SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

FRÅN HÖGSTA DOMSTOLEN.

 

Principerna för meddelande av intressedispens.

    I rättsfallet NJA 1949 B 29 är vad som förekom vid tillståndsprövningen i HD belysande för principerna beträffande meddelande av intressedispens.
    Enligt RB 54: 10 kan prövningstillstånd meddelas, om parten visar, att talans prövning skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga. I förarbetena till detta stadgande uttalar processlagberedningen att, därest det utom målet liggande intresset är av ekonomisk art, sammanlagda värdet av de intressen som beröras måste uppgå till 1,500 kr. Enligt vad processlagberedningen i detta sammanhang tillägger skulle det emellertid å ena sidan ej vara tillräckligt, att skäl föreligga att göra ändring i hovrättens avgörande, men å andra sidan liksom vid prejudikatdispens ej erforderligt, att dylika skäl äro för handen (NJA II 1943 s. 696).
    I nu förevarande mål hade en bilförare Mårtensson av Göta hovrätt bötfällts för ovarsam framfart och förpliktats till målsäganden Sigrid Johansson utge fullt (d. v. s. icke jämkat) skadestånd med 1,273 kr. med rätt för henne att i särskild rättegång föra talan om viss ytterligare ersättning.
    Vid föredragning av målet d. 29 sept. 1949 beslöt HD med 2 röster mot 1 att meddela Mårtensson prövningstillstånd.
    Därvid anförde justitierådet Beckman:
    »Enär Mårtensson genom hovrättens dom förpliktats att till Sigrid Johansson utgiva skadestånd med 1,273 kr., Sigrid Johansson obetaget att i särskild rättegång föra talan om viss ytterligare ersättning,
    samt denna ytterligare ersättning — även om det, såsom Sigrid Johansson uppgivit, icke kan bliva fråga om några mera väsentliga belopp — dock måste antagas överstiga skillnaden mellan det nu utdömda skadeståndsbeloppet och 1,500 kr.,
    alltså och då med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans prövning,
    prövar jag lagligt, jämlikt 54 kap. 10 § 1 RB, meddela Mårtensson prövningstillstånd.»

    Jämväl justitierådet Nissen meddelade prövningstillstånd, varemot justitierådet Alsén ej fann skäl att meddela prövningstillstånd.
    Någon meningsskiljaktighet i principfrågan behöver ej antagas ha förelegat i HD, ehuru justitierådet Nissen icke ansåg sig böra motivera

 

att dispens meddelades. I motsats till Nissen och Beckman, vilka vid målets slutliga avgörande jämkade skadeståndet till 2/3 (848: 67) på grund av Sigrid Johanssons medvållande, fann justitierådet Alsén tydligen ej skäl till ändring i hovrättens dom.

Nils Beckman.

 

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 

 

19.

X fick byggnadslov beträffande vissa fastigheter men överlät dessa å andra personer. Efter det fotmur uppförts, har vederbörande byggnadsnämnd föranstaltat om s. k. plankontroll utan att dessförinnan anmälan skett om vare sig överlåtelsen eller fotmurens uppförande. Fråga huruvida X vore betalningsskyldig för kostnaden för plankontrollen.

    I byggnadsstadgan d. 20 nov. 1931 stadgades, i § 72 att, sedan fotmur uppförts, anmälan därom skulle ske hos byggnadsnämnden, som ofördröjligen genom särskild besiktning skulle tillse, att byggnaden blivit förlagd i rätt läge, och i § 119 att KB ägde på därom gjord framställning utfärda taxa för avgifter, som de byggande skulle erlägga bl. a. för besiktningar och för andra förrättningar, som byggnadsnämnden enligt gällande bestämmelser hade att verkställa. I byggnadsstadgan d. 30 juni 1947, som trädde i kraft d. 1 jan. 1948, återfinnas bestämmelser av motsvarande innehåll i §§ 88 och 171.
    Stockholms stads byggnadsnämnd meddelade d. 18 april 1945 fru Karin Andersson byggnadslov att uppföra boningshus å tomterna nr 12 och 13 i kvarteret Takåsen i Örby. Därvid föreskrevs beträffande vardera fastigheten bl. a., att sedan fotmuren blivit uppförd, anmälan därom skulle göras till stadsingenjörskontoret, samt att, om fastigheten bytte ägare, anmälan därom skulle göras till byggnadsnämnden utan dröjsmål.
    Stockholms stad ansökte hos Stockholms RR om betalningsföreläggande för utfående hos Karin av stadsingenjörskontorets fordran å 40 kr. för d. 19 juni 1948 levererad plankontroll med bevis beträffande nybyggnad å omförmälda tomter. Staden yrkade tillika ränta.
    Sedan Karin bestritt betalningsskyldighet, hänsköts målet såsom tvistigt till rättegång.
    Staden upplyste i målet, att Karin icke begärt plankontroll, och att byggnadsnämnden därför verkställt sådan kontroll ex officio.
    Karin förklarade, att hon grundade sitt bestridande av kravet därpå att hon dels ej gjort någon anmälan om plankontroll dels ock ej innehade tomterna vid den tid, då plankontrollen utfördes. Hon anförde: Hon hade sålt tomterna genom köpehandlingar, å vilka lagfart beviljats d. 25 april 1945. Tomterna hade därefter bytt ägare flera gånger. Karin hade i juni 1948, sedan hon erhållit räkning å ifrågavarande kostnad,

