Om verkan här i landet av viss utländsk speciallagstiftning.
    a) Lagstiftning om rekvisition, konfiskation o. d. I NJA 1945: 488² har ännu en gång fastslagits att nationaliseringen av de ryska privatbankerna (och bolagen) såtillvida erkännes i Sverige att företagen i och med upplösningen anses ha upphört som rättssubjekt och därefter alltså icke betraktas såsom fortbestående ryska företag. Å andra sidan har emellertid ånyo understrukits att nationaliseringsåtgärderna enligt svensk rättsuppfattning icke tillerkännas verkan med avseende å företagens »utanföi Sovjetunionen befintliga tillgångar». Den sistnämnda stånd punkten har blivit något närmare motiverad i NJA 1944: 264:I. Detta mål gällde ett estniskt fartyg, som befann sig i Sverige vid tidpunkten för en av Estlands statsförsamling genomförd nationaliseringsakt rörande privata transportföretag (nationaliseringsbeslutet tillkom i juli 1940). HD uttalade, att nationaliseringslagstiftningen — »i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i fråga om dylika lagars territoriella begränsning» — icke kunde vinna tillämpning beträffande fartyget, vilket redan före lagstiftningens tillkomst befann sig här i riket.³ Att fartyget senare kommit i Sovjetunionens besittning ansågs icke böra inverka vld bedömningen av äganderättsfrågan.
    Den tämligen oklara formel som kommit till uttryck i de nyss cite-

 

    ¹ Jfr emellertid NIAL a. a. s. 27 not 1.

   ² Rörande detta rättsfall se vidare nedan s. 15.

   ³ Inom litteraturen har man diskuterat, huruvida utgången bör bli densamma i de fall då egendomen vid lagstiftningens tillkomst befann sig i det främmande landet men sedan, utan att konfiskeringen verkställts, förts därifrån; se NIAL a. a. s. 125 med not 1, GIHL i SvJT 1944 s. 253 ff, SCHMIDT i SvJT 1944 s. 617 nederst och 621 samt JÄGERSKIÖLD i SvJT 1945 s. 92. I NJA 1948: 828 uttalar HD, att den utländska (sovjetestniska) nationaliseringen icke kan tillerkännas rättsverkan »i vad angår egendom vilken såsom den ifrågavarande är att anse som befintlig i Sverige». Denna me a generella formulering torde emellertid, med hänsyn till omständigheterna i målet, icke kunna anses giva någon ledning vid besvarandet av nyssnämnda fråga. — Ett annat problem är, efter vilka principer 

rade orden återfinnes, om än med någon obetydlig variation, första gången i de s. k. tyska kommissariemålen (NJA 1941: 424: I—IV, se särskilt det å s. 441 ff refererade målet, samt 1942: 385). Dessa mål rörde frågan om verkan här i landet av den tvångsförvaltning, vilken judiska företag alltsedan 1938 voro underkastade inom Tyska riket. Även om denna tvångsförvaltning lagtekniskt var konstruerad så, att den icke skulle ge intryck av att innebära en konfiskation,¹ kan det väl ändock knappast bestridas att förvaltningen utgjorde ett led i en konfiskationsakt som för ägarnas vidkommande var fullt likvärdig med de sovjetryska nationaliseringsåtgärderna. HD förklarade, att tvångsförvaltningen med hänsyn till dess innebörd och ändamål — »i anslutning till vad som i allmänhet vid internationella rättsförhållanden gäller i fråga om territoriell begränsning» — icke kunde anses inbegripa egendom som redan före förvaltningens anordnande befann sig i Sverige. Däremot ansågs behörighet att här utkräva betalning för varor, vilka hit levererats från det tvångsförvaltade bolaget efter förvaltningens inrättande, icke kunna frånkännas förvaltaren.² Ett likartat problem har behandlats i NJA 1944: 483. Även här var det fråga om en tvångsförvaltning, som emellertid avsåg ett i huvudsak tyskägt aktiebolag med säte i England och som anordnats med stöd av en i september 1939 utfärdad engelsk lag om handel med fienden. Utan närmare motivering förklarade Svea hovrätt, vars dom fastställdes av HD, att tvångsförvaltningen icke kunde anses inbegripa egendom vilken före förvaltningens införande befann sig i Sverige.
    I de förut behandlade målen om de norska s. k. kvarstadsbåtarna har HD gjort vissa uttalanden om utländsk rekvisitionslagstiftnings tilllämplighet här i landet. I rättsfallet NJA 1942: 342 förklarade sålunda domstolen, att den utländska rekvisitionslagstiftningen vore av sådan offentligrättslig natur att dess tillämplighet, jämlikt de grundsatser som enligt svensk rätt gällde beträffande internationella rättsförhållanden, finge anses vara såtillvida territoriellt begränsad att biträde av svensk myndighet icke kunde påkallas för överförande å den rekvirerande staten av besittningen och nyttjanderätten till rekvirerat fartyg. Och i rättsfallet NJA 1942: 65 heter det (s. 76), att verkställigheten av ett statligt rekvisitionsförfarande icke kan inom annan stats territorium rättsgiltigt genomföras tvångsvis.³
    Beträffande verkan av utländskt nationaliseringsbeslut föreligger vidare ett avgörande i NJA 1947: 705. Ett estniskt bolag, som hade fordran i Sverige, blev nationaliserat. En person, vilken före nationaliseringen erhållit bolagsstyrelsens fullmakt att omhändertaga bolagets tillgångar, ansågs efter nationaliseringen icke vara behörig att indriva fordringen.

