Indisk skiljedom under svensk medverkan. I samband med delningen av Indien år 1947 uti två dominions, nämligen Indien och Pakistan, bestämdes att Bengalen skulle uppdelas i två provinser Västbengalen att tilldelas Indien och Östbengalen att tilldelas Pakistan. Gränsdragningen dem emellan anförtroddes åt en särskild gränskommission, sammansatt av två representanter för det nya Indien och två representanter för Pakistan. Till ordförande i kommissionen utsågs Sir Cyril Radcliffe. Kommissionen blev ej enhällig utan dess beslut återgav ordförandens mening.
    Kommissionens beslut, känt under namnet Radcliffe's Award, gav upphov till olika tolkningar av de två staterna. För att lösa fyra av dessa tvister överenskommo desamma i december 1948 att tillsätta en särskild skiljedomstol om tre medlemmar. Indien utsåg som medlem av domstolen Justice Chandrasekhara Aiyar, tidigare medlem av High Court i Madras, medan Pakistan utsåg nuvarande Chief Justice för High Court i Dacca, Justice Shahabuddin. Till ordförande i domstolen kallade de båda staterna f. d. justitierådet Algot Bagge, medan hovrättsassessorn G. von Sydow, för tillfället biträdande generalsekreterare vid Internationella rättsinstitutet i Rom, utsågs till domstolens generalsekreterare. I övrigt utgjordes sekretariatet av två biträdande generalsekreterare, en indier och en pakistani, stenografer och skrivmaskinspersonal m. m. i allt ett 30-tal personer.
    Domstolens sessioner höllos i Calcutta under tiden d. 5—d. 16 dec. 1949 och i Dacca, Östpakistan, under tiden d. 4—d. 12 jan. 1950, varefter domstolen fortsatte med enskilda överläggningar till d. 26 jan. då domen undertecknades. Denna överlämnades skriftligen till befullmäktigade ombud för de båda regeringarna i Bombay d. 3 febr. 1950 i samband med justitierådet Bagges återresa till Europa.
    Vid handläggningen, som fördes på engelska, följdes i huvudsak det engelska rättegångsförfarandet. Samtliga anföranden stenograferades och varje dag förelåg redan kl. 9 på morgonen ett av generalsekreterarna genomgånget referat av handläggningen föregående dag. Samarbetet inom domstolen och dess sekretariat var mycket gott och hjärtligt och alla svårigheter övervunnos i bästa samförstånd. I detta sammanhang må det vara tillåtet att referera vad den indiska domaren yttrade i sin motivering till dom om justitierådet Bagge: »Han var en förebild i tålamod och vänlighet och han ledde domstolens förhandlingar med värdighet och i en anda av vänlig resonlighet.»
    Domstolens uppgift var att tolka Radcliffe's Award uti fyra punkter. Den första tvistepunkten rörde floden Ganges. Enligt Radcliffes Award skulle gränsen gå utför floden Ganges längs gränsen mellan Malda distrikt och Murshidabad distrikt. Vidare stadgades, att distriktsgränsen och icke Ganges aktuella lopp skulle utgöra gräns mellan Öst- och Västbengalen. Enligt vid tiden för meddelandet av Radcliffe's Award gällande förordningar utgjordes distriktsgränsen med undantag för en kortare sträcka där den gick över land, av mittströmmen i Ganges. Indien hävdade att gränsen mellan de två dominions skulle vara en fix linje

 

medan Pakistan gjorde gällande en rörlig linje följande mittströmmen i Ganges lopp. Majoriteten av domstolens medlemmar accepterade i denna del Indiens ståndpunkt. Som Ganges emellertid är en ganska nyckfull flod och varje år ändrar sitt lopp mer eller mindre, uppkom frågan vilken mittström av Ganges som skulle utgöra gränsen. Indien hävdade i denna del att man skulle följa den sträckning av Ganges, som fanns utmärkt på den vid Radcliffe's Award fogade kartan. Denna byggde emellertid på en kartläggning som ägt rum 1915—16 och återgav således Ganges lopp sådan detta var för mer än trettio år sedan. Härutinnan bestämde domstolen att gränsen skulle följa Ganges lopp vid tiden för meddelandet av Radcliffe's Award. Som Ganges då gick längre söderut än vid tiden för nämnda kartläggning innebar domen i denna del en vinst för Pakistan.
    Den andra tvistefrågan avsåg floden Mathabhangas lopp. Enligt Radcliffe's Award skulle gränsen på en viss sträcka följa nämnda flod. Tyvärr visade det sig att kartan i denna del var felaktig. Mathabhanga gick i verkligheten flera engelska mil längre västerut än som angavs å kartan. Indien hävdade att man det oaktat hade att följa den sträckning som angivits på kartan, medan Pakistan ansåg att man skulle följa flodens verkliga sträckning. I denna del godkände domstolens majoritet i huvudsak Pakistans tolkning.
    Uti den tredje tvistefrågan, där domstolen var enhällig, förlorade båda parterna. Enligt Radcliffe's Award skulle gränsen gå mitt igenom Patharia Hill Reserve Forest. Å ömse sidor yrkades hela detta område. Bakgrunden till denna tvistefråga torde ha varit upptäckten av olja inom nämnda område.
    I fjärde tvistefrågan slutligen godkände majoriteten helt och hållet Indiens ståndpunkt. Enligt Radcliffe's Award skulle gränsen följa floden Kusiyara. Pakistan hävdade att denna flod i verkligheten ginge längre söderut än som angivits å den karta som fogats vid Radcliffe's Award.
    Domstolens beslut ha välvilligt mottagits i de båda länderna. Detta framgår bl. a. av en rapport från svenska legationen i Indien till utrikesdepartementet däri det säges: »Vad som otvivelaktigt stärkt Sveriges goda namn och rykte har varit justitierådet Bagges erkänt grannlaga och oväldiga ordförandeskap i den skiljedomstol som verkat för slitandet av vissa gränstvister mellan Indien och Pakistan. Man kan gott säga att domstolen under sin tillvaro dominerat de indiska tidningsspalterna. Givetvis knöt sig intresset särskilt till meddelandet av utslagen i de fyra tvistepunkterna. Det är värt att understryka att icke ett ord av kritik har försports vare sig i indisk eller, såvitt här kunnat utrönas, pakistansk press mot skiljedomen. I samband med sin avresa uttalade sig justitierådet Bagge mycket erkännsamt om sin indiska och sin pakistanska meddomare och om indisk rättsvård i allmänhet, uttalanden vilka man givetvis här gärna tagit fasta på.»
    Till sist må framhållas den utomordentliga gästfrihet och vänlighet som visades de båda svenskarna i båda staterna.
 

Gunnar von Sydow.