NÅGRA SYNPUNKTER PÅ FRÅGAN OM FÖRHANDLINGSFORMEN I HÖGSTA INSTANS FÖR RÄTTSTILLÄMPNINGSMÅL.

 

AV

 

ADVOKATEN GUSTAF CARLSSON.

 

Rättegångsförfarandet i högsta domstolen överensstämmer i mångt och mycket med hovrättsprocessen. Betydelsefulla skiljaktigheter finnas dock, bl.a. i fråga om möjligheten att avgöra mål utan huvudförhandling. Det har i detta hänseende beträffande tvistemålen väckt viss uppmärksamhet att mål som allenast röra rättstillämpningen enligt de för vadeförfarandet gällande reglerna kunna i hovrätten avgöras på handlingarna men att motsvarande möjlighet icke finnes i högsta domstolen enligt bestämmelserna för revisionsförfarandet. Det ligger här nära till hands att ställa frågan varför en anordning som befunnits lämplig för hovrättsprocessens del icke står till buds i högsta domstolen.
    Undantagen från den allmänna regeln att huvudförhandling skall hållas äro för högsta domstolen färre än de som gälla för hovrättsförfarandet. Detta sammanhänger med den utgallring av mål som äger rum vid tillståndsprövningen.
    Då prövningstillstånd kräves i alla tvistemål, som anhängiggjorts vid underrätt, behövs för högsta domstolens del exempelvis icke någon motsvarighet till den regel som gäller för hovrätt att huvudförhandling ej är erforderlig om vadetalan är uppenbart ogrundad. Mål vari prövningstillstånd beviljats äro i allmänhet av den beskaffenhet att en avvikelse från hovrättensavgörande kan komma ifråga och muntlig förhandling är, som processlagberedningen framhållit,¹ i dessa mål av stor betydelse såväl då den fullföljda talan angår rättsfrågan som när den av-

 

    ¹ Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II Motiv m. m. SOU 1938: 44 s. 63. 

ser bevisningen. Genom tillståndsprövningen har sålunda en gräns uppdragits mellan de fall, då ett avgörande kan ske på handlingarna, och de fall, där muntlig förhandling skall äga rum, och denna gränsdragning har medfört som konsekvens bl. a. att man i bestämmelserna för revisionsförfarandet icke finner motsvarighet till den för hovrätterna givna regeln att rättstillämpningsmål kunna avgöras på handlingarna.
    Processlagberedningen intog för övrigt den ståndpunkten, att huvudförhandling vore nödvändig för dessa mål även i hovrätt. Det undantag från kravet på sådan förhandling, som sedermera medgavs för hovrätterna, tillkom nämligen på hemställan av lagrådet. Processlagberedningen, som i likhet med 1931 års proposition och vederbörande riksdagsutskott förordade ett enklare förfarande beträffande behandlingen av vissa mindre mål, framhöll i detta sammanhang, att beredningen vid undersökning huruvida det även i andra fall borde överlämnas åt hovrätten att bestämma om huvudförhandling vore erforderlig eller ej, särskilt övervägt frågan om att anordna ett enklare förfarande, för den händelse den fullföljda talan endast avsåg rättsfrågan. Beredningen fann emellertid muntligheten och omedelbarheten vara av stor betydelse även vid parternas utveckling av de rättsliga synpunkterna. Beredningen framhöll, att parternas utveckling av talan i rättsligt avseende icke skulle antecknas i protokollet samt att ett särskiljande av rätts- och bevisfrågor dessutom mötte stora svårigheter. Beredningen ansåg sig därför icke böra föreslå något undantag från huvudregeln om hållande av muntlig förhandling för rättstillämpningsmålen.¹
    Det till lagrådet remitterade förslaget hade i denna del utformats i enlighet med beredningens uppfattning, men lagrådet var härutinnan av en annan mening. Lagrådet anförde följande:

    »Enligt förslaget skall i tvistemål muntlig förhandling såsom regel äga rum i hovrätten; endast i uppenbara fall, i processuella frågor samt, under vissa förutsättningar, i mål som röra så ringa värde,att de ej kunna bära kostnaden för en huvudförhandling, kan avgörandet ske utan en sådan. Ehuru en dylik ordning måste innebäraen betydande ökning såväl av hovrätternas arbetsbörda som av parternas rättegångskostnader, äro dock enligt lagrådets mening fördelarna av densamma i allmänhet så stora, att de överväga olägenheterna. Emellertid bör ej förbises, att i vissa av de mål, i vilka muntlig förhandling i hovrätten enligt förslaget är obligatorisk, ett  

 

    ¹ A. a. s. 51 o. f.

 

verkligt behov därav knappast föreligger. Gäller tvisten exempelvis allenast tolkningen av ett lagstadgande eller eljest en ren rättsfråga, torde i vissa fall muntlig förhandling icke vara av nöden. Detsamma gäller även i andra fall, där materialet ofta ej kan göras tillgängligt eller åskådligt i muntlig form, såsom i vissa räkenskapsmål, patentmål o. d. Vad nu anförts talar för att vidga kretsen av de fall då undantag från muntlighetsgrundsatsen kan göras. Å andra sidan måste beaktas vikten av att, i den mån undantag medgives, reglerna härom erhålla en så snäv avfattning att någon möjlighet till extensiv tolkning av dem ej uppstår. Härmed förenade svårigheter torde göra det nödvändigt att begränsa undantaget till mål, i. vilka en bevisprövning ej erfordras. Enligt lagrådets mening bör i enlighet med det sagda föreskrivas, att i mål, i vilka fråga endast är om rättstillämpningen, avgörandet skall ske utan huvudförhandling, såframt båda parterna begärt att sådan ej skall äga rum och hovrätten finner det uppenbart, att huvudförhandling ej är av nöden. Lagrådet hemställer, att paragrafen ändras i enlighet med vad sålunda anförts.»

