva värdet av bevisning som parterna vilja förebringa.

    I 4 kap. har förf. även upptagit bestämmelser om förutsättningarna för äkta börd. Han har därvid icke kunnat taga hänsyn till de ändrade bestämmelser i ämnet som sedermera hos oss meddelats i föräldrabalken.

    Utkastet saknar vidare helt och hållet regler om preklusion av rätten att väcka talan om hävande av äktenskaplig börd. Även om man icke är övertygad om att dylika preklusionsregler äro alldeles ound-

 

VINDING KRUSE: EN NORDISK LOVBOG. 327gängligen erforderliga, frågar man sig dock, om det icke finns ganska goda skäl för att ha vissa tidsfrister som böra iakttagas. De äldre svenska bestämmelserna härom i 1917 års lag ha som bekant icke avskaffats genom föräldrabalken men väl uppmjukats avsevärt. Förf. har icke i motiven diskuterat dessa ganska viktiga spörsmål. I övrigt må endast nämnas att förf. upptagit en uttrycklig bestämmelse, att om en hustru med mannens samtycke blivit befruktad på konstgjord väg, barnet skall anses ha äkta börd. Ärvdabalkssakkunniga uttalade i sitt betänkande med förslag till föräldrabalk att en sådan regel kunde antagas gälla utan stöd av lag. Förf. berör ej frågan om faderskapet, när ogift kvinna befruktats på konstgjord väg (jfr på dessa punkter SOU 1946: 49 s. 64 och 87).
    I 5 kap. har förf. upptagit bestämmelser om barn utom äktenskap. Även i detta ämne ha vi i Sverige fått delvis nya bestämmelser genom föräldrabalken. Det må dock nämnas att, det oaktat, nordiska överläggningar i saken komma att upptagas under hösten innevarande år. Vissa gemensamma diskussioner ägde för övrigt rum redan innan föräldrabalken förelades riksdagen.

    Den första avdelningen i kapitlet, vilken handlar om fastställandet av faderskap eller bidragsplikt, är oväntat detaljerad och fylld av instruktoriska föreskrifter för barnamodern, barnmorskor, polismästare m. fl. Det är ej gärna tänkbart att man i en gemensam nordisk lagbok skulle upptaga bestämmelser av denna karaktär. Några principiella spörsmål må uppmärksammas. Dansk och norsk rätt uppställer skyldighet för det allmänna att genom sina organ vara direkt verksamt för att utreda faderskapet till barn utom äktenskap respektive bidragsplikt. I Sverige nöjer man sig med att barnavårdsman skall förordnas och vara modern behjälplig att tillvarataga barnets rätt. Barnavårdsmannen har alltså karaktären huvudsakligen av en barnets representant, av part. Utkastet ansluter sig till den danska och norska rättens ståndpunkt. Såvitt vi förstå är det förtjänt att närmare övervägas, huruvida vi icke böra närma oss denna. Efter rättegångsbalkens ikraftträdande torde faderskapsmålen ha vållat domstolarna vissa bekymmer (jfr SvJT 1949 s. 567 o. ff.). Bevisningen är ju ofta av naturliga skäl ganska mager och man är i stor utsträckning hänvisad till parternas berättelser. Ibland lämna modern och den uppgivne barnafadern under sanningsförsäkran diametralt motsatta uppgifter i målet. Det är icke lätt att avgöra vem av parterna som talar sanning. Möjligen skulle saken komma i ett något bättre läge, om ett allmänt organ ex officio toge upp frågan om fastställande av faderskapet och därvid noga övervägde vederbörandes uppgifter. Detta organ skulle också kunna låta utföra erforderliga blodprovs- och andra antropologiska undersökningar, särskilt i sådana fall då flera män haft samlag med modern under konceptionstiden, och i allo göra en fullständig förundersökning, om vi få använda detta ord. Barnavårdsmännen torde knappast som regel vara kompe-

 