 

besökt stadsingenjörskontoret och anmält, att tomterna sålts, innan plankontrollen skett.
    Staden framhöll, att Karin endast talat med ett kontorsbiträde å stadsingenjörskontoret angående överlåtelsen. Hon hade ej omtalat till vilka personer tomterna övergått. Staden hade därför ej någon annan än Karin att hålla sig till för utfående av ifrågavarande kostnad.
    RR:n (e. rådmannen G. R:son Lundberg) yttrade i dom d. 20 juli 1949: I målet är upplyst: På därom gjord ansökan erhöll Karin d. 18 april 1945 av stadens byggnadsnämnd tillstånd att uppföra byggnad (byggnadslov) å tomterna nr 12 och 13 i kvarteret Takåsen. Härvid föreskrevs den byggande bl. a., att sedan fotmur blivit uppförd, anmälan därom skulle göras till stadsingenjörskontoret, att byggnadsarbetet icke finge fortsättas, förrän besked erhållits från byggnadsinspektören att anledning till anmärkning icke förekomme, samt att därest fastigheterna bytte ägare, anmälan därom skulle göras till byggnadsnämnden utan dröjsmål. Karin sålde tomterna och överlät i samband därmed byggnadsföretagen till andra personer, vilka erhöllo lagfart å fastigheterna d. 25 april 1945. Plankontrollen verkställdes av stadsingenjörskontoret år 1948 utan att framställning därom gjorts. Räkning å förrättningskostnaden och för beviset översändes till Karin i juni 1948. Kort därefter anmälde Karin genom ombud å stadsingenjörskontoret, att fastigheterna bytt ägare.
    De föreskrifter, som utfärdats i samband med byggnadslovet och som bl. a. förutsätta olika förrättningar från byggnadsmyndigheternas sida, gälla enligt byggnadslovets lydelse för den byggande, och det måste därför anses åligga den, som vid varje förrättningstillfälle är att anse såsom byggande, att svara för uppkommande förrättningskostnader och andra utgifter i anslutning därtill. Det är ostridigt, att Karin överlåtit byggnadsföretagen på andra personer, innan plankontrollen utfördes, och den omständigheten, att Karin dröjt med föreskriven anmälan om överlåtelsen, kan icke anses medföra, att betalningsansvar för de med plankontrollen förenade kostnader och utgifter uppkommit för Karin.

D o m s l u t.

    Käromålet ogillas.

    Staden sökte ändring och anförde därvid: Enligt föreskrifter i byggnadsstadgan skulle anmälan till byggnadsnämnden om fotmurs utförande föregå av nämnden vidtagna kontrollåtgärder. Då det stundom visat sig, att de byggande eftersatte anmälningsplikten, hade byggnadsnämnden år 1941 beslutit uppdraga åt stadsingenjörskontoret att, jämväl efter meddelande från stadsarkitekten att fotmur uppförts, tillse, att vederbörande byggnad blivit förlagd i rätt läge, och därom till byggnadsnämnden överlämna bevis. Nämndens initiativ härutinnan torde få ses mot bakgrunden av nämndens i byggnadslagstiftningen stadgade skyldighet i avseende å tillsyn över byggandet. Sedan stadsingenjörskontoret d. 19 juni 1948 utfört ifrågavarande plankontroll och utfärdat bevis därom, påfördes kostnaden den person, som enligt för stadsingen-

 

jörskontoret och byggnadsnämnden tillgängliga handlingar var den byggande i förevarande fall, d. v. s. Karin. Föreskriften i byggnadslovet om skyldighet att utan dröjsmål göra anmälan att fastighet bytt ägare måste tillmätas en avsevärd betydelse. Dess noggranna efterföljd vore nödvändig bl. a. för att förebygga en sådan situation, som uppkommit mellan staden och Karin, nämligen att den, som staden hade grundad anledning att betrakta såsom byggande, sökte undandraga sig därav följande betalningsskyldighet. Staden hävdade, att godtagbar anmälan om ägareskifte icke skett i förevarande fall.
    Karin bestred ändring.
    Svea HovR (hrr Poss, Mellgard, O. Lindhagen och Nordqvist, referent) yttrade i dom d. 4 nov. 1949:

D o m s k ä l.

    I målet är upplyst, att Karin, sedan hon d. 18 april 1945 erhållit byggnadslov beträffande ifrågavarande fastigheter, överlåtit desamma å andra personer, vilka d. 25 april 1945 erhållit lagfart å fastigheterna, samt att — utan att dessförinnan föreskriven anmälan om att fotmur uppförts skett — plankontroll verkställts d. 19 juni 1948.
    För plankontrollen jämte kostnader i samband därmed är byggnadsnämnden berättigad att av den byggande uppbära särskild avgift.
    Enär emellertid Karin överlåtit byggnadsföretagen, innan plankontrollen utfördes, och, såvitt visats, icke hade någon befattning med företagen vid den tidpunkt, då fotmur blivit uppförd och anmälan för plankontroll sålunda skolat ske, kan hon icke, såvitt gäller avgiften för ifrågavarande förrättning, vara att anse såsom byggande.
    Ej heller kan vare sig den omständigheten, att Karin först efter plankontrollens verkställande gjort vid byggnadslovets meddelande föreskriven anmälan om överlåtelse av fastigheterna, eller det förhållandet, att för plankontrolls utförande föreskriven anmälan icke gjorts av vederbörande, för Karin medföra betalningsskyldighet för förrättningsavgiften.
    Staden har icke andragit någon annan omständighet av beskaffenhet att för Karin medföra sådan betalningsskyldighet.

D o m s l u t.

    HovR:n fastställer RR:ns domslut.

 

20.

Fråga, i mål om ansvar för mordbrand, huruvida gärningen inneburit fara för omfattande förstörelse av annans egendom.

Jfr BECKMAN m. fl.: Brott mot staten och allmänheten s. 508 f., 559 och 563 f.

    Allmän åklagare yrkade vid Luleå tingslags HR ansvar å chauffören Karl Axel Tore Lindmo i Boden för mordbrand och förberedelse till grovt bedrägeri och å billackeraren Fritz Egon Eriksson i Boden för anstiftan av samma brott.

