SAKFRAMSTÄLLNING OCH PLÄDERING.
AV
ADVOKATEN GUNNAR BOMGREN.
I fråga om sättet och ordningen för processmaterialets framläggande vid huvudförhandling i underrätt inskränker sig rättegångsbalken till några korta anvisningar: för civilmål i 43 kap. 7—9 §§ och för brottmål i 46 kap. 6—10 §§. Enligt dessa lagrum uppdelas parternas processhandlingar i fyra moment: framställande av yrkanden och bestridanden, utvecklande av parternas talan, förebringande av bevisning och slutanföranden. För brottmålsprocessen har man dock funnit det erforderligt att i själva lagtexten införa vissa detalj föreskrifter närmast av den anledningen att man icke av den tilltalade kan kräva att han skall vara positivt verksam för att åstadkomma en så fullständig utredning som möjligt. Då bestämmelserna i 46 kap. sålunda ha ett speciellt syfte, komma de icke att behandlas i det följande.
Föreskrifterna i 43 kap. 7 § jämförda med bestämmelsen i 9 § samma kapitel giva närmast vid handen att lagstiftaren lagt huvudvikten vid det andra momentet i det här ovan angivna schemat, nämligen vid utvecklandet av parternas talan, medan det fjärde momentet slutanförandena av honom ansetts av mer sekundär betydelse. Sålunda förklarar processlagberedningen att parterna vid utvecklandet av sin talan skola »fullständigt (kurs.här) angiva de omständigheter, varå de grunda sin talan, och förklara sig över vad motparten anfört». Syftet med slutanförandena är åter enligt beredningen att bereda parterna möjlighet att »sedan bevisningen förebragts anföra vad de ytterligare aktanödigt». Härvid ha de, säger beredningen, »tillfälle att framföra sina synpunkter rörande bevisningens värde, rättsliga utläggningar m. m.»
Det intryck man sålunda får vid en genomläsning av lagtexten och motiven förstärkes i viss mån vid ett studium av den av processlagberedningens ledamöter utgivna kommentaren till
rättegångsbalken. Här uttalas t. ex. att under utvecklandet av sin talan käranden kan föranledas »att i samband med sin egen framställning mer eller mindre fullständigt bemöta motpartens ståndpunkt».
Å andra sidan betonas i denna kommentar skillnaden mellande berörda momenten i processen starkare än i motiven. För det moment, som omfattar utvecklandet av talan, införes termen sakframställning, medan slutanförandena betecknas som plädering, under vilken parterna ha »att avgiva sina synpunkter på bevisvärdering och rättstillämpning». Härmed utsäges att utvecklandet av talan närmast åsyftar en redogörelse för fakta och övriga omtvistade förhållanden, medan framläggandet av parternas uppfattning om de påstådda förhållandenas existens och betydelse hänföres till pläderingen d. v. s. till slutanförandena.
Av vad nu sagts torde framgå att rättegångsbalken icke tager bestämd ståndpunkt till den praktiskt betydelsefulla frågan, om pläderingen d. v. s. argumenteringen1 i större eller mindre utsträckning skall införas i processen i samband med redogörelsen för fakta. Denna återhållsamhet från lagstiftarens sida är säkerligen välmotiverad. Något allmängiltigt svar på den uppställda frågan kan nämligen icke givas.
Stundom är läget sådant att någon egentlig argumentering icke erfordras. Problemställningen kan redan från böx-jan vara klar och utgången bero på om ett enda eller ett fåtal fakta visas föreligga eller icke. I ett sådant fall handlar en advokat säkert klokt om han inskränker sig till en kort redogörelse för fakta samt därefter koncentrerar sig på bevisupptagningen. Om denna giver anledning därtill, kan det sedan vara på sin plats att lämna en sammanfattande karakteristik av vad den kan anses ha givit vidhanden. Härtill torde i ett mål av denna beskaffenhet pläderingen kunna inskränka sig.
I mål av mer invecklat slag vare sig i rättsligt eller faktiskt avseende blir åter problemet aktuellt. Till sin natur är detta pro-
blem psykologiskt. Praktiskt sett gäller frågan nämligen, om det är lättare att få domstolen att följa med parternas framställning och att övertyga den om argumenteringens hållbarhet genom att taga upp argumenteringen redan under sakframställningen eller genom att spara denna till slutanförandet. Även här är det omöjligt att giva en allmän regel. Hänsyn måste tagas icke endast till målets beskaffenhet utan även till vad domstolen i detta fall älvan vid samt, ej att förglömma, till motpartens förmåga att för sin del giva en klar och redig framställning.
