S v e n s k   u p p s l a g s b o k,   det i Malmö utkommande stora konversationslexikonet, är i många avseenden ett förträffligt verk. Det kommer nu ut i en andra upplaga. Första upplagan (1929—1937) var på det juridiska området en smula ojämn. I artikeln Förargelseväckande beteende råkade man glömma bort 11:15 (nuvarande 11:11) strafflagen och talade endast om sedlighetssårande handlingar, med snudd på grövre otukt. Författaren hade tydligen låtit sig förföras av orden »allmän förargelse» i 18:13. Det var förargligt, och man konstaterar att misstaget rättats i 2 uppl. Artikeln Ansvarsfrihet i 1 uppl. vann en viss ryktbarhet. Den lydde: »Konungen samt taxerings- och prövningsnämndernas ledamöter som sådana äro fria från ansvar. Om statsråds m. fl. ansvarsfrihet eller icke, se Decharge och Statsrådsansvarighet.» I 2 uppl. har »som sådana» utbytts mot »i vad angår taxering», andra punkten har ersatts med en del hänvisningar. Detta är måhända en viss förbättring.
    Dessa exempel får väl icke tagas som uttryck för den genomsnittliga standarden. Åtskilligt av vad uppslagsboken nu liksom tidigare har att meddela beträffande rättsliga frågor och förhållanden är väl avvägt och korrekt. Men redan vid en hastig genomgång av ett i år utkommet band av 2 uppl., det fjortonde, finner man samma förbryllande blandning av lödigt och undermåligt som i 1 uppl. Artikeln Högsta domstolen är avskräckande i sin ovederhäftighet. När artikelförfattaren talar om mål som »dragas till K. M:t i justitierevisionen», är han 141 år efter sin tid — man vore frestad att säga 161 år, men någon kunde kanske då erinra om att Gustaf II :s högsta domstol verkligen officiellt hette 'Kongl. Maj:ts Högste Domstol eller JustitiæRevision'. När det sägs att målen från hovrätterna dragas till K. M:t »genom besvär, underställning eller revisionsansökan», bör anmärkas att enligt RB underställning icke längre förekommer och att det hade varit bättre om revisionsansökan nämnts först, då detta numera är benämningen på det rättsmedel varigenom talan fullföljes mot hovrätts dom. Jämte målen »avdömas» av HD »talrika dispensansökningar». Härom säger RB ingenting, och undertecknad har ej efterforskat vad uppslagsboken har att förmäla i artikeln Dispens, till vilken i detta sammanhanget hänvisas. Särdeles vårdslös och för den fåkunnige vilseledande är också denna sats: »Vidare prövar HD — — — resnings- och nådeansökningar». Att reglerna om domförhet ändrats i samband med rättegångsreformen har undgått författaren, likaså att regeringsformen genom 1948—1949 års ändringar har fått ett annat innehåll än förut beträffande HD. Militärerna finns enligt artikeln kvar i HD och § 17 regeringsformen citeras efter den gamla lydelsen. Efter allt detta och åtskilligt mera blir man inte förvånad att till slut få läsa följande: »De (justitieråden) utnämnas av regeringen på HD:s hemställan, d. v. s. HD kompletterar i verkligheten sig själv.» Samma falska uppgift förekom i 1 uppl. (trettonde bandet, tryckt 1932). Myten om HD:s självrekrytering är av något dunkelt ursprung. Man erinrar sig att den på vissa håll särskilt omhuldades under 1930-talet. Någon svårighet föreligger icke att få kännedom om verkliga förhållandet. Här må blott hänvisas till BIRGER WEDBERGS intressanta skildring i uppsatsen »HD genom tre halvsekler» i Statsvetenskaplig tidskrift 1939 (s. 129 ff).

 

    Om uppslagsbokens juridiska innehåll sammanfördes, skulle det bli en rätt ansenlig volym. Den skulle säkert icke undgå vederbörlig kritik. Splittringen och uppdelningen på ett 30-tal digra band ger emellertid tydligen ett visst skydd mot sakkunnig granskning. I vart fall har 1 uppl. veterligen icke blivit uppmärksammad i den rättsvetenskapliga fackpressen. Om så skett, hade väl ledningen icke kunnat undandra sig att vid planläggningen av 2 uppl. anordna en pålitlig kontroll över den juridiska avdelningen. Det är uppenbart att sådana alster som den här framdragna artikeln om HD — som bokstavligen vimlar av fel — skämmer hela verket. Det må sedan så mycket som helst kunna sägas att många, ja rent av flertalet artiklar i juridiska ämnen är oklanderliga.

C. G. H.