328 GÖSTA WALIN. tenta att leda denna första utredning. Nyssnämnda organ bör söka komma till frivillig överenskommelse med den man som synes vara barnets fader. Lyckas ej detta, bör samma organ låta väcka talan mot mannen i fråga. Modern synes icke behöva bli part i denna rättegång, helst som barnets försörjning, oavsett om den mot mannen väckta talan bifalles eller ej, bör vara tryggad av det allmänna. Vid sådant förhållande blir modern allenast en kunskapskälla i rättegången och skulle alltså från att ha varit part i stället bli allenast vittne. Skillnaden i hennes tillförlitlighet blir måhända icke så stor. Det finns dock en möjlighet att en ändrad uppfattning så småningom tränger igenom, enligt vilken det verkligen uppfattas främst som en allmän angelägenhet att fastställa faderskapet, där modern kan stå ganska neutral om hon icke på något sätt är ekonomiskt beroende av målets utgång. Oavsett vad man kan vinna i detta hänseende torde i allt fall vara synnerligen angeläget att det första viktiga valet — nämligen mot vilken man talan i första hand skall väckas — träffas av ett ganska kvalificerat organ som gör en officialundersökning enligt vad nyss sagts. Det är dock ej så alldeles lätt att finna ett lämpligt organ för uppgiften annat än i större samhällen.
    Som bekant slutar en process hos oss rörande faderskapet till barn utom äktenskap med att svaranden antingen förklaras vara fader till barnet eller ock blir helt fri även från underhållsplikt. Förf. har i sitt utkast bibehållit det danska systemet enligt vilket rätten, om det icke är styrkt att viss man är barnets fader, kan förklara en eller flera män, som haft samlag med modern under konceptionstiden, skyldiga att utgiva underhållsbidrag. Det är icke antagligt att vi kunna frångå den ståndpunkt som den svenska lagen intager på denna punkt. I Danmark torde också opinionen gå i riktning mot att avskaffa möjligheten att döma flera män till bidragsplikt. I vad mån det i övrigt är möjligt att uppnå nordisk enighet är icke lätt att spå. Man vågar måhända säga att den nya bestämmelsen i föräldrabalken — vilken utgår från att den av flera tänkbara fäder, som sannolikt verkligen är barnets upphov, också skall förklaras för fader — har framtiden för sig och blir bättre motiverad ju större framsteg som blodprovs- och andra antropologiska undersökningsmetoder göra men att de övriga nordiska länderna kanske ännu någon tid komma att tveka innan de ansluta sig fullt ut till vårt system. Det blir en senare fråga, om man kan bygga arvsrätt efter fader och fädernefränder på den regel om faderskapets fastställande som föräldrabalken innehåller.

 

    En andra avdelning i 5 kap. handlar om barnets rätt till underhåll. Enligt utkastet gäller som huvudregel att föräldrarna äro pliktiga att underhålla barn utom äktenskap till dess barnet fyllt 18 år, dotter dock endast tills dess hon gifter sig. Av särskilda skäl kan dock bidragsplikt åläggas till dess barnet fyllt 21 år (dock troligen icke till gift dotter). Ha flera män förklarats bidragspliktiga, är enligt utkastet envar ansvarig för hela bidragsbeloppet med regressrätt mot den eller de

 

VINDING KRUSE: EN NORDISK LOVBOG. 329övriga. Motsvarande regler i föräldrabalken äro, åtminstone i princip, mera liberala mot barnet. Där stadgas att föräldrarna skola vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning, om ej barnet har egna tillgångar, samt att underhållsskyldigheten ej upphör innan barnet erhållit den utbildning som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig och ej i något fall förrän barnet fyllt 16 år. Någon återgång från denna position torde ej vara tänkbar. Av intresse är en regel i utkastet, att om faderskapstalan icke väckts förrän mer än ett år efter barnets födelse och skälig anledning till dröjsmålet ej visas, kan bestämmas att bidragsplikten icke skall sträcka sig längre tillbaka än ett år från det talan väcktes. Utkastet upptager vidare en uttrycklig bestämmelse, att underhållsbidrag som ålagts fader, annan bidragspliktig man eller moder till barn utom äktenskap skall tillkomma barnet. Det är tveksamt, om ej en sådan undantagslös regel kan vålla missförstånd, då någon förskjutit vad annan bort utgiva och därefter utkräver beloppet av den senare (jfr SvJT 1942 s. 497 o. ff). Underhållsbidragen fastställas enligt utkastet av »overøvrigheden» d. v. s. administrativ myndighet. Även detta skulle innebära en nyhet hos oss. Ur flera synpunkter skulle nog en dylik ändring vara ändamålsenlig. Underhållsbidragen borde egentligen kunna växla ganska mycket efter den underhållsskyldiges inkomster ooh domstolsprövning kan synas alltför högtidlig för dylika frågor. Handläggningen av olika hithörande försörjningsspörsmål förefaller också att hos oss vara alltför splittrad. Måhända kunde frågor om vanliga underhållsbidrag, bidragsförskott och införsel koncentreras till samma myndighet. Frågor om bestämmande av underhållsbidragens belopp erbjuda nog ganska ringa juridiskt intresse för domstolarna, medan administrativa myndigheter få en daglig kontakt och erfarenhet som gör att spörsmålen borde kunna bli bättre bedömda. Verkningarna av en dylik överflyttning äro dock icke så lätta att överblicka. Det har ju bl. a. sitt värde att en underhållsskyldig för längre tid vet vad han har att räkna med, och ur den synpunkten kan den större stabilitet som kan väntas följa med ett domstolsavgörande vara att föredraga.
    Bestämmelserna äro även i nu ifrågavarande avdelning överraskande detaljrika för att höra hemma i en nordisk lagbok.

