Trafikförsäkrings-

bolagen och bilmålen. Det har med fog brukat sägas, att den nya rättegångsordningen förutsätter en intim samverkan mellan parterna samt mellan dessa och domstolen för att allt skall gå i lås på avsett sätt. Några närmare regler för denna samverkan finnas emellertid knappast. I fråga om målsägandetalan i åklagarmål äro lagbestämmelserna vidare ej utformade med något speciellt beaktande av den i detta hänseende största kategorien av mål, nämligen bilmålen, och — bortsett från stadgandet i 22 § trafikförsäkringslagen om viss underrättelseskyldighet — synas överhuvud inga regler finnas angående den kontakt och samverkan med försäkringsbolaget, som är nödvändig för ett gott resultat. Den praxis, som härutinnan efter hand utbildats på olika håll, synes oenhetlig och ofta mindre tillfredsställande.
    Trafikförsäkringsbolagen anse angeläget att för sin del i möjligaste mån medverka till ett smidigt och praktiskt förfarande för behandlingen av målsägandeanspråk i bilmål. Vid gemensamt sammanträde med Försäkringsjuridiska Föreningen och Trafikförsäkringsanstalternas Dis-

 

    24—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

kussionsklubb d. 4 nov. 1949 beslöts att sammanfatta och genom benägen medverkan från Svensk Juristtidnings sida söka bringa trafikförsäkringsbolagens synpunkter och önskemål i fråga om förfarandet till domstolarnas, åklagarnas och advokaternas kännedom. Undertecknade ha i anledning härav på uppdrag utarbetat följande promemoria, vilken granskats och godkänts av Trafikförsäkringsföreningens styrelse.

    Nedan antecknade riktlinjer utgöra i stort sett ett urval av förfaringssätt i olika hänseenden, som redan på vissa håll praktiseras på ett mycket tillfredsställande sätt. Förfarandet syftar till att giva försäkringsbolaget tillfälle att i största möjliga utsträckning träffa uppgörelse i skadeståndsfrågan före rättegången samt att, där uppgörelse ej visar sig möjlig, underlätta skadeståndsfrågans behandling i samband med åklagarmålet.
    1. Genom medverkan av åklagaren kan skadeståndsfrågan i stor utsträckning bringas ur världen innan åtal anhängiggöres. Metoderna härvidlag variera något på olika håll men gå i stort sett ut på att åklagaren antingen redan innan han fattar beslut i åtalsfrågan till låns tillställer försäkringsbolaget en avskrift av förundersökningsprotokollet med anhållan om besked rörande bolagets ståndpunkt i skadeståndsfrågan och om eventuellt träffad uppgörelse eller efter beslut om åtal tillställer försäkringsbolaget den avskrift av förundersökningsprotokollet, som »den misstänkte» enligt RB 23: 21 är berättigad att kostnadsfritt erhålla, varvid åklagaren samtidigt anmodar bolaget att vidarebefordra avskriften till bilföraren och att underrätta åklagaren om bolagets ståndpunkt i skadeståndsfrågan och om eventuellt träffad uppgörelse. I det senare fallet avvaktar åklagaren härefter bolagets besked innan stämningsansökan ingives till domstolen eller dröjer i vart fall härmed åtminstone ett par veckor för att giva bolaget nödig tid att ordna upp skadeståndsfrågan.
    På sina håll brukar åklagaren samtidigt med avskrift av förundersökningsprotokollet även tillställa bolaget avskrift av stämningsansökan beträffande den eller de i saken åtalade. Detta är mycket värdefullt för bolaget, som genom kännedom om vad åklagaren vill lägga vederbörande till last får ökade möjligheter att bedöma vars och ens andel i skulden till olyckan. Dessutom är det värdefullt för bolaget att härigenom få kännedom om vilka vittnen åklagaren vill åberopa.
    2. I kallelse å målsägande — enligt något växlande praxis utfärdad antingen av åklagaren samtidigt med stämningsansökans ingivande till domstolen eller av domstolen sedan stämningsansökan inkommit — torde denne böra anmodas att, om han önskar få sina anspråk prövade i samband med åklagarmålet, inom viss tid inkomma till domstolen med specificerade krav jämte de verifikationer, läkarintyg eller andra handlingar, som målsäganden önskar åberopa till stöd för yrkade belopp, allt i två exemplar, och att samtidigt bifoga bevis om att försäkringsbolaget tillställts i 22 § trafikförsäkringslagen föreskriven underrättelse.
    På sina håll tillställes försäkringsbolaget en avskrift av målsägande-

