AKTUELLA SPÖRSMÅL.
Från dagens
diskussion. Den av riksdagen år 1945 godkända stora r e f o r m e n a v s t r a f f v e r k s t ä l l i g h e t e n förutsatte en genomgripande omdaning av fångvårdsväsendet, vilket för övrigt vid denna tidpunkt i och för sig måste betraktas såsom höggradigt föråldrat, uppbyggt som det var enligt över hundra år gamla principer, yttrade justitieministern, statsrådet HERMAN ZETTERBERG, i prop. nr 131 till 1950 års riksdag ang. vissa anslag till fångvården m. m.1
Det framstod klart, att betydande svårigheter måste möta, om reformen fördes ut i det praktiska livet utan föregående anstaltsorganisatoriska förändringar.2 På grund av fångvårdens dåvarande läge ansågs det emellertid nödvändigt att man prövade sig fram med de resurser som stod till buds och försökte komma till rätta med personella brister och ålderdomliga lokaliteter medelst provisoriska anordningar. Snarast möjligt borde dock planeras för en anstaltsorganisatorisk omläggning på längre sikt.
Fångvårdsstyrelsen utarbetade en sådan plan, och statens organisationsnämnd genomförde en organisationsundersökning inom fångvården. Under tiden tillskapades fångvårdens koloniväsende, och arbetsdriften omlades gradvis.
Ingen ny anstalt har emellertid tillkommit och ej heller har någon genomgripande ändring av någon i bruk varande anstalt ägt rum. Fångvården äger endast tre moderna anstalter, samtliga uppförda före 1945, nämligen Hall (för förvarade och internerade), Håga (för sinnessjuka, tillfälliga vårdfall och undersökningsfall) samt Skenäs (för ynglingar som ådömts ungdomsfängelse). Samtliga övriga anstalter är — med undantag av vissa kolonier — mer eller mindre otidsenliga och i många fall klart olämpliga såsom instrument för modern fångvård.
Innan anstaltsorganisatoriska förändringar av större betydelse vidtages, bör det enligt justitieministerns mening i möjligaste mån klarläggas, huru det omhändertagna människomaterialet är beskaffat, dess psykiska och fysiska tillstånd och vilka förutsättningar som i allmänhet föreligger för dess sociala anpassning i samhället.
En klientelundersökning av denna art bör ge säkrare utgångspunker än dem som nu finns för att fastställa behovet av en klienteldifferentiering, sjukvårdande behandling, psykoterapi och arbetsterapi samt verkligt yrkesarbete, lämpliga sysselsättningsgrenar, lämpligaste storleken och utformningen av anstalterna, säkerhetssynpunkternas tillvaratagande, anstaltshygienen, personalens sammansättning och utbildningsbehov m. m. En undersökning av denna natur pågår redan beträffande ungdomsfängelsets klientel.
Fångvårdsorganisationen måste uppfylla tre huvudkrav. Den skall ge de omhändertagna en på positiva sociala anpassningsmål inriktad behandling. Samtidigt måste säkerhetskravet tillbörligen beaktas. Slutligen är det nödvändigt, att organisationen så utformas att anordningarna beträffande byggnader och utrustning inte blir dyrbarare och särskilt att personalen inte blir större än som erfordras för ett förnuftigt tillgodoseende av anstaltspedagogiska krav och säkerhetssynpunkter.
En riktig fångbehandling kräver lämpliga lokaler och ändamålsenlig utrustning samt en personal som utvalts med tanke på dess lämplighet för människovårdande verksamhet. Denna personal måste ges en god skolning för sitt arbete och erbjudas sådana arbetsförhållanden att den kan trivas med sin svåra och grannlaga uppgift.
Justitieministern sätter obetingat personalkravet främst. Det gäller att finna de rätta formerna för rekrytering och utbildning. Det bör bl. a. eftersträvas att söka bryta den isolering som råder mellan fångvården och annan socialvård samt sjukvården.
Personalen i chefs- och assistentställning bör erhålla en god läkepedagogisk och social skolning, och de administrativa och ekonomiska uppgifterna bör i största möjliga utsträckning överlämnas till annan personal . . . Det kan vara lämpligt att söka anknytning till annan inom landet bedriven utbildning som avser skolning i människovård eller möjligen till en utbildning på nordisk grund mellan alla de skandinaviska ländernas fångvårdspersonal.
Omorganisationen av fångvården kan lämpligen i stort sett uppdelas i tre etapper.