 

    Till utveckling av sin talan anförde åklagaren: Eriksson och bilreparatören Erik Åke Nilsson i Boden hade tillsammans ägt en sommarstuga vid Altersjön i Överluleå socken. I försäkringsbolaget Hero hade Eriksson och Nilsson gemensamt tecknat brandförsäkring å stugan för 7,000 kr. och å personligt lösöre för 2,000 kr. I dec. 1948 hade Eriksson lovat Lindmo 500 kr., om denne satte eld på stugan så att Eriksson kunde få ut sin andel i försäkringsbeloppen. Lindmo, som känt till, att stugan ägdes av Eriksson och Nilsson gemensamt, hade antagit erbjudandet. Den 20 jan. 1949 hade Lindmo stuckit stugan i brand genom att i stugans kök lämna en brinnande trasselsudd. Byggnaden hade nedbrunnit till grunden, varvid även Eriksson och Nilsson tillhöriga lösören förstörts.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Östberg) yttrade i dom d. 2 juni 1949 efter redogörelse för åklagarens yrkanden:

D o m s k ä l.

    I målet är upplyst, att försäkringsbolaget d. 14 juli 1947 meddelat Nilsson i egenskap av ägare till den försäkrade egendomen brandförsäkring å stugan till belopp av 7,000 kr. och å personlig lösegendom till belopp av 2,000 kr. I målet är emellertid ostridigt, att stugan tillhört Nilsson och Eriksson till hälften för dem var och att de gemensamt fullgjort premiebetalningen.
    Genom Erikssons och Lindmos av omständigheterna styrkta erkännanden är bevisat, att Eriksson i dec. 1948 och jan. 1949 vidtalat Lindmo att sätta eld på stugan så att Eriksson skulle kunna få ut sin andel av försäkringssumman och därvid erbjudit Lindmo ersättning för uppdraget med 500 kr., att Lindmo, som känt till att stugan ägdes av Eriksson och Nilsson gemensamt, antagit erbjudandet, samt att Lindmo d. 20 jan. 1949 på sätt åklagaren anfört anlagt brand, som helt förstört stugan och däri befintliga Eriksson och Nilsson tillhöriga lösören.
    Byggnaden — en mindre, vid tillfället obebodd sommarstuga om rum och kök — har varit värd omkring 5,700 kr. De Nilsson tillhöriga lösören, som förstörts genom branden, hava haft ett värde av omkring 400 kr. Åklagaren har vitsordat, att någon spridning av elden ej varit att befara. Gärningen kan med hänsyn härtill ej anses hava inneburit fara för omfattande förstörelse av annans egendom utan bör bedömas som grov skadegörelse och förberedelse till grovt bedrägeri.
    Vad som framkommit om de tilltalades karaktärer och personliga förhållanden i övrigt giver anledning antaga att de utan att undergå straff skola avhålla sig från att ånyo begå brott. Med hänsyn till föreliggande omständigheter finner HR:n regeln i 1 § sista st. 1 p. lagen om villkorlig dom ej utgöra hinder för sådan dom.

D o m s l u t.

    Lindmo dömes jämlikt 3 kap. 2 §, 4 kap. 1 och 2 §§, 21 kap. 3 och 8 §§ samt 24 kap. 3 § strafflagen för grov skadegörelse och förberedelse till grovt bedrägeri att hållas till straffarbete 9 mån.
    Eriksson dömes jämlikt samma lagrum och 3 kap. 4 § strafflagen för

 

anstiftan till grov skadegörelse och till förberedelse till grovt bedrägeri att hållas till straffarbete 9 mån.
    Med straffens verkställande skall villkorligt anstå enligt lagen om villkorlig dom. Envar av Lindmo och Eriksson skall under en prövotid av 3 år, räknat från den dag domen i vad han erhållit villkorlig dom till följd av nöjdförklaring eller eljest vunnit laga kraft mot honom, stå under övervakning.

 

    Åklagaren fullföljde talan till HovR:n för Övre Norrland och anförde: Den genom elden åstadkomna förstörelsen måste anses omfattande. Förstörelsen hade omfattat byggnaden i dess helhet. Lades ekonomiska synpunkter på fallet torde det icke kunna påstås, att Nilssons andel i byggnaden tillsammans med hans där förvarade bohag representerat ringa värde. På grund av det anförda yrkade åklagaren, att HovR :n med ändring av HR:ns dom måtte döma Lindmo för mordbrand och förberedelse till grovt bedrägeri och Eriksson för anstiftan av samma brott. Därest HovR:n lämnade detta yrkande utan bifall, hade åklagaren icke något att erinra mot HR:ns dom.
    Lindmo och Eriksson bestredo ändringssökandet.
    HovR:n (hrr Kristensson, Ohlsson, Paulsson och Rydstedt, referent) fastställde i dom d. 13 sept. 1949 HR:ns dom, såvitt talan däremot förts.

 

21.

Fråga om bedrägligt beteende mot innehavare av matservering.

Jfr EKEBERG m. fl.: Förmögenhetsbrotten 3 uppl. s. 199—202; JON SKEIE: Den norske strafferet II s. 419 f.; KJERSCHOW: Almindelig borgerlig straffelov s. 916 f.; ALMÉN: Om köp och byte av lös egendom § 70 samt SvJT 1949 s. 117.

    Allmän åklagare yrkade vid RR:n i Uddevalla ansvar å diversearbetaren Herbert Johansson i Smedserud, Ellenö, jämlikt 21 kap. 2 § strafflagen för det han, som under tiden från och med d. 2 t. o. m. d. 8 april 1949 i Hemmets Matsalar i Uddevalla begagnat sig av förtäring för tillsammans 21 kr. 85 öre, ej gjort rätt för sig, ehuru förtäringen tillhandahållits honom under förutsättning av kontant betalning senast d. 8 april 1949.
    RR:n (hrr Carlsson, Petterson och Jagander) yttrade i dom d. 19 aug. 1949:

D o m s k ä l.

