NÅGRA INTRYCK FRÅN TVÅ ÅR UNDER NYA RR.

 

AV

 

PRESIDENTEN JOÉL LAURIN.

 

För egen del hör jag till de många som under de gångna två åren blivit allt mera övertygade om att nya RB inneburit ett mycket värdefullt framsteg för vår rättskipning. Jag skulle vilja sammanfatta framsteget så att vi fått möjlighet till en muntlig koncentrerad förhandling — med tonvikt icke minst på förhandling. I stort sett har väl också denna möjlighet begagnats.
    Intet är emellertid fullkomligt. Det är orimligt begära att en så oerhört omfattande reform skulle vara det, och det är heller inte möjligt att en så genomgripande reform på en gång skall kunna ha genomsyrat praxis och gjort alla dess bärare — domare, åklagare, advokater — till dess tjänare i anda och sanning.
    Nya RB:s vänner bör naturligtvis först och främst arbeta vidare för en förbättrad tillämpning och då särskilt för själva grundprincipernas genomträngande och bibehållande. Men det vore oklokt av oss att inte också lyssna på kritik, sträva efter förbättringar även i själva lagen och söka medverka till sådanas genomförande. Sådant bör inte överlåtas åt öppna eller potentiella fiender. Ändringarna måste ske med ett vaket öga för att grundprinciperna icke rubbas, och viktigt är att man heller inte underlåter att genom ändringar utveckla och stärka principerna, där erfarenheten givit stöd för sådana åtgärder.
    Tillämpningen är förvisso nu mycket växlande. Intet ont däri, om olikheterna bara gällde detaljer och utan verk. Vi skall inte försöka att göra alla domare lika, ej heller alla åklagare och alla advokater, och RB får inte bli en tvångströja för individerna. Men värre är att grundprinciperna nog i mycket olika grad anammats. Det är väl inte så underligt att det ofta varit svårt för en äldre generation domare, åklagare och advokater att undergå den sinnesändring som det här är fråga om. Men man kan också få se och höra omtalas beklagliga exempel på bristande förståelse

 

och bristande vilja. Å andra sidan har jag ofta frapperats av hur grundligt den nya andan kunnat tränga igenom, även på håll där man minst trott det. Jag har inte blott sett många akter som tytt härpå utan också ute på fältet hört många mönstergilla huvudförhandlingar, där ordföranden kunnat inskränka sig till en formell processledning, och verkligen också gjort det, där åklagare och advokater gjort utmärkta sakframställningar och pläderingar samt självständigt och ostört hållit förhören, ja där t. o. m. parterna personligen uppfört sig precis som lagen vill.
    Låt mig härefter beröra några punkter där jag tycker det finns anledning till erinringar mot tillämpningen. Det sagda gäller i allmänhet både underrätt och hovrätt.¹
    Sakframställningen vid huvudförhandlingen ger nog ofta inte så mycket som man skulle önska. Man måste sträva efter att den sätter åhörarna in i målet på ett lika klart, överskådligt och fullständigt sätt som sker vid en föredragning i t. ex. hovrätt. Sådana sakframställningar har jag ofta hört i Danmark, och de förekommer väl också här. Men alltför ofta tycks man inte ha tillräckligt klart för sig vad som bör fordras. Det blir ibland ett improviserat och ganska oordnat och ofullständigt uppkok på vad papperen innehåller, och det verkar som om talaren tycker det hela är rätt onödigt och som om han litar till att ordföranden kompletterar och påminner om vad som blir glömt. Tas det på det sättet tvingas ordföranden till en helt annan aktivitet än som är avsedd och önskvärd, åklagaren eller advokaten får verkligen fog för intrycket att hans roll är underordnad, nästa gång blir det i varje fall inte bättre och ordförandens inblandning inte mindre — vi är inne i en olycklig cirkel. Och det är visst icke alltid åklagaren eller advokaten som sätter cirkelhjulet i rotation. När ordföranden, utan hänsyn till sina meddomare i ett kollegium eller i nämnden eller till omedelbarhetens princip, endast förstrött och otåligt hör på eller t. o. m. avbryter eller hindrar sakframställningens fortgång, därför att han anser sig kunna det förut, då är det han som river ned vad andra söker bygga upp. Allt detta gör att man ibland verkligen måste ställa sig frågan om det är bra att ordföranden kan så mycket av målet i förväg. Det brukar eljest vara genant att blotta sin okunnighet, men här

 

    ¹ En annan framställning om erfarenheterna har gjorts i min artikel i TSA 1949 sid. 65 ff. Där behandlade frågor förbigås i huvudsak här för undvikande av upprepningar. 