Först synes behandlingen av de unga lagbrytarna böra bringas till en lösning. Det är justitieministerns förhoppning att kunna framlägga förslag till en ny ungdomsanstalt för nästa års riksdag. Sedan denna specialfråga lösts, bör arbetet på en definitiv utformning av hela ungdomsbehandlingen tagas upp. I nästa etapp bör följa det abnorma eller eljest svårskötta klientelets behandlingsfrågor, varmed då även bör sammankopplas sjukvårdsfrågorna för fångvårdsanstalterna och de rättspykiatriska undersökningarna av häktade. I en sista etapp får slutligen komma anstaltsfrågorna för det klientel som icke kräver specialbehandling samt för de häktade.
I sitt utlåtande (nr 164) över den k. propositionen bekräftar s t a t s u t s k o t t e t att det svenska fångvårdsväsendet icke tillnärmelsevis befinner sig i ett sådant skick, som svarar mot de straffverkställighetsprinciper, vilka numera är avsedda att tillämpas. De anstaltsorganisatoriska förändringar som genomförts efter det riksdagen år 1945 fattade beslut om en straffverkställighetsreform, har endast varit av mindre räckvidd framför allt beroende på det ekonomiska läget.
Omorganisationen borde genomföras i etapper, varigenom densamma kunde anpassas efter de erfarenheter, som efter hand vunnes. Utskottet funne det för egen del angeläget, att även utredningsarbetet inriktades på ett etappvis genomförande av förändringar och icke från början bedreves efter sådana dimensioner, som sedermera kunde visa sig sakna praktiska förutsättningar.
Utskottet delade uppfattningen, att personaluppsättningen vore av utomordentlig betydelse för att de resultat skulle uppnås, till vilka den nuvarande straffverkställigheten syftar.
Avgörande vikt syntes böra fästas vid vederbörandes personliga lämplighet för en verksamhet av ifrågavarande slag. Det förefölle naturligt, att erfarenheter från angränsande sociala områden borde vara av stort värde vid genomförande av ändringar i personalorganisationen.
När det gällde tillgodoseeende av behovet av fångvårdsanstalter, torde man med hänsyn till anstalternas nuvarande tillstånd icke kunna komma ifrån ett betydande nybyggnadsprogram.
Av ekonomiska skäl finge man gå fram med försiktighet. Utskottet hyste i princip den uppfattningen, att man borde sträva efter att — så långt detta är möjligt — genom förbättring och upprustning infoga redan befintliga anstalter i en ny organisation. Utskottet ville även erinra om att erfarenheterna av koloniväsendet hittills syntes vara goda och att denna form av fångvård såväl ur ekonomiska synpunkter som beträffande vårdresultaten erbjöde betydande fördelar. Vad slutligen anginge planeringen av anstalterna delade utskottet departementschefens uppfattning, att en sådan differentiering av vården inom anstalterna borde eftersträvas, att de nuvarande mycket omfattande och kostnadskrävande fångtransporterna kunde avsevärt reduceras.
Departementschefen hade i prop. meddelat att han funnit lämpligt att planläggningen av den framtida fångvårdsorganisationen skedde inom justitiedepartementet under ledning av en särskild sakkunnig med biträde av olika experter och under fortlöpande samarbete med strafflagberedningen samt fackämbetsverk och statens organisationsnämnd.1
Frågan om r a t t f y l l e r i e t s b e k ä m p a n d e berördes av fyra reservanter till konstitutionsutskottets dechargememorial (1950 nr 17 s. 12), vilka funnit det ägnat att förvåna att antalet benådade rattfyllerister syntes bli allt större.
Under år 1948 behandlades något över 100 nådeansökningar från personer, som dömts för onykterhet vid förande av bil. Av dessa ansökningar blev 27 i större eller mindre mån bifallna, därav 12 mot högsta domstolens avstyrkande. I 4 av de sistnämnda fallen nedsattes straffet, och i 6 fall beviljades villkorlig dom.
Under år 1949 utvisar en inom konstitutionsutskottet verkställd undersökning att antalet nådeansökningar av personer, som dömts för rattfylleri (i vissa fall i förening med andra brott), uppgått till 144. 105 ansökningar hade avslagits, men 9 hade i överensstämmelse med högsta domstolens hemställan helt eller delvis bifallits och icke mindre än 30 hade med avvikelse från högsta domstolens hemställan blivit i större eller mindre mån bifallna. Vid undersökningen hade observerats att ett flertal nådesökande underlåtit att i vanlig ordning överklaga underrätts dom och i stället funnit lämpligt att göra ansökan om nåd.
I en av Dag. Nyh. verkställd enquête yttrade sig 25/5 bland andra socialläkaren A. BURSELL, som håller på med en undersökning av rattfylleriproblemet. Han reagerade mot det onyanserade ropet »ingen nåd åt rattfyllerister».