    I målet är upplyst, att Johansson enligt särskild överenskommelse med Gustav Hermansson, Uddevalla, i dennes egenskap av företrädare för innehavaren av Hemmets Matsalar, Margit Hermansson, skulle erlägga betalning i efterskott d. 8 april 1949.
    RR:n finner icke styrkt, att Johansson vid ingåendet av överenskommelsen med Gustav Hermansson avsiktligen vilselett denne i fråga om sin vilja eller förmåga att betala. Måltiderna hava icke tillhandahållits under förutsättning av kontant betalning.

 

    Vid angivna förhållanden kan Johanssons underlåtenhet att på sätt avtalats göra rätt för sig icke anses straffbar.

D o m s l u t.

    RR:n ogillar åklagarens i målet förda talan.

    Åklagaren fullföljde talan.
    HovR:n för Västra Sverige (hrr Bäcksin, Ahlgren, Arnold och Lindencrona), yttrade i dom d. 23 nov. 1949:

D o m s k ä l.

    Johansson har i slutet av mars 1949 träffat överenskommelse med en företrädare för Hemmets Matsalar, att Johansson skulle få »äta på vecka» och erlägga betalning för måltiderna i efterskott varje fredag i stället för, som eljest å Hemmets Matsalar vore vanligt, i förskott.
    Johansson har därefter under tiden d. 2—d. 8 april 1949 intagit måltider i Matsalarna för sammanlagt 21 kr. 85 öre.
    Johansson har således intagit ifrågavarande måltider under förutsättning av kontant betalning vid sista måltiden d. 8 april 1949.
    Emellertid har Johansson ej erlagt betalning för måltiderna sistnämnda dag utan då avvikit från Matsalarna.
    Johansson har förty genom sin underlåtenhet att på sätt avtalats göra rätt för sig, oberoende av om han vilselett någon eller ej, gjort sig förfallen till ansvar för bedrägligt beteende.

D o m s l u t.

    HovR:n dömer, med ändring av RR:ns dom i ansvarsfrågan, Johansson jämlikt 21 kap. 2 § strafflagen att för bedrägligt beteende utgiva 20 dagsböter om 2 kr.

 

22.

Sedan bogserbåt med timmersläp förankrats utanför ett fiskeläge, utlade fiskare i vattnet mellan släpet och fiskeläget strömmingsskötar, vilka utmärktes med s. k. vättar. Till följd av ändrade vind- och strömförhållanden svängde släpet och skadade en av skötarna. Fråga huruvida bogserbåtsbefälhavaren vore vållande till skadan. Jfr 7 § fiskeristadgan d. 17 okt. 1900.

Jfr NJA 1944 s. 111.

 

    Fiskaren Johan Olof Pettersson i Kåge anförde efter stämning å handelsbolaget med firma Bogseringsbolaget W. Andersson & C:o samt ångbåtsbefälhavaren Alvar Hållander i Holmsund vid RR:n i Umeå: Den 20 aug. 1947 omkr. kl. 14.00 hade bogserbåten s/s Prins Gustaf från Holmsund, ägd av bolaget och förd av Hållander, ankrat med ett c:a 350 m långt timmersläp utanför fiskeläget Finnhällan å Kågnäset i Skellefteå socken. Bogserbåten hade lagt sig med fören närmast land samt med släpet rakt akterut. Vid 19.00-tiden s. d. hade Pettersson, åtföljd av sin son Börje, med motorbåt på väg in mot fiskeläget passerat

 

söder om och framför bogserbåten under färd i östlig riktning samt på ett avstånd från bogserbåten om ungefär 150 m. Vid passerandet av bogserbåten hade Pettersson iakttagit en del av båtens besättning ute på timmersläpet. Med hänsyn till det ringa avstånd, på vilket motorbåten passerat, samt till den omständigheten att det rått vackert väder med god sikt hade Pettersson tagit för givet, att han iakttagits av bogserbåtens besättning. Efter ett kort besök vid fiskeläget hade Pettersson farit ut i motorbåten och mitt emellan fiskeläget och bogserbåten samt på ett avstånd av omkring 350 m från bogserbåten lagt ut 2 dubbelskötar. Platsen, där skötarna utlagts, hade icke varit allmän farled. Skötarna, vilka sammanfogats, hade på sätt i orten är brukligt i båda ytterändarna försetts med lätt iakttagbara, till omkring 1/2 m:s höjd över vattenytan uppskjutande s. k. vättar för att därmed utmärka platsen, där skötarna utlagts. Då Pettersson utlagt skötarna hade det rått lugnt väder inne i viken. Senare på kvällen — tydligtvis till följd av ändrade vind- och strömförhållanden — hade timmersläpet kommit i rörelse och vid 22-tiden drivit ned mot skötarna samt fastnat i den närmast bogserbåten utlagda dubbelsköten, vilken sönderrivits och så gott som helt förstörts. — Pettersson gjorde på följande grunder gällande, att Hållander ensam vållat skadan å dubbelsköten. Hållander hade befunnit sig i närheten av ett fiskeläge, varför det ålegat honom att iakttaga särskild försiktighet. Det oaktat hade Pettersson kunnat passera på 150 m:s avstånd från bogserbåten och därefter lägga ut skötar på 350 m:s avstånd därifrån utan att från Hållanders sida någon åtgärd vidtagits till förhindrande av att släpet dreve ned mot skötarna. Vare sig denna underlåtenhet berott på att man hållit dålig utkik från bogserbåten eller på att Hållander räknat med att släpet skulle ligga stilla under natten, måste den i allt fall läggas Hållander till last såsom försumlighet. Bolaget vore lika med Hållander ansvarigt för skadan. Pettersson yrkade förty förpliktande för Hållander och bolaget att, vem bäst gälda gitte, till honom utgiva ersättning med 443 kr., utgörande kostnaden för anskaffande av en ny sköte med avdrag av 65 kr. för den skadade skötens nuvarande värde, samt med 609 kr., utgörande ersättning för förlorad fångst under tiden d. 21 aug.—d. 3 nov. 1947, eller med tillhopa 1,052 kr. Pettersson yrkade tillika ränta.
    Bolaget och Hållander bestredo käromålet och anförde: Pettersson vore ensam vållande till det inträffade, enär han underlåtit dels att i samband med utläggandet av skötarna underrätta bogserbåtens besättning om sitt förehavande dels ock att utmärka skötarna med lysbojar. Varken Petterssons förehavande eller de utlagda skötarna hade iakttagits från bogserbåten. Skulle RR:n finna Hållander vållande till olyckan, medgåve bolaget, att detsamma vore i lika mån som Hållander ansvarigt för skadan.
    Efter redogörelse för parternas yrkanden och invändningar yttrade RR:n (hrr Brehmer och Åström) i dom d. 14 juni 1948: I målet har Hållander hörts under sanningsförsäkran samt Börje Pettersson, Ivar Wiklund, Rickard Öhlund, Sven Landstedt, Helmer Pettersson och Gus-