 

kallelsen, vilket kan vara av visst — ehuru mera underordnat — värde för bolaget, som därigenom får reda på hur långt saken avancerat.
    Sedan målsägandens anspråk jämte bilagor inkommit till domstolen torde två vägar kunna väljas. Har domsolen sig bekant att den tilltalade företrädes av advokat eller annat lämpligt ombud torde i regel handlingarna böra delgivas ombudet, som i sin tur konfererar med försäkringsbolaget och härefter yttrar sig över anspråken. Är den tilltalade icke företrädd på detta sätt torde det i allmänhet vara mest praktiskt att handlingarna delgivas försäkringsbolaget direkt med anmodan om yttrande inom viss tid. I sistnämnda fall torde försäkringsbolaget böra informera den tilltalade om kraven och bolagets ståndpunkt till dessa samt anmoda honom att i skadeståndsfrågan ansluta sig till bolagets yttrande.
    Sedan yttrande — i två exemplar — inkommit över anspråken delgives yttrandet målsäganden resp. dennes ombud. Huruvida ytterligare förberedelse i skadeståndsfrågan bör ske torde bero på omständigheterna i det särskilda fallet. I flertalet fall torde en eventuell fortsatt förberedelse lämpligen kunna äga rum i form av direkt mellan försäkringsbolaget och målsägandens ombud förda förhandlingar, vilkas resultat meddelas domstolen, men ibland torde en fortsatt skriftväxling via domstolen vara att föredraga. Understundom torde fortsatt muntlig förberedelse inför domstolens ordförande eller annan dess ledamot vara lämpligast.
    På vad sätt förberedelsen i skadeståndsfrågan än ordnas är det emellertid av avgörande vikt att domstolen, innan målet utsättes till huvudförhandling, förvissar sig om att skadeståndsfrågan är i erforderlig utsträckning förberedd och att försäkringsbolaget är underrättat om målet. Tyvärr förekommer det alltjämt i ganska stor utsträckning att huvudförhandling utsättes utan att domstolen dessförinnan undersökt hur skadeståndsfrågan ligger till och utan att ens bevis enligt 22 § trafikförsäkringslagen inkommit. Skadeståndsfrågans upptagande och slutförande i samband med åklagarmålet kan givetvis under dylika förhållanden lätt äventyras och onödiga rättegångskostnader uppkomma.
    Någon skyldighet för domstolen att underrätta försäkringsbolaget om dagen för huvudförhandlingen synes ej föreligga. På sina håll förekommer emellertid dylik underrättelse, och önskvärt vore om denna praxis kunde få allmän utbredning.
    3. Även advokaterna i deras egenskap av ombud för målsägande kunna verksamt bidraga till ett smidigt och snabbt förfarande i bilmålen genom att utan dröjsmål taga kontakt med försäkringsbolaget, noggrant specificera och styrka kraven samt beredvilligt tillhandahålla bolaget den kompletterande utredning, som bolaget eventuellt kan finna erforderlig.
    Sammanfattningsvis torde sålunda från trafikförsäkringsbolagens sida kunna framhållas såsom önskvärt
    att genom åklagarens försorg försäkringsbolaget blir i tillfälle att före eller i samband med beslut om åtal taga del av förundersökningsprotokollet jämte eventuellt föreliggande stämningsansökan,

 

    att försäkringsbolaget erhåller viss respittid för uppgörelse innan stämningsansökan ingives eller i vart fall innan kallelse å målsägande utfärdas,
    att målet ej utsättes till huvudförhandling förrän bevis om underrättelse jämlikt 22 § trafikförsäkringslagen inkommit och försäkringsbolaget beretts tillfälle att — antingen direkt eller via den tilltalades ombud — yttra sig över målsägandens anspråk samt domstolen tillsett att skadeståndsfrågan även i övrigt blivit i erforderlig utsträckning förberedd,
    att genom domstolens försorg försäkringsbolaget underrättas om tidpunkten för huvudförhandling
    samt att målsägandens ombud icke onödigtvis dröjer med att precisera och styrka skadeståndsanspråken.
 

Bengt Malmceus.      Rune Curvall.