I regel torde det dock vara lämpligt att spara argumenteringen till slutanförandet. I mål, där vittnesförhör skall ske, är det många gånger förenat med risk att innan förhöret ägt rum giva uttryck för någon viss uppfattning 0m de påstådda förhållandena. Man får härvid icke förbise att ombudets egentliga uppgift är att föra sin huvudmans sak till seger. Men även för domstolen torde det vara till fördel att få bilda sig en uppfattning 0m å ena sidan hur fakta påstås vara och å den andra hur de sedan visa sig föreligga utan att samtidigt influeras av parternas subjektiva värderingar. Härtill kommer att en argumentering under själva redogörelsen för fakta ofta gör framställningen onödigt invecklad. En plädering under sakframställningen frestar vidare gärna motparten att tillgripa samma metod, varvid man lätt kommer i en animerad men ofruktbar diskussion om förhållanden, som slutligen visa sig ha mycket litet samband med de fakta som kunna styrkas i målet.
Man torde därför kunna påstå att det i mer invecklade civilmål oftast är lämpligt att spara pläderingen till slutanförandena. Sakframställningen bör följaktligen begränsas till en redogörelse för de faktiska omständigheter, som åberopas såsom grund för talan, samt — något som är av stor vikt — till ett klarläggande av samtliga problemställningar i målet. En förutsättning för att denna processföringsmetod skall leda till ett riktigt resultat är emellertid att domstolen gör klart för sig att parternas sakframställning återgiver endast vad man skulle kunna kalla råmaterialet i processen. (Domstolen får därför icke vara för snabb med att draga några slutsatser av detta råmaterial och av resultatet av bevisupptagningen utan måste uppskjuta sin prövning och värdering till dess parterna slutfört även sin argumentering. Slutanförandena få m. a. o. icke betraktas såsom något sekundärt moment i processen.
Även en sakframställning av den typ, som här angivits, kan göras mer eller mindre fullständig. I processlagberedningens motiv förutsättes sålunda t. ex. att under sakframställningen skriftliga bevis i viss utsträckning kunna föredragas. Detta hör dock normalt sett icke till sakframställningen och går väl utöver vad beredningen själv kallar ett fullständigt angivande av de omständigheter, varå talan grundar sig.
I mer invecklade mål får man nog för övrigt taga kravet på fullständighet under sakframställningen cum granö salis. I många fall är det lämpligt, i vissa t. o. m. ofrånkomligt att spara fler eller färre detaljer till bevisupptagningen och först då låta dem komma till domstolens kännedom. Även en domare med livslång erfarenhet kan icke på en gång assimilera hur många detaljer som helst, allra minst när det är fråga ej om en referentföredragning utan 0m en kontradiktorisk förhandling, där parterna växelvis lämna skiljaktiga redogörelser för samma händelseförlopp. Är det t. ex. fråga 0m tillämpning av en invecklat formulerad kontraktsklausul, kan det sålunda vara lämpligt att under sakframställningen redogöra för dess huvudsakliga innehåll så som parten uppfattar detta men vänta med en fullständig föredragning till bevisupptagningen. Skall ett visst händelseförlopp styrkas genom vittnesmål, är det ej sällan tillräckligt och lämpligt att under sakframställningen inskränka sig till en mer summarisk redogörelse men samtidigt nämna att en fylligare berättelse kommer att lämnas av de inkallade vittnena. Genom att disponera processförfarandet på här antytt sätt kan man successivt utfylla den från början schematiska bilden med allt fler detaljer utan att domstolen därför förlorar överblicken över materialet i dess helhet.
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att beröra den systematiska uppdelningen av sakframställningen i skilda moment efter de rättsliga eller logiska sammanhangen. En sådan systematisering är ju uttryckligen anvisad för stämningsansökan. Åtminstone såvitt avser sakframställningen synes dock en viss återhållsamhet i systematiseringen vara påkallad. Den får sålunda icke drivas därhän att det inre naturliga sammanhanget mellan händelserna fördunklas. Den systematiska grupperingen av materialet är däremot något som bör vara utmärkande för pläderingen. Härmed är givetvis icke sagt att man under sakframställningen skall se bort från de rättsliga och logiska sam-
manhangen utan endast att de skola skjutas så mycket i bakgrunden att sakredogörelsen får karaktär av en naturligt framflytande berättelse.