 

taf Adolf Fält såsom vittnen. Pettersson har vidare som bevis i målet åberopat Västerbottens Läns Nordöstra Kristidsstyrelses intyg av d. 6 april 1948, sjökort, almanack, vätte samt avskrift av fångstjournal.
    Hållander — som måste anses väl förtrogen med den kuststräcka, varom i målet är fråga — hade haft anledning räkna med möjligheten av att fiske bedrivits i bogserbåtens närhet, enär han dels legat utanför ett fiskeläge — ett förhållande som han i allt fall kunnat utläsa av sjökortet — dels ock, enligt vad han själv uppgivit, iakttagit motor- och segelbåtar passera.
    Med hänsyn härtill samt till den omständigheten att timmersläpet uppenbarligen varit svårmanövrerat hade Hållander, medan bogserbåten legat förankrad utanför Finnhällen samt — såsom framgår av sjökortet — vid sidan av den vanliga segelleden, bort iakttaga den största försiktighet samt antingen tillse att det vattenområde, över vilket släpet kunnat svänga, varit fritt från fiskeredskap eller ock på ett betryggande sätt förtöja släpet.
    Hållander har emellertid icke vidtagit någon av de åtgärder, vilka det enligt RR:ns mening sålunda ålegat honom att vidtaga.
    RR:n finner att Hållander genom sagda underlåtenhet vållat skadan å dubbelsköten.
    Beträffande frågan huruvida jämväl Pettersson vållat den uppkomna skadan har följande framkommit.
    Av Börje Petterssons, Ivar Wiklunds, Rickard Öhlunds och Sven Landstedts vittnesmål framgår, att Pettersson utmärkt skötarna på sätt i orten är brukligt under likartade förhållanden.
    RR:n finner visserligen, att den i målet förevisade vätten icke kan anses vara en helt tillfredsställande markering, men vill icke lägga Pettersson detta förhållande till last, enär han därvid följt ortens sed samt haft anledning räkna med att bogserbåtens besättning ägt kännedom om nämnda bruk.
    Pettersson har uppgivit, att han vid utläggandet av skötarna iakttog bogserbåten med släp samt folk, som befann sig på släpet.
    Han borde därvid hava kunnat beräkna utsträckningen av det vattenområde, varöver släpet vid en ändring av vind- eller strömförhållandena — som Pettersson uppenbarligen varit väl förtrogen med — kunnat driva. Emellertid har han utlagt skötarna inom av släpet hotat område.
    Vid sådant förhållande hade Pettersson bort förvissa sig om att hans förehavanden kommit till bogserbåtsbesättningens kännedom.
    Pettersson har uppgivit, att han tagit för givet att han observerats av bogserbåtens besättning samt att till följd därav betryggande åtgärder vidtagits för att förhindra att släpet komme på drift ned mot skötarna.
    Av Hållanders berättelse framgår att bogserbåtens besättning under eftermiddagen varit sysselsatt med arbete på släpet.
    Av denna uppgift sammanställd med Petterssons uppgift att han sett folk ute på släpet, då han lade ut skötarna, framgår att arbetet då ännu pågått.

 