    Departementschefen anslöt sig till lagrådets uppfattning, och ett stadgande om att mål skola kunna avgöras utan huvudförhandling, då till bedömande föreligger en ren rättsfråga, infördes i RB 50: 21. Ett avgörande på handlingarna förutsätter att båda parterna begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling och hovrätten finner uppenbart att sådan förhandling icke erfordras.
    Denna möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling utgör såvitt bedömas kan en ändamålsenlig anordning och den torde motsvara ett praktiskt behov. När det gäller att pröva rena rättsfrågor torde såsom lagrådet framhållit i många fall en muntlig förhandling icke vara behövlig. Särskilt i situationer då mellandom kan meddelas i rättsfrågan synes det ur praktisk synpunkt önskvärt att ett avgörande skall kunna ske på handlingarna samt att såväl domstolen som parterna skola kunna besparas den både tidskrävande och kostsamma procedur som en huvudförhandling ofta utgör.
    Såsom ovan inledningsvis nämnts kan man undra varför ett dylikt enklare förfarande för rättstillämpningsmålens del icke skall kunna tillämpas i den högsta instansen och man kan fråga sig om den skillnad som här föreligger mellan förfarandet i hovrätt och högsta domstolen är praktiskt motiverad.
    Den omständigheten att målen vid förprövningen i högstadomstolen bedömas på handlingarna medför i och för sig icke såsom logisk nödvändighet att avgörandet efter meddelat pröv-

 

ningstillstånd absolut skall grundas på en muntlig förhandling.Visserligen kan det, såsom processlagberedningen uttalat, med fog sägas, att de efter tillståndsprövningen kvarstående målen i allmänhet äro sådana, i vilka ändring från hovrättens avgörande kan komma i fråga, samt att i dylika mål en muntlig förhandling är av betydelse. Detta förhållande synes emellertid icke böra utesluta möjligheten till ett enklare förfarande, då ett sådant, objektivt sett, kan anses lämpligt.
    Nu kan det i detta sammanhang erinras att högsta domstolens prövning av dit fullföljda mål i främsta rummet har betydelse ifråga om rättsliga spörsmål samt att högsta domstolens uppgift i instansordningen i synnerhet är att tillvarataga rättsenheten, ävensom att denna viktiga uppgift motiverar ett krav på huvudförhandling.
    Men det förhållandet att rättstillämpningsfrågorna äga särskild betydelse och vikt i den högsta instansen synes icke böra medföra att denna instans skall vara sämre ställd än hovrätterna, när det gäller att välja förhandlingsform för mål, som rör rättstillämpningen. En motsvarighet för högsta domstolen till den nu för hovrätt givna regeln om undantag från kravet på huvudförhandling i rättstillämpningsmål borde givetvis även innebära att sådan förhandling icke skulle underlåtas med mindre parterna hemställde 0m målets avgörande på handlingarna samt högsta domstolen funne ett sådant förfarande lämpligt. En dylik regel skulle säkerligen medföra tidsvinst för såväl domstolen som parterna samt vara ägnad att nedbringa dessas rättegångskostnader. Icke minst den sistnämnda synpunkten talar för att en sådan regel införes även för förfarandet i högsta domstolen.
    Mål i vilka de väsentliga spörsmålen äro rena rättsfrågor handläggas i underrätterna ej sällan med skriftlig förberedelse. Har ett mål av sådant slag därefter i rättsfrågan avgjorts utan huvudförhandling av hovrätten — mellandom har exempelvis kunnat meddelas i rättsfrågan — synes det egenartat att målet sedermera, efter fullföljd i denna del och beviljat prövningstillstånd icke skall kunna avgöras på handlingarna i högsta domstolen utan att såväl domstolen som parterna skola behöva underkasta sig den omständliga proceduren med huvudförhandling. Uppenbart är att även i situationer av sist angivet slag målen kunna vara av den natur att en huvudförhandling behövs i

 

högsta domstolen, men skulle så vara fallet är det intet som hindrar att en dylik förhandling hålles.
    I detta sammanhang må erinras om att besvärsmålen alltid avgöras utan huvudförhandling samt att avgörandet skall grundas på vad handlingarna innehålla och eljest förekommit i målet; även om förhandling kan förekomma äger den dock icke karaktär av huvudförhandling. I besvärsmål kunna rättstillämpningsfrågor förekomma och det kan mycket väl tänkas att ett besvärsmål i högsta domstolen faktiskt utgör ett rättstillämpningsmål. En parts behörighet att föra talan i ett av parten anhängiggjort mål kan exempelvis vara beroende på tolkningen av ett visst lagstadgande. När enligt gällande stadganden ett sådant mål kan av högsta domstolen avgöras utan huvudförhandling, synes det föga rationellt att ett dylikt enklare förfarande icke skall kunna tillämpas enligt reglerna för revisionsförfarandet, ehuru sakligt sett någon anledning till annan behandling icke föreligger.
    Även med beaktande av den tankegång som ligger bakom de gällande bestämmelserna på detta område — d. v. s. att i enlighet med vad ovan nämnts tillståndsprövningen så att säga automatiskt avgör när ett avgörande skall grundas på handlingarna eller 0m muntlig förhandling skall äga rum — kan man dock icke bortse från att synpunkter och skäl finnas som tala för att man i här diskuterat avseende borde ha samma möjligheter till ett enklare förfarande i högsta domstolen som i mellaninstansen. Omtanken och avsikten att nå det bästa synes icke böra få vara en fiende till det goda.