 

man i förevarande sammanhang skall lokalisera olika slags egendom. Nial, som behandlat denna fråga å s. 126, menar att en fordring i berörda hänseende skall anses lokaliserad till Sverige, om antingen gäldenären eller borgenären är domicilierad här. Det synes dock tveksamt, om borgenärens domicil kan anses vara en relevant faktor vid denna bedömning.

   ¹ Jfr GRÖNWALL i SvJT 1941 s. 954.

   ² Ett antal notisrättsfall i samma ämne äro antecknade av SCHMIDT i SvJT 1944 s. 614 not 4; se ock NJA 1942 A 124 och 125.

   ³ Se härom NIAL a. a. s. 125.

 

    Den bärande principen i de nu anmärkta rättsfallen torde kunna formuleras sålunda: man tillerkänner icke den utländska lagstiftningen såsom sådan någon verkan med avseende å egendom som före lagstiftningens tillkomst befann sig i Sverige men anser sig nödsakad att godtaga resultatel av de ingripanden som med stöd av lagstiftningen företagits mot egendom inom lagstiftarens eget territorium. Vilka teoretiska resonemang somn legat bakom avgörandena är ej så lätt att säga. Förmodligen har det väl, vad den sovjetryska lagstiftningen beträffar, varit dess markera offentligrättsliga syften som föranlett domstolen att anse den vara på angivet sätt »territoriellt begränsad».¹  Men särskilt i målen om de kommissariska förvaltarna kan man också tänka sig den möjligheten, att HD tillämpat principen om lex rei sitae eller med andra ord ansett att »rättsändringar rörande lös egendom böra bedömas efter lagen på den plats, där egendomen befann sig det ögonblick då rättsändringen antages ha ägt rum».² Så mycket torde emellertid vara säkert, att det icke varit av hänsyn till svensk ordre public som HD funnit de utländska lagarna böra vara territoriellt begränsade.³ Detta måste anses framgå redan av det faktum att HD godtagit verkningarna i vissa hänseenden av ifrågavarande konfiskationslagar, vilket väl skulle ha varit uteslutet om domstolens vägran att i andra hänseenden acceptera dem varit motiverad av hänsyn till svensk ordre public.⁴ Ytterligare ett skäl för riktigheten av denna uppfattning torde kunna anföras. Såsom förut nämnts fann HD i rättsfallet NJA 1944: 264: I, att den utländska nationaliseringslagstiftningen icke kunde vinna tillämpning beträffande det estniska fartyget. Om denna ståndpunkt varit motiverad av hänsyn till svensk ordre public, skulle emellertid Sovjetunionens immunitetsinvändning knappast ha kunnat godtagas (avd. II i samma rättsfall) utan att avgörandet i denna del kommit i konflikt med motiveringen till utslaget NJA 1942: 65 (jfr ovan s. 2).
    Att ordre public-synpunkter icke anlagts i något av dessa mål måste anses ganska naturligt. Ty även om domstolarna hade funnit att exempelvis den tyska lagstiftningen om tvångsförvaltning av judiska företag i och för sig vore uppenbart oförenlig med rättsordningen här i riket,⁵ skulle det i praktiken ha lett till orimliga resultat därest de på grund härav icke tillerkänt den kommissariske förvaltarens åtgöranden med avseende å företagets i Tyskland befintliga egendom någon som helst rättslig verkan.⁶ Härtill kommer att domstolarna av lätt insedda skäl icke gärna vilja göra sådana uttalanden om lagstiftningen i en s. k. vän-

 

    ¹ Deta skäl åberopas uttryckligen betr. den norska rekvisitionslagstiftningen som skäl för att svensk myndighet icke skall anses ha något med verkställighet av rekvisitionen att göra (NJA 1942: 342). — Jfr MALMAR i SvJT 1937 s. 375 och GIHL i SvJT 1944 s. 264 nederst.

   ² SCHMIDT i SvJT 1944 s. 616. — Jfr GIHL a. a. s. 264.

   ³ MALMAR har i SvJT 1937 s. 374 f kommenterat vissa tidigare avgöranden rörande verkan här i landet av sovjetrysk nationaliseringslagstiftning under rubriken »Ordre public». Denna rubrik är knappast adekvat.

   ⁴ Se SCHMIDT i SvJT 1944 s. 616 och GIHL a. a. s. 265.

   ⁵ Se härom MICHAELI a. a. s. 76 not 9.

   ⁶ Jfr SCHMIDT i SvJT 1944 s. 620 f.