    Pettersson borde på grund därav hava räknat med att det möjligen kunnat undgå besättningens uppmärksamhet att han lade ut skötarna.
    Det måste under förhandenvarande förhållanden anses hava ålegat Pettersson att i samband med utläggandet av skötarna varsko bogserbåtens besättning om sina förehavanden — vilket han dock underlåtit — särskilt som därtill kommer att Pettersson bort inse att vättarna icke med lätthet kunnat upptäckas från bogserbåten eller släpet.
    RR:n finner att Pettersson genom nämnda underlåtenhet visat oförsiktighet samt därigenom medverkat till uppkomsten av skadan å sköten.
    Vid övervägande av graden av vållande å ömse sidor prövar RR:n skäligt bestämma att Pettersson själv skall svara för 1/3 av sin skada.
    Vid bestämmandet av den skada Pettersson åsamkats finner RR:n genom den av Pettersson i denna del av målet förebragta bevisningen styrkt, att hans skada kan skattas till det i målet yrkade beloppet eller 1,052 kr.
    Enligt eget medgivande är bolaget lika med Hållander ansvarigt för skadan.
    RR:n förpliktar bolaget och Hållander att, vem bäst gälda gitter, till Pettersson utgiva 701 kr. 33 öre jämte ränta.
    RR:ns ordförande, t. f. borgmästaren Åhlander, var skiljaktig och anförde: I målet får av i målet företett sjökort anses framgå att den plats, varest Pettersson utlagt i målet omnämnda sedermera genom timmersläpet delvis förstörda dubbelsköte, icke är att betrakta såsom allmän befaren segelled. Med den förtrogenhet Hållander otvivelaktigt ägt om förhållandena å platsen måste han härom haft kännedom ävensom om att platsen ifråga av fiskarebefolkningen å orten brukat nyttjas som allmän fiskeplats. Icke heller kan Hållander med den kännedom han ägt om kustförhållandena vid platsen hava saknat erfarenhet om de å platsen vanligen rådande vind- och strömförhållandena. Under beaktande av nu angivna omständigheter hade det givetvis bort åligga Hållander att vid ankringen av bogserbåten iakttaga den allra största försiktighet och detta i all synnerhet med hänsyn till det långa timmersläpet som vid tillfället bogserats. Hållander, som vidgått att han efter ankringen av bogserbåten i dess närhet iakttagit åtskilliga motor- och segelbåtar, bör härav hava insett att fiske i bogserbåtens närhet pågått, vilket bort mana honom till yttersta försiktighet vid manövreringen av bogserbåten och timmersläpet. Hållanders invändning därom att det bort hava tillkommit Pettersson att, innan han utlade skötarna eller i vart fall efter desammas utläggande, varsko bogserbåtens besättning härom, finner jag icke förtjäna avseende. Då i målet nämligen är ådagalagt att skötarna utlagts vid fullt dagsljus och på ett avstånd av c:a 350 m från bogserbåten ävensom att skötarna enligt å orten gängse praxis i vardera änden försetts med tydliga och till ungefär 1/2 m:s längd över vattenytan uppskjutande s. k. vättar, kan Petterssons underlåtenhet i ovan angivet hänseende icke räknas honom till last såsom försummelse. Fastmer torde man som visst kunna utgå ifrån att Hållander och de av bogserbåtens besättningsmän,

 

som uppehållit sig ute på timmersläpet, med iakttagande av normal aktsamhet icke kunnat undgå att observera Pettersson, då han på ett avstånd av c:a 150 m med sin motorbåt passerat bogserbåten samt då han på ett avstånd av c:a 350 m från bogserbåten i fullt dagsljus utlade skötarna. Pettersson får också anses hava haft grundad anledning att antaga att hans förehavanden vid tillfället i fråga iakttagits från bogserbåten. Det borde givetvis hava ålegat Hållander att omedelbart efter det han blivit varskodd om att timmersläpet börjat röra på sig vidtaga erforderliga åtgärder för bogserbåtens och timmersläpets avlägsnande från platsen. Detta har emellertid Hållander underlåtit.
    Å ovan anförda grunder finner jag att Hållander varit vållande till ifrågakomna olyckshändelse.
    Såvitt av utredningen i målet framgår kan Pettersson däremot icke anses hava varit medvållande till skadan, i vart fall icke i sådan grad, att han för den skull bör vidkännas någon minskning i honom tillkommande skadeersättning.
    I anledning härav är Hållander och enligt eget medgivande jämväl bolaget skyldigt att ersätta Pettersson den honom vid olyckshändelsen åsamkade skadan.
    Vid beräkningen av skadeståndets storlek får av i målet avgivna vittnesberättelser anses utrett dels att kostnaden för anskaffandet av en ny dubbelsköte efter avdrag av värdet å den skadade sköten vid tiden ifråga uppgått till 443 kr., dels ock att Petterssons förlust i fiskefångst under tiden 21/8—3/11 1947 uppgått till sammanlagt 870 kg strömming efter ett pris av 70 öre per kg eller sålunda med tillhopa 609 kr.
    Jag finner att Pettersson sålunda är berättigad att solidariskt av bolaget och Hållander utbekomma ersättning med tillhopa 1,052 kr. jämte ränta.
    Jag förpliktar bolaget och Hållander att, vilkendera bäst gälda förmår, till Pettersson utgiva 1,052 kr. jämte ränta.

 

    Parterna sökte å ömse sidor ändring, envar såvitt emot gått.
    Bolaget och Hållander anförde bl. a.: De hävdade att bogserbåten och släpet hade ankrats i allmänt befaren segelled. Även skötarna hade legat i segelleden.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Kristensson, Ohlsson, Paulsson, referent, och Rydstedt) yttrade i dom d. 22 okt. 1948: Det får anses hava ålegat Hållander att, därest han ägt kännedom om att fiskeredskap varit utlagda å den i målet ifrågakomna platsen — genom förflyttning av bogsersläpet eller på annat sätt — i tid hava vidtagit åtgärd till förhindrande av att släpet åstadkomme skada å redskapen.
    Hållander har till sitt fredande anfört att han icke känt till och ej heller bort förstå att skötarna, vilka blivit utlagda efter det bogsersläpet förankrats, funnits på platsen.
    I målet är upplyst att mellan bogserbåten och den plats, där skötarna legat, varit fri sikt och ett avstånd av 350—400 m.
    Vittnet Börje Pettersson har uppgivit att han deltagit i utläggningen

 

av skötarna samt att utläggningen skett omkring kl. 19.30 och i fullt dagsljus.
    Wiklund har i vittnesmål inför HovR:n berättat bl. a. följande: Han hade från sin båt iakttagit utläggningen av skötarna. Båten hade då passerat norr om timmersläpet eller sålunda, sett från platsen för utläggningen av skötarna, bortom släpet. Vid tillfället hade rått dagsljus. — Sedan Wiklund med sin båt kört ett stycke ut till havs och där satt ut nät, hade han vänt båten och färdats i riktning mot Finnhällan. På vägen dit hade han på ett avstånd av omkring 500 m upptäckt de vättar, varmed Petterssons skötar varit markerade. Klockan hade då varit ungefär 20.30.
    Av vad sålunda anförts framgår, att utläggningen av skötarna kunnat utan svårighet iakttagas från bogserbåten och släpet ävensom att vättarna varit synliga därifrån ännu en timme efter det skötarna lagts ut.
    Hållander har, såsom RR:n funnit, haft anledning räkna med möjligheten av att fiske bedreves i bogserbåtens närhet och har därför bort iakttaga särskild försiktighet till förhindrande av att bogsersläpet åsamkade skador å fiskeredskap.
    Med hänsyn härtill måste Hållander anses hava varit skyldig att hålla sådan uppsikt över det område, som kunnat hotas av släpet, att han observerat utläggningen av skötarna eller förekomsten av vättarna.
    HovR:n finner på nu anförda grunder Hållander vara vållande till Petterssons skada och förty skyldig gälda ersättning för densamma.
    I anledning av det anförda och med tillämpning av vad RR:n i övrigt anfört prövar HovR:n rättvist fastställa det slut överklagade domen innehåller.

