Två rättsfall ang. s. k.

gemensamhetsgravar. Bland de ganska talrika frågor inom gravrättens område, vilka i vår nu gällande torftiga gravrättslagstiftning lämnats helt och hållet utan avseende, märkas rättsförhållandena beträffande s. k. gemensamhetsgravar, däribland de s. k. korporationsgravarna (termen är BIRGER WEDBERGS). Dylika åt samfälligheter av olika slag upplåtna gravar eller gravområden förekomma flerstädes i vårt land. Såsom exempel må nämnas: på norra kyrkogården i Stockholm gravar för medicinska föreningen, publicistklubben, frälsningsarmén och svenska diakoniss-sällskapet; på norra kyrkogården i Lund studentkårens vid Lunds universitet grav; på Uppsala kyrkogård nationsföreningarnas särskilda gravar samt slutligen de s. k. »ättehagar» eller gårdsgravar, som ännu förekomma här och var i landsorten — t. ex. i Skara stift (Lavad), i Strängnäs stift (Lerbo, Gillberga), i Lunds stift (Hällestad, Mjällby) samt i Visby stift (Klinte) — och vilka sedan förgångna tider varit upplåtna åt vissa byar, fiskelägen eller gårdar.
    Här nedan meddelas såsom ett bidrag till denna frågas belysande referat av ett par fall angående korporationsgravar, det ena från nyssnämnda församling i Visby stift, Klinte, och det andra rörande en regementsgrav i Umeå.
    1. I Klinte församling i Visby stift finnas på äldsta delen av dess kyrkogård ett område med rader av s. k. »gårdsgravar». Dessa böra enligt vad vederbörande kyrkoråd uttalat, »bevaras i sin uråldriga och säregna karaktär av gemensamt gravområde för socknens gamla gårdar med sina olika gårdsrader, där utan avgift och utan individuell äganderätt gravplats beredes åt de gamla gårdarnas ägare med familjer i fall så av dem önskas».

 

    En å denna del av kyrkogården belägen gravplats, bestående av »tre gravar, två kullar», vilken tillhör den gravrad, som tillkommit gården Strands i Klintehamn, har emellertid allt ifrån år 1830, alltså under mera än ett sekel, så vitt känt är, anlitats uteslutande för jordande av medlemmar av släkten Bachér jämte anhöriga.
    I graven äro nämligen enligt uppgift begravna följande personer:
år 1830 Nils Fredrik Bacherus (d. ä.);

» 1875 hans hustru Maria Bachera, född Lutteman;

» 1880 deras dotter Hermanna Bachér;

» 1884 deras son Wilhelm Bachér;

» 1886 deras dotter Elisabeth Bachér;

» 1913 Wilhelm Bachérs änka Hedvig Sofia Bachér, född Rothstein;

» 1917 Wilhelm Bachérs och hans hustrus son Nils Fredrik Bachér (d. y.);

samt Hedvig Sofia Bachérs, född Rothstein, moder Charlotta Rothstein,

född Sörling.

 

    Alla dessa åtta personer ha bebott och alla utom den sistnämnda även ägt fastighet inom hemmanet Strands i Klinteby, vilken äganderätt tydligen från början varit grunden till att gravrum upplåtits å gårdsgravområdet.
    Nils Fredrik Bachérs (d. y.) änka Cecilia Bachér, född Boklund, och hennes i livet varande dotter, numera ämneslärarinnan Märit Bachér voro däremot bosatta i Stockholm. De behöllo dock äganderätten till sin fastighet i Klintehamn.
    Då Cecilia Bachér år 1942 avled, sökte Märit Bachér erhålla gravplats för hennes stoft vid sidan av fadern uti ifrågavarande grav på Klinte kyrkogård. Detta mötte dock hinder; och stoftet fick jordas i den Boklundska familjegraven på Solna kyrkogård.
    Underhållet av den ifrågavarande s. k. Bachérska graven å Klinte kyrkogård, har, så vitt känt är, allt sedan år 1830 bekostats av Bachérska familjen. Någon gravsten eller annat märke, utvisande namnen å de därstädes begravna eller gravens säregna art finnes icke å densamma anbragt.
    Under år 1946 gjorde Märit Bachér framställning hos kyrkorådet om rätt att få till familjegrav inköpa gravplatsen med skyldighet för henne att inbetala vårdavgift för all framtid för gravens skötsel. Kyrkorådet beslöt den 16 december 1946 avslå framställningen och anförde såsom skäl härför huvudsakligen, att före år 1830 sannolikt ända sedan äldsta kristen tid generationer av släkten från hemmanet Strands (andra än den Bachérska) funnit sin vilostad å ifrågavarande plats enligt för gårdsgravar gällande principer, samt att ett bifall till fröken Bachérs anhållan skulle dels innebära ett brytande av sagda principer, en orättvisa mot andra, som under liknande omständigheter icke erhållit rätt att förvärva egna gravplatser på Klinte kyrkogård samt ett icke önskvärt prejudikat för framtiden, och dels ej vara förenligt med tillbörlig hänsyn till andra i berörda gravområde jordade och dessas eventuella efterkommande.
    Enär Märit Bachérs yrkande innebär, bl. a., att graven skulle förklaras vara familjegrav, bör här meddelas, att hon icke är den enda kvar-