Efter en grundligt genomförd förberedelse, särskilt om denna varit skriftlig, vet man i stort sett vilka faktiska omständigheter motparten kommer att åberopa. Rättegångsbalken föreskriver även uttryckligen att man under sakframställningen skall yttra sig över vad motparten anfört. I anledning härav kan man fråga sig om käranden under sin sakframställning skall anticipera den väntade redogörelsen från svaranden och redan från början bemöta denna. Detta torde av flera skäl vara mindre lämpligt eller rent av oriktigt. Man vet sålunda icke alltid om motparten kommer att åberopa samtliga fakta, som han tidigare anfört, eller endast vissa av dem. Motparten kan vidare med skäl göra anspråk på att få framlägga de fakta han anser relevanta på det sätt och i det sammanhang han finner tjänligast. Domstolen har, eftersom sakframställningen i princip är kontradiktoriskt anordnad, krav på att få parternas redogörelser framförda av deras egna advokater. Däremot kan det väl vara på sin plats om käranden under sin sakframställning fäster domstolens uppmärksamhet på att motparten i ett visst avseende kommer att lämna andra uppgifter. Att svaranden under sin sakframställning i möjligaste mån bör begränsa sig till en redogörelse i de hänseenden, där fakta enligt honom avvika från vad käranden påstått, ligger i sakens natur. Ur praktisk synpunkt är det långt ifrån betydelselöst om advokaterna iakttaga en arbetsfördelning av här angiven art eller icke. Disponera de sakframställningen på sätt nu sagts, får nämligen domstolen redan från början en klar uppfattning om vilka fakta som äro stridiga i målet och vad den ena parten och den andra påstår.
Som av det förestående framgår är i mer invecklade mål pläderingen av största betydelse, ja ett nödvändigt moment i processföringen. Under pläderingen ha advokaterna nämligen icke blott att kritiskt belysa motpartens sakframställning och resultaten av bevisupptagningen utan även att ur det ofta oöverskådliga faktiska materialet draga ut de rättsligt relevanta omständigheterna och sammanföra dessa till en logisk sammanhängande bild. Hur viktig denna processhandling är framstår kanske tydligast om man ett ögonblick dröjer vid det förhållandet att advokaterna ofta i veckor, ja månader, förberett sig för ett större mål,
medan domstolen har att fatta sitt avgörande efter en enda huvudförhandling på kanske några dagar. Men förhållandet visar också vilka krav ifråga om disposition och framställningsförmåga som rättegångsbalken här ställer på advokaterna. Deras uppgift är ju att under några timmar, på sin höjd ett par dagar, delgiva domstolen resultatet av deras vecko- eller månadslånga utredningar och överväganden.
De främsta kännetecknen på en god plädering bli därför överskådlighet och koncentration. Advokatens uppgift under pläderingen är att få domstolen att se på målet med hans ögon, att fatta och tillgodogöra sig hans synpunkter. Härför är det icke nödvändigt att draga fram en mängd detaljer, ja ofta är en detaljrik framställning direkt till skada. Detaljerna äro för övrigt redan kända av domstolen, varför uppgiften går ut på att få domstolen att fästa sig vid de fakta som advokaten finner vara av vikt. Till dessa fakta kan man, om anledning därtill gives, däremot återkomma i olika sammanhang.
Vad som sagts gäller icke minst kritiken av vittnesförhören. Det är nog mer sällan det lönar sig att i detalj nagelfara vartenda vittnesmål och väga det ena mot det andra. Ofta är det lämpligare att nöja sig med att draga fram ett uttalande av ett vittne, som kan sägas karakterisera vittnet som trovärdigt eller opålitligt.
Det är emellertid icke endast vid kritiken av vittnesmålen som det ofta är tillräckligt att s. a. s. sätta domstolen på spåret. Överhuvudtaget gör nog en advokat klokt i att under pläderingen begränsa sig till att leda domstolen in på sina egna tankebanor och avbryta sin framställning, då han märker att domstolen satt sig in i hans tankegång och uppfattat hans synpunkter.
Vad nu sagts gäller närmast de synpunkter advokaterna under pläderingen vilja lägga på de faktiska förhållandena. Kommer man under pläderingen in på rättsfrågor, ställer sig saken något annorlunda. Dessa ha icke — eller åtminstone icke annorledes än i förbigående — berörts under sakframställningen. Det kan därför ofta vara påkallat att under pläderingen giva en tämligen fyllig redogörelse för de rättsregler, som enligt advokatens uppfattning äro tillämpliga i målet. En sådan framställning kan vara motiverad, icke endast då osäkerhet råder om reglernas innebörd och räckvidd, utan även då rättsläget i stort sett är klart. Ett kort angivande av rättsläget utgör nämligen ofta en lämplig
bakgrund för pläderingen i övrigt och underlättar för domstolen att sätta sig in i advokatens tankegång.
Det ligger i pläderingens eller, för att använda detta uttryck, argumenteringens begrepp att dess syfte är att övertyga domstolen om det berättigade i partens talan. Därmed är också sagt att man ifråga om disposition och framställningssätt i första hand har att taga hänsyn till domstolens sammansättning och domstolsledamöternas erfarenheter av den moderna muntliga rättegången. Vad ovan sagts gör därför icke anspråk på allmängiltighet utom möjligen i ett avseende: framhållandet av att åtminstone i mer invecklade mål processmaterialet icke kan anses i sin helhet bragt till domstolens kännedom förrän i och med pläderingen.