 

23.

I fideikomissbrev av år 1791 hava vissa begränsade förmåner tillerkänts fideikommissariens änka, varjämte föreskrivits, att om två änkefruar funnes, »afbide då den yngre den äldres ledighet». Fråga nu, då yngre änka efter äldre änkas frånfälle inträder i rätten att uppbära förmånerna, om tillämplig arvsskatteklass.

Jfr NJA avd. II 1941 s. 330—333.

 

    Börringeklosters och Fiholms fideikommiss instiftades av riksrådet greve Joachim Beck-Friis genom fideikommissbrev d. 1 okt. 1791.
    Fideikommissbrevet innehåller bl. a. följande stadgande: »Fidei Commissariens Enke Fru bör så länge hon Enka sitter årligen af Fidei Commissarien erhålla Femhundrade Riksdaler i gångbart mynt, och till Enkesäte få nyttja Börringe Closter, hwaräst hon har att utse nödiga och för henne anständiga rum, hwartill hon nödig eldsbrand bör undfå, jämte foder och bete för 6 hästar och 6 kor, skulle twänne Enke Fruar finnas, afbide då den yngre den äldres ledighet.»
    Greve Corfitz Beck-Friis, som var innehavare av fideikommisset, avled 1911. Efter den avlidne blev hans son greve Corfitz Hans Beck-

 

Friis innehavare av detta. De i fideikommissbrevet omförmälda, änkegrevinnan tillförsäkrade förmånerna övergingo 1914 å Corfitz BeckFriis' änka Ebba Beck-Friis.
    Corfitz Hans Beck-Friis avled d. 1 maj 1940. Såsom dödsbodelägare efterlämnade han bl. a. sin änka Cecilia Beck-Friis.
    Den 19 april 1948 avled Ebba Beck-Friis.
    Ovannämnda, änkegrevinnan tillförsäkrade förmåner övergingo vid Ebba Beck-Friis' död å Cecilia Beck-Friis.
    Efter föreläggande avgav Cecilia Beck-Friis d. 4 dec. 1948 till RR:n i Lund deklaration angående sitt förvärv av sagda förmåner.
    RR:n (rådmannen Sandahl) — som antecknade, att Cecilia BeckFriis vore född d. 22 okt. 1884 — godkände i beslut d. 7 mars 1949 det av henne i deklarationen beräknade årliga värdet av förmånerna från fideikommisset, 7,357 kr. 32 öre, och fastställde arvsskatten å det kapitaliserade värdet, 72,285 kr. 66 öre, enligt klass II A i den i KF d. 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt intagna tariffen till 10,422 kr.

    Advokatfiskalen E. Kock fullföljde talan samt anförde därvid bl. a.: Den rätt, som tillkommit Ebba Beck-Friis och efter hennes död övergått å Cecilia Beck-Friis, vore sådan, som avsåges i 8 § 2 st. ovannämnda KF och hade upplåtits genom fideikommissbrevet d. 1 okt. 1791. Joachim Beck-Friis vore följaktligen att anse såsom testamentsgivare. Jämlikt 30 § 2 st. samma KF skulle, då fideikommiss överginge från en till annan, arvsskatt erläggas beräknad efter skyldskapsförhållandet mellan tilträdaren och närmast föregående innehavaren. Något känt skyldskapsförhållande förelåge emellertid icke mellan Ebba Beck-Friis och Cecilia Beck-Friis, men väl svågerlag, vilket rättsligen vore något annat. Vid angivna förhållande borde arvsskatten beräknas enligt klass IV till 20,161 kr. Under åberopande härav yrkade advokatfiskalen förpliktande för Cecilia Beck-Friis att utgiva felande arvsskatt med 9,719 kr.
    Cecilia Beck-Friis bestred ändringssökandet samt anförde: Enligt 30 § 2 st. nämnda KF vore Ebba Beck-Friis i beskattningshänseende att betrakta såsom Cecilia Beck-Friis' fångesman med avseende å ifrågavarande förmåner. Enär Cecilia Beck-Friis' framlidne make vore son till Ebba Beck-Friis, stode Cecilia Beck-Friis i sådant släktskapsförhållande till Ebba Beck-Friis, som avsåges i klass II A.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Backman, Bergström, Petrén och Jönsson) yttrade i beslut d. 8 okt. 1949: Enär RR:n vid skattens fastställande rätteligen förfarit,
    lämnar HovR:n besvären utan bifall.
E. o. assessorn Petrén anförde till närmare utveckling av sin mening: »De Cecilia Beck-Friis tillkommande förmånerna, vilka innefatta nyttjande- och avkomsträtt, tillfalla henne på grund av förordnande av Joachim Beck-Friis i fideikommissbrevet d. 1 okt. 1791, genom vilket instiftats fideikommiss för obegränsad tid.
Såsom skäl för det i 30 § 2 st. KF d. 6 juni 1941 om arvsskatt och