känns det ibland riktigt genant att blotta sin kunnighet — och ge advokaten vatten på sin kvarn då han tror sig prata i onödan. Det kan synas vara lättsinnigt tal, men skötte alltid åklagare och advokater sina uppgifter idealiskt, vore det nog verkligen ur många synpunkter bäst, eller åtminstone lika bra, att ordföranden inte vid huvudförhandlingens början läst stort mera än vad som kan fordras för handläggningens planerande och rättsfrågornas uppfattande; så sker det väl också genomgående i Danmark. Men ofta är det nu inte så idealiskt. För de fallen måste ordföranden, särskilt i indispositiva mål, studera handlingarna rätt grundligt för att förebygga brister eller kaos vid förhandlingen. Och just i de målen där parterna sköter sig sämst är det ju som ordförandens kunskaper i målet snarast kan verka demoraliserande. Återigen en cirkel.
    Vad jag här sagt om sakframställningen som en fullständig föredragning får inte missförstås. Den skiljer sig ju såtillvida från en hovrättsföredragning att den inte skall vara en fullständig redogörelse även för motpartens påståenden och ej heller för bevisningen, frånsett att skriftliga bevis ofta lämpligen kan tas med i sakframställningen. Häremot syndas dock också, såtillvida att den första sakframställningen särskilt i brottmål blir en redogörelse för vad olika personer, både parter och vittnen, sagt vid tidigare förhör. Man skall säga, och säga klart, vad man påstår och vill söka bevisa, men inte vad den ene och andre har berättat.
    Vad jag här har sagt gäller närmast den första sakframställningen, i underrätt och hovrätt, men i tillämpliga delar även motpartsadvokatens sakframställning i tvistemål. Där underlåtes det ofta att med tillräcklig pregnans angiva, i vad mån den parten vitsordar eller bestrider sakframställningen.
    Ett tydligen mycket utbrett missförstånd är att man i brottmål kan ha, efter åklagarens sakframställning och ev. förhör med målsäganden, någon slags sakframställning av försvararen, innan den tilltalade höres. Det tycks ej sällan tillgå så att försvararen först tillfrågas, om han har något att erinra mot åklagarens sakframställning, och kanske får han därvid lämna en ingående redogörelse för den tilltalades relation av händelseförloppet. Förfarandet är olämpligt och strider också i fråga om underrätt direkt mot lagen, som säger att efter åklagarens sakframställning och förhöret med målsäganden skall den tilltalade uppmanas att

 

i ett sammanhang redogöra för saken, varefter åklagaren och målsäganden må ställa frågor.¹ I fråga om hovrätt finns visserligen ingen motsvarande regel, i det att 51: 15 icke hänvisar till 46: 6 och att vid den självständiga regleringen av förfarandet vid huvudförhandling i hovrätt, vilken upptagits i 51: 16, någon motsvarighet till berörda stadgande icke givits; tvärtom kan till stöd för nämnda förfarande åberopas att det där heter: »Part skall erhålla tillfälle att bemöta vad motparten anfört.» Man synes emellertid böra eftersträva att huvudförhandling i hovrätt sker så nära som möjligt på samma sätt som i underrätt, och det finns väl ingen som helst anledning varför det i nämnda avseende skulle göras annorlunda.
    Uppläsningen i hovrätt av underrättens dom utgör enligt allmän erfarenhet ett krux för förhandlingens naturliga förlopp. Har domen skrivits så fullständigt som nu bör ske — och än mer om den, som ej sällan är fallet, innehåller alltför vidlyftiga redogörelser för partsutsagor och vittnesmål — ter det sig efter en fullständig uppläsning ofta besvärande att göra en fullständig sakframställning som om omständigheterna i målet vore helt obekanta. Upprepade hänvisningar — »som vi nyss hörde» etc.— gör inte saken mycket bättre. I fråga om i domen intagna redogörelser för förhör med närvarande parter, som strax skall höras på nytt, kan en uppläsning vara direkt olämplig och stridande mot vad eljest gäller. Att hålla på domens fullständiga uppläsning och i stället inskränka den muntliga framställningen vore säkert en farlig väg. Det synes mig därför vara att rekommendera att ibland starkt begränsa uppläsningen, med begagnande av lagens uppmjukande ord »i den mån det erfordras».
    Ordförandenas sätt att anordna förhören med de tilltalade i brottmål är kanske — jämte vittnesförhörens anordnande — den säkraste prövostenen på viljan och förmågan att tillämpa den ackusatoriska principen. Här brister det kanske ännu allra mest. Det är naturligt därför att det nya innebär en fullständig omsvängning i tänkesätten: ett sätt att leda det hela, som för några år sedan var föredömligt och alla domares strävan, är nu att betrakta som stöld av åklagares eller advokaters rättigheter. Men vi måste lära oss att det är så — och vi kommer att bli mycket belåtna när vi icke blott insett detta utan också någon gång lyc-

 

    ¹ Ang. det närmare förfarandet se min nämnda artikel TSA 1949 s. 70 o. f.