»I våra dagar erkänner ju de flesta människor att man inte når de bästa resultaten genom att schablonmässigt straffa lagöverträdare utan hänsyn till individuella faktorer. Den som känner till något om alkoholister och nykterhetsvård vet att det ofta är en bättre åtgärd om vederbörande har en villkorlig dom 'hängande över sig' under en lång övervakningstid än om han får avtjäna ett kort straff. Övervakning i 2—3 års tid under hotet att få krypa in och avtjäna sitt ådömda straff om man inte sköter sig efter de föreskrifter domstolen och övervakaren uppställt är säkert många gånger ett effektivare skydd för samhället.»
Justitieministern, statsrådet ZETTERBERG, som avslutade enquêten 27/5. yttrade bl. a.:
»I vanliga brottmål gör domstolen regelmässigt en avvägning mellan allmänpreventiva och individualpreventiva synpunkter och fastställer den lämpliga reaktionen härefter. Men i vissa slags mål, kanske framför allt just rattfyllerimålen, ser sig domstolarna nödsakade att nästan alldeles lämna individualpreventionen, d. v. s. hänsynen till individen, åt sidan. Där dominerar alltså allmänpreventionen i så hög grad att även synnerligen ömmande personliga hänsyn får vika. Jag menar också att denna praxis är väsentligen riktig. Jag anser det vara nödvändigt för att garantera trafiksäkerheten att man inte avstår från att straffa även sådana personer som utan tvivel skulle fått villkorlig dom av domstolen om de i stället gjort sig skyldiga exempelvis till stöld. Jag anser inte heller att man i någon väsentlig grad bör mildra denna stränghet genom nådeinstitutet, fastän detta eljest har en stor betydelse just för att lätta den snäva bundenhet till lagreglerna som alltid bör och måste känneteckna domstolsförfarandet. Men man får inte heller gå till den motsatta överdriften, såsom uppenbarligen nu skett på vissa håll, där man tycks mena att nådeinstitutet eller strafflättnader över huvud taget aldrig någonsin skulle kunna tilllämpas i rattfyllerimål.»
Ett i reservationen framdraget exempel på beviljad nåd i ett rattfyllerimål belystes närmare och betecknades som ett klart undantagsfall, vars
behandling i nådeväg inte på något sätt kunde tas till intäkt för talet om släpphänthet mot rattfyllerister.
»När det talas om de nådeansökningar som blivit i större eller mindre mån bifallna — 27 fall från år 1948 och 39 från år 1949 — så kan man måhända därav få den uppfattningen att dessa undsluppit straffpåföljder. I själva verket förhåller det sig inte så. Av 1949 års fall, som redovisats utförligast, har ingen erhållit fullständig straffbefrielse, och blott 15 har erhållit villkorlig dom.
Samma år uppgick antalet nådeansökningar av personer som dömt sför rattfylleri till 144 stycken, vilket betyder att de som erhållit villkorlig dom blott utgjorde omkring 10 procent av de nådesökande.»
Tillämpningen av nådeinstitutet i allmänhet har även varit föremål för en motion (I: 96) av herr HERLITZ med begäran om en redogörelse härför (jfr SvJT 1950 s. 367). I intetdera ärendet har i riksdagen gehör vunnits för uppfattningen att K. M:t såsom benådningsinstans skulle vara begränsad i sitt fria bedömande av fallet av hänsyn till avgivna utlåtanden över nådeansökningen. Då domstolarna enligt lag torde vara befogade att inom ramen av gällande skyddssystem och straffskalor bestämma påföljd för ett brott med beaktande av de synpunkter som efter allt att döma varit avgörande vid behandlingen av nådeansökningarna i rattfyllerimålen, framstår det såsom önskvärt att de domstolsinstanser, som genom sitt muntliga och kontradiktoriska förfarande har de största möjligheterna att allsidigt och objektivt utreda »nådeskälen», icke till förmån för en mera schablonmässig lagtillämpning avstår från ett individuellt bedömande av målen. Härmed sammanhänger att de av underrätt för rattfylleri dömda icke bör kunna åberopa någon förevändning att, med förbigående av klagomöjligheten till högre instans, framlägga sina ändringsyrkanden direkt i justitiedepartementet, i det att de skäl som kan föranleda bifall till nådeansökningen i regel kan beaktas även av hovrätten. Tydligen kommer dessa principer att lättare kunna tillämpas, när i samband med en skärpning av kraven på nykterhet vid ratten den nu lagfästa olyckliga priskuranten över olika straff för olika alkoholhalt i blodet upphäves. Utan tvivel kommer en sådan lagändring att väsentligt nedbringa antalet nådeansökningar i rattfyllerimål.1
K. Schlyter.