 

gåvoskatt givna stadgandet, att då fideikommiss, som genom testamente eller gåvobrev instiftats för obegränsad tid, övergår från en till annan, arvsskatt skall erläggas beräknad efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren, har huvudsakligen åberopats den förenkling, som därigenom vinnes vid skatteärendets behandling.
    Berörda skäl kan med samma styrka åberopas för det fall att i handling, genom vilken instiftats fideikommiss för obegränsad tid, tillika förordnats om begränsad nyttjande- eller avkomsträtt. Ett bestämmande av arvsskatten vid erhållande av en dylik rätt efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och instiftaren skulle därjämte i många fall leda till resultat, som — jämfört med de grunder efter vilka arvsskatten skall bestämmas vid övergången av själva fideikommisset  —icke kunna antagas hava varit avsedda.
    Jag finner förty att jämlikt grunderna för ovannämnda stadgande arvsskatt för de Cecilia Beck-Friis tillkommande förmånerna skall bestämmas efter skyldskapsförhållandet mellan henne och närmast föregående innehavare av förmånerna, nämligen hennes avlidne makes moder, Ebba Beck-Friis.
    Arvsskatten skall följaktligen bestämmas enligt klass II A i den i 28 § ovannämnda KF intagna tariffen.»

 

24.

I mål, vari arbetstagare yrkar utbekomma ogulden lön, uppkommer fråga, huruvida domstol skall vid utdömande av lönebelopp avräkna det löneavdrag arbetsgivaren enligt uppbördsförordningen d. 31 dec. 1945 har att verkställa.

    Efter stämning å grosshandlaren E. G. Persson i Malmö yrkade kontoristen Bonde Nilsson i Lund vid RR:n i Malmö, att enär Nilsson, som under tiden d. 1—d. 31 juli 1947 haft anställning hos Persson med en månadslön av 300 kr., av lönen icke utfått mera än 90 kr., Persson måtte förpliktas att till Nilsson utgiva resterande lön ävensom semesterersättning, 12 kr., eller tillhopa 222 kr. Tillika fordrade Nilsson ränta.
    RR:n (hrr Ryding, Welin och Bruzelius) yttrade i utslag d. 23 okt. 1947: Som Persson, vilken behörigen stämts, uteblivit utan anmält laga förfall, företager RR:n utan hinder av Perssons utevaro målet till avgörande; och enär Persson vid stämningen erhållit tydlig och fullständig kännedom om grunden för ifrågavarande fordran och tiden för dess tillkomst, prövar RR:n, med stöd av 12 kap. 3 § RB, lagligt förplikta Persson att till Nilsson utgiva fordrade 222 kr. jämte 6 % ränta därå från stämningsdagen d. 11 okt. 1947, tills betalning sker.

    Persson sökte ändring under yrkande, att det utdömda beloppet måtte nedsättas med det belopp Persson vore skyldig inbetala såsom källskatt.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Backman, Lundquist, Borman och Petrén, referent) yttrade i dom d. 25 mars 1948: Enär frågan om

 

    28 —507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

tillämpning av uppbördsförordningen d. 31 dec. 1945 är av beskaffenhet att vinna beaktande först vid betalningens erläggande,
    lämnar HovR:n ändringssökandet utan vidare avseende.

 

25.

Den omständigheten att vid jakt efter älg nyttjas ammunition med helmantlad kula har ej ansetts böra föranleda gevärets förverkande.

Jfr 4 § 3 st., 29 § 3 mom. och 30 § 2 st. jaktstadgan.

    Den 12 sept. 1949, då älgjakt var tillåten inom Nyhems socken, anträffade polismyndigheten hos skogsarbetaren K. R. Persson i Nyhem ett jaktgevär laddat med en patron med helmantlad kula. Geväret och patronen togos i beslag.
    Allmän åklagare påstod därefter vid Jämtlands östra domsagas HR ansvar å Persson för det han vid det angivna tillfället vid jakt efter älg nyttjat ammunition med helmantlad kula. Åklagaren yrkade tillika, att geväret och patronen måtte förklaras förverkade.
    I dom d. 5 dec. 1949 dömde HR:n Persson jämlikt 4 § 3 st. och 29 § 3 mom. jaktstadgan för nyttjande av ammunition med helmantlad kula vid jakt efter älg att utgiva 10 dagsböter om 1 kr. 50 öre samt förklarade jämlikt 30 § 2 st. samma stadga vapnet och patronen förverkade.

    Person fullföljde talan till HovR:n för Nedre Norrland under yrkande, att HovR:n måtte upphäva HR:ns dom, i vad därigenom vapnet förklarats förverkat, samt att beslaget å vapnet måtte hävas. Persson förmenade, att förverkande påföljden skulle drabba endast det förbjudnaredskapet, vilket Persson ansåge vara allenast patronen. Han framhöll därjämte, att förverkandepåföljdens utsträckande till vapnet icke stode i rimlig proportion till förseelsens valör.
    Åklagaren bestred Perssons ändringsyrkande. Åklagaren förmenade, att en patron icke kunde anses utgöra jaktredskap, då jakt icke ginge att utöva med endast ammunition. Redskapet vore enligt åklagarens åsikt ammunition och vapen i förening.
    HovR:n (hrr Bennich, Dixelius och Henkow, referent) yttrade i dom d. 27 febr. 1950:

D o m s k ä l.

    Vapnet, som utgöres av en jaktstudsare med 9,3 mm:s kaliber, är icke förbjudet jaktredskap vid jakt efter älg.
    Vid angivna förhållande kan vapnet, oaktat Persson vid sådan jakt till detsamma nyttjat ammunition med helmantlad kula, icke jämlikt 30 § 2 st. jaktstadgan lagligen förklaras förverkat.
    Ej heller föreligger annan grund för förverkande av vapnet.

D o m s l u t.

    HovR:n upphäver HR:ns domslut, i vad därigenom vapnet förklarats förverkat; och skall beslaget å vapnet icke längre bestå.
Hovrättsrådet Graneli var skiljaktig och fann ej skäl att göra ändring i överklagade domen.