 

    I 6 kap. upptagas bestämmelser om adoption. Av viss principiell betydelse är att utkastet, i motsats till svensk lag, icke medger moder att adoptera eget barn utom äktenskap. Vidare synes ej heller omyndigförklarad enligt utkastet kunna adoptera eget barn utom äktenskap, om han själv är ogift. Utkastet stadgar även bl. a., att om adoptanten har bröstarvinge, tillstånd till adoptionen må lämnas allenast om viktiga skäl äro därtill. Motsvarande bestämmelse i 1917 års svenska lag om adoption upphörde redan år 1944 och det finns ingen anledning antaga att man skulle vara hågad att i Sverige återgå till den äldre bestämmelsen. Hos oss infördes vidare samma år ett stadgande som gav adoptant möjlighet att få adoptionen hävd, om adoptivbarnet finnes

 

330 GÖSTA WALIN.lida av sinnesslöhet, annat svårt själsligt eller kroppsligt lyte eller svårartad sjukdom, som kan antagas härröra från tiden före adoptionen utan att adoptanten då ägde vetskap därom. Ansökan om hävande skall göras inom fem år från adoptionen. Förf. synes, såvitt man kan döma av de ytterst knapphändiga motiven, överhuvud ej ha uppmärksammat de ändringar som sålunda vidtagits i den svenska lagen (se numera 4 kap. föräldrabalken). I övrigt må nämnas allenast att utkastet icke såsom svensk lag förbjuder adoptant och adoptivbarn att ingå äktenskap med varandra så länge adoptivförhållandet består utan i stället stadgar att detta anses upphävt om de gifta sig.
    Det finnes åtskilliga andra olikheter mellan förf:s utkast och svensk lag men det är knappast möjligt att mera ingående behandla dem, då någon diskussion ej förekommer i motiven. Läsaren är helt hänvisad till att på egen hand gissa sig till vad som kan ha förestavat den ena eller den andra ståndpunkten. En för oss besynnerlig bestämmelse i utkastet beträffande adoption av barn utom äktenskap synes vara, att adoptanten inträder i »moderns» rätt till underhåll av barnets fader (men icke mot annan bidragspliktig man?). Enligt svensk lag gäller som bekant allmän subsidiär underhållsplikt för de naturliga föräldrarna.
    Fråga om adoption prövas enligt utkastet av justitiedepartementet, enligt svensk lag däremot av domstol. Om förf. verkligen avser att likformighet skall råda även beträffande de beslutande myndigheterna, torde kunna anmärkas, att man i Sverige svårligen kan tänka sig att förlägga prövningen till justitiedepartementet.

 

    Förf. upptager såsom 7 kap. bestämmelser om rätt till namn, nämligen dels om efternamn och dels om förnamn. Kapitlet är väsentligen en nyskapelse och åtföljt av en något mera utförlig motivering än eljest. Förf. har även här gått mycket långt i detalj. Namnrätten står på programmet för nordiskt samarbete, låt vara att Norge är tillfreds med sin namnlag och ej har några planer på att omarbeta densamma. Det har dock mera skämtsamt förklarats att man ej har något emot att »norsk rätt införes i andra nordiska länder», och måhända kunna dessa Iänder påräkna något litet tillmötesgående, om de skulle finna den norska lagen i huvudsak god men önska en eller annan mindre jämkning. Vad angår förf.s utkast må framhållas en bestämmelse av särskilt intresse, nämligen att kvinna, som gifter sig, får rätt men ej plikt att bära mannens efternamn. Regeln lär överensstämma med dansk praxis och är principiellt mycket tilltalande, om den också kan vålla åtskilliga praktiska svårigheter för myndigheterna och kanske även för allmänheten. I övrigt kan anmärkas att förf. trots detaljrikedomen synes ha något åsidosatt barnets egna önskningar, om det nått sådan mognad att det kan antagas ha ett visst omdöme. Vad angår förnamnen har förf. sträckt sin förtänksamhet så långt att han i arbetsbesparande syfte uppställt förbud mot flera förnamn än två.