 

levande av den släktgren, som härstammar från Nils Fredrik Bacherus (d. ä.). I livet äro nämligen en denne sistnämndes sonson förre fabriksdirektören doktor Franz Bachér, bosatt i Augsburg, samt hans barn, nämligen tre döttrar och två söner, den ene professor, bosatt i Berlin, den andre köpman, bosatt i Helsingfors; de hava båda vardera två barn; av dessa fyra är tre av mankön.
    Slutligen bör kanske nämnas, att någon framställning i syfte att från Solna till Klinte förflytta Cecilia Bachérs stoft icke gjorts och icke torde ifrågasättas.
    I detta rättsfall synes bl. a. böra särskilt uppmärksammas spörsmålet, huruvida icke genom tillkomsten av 1916 års lag om rätt till gravplats § 2, angående obligatorisk skriftlig form för gravavtal — vilken paragraf gäller retroaktivt — den rättsliga grunden för ifrågavarande gravplatsrätt helt och hållet undanryckts, detta vare sig graven anses som »gårdsgrav» eller ej. Eller kan till äventyrs vara möjligt att här, analogivis, åberopa gammal hävd?
    II. Umeå stadsförsamling, som vid 1900-talets början innehade blott en begravningsplats, upplät, troligen redan år 1900, enligt muntligt avtal, vars närmare innehåll är okänt, å nämnda begravningsplats till Norrlands dragonregemente ett markområde att användas som korporationsgrav för personal av menigs och underofficers grad vid regementet. Området finnes på en år 1910 upprättad gravkarta särskilt inramat.
    I ett hörn av korporationsgravens område avsattes, enligt uppgift år 1905, på föranstaltande av en officer vid regementet — ryttmästare och intendent — en särskild gravplats eller egengrav om »8—10 kvadratmeter». I denna grav blev nämnde officers avlidna hustru begraven. I gränsen mellan denna särskilda gravplats och korporationsgraven i övrigt anlades en gång och planterades ett par träd.
    År 1910, då bemälde officer lämnade Umeå, överlät (»skänkte») han den avsatta egengraven till en fanjunkare Jonas Hollström, sedermera löjtnant. Denne lät i graven jorda sin avlidna svärmor.
    År 1918 blev från ifrågavarande särskilda grav, nu kallad »familjegrav», ännu en särskild gravplats frånskild. Den sålunda avstyckade delen av den ursprungliga korporationsgraven fick övertagas av en annan vid regementet anställd fanjunkare, vilken där lät begrava sin avlidna hustru.
    De sålunda åren 1905, 1910 och 1918 vidtagna transaktionerna kommo till stånd utan att medgivande till dem från vare sig kyrkogårdsnämnden eller kyrkorådet ens blivit ifrågasatt.
    På våren 1945 anhöll sist bemälde fanjunkare att få till kyrkogårdsnämnden inbetala en donation, avsedd för framtida underhåll av den av honom förvärvade graven. Kyrkogårdsnämnden ansåg sig förhindrad så väl att mottaga donationen som att å gravdelen i fråga utfärda gravbrev eller angående denna upprätta något avtal med sökanden. Däremot föreslog nämnden, att regementet skulle till församlingen återlämna hela det från korporationsgraven avskilda området att förenas med begravningsplatsens intilliggande gravmark och sedermera i vanlig ord-

 

ning upplåtas för gravändamål. Fanjunkaren, löjtnanten Hollström förklarade sig emellertid icke villig att ingå på detta förslag och utverkade i stället från regementschefen ett s. k. »gåvobrev», dagtecknat den 5 maj 1945, enligt vilket viss del av den mark å begravningsplatsen, »som regementet erhöll av Umeå stad år 1900 och som sedan år 1910 disponerats av löjtnant Jonas Hollström med full äganderätt» överläts till Hollström. Denne begärde, att kyrkogårdsnämnden måtte godkänna detta »gåvobrev» som gravbrev.
    Efter närmare utredning, varunder bl. a. påvisades, att så väl berörda, åren 1910 och 1918 gjorda överlåtelser som ock omförmälda »gåvobrev» såsom grundade på den olagliga överlåtelsen av år 1905 saknade laga verkan, samt att någon rubbning av de i de särskilda avskilda gravområdena jordades stoft till annat gravställe i varje fall icke borde ifrågasättas, löstes tvistefrågan omsider i godo på det sätt, att, sedan regementsförvaltningen till församlingen kostnadsfritt återställt hela det år 1905 frånskilda området, församlingen, med annullerande av så väl de åren 1910 och 1918 gjorda överlåtelserna som ock berörda »gåvobrev», till vardera av de två fanjunkarna utfärdade särskilda gravbrev, i vilka församlingen mot viss överenskommen måttlig avgift — 9 kronor 50 öre per kvadratmeter i st. f. normalt 25 kronor — till dem upplät de av dem allaredan i anspråk tagna gravområdena.
    Även i detta rättsfall kan ifrågasättas, huruvida icke, med tillämpning av § 2 i 1916 års lag angående rätt till gravplats, vederbörandes, dvs. dragonregementets, på allenast muntligt avtal grundade gravplatsrätt utan vidare upphört att gälla.

O. Croneborg.