 

kats, med åklagares och advokaters bistånd, att verkligen tilllämpa det. Jag skall i övrigt icke här upprepa vad jag i andra sammanhang skrivit om detta.¹
    Och så något om partsförhör under sanningsförsäkran. Har jag' i övrigt blivit ganska troende i fråga om nyheterna i RB så är jag i detta avseende ännu ganska skeptisk. Jag är inte övertygad om att vi inte kunnat reda oss lika bra, och sluppit åtskilliga otrevliga konsekvenser, om vi nöjt oss med fria partsförhör. I varje fall borde användningen begränsas. J.O. uttalar sig härom i sista ämbetsberättelscn (s. 222) och yttrar: »I äktenskapsmål bör partsförhör under sanningsförsäkran lämpligen begränsas till viss eller vissa faktiska omständigheter av avgörande betydelse. Långa beskrivningar av äktenskapliga misshälligheter lämpa sig icke för sådant förhör. Jag har vid något tillfälle haft anledning att erinra härom, då i mål om hemskillnad ena maken tillåtits att under sanningsförsäkran lämna en vidlyftig redogörelse för förhållandena i parternas äktenskap». Häri vill man påsitt sätt livligt instämma. Partsförhör sker mycket ofta alltför slentrianmässigt under sanningsförsäkran och får omfatta både likt och olikt i målet, till men för institutets anseende — och medbetungande av protokollsarbetet. Jag sätter dock ett frågetecken för J.O.:s uttryck »tillåtits», då domstolarna visserligen kan påverka utvecklingen men väl icke har stora möjligheter att vägra partsförhör under sanningsförsäkran, när anhållan därom vidhålles; detta kan väl ske endast då den allmänna regeln om avvisande av bevis i 35: 7 undantagsvis är tillämplig. Ansvaret vilar således här främst på advokaterna.
    En begränsning bör väl först och främst ske på det sättet att advokaterna icke utan särskilda skäl påkallar sanningsförsäkran. Och domstolarna bör tacksamt acceptera när det underlåtes. Men ej mindre viktigt synes vara att när partsförhör under sanningsförsäkran skall ske begränsa detta till betydelsefulla faktiska omständigheter. I praktiken uppstår dock åtskillig tvekan om hur detta skall kunna ske och hur man praktiskt skall gå till väga. Om advokaterna å ömse sidor inom sakframställningens ram lämnar en fullständig och ingående skildring av ett händelseförlopp, så som advokatens huvudman uppgiver detta — och detta anser jag numera att man i varje fall inte kan neka honom att göra — behöva berörda svårigheter ofta icke uppkomma, i det

 

    ¹ Särskilt nämnda artikel i TSA 1949 s. 69 o. f.

    40—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

att något partsförhör om händelseförloppet i dess helhet därefter icke är erforderligt och ett förhör under sanningsförsäkran lämpligen kan äga rum om endast vissa begränsade fakta. Men i många fall kan det, vare sig sakframställningen gjorts så omfattande eller icke, vara önskvärt och lämpligt att få en fri berättelse av parten själv 0m ett helt händelseförlopp — inkl. rättperiferiska omständigheter såsom t. ex. i ett faderskapsmål rörande parternas tidigare och senare bekantskap — och sådana fria partsförhör med samma part som höres under sanningsförsäkran är ju också förutsatta av lagstiftarna. Det är självfallet rätt verklighetsfrämmande att tänka sig att man då vid det fria partsförhöret skulle hoppa över vissa omständigheter, varom förhör under sanningsförsäkran begärts och senare skall ske, liksom det knappast är praktikabelt att först höra parten under sanningsförsäkran 0m vissa led i ett händelseförlopp och sedan höra honom fritt om återstoden. Det synes alltså icke finnas annan möjlighet, om man vill uppnå en begränsning av sanningsförsäkran, än att parten, ev. båda parterna, först höres fritt om det hela och att han eller de därefter — om det inte är så väl att advokaten efter de fria förhören avstår från förhör under sanningsförsäkran och om heller icke 35: 7 efter dessa förhör befinnes tillämplig — får träda fram i vittnesboxen för att under sanningsförsäkran yttra sig igen om någon viss omständighet. Kanske kan det då begränsas ungefär som ett gammalt edstema. Tillvägagångssättet är dock icke alldeles tillfredsställande. Bland annat kan icke utan fog invändas, att det är föga sannolikt att andra uppgifter lämnas vid förhöret under sanningsförsäkran än vid det fria partsförhöret; denna invändning tar man dock icke så djupt om man över huvud betvivlar att dessa båda former av partsförhör ha så olika värde. Kan någon anvisa andra och bättre möjligheter att i ifrågavarande fall praktiskt ernå en önskvärd begränsning, vore det emellertid helt visst lyckligt.
    I hovrätt synes förnyade förhör under sanningsförsäkran också begäras mycket slentrianmässigt. Man menar tydligen att närparten ändock skall komma personligen till hovrätten, kan han lika väl höras på nytt under sanningsförsäkran. Av BB 35: 13 och 50: 4 framgår emellertid att detta ingalunda är lagens mening. Tilltrosparagrafen (50: 23) kan visserligen mycket ofta ge anledning till nytt förhör men om så ej är fallet och det icke hel-