 

skapligt sinnad stat att utrikespolitiska svårigheter för det egna landet därav kunna bli följden.¹
    b) Valutalagstiftning. Frågan under vilka förutsättningar utländsk valutalagstiftning skall tillämpas av svensk domstol har prövats i NJA 1942: 389. En till England emigrerad tysk-judisk flykting hade enligt en i Sverige upprättad handling till sin likaledes emigrerade kompanjon överlåtit alla tillgångar som bolaget kunde ha här i landet, däribland utestående fordringar hos bolagets kunder. I process mellan kompanjonen och Deutsche Bank invände banken, att överlåtelsen stode i strid mot en år 1935 utfärdad tysk lag om förvaltningen av utländska betalningsmedel och därför vore ogiltig. HD tillbakavisade enhälligt denna invändning. Om motiveringen för att den tyska valutalagen icke skulle tillerkännas någon rättsverkan yppade sig dock delade meningar.
    Majoriteten utvecklade sin ståndpunkt så, att enär den mellan de båda emigranterna träffade överenskommelsen slutits i Sverige och avsåg överlåtelse av egendom som befann sig här då överenskommelsen slöts, skulle enligt de grundsatser som jämlikt svensk rätt finge anses gälla beträffande internationella rättsförhållanden svensk lag tillämpas på frågan om giltigheten av överlåtelsen. Vid sådant förhållande kunde icke den tyska lagen — »oavsett den begränsning av lagens tillämplighet som eljest må kunna följa av hänsyn till dess natur» — åberopas som grund för överlåtelsens ogiltighet. Just.R. BAGGE anförde återigen att, då den tyska lagen vore en offentligrättslig lag med enbart valutapolitiskt ändamål, frågan om dess rättsverkan utomlands måste besvaras ej genom användande av internationellt privaträttsliga regler utan genom tillämpning av de grundsatser som avgöra varest gränsen går i fråga om beaktandet av utländsk förvaltningsrätt. I detta hänseende vore det en allmän regel att utländsk förvaltningsrätt ej vunne beaktande av svensk domstol, där ej annat följde av stadgande i lag eller ingången konvention. Sådant undantag kunde ej göras här. Visserligen vore åtminstone en av parterna tysk undersåte, men då överlåtelsen avsåge här i riket befintliga tillgångar, kunde nämnda omständighet icke utgöra tillräcklig grund för ett dylikt undantag, och ej heller förhållandena i övrigt föranledde att den tyska lagen borde tillerkännas rättsverkan i förevarande fall.
    Majoritetens formulering måste — särskilt mot bakgrunden av Just.R. Bagges skiljaktighet — anses innebära, att HD fann spörsmålet om utländsk valutalags tillämplighet vara i första hand beroende av vilket lands lag rättsförhållandet är underkastat såsom skuldstatut.² Därest i ett visst fall exempelvis svensk lag vore skuldstatut, kunde alltså ett annat lands valutalag icke under några omständigheter tillämpas på rättsförhållandet. Men domen innebär vidare, att en främmande stats valutalagstiftning icke med säkerhet bör tillämpas ens på sådana rättsförhållanden som äro underkastade samma stats lag såsom skuldstatut; med

 

    ¹ Se SCHMIDT ibid. s. 615.

   ² NIAL yttrar (a. a. s. 135) mera försiktigt, att HD:s uttalanden »synas peka i sådan riktning». 

hänsyn till valutalagens »natur» kan det tänkas, att dess tillämplighet begränsas ytterligare.
    Olikheterna mellan majoritetens dom och Just.R. Bagges skiljaktighet återspegla problemställningar som äro välbekanta från det s. k. guldklausulmålet (NJA 1937: 1). Det skulle falla utom ramen för en rättsfallsöversikt att beröra den vidlyftiga diskussionen kring dessa spörsmål.¹ Vad särskilt angår frågan om föryttringsförbud i utländsk valutalagstiftning må emellertid nämnas, att detta spörsmål ingående behandlats av Nial.² Han uppställer för sin del den regeln att utländsk valutalagstiftning bör erkännas i fråga om egendom som befann sig inom den lagstiftande statens territorium vid den tidpunkt då ett överlåtelseavtal rörande egendomen träffades. Mot denna i och för sig föredömligt enkla regel synas dock vissa invändningar kunna riktas. Antag sålunda att två personer — av vilka åtminstone den ene har svenskt medborgarskap eller hemvist — här i riket sluta ett avtal om överlåtelse av viss i landet X belägen lös egendom. Antag vidare att båda kontrahenterna vid avtalets ingående äro fullt på det klara med att överlåtelsen står i strid mot valutalagstiftningen i det land där egendomen finnes men att de trots detta sluta avtalet därför att de räkna med att lagstiftningen om någon tid kommer att upphävas eller att egendomen skall kunna smugglas ut ur nämnda land. Och antag slutligen att något av dessa alternativ senare inträffar. Det synes i sådant fall icke rimligt att den ene av kontrahenterna, om han efter någon tid finner avtalet ofördelaktigt för sig, skulle kunna få detta ogiltigförklarat enbart på den grund att egendomen vid avtalets ingående befann sig inom landet X. Egendomens belägenhet i avtalsögonblicket torde därför knappast böra vara av utslagsgivande betydelse vid bedömningen av förevarande fråga.³