 

ler eljest finns något särskilt skäl för nytt förhör under sanningsförsäkran synes varken advokaterna böra begära det eller rätten självmant böra förordna därom. Det kan icke vara ur vägen att även ta hänsyn till den lättnad ur protokollssynpunkt som detta medför. I de fall då sålunda part är närvarande i hovrätten men förhör under sanningsförsäkran icke på nytt äger rum, får utsagan förebringas ur handlingarna enligt 35: 13 sista stycket. Det kan synas oegentligt att sålunda uppläsa en tidigare berättelse i partens närvaro i stället för att höra honom själv men det strider icke mot något stadgande i RB och 0m det överhuvud skall kunna förekomma att förhör under sanningsförsäkran icke upprepas — och det förutsätter lagen — kan det väl inte gärna gå till på annat sätt.
    I vida större utsträckning än man vid lagens tillkomst hade anledning förmoda synes vittnesförhören åtminstone i princip överlåtas å parterna. Man gör mer och mer den erfarenheten att härförutan kommer förhandlingsprincipen aldrig riktigt till sin rätt. Väl ha många åklagare och advokater ännu mycket att lärainnan dessa förhör skötes alldeles riktigt, men jag tror att det går snabbt framåt. Vida mera är det nog vi domare som härvidlag försyndar oss. Alltför ofta blir det så att domaren visserligen i början generöst överlåter förhöret till advokaten men sedan icke kan hålla tyst och låta advokaten fritt slutföra förhöret; domaren ingriper och avbryter, och mycket lätt glider ledningen av förhöret över på honom, tills samvetet kanske plötsligt slår honom och han med en ursäkt ger advokaten ordet igen — då det är för sent. Frånsett de fall att förhörsrätten missbrukas borde avbrott överhuvud icke förekomma annat än på sin höjd för något mycket obetydligt förtydligande. Vi måste lära oss tålamod även om det är påfrestande att inte få prata. Även avbrott för att »protokollföraren skall hinna med» är av ondo; protokollet är något sekundärt som man måste ordna på något sätt utan att förhöret stores.
    Det bör hållas en klar gräns mellan de båda alternativen förförhör: rätten eller parterna. En enligt min mening icke lycklig mellanform är att ordföranden först uppmanar vittnet att i ett sammanhang avgiva sin berättelse — och därvid också hjälper till med en del småfrågor som brukar vara nödvändigt — och först sedan överlåter förhöret till parterna. Skall med rättens tillstånd »vittne höras av parterna», bör dessa få ordet från början,

 

men då skall naturligtvis också den advokat som börjar förhöret iakttaga bestämmelsen att vittnet skall uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse (36: 17). Att sålunda få lägga uppförhöret från början har ett helt annat värde än att efter rättens förhör få ställa frågor.
    Då rätten överlämnar åt parterna att höra vittne, säger lagen (36: 17), att vittnet först höres av den part som åberopat vittnet och därefter av motparten. Stadgandets tillämpning i hovrätt ger anledning till åtskillig tvekan. Vem skall där börja förhöret, då en part i hovrätten begär nytt vittnesförhör med ett vittne som i underrätten hörts på begäran av motparten? I allmänhet torde man ha ansett att vittnesförhöret skall börjas av den part som i hovrätten begärt förhöret. Riktigheten och lämpligheten härav har jag emellertid för min del på sistone velat ifrågasätta. Har en part i underrätten åberopat ett vittne, kan han ju åberopa detta även i hovrätten, även om han icke begärt nytt förhör. I vadeinlagan eller genmälet behöver han icke ens angiva detta, denna bevisning må ändock vid huvudförhandlingen förebringas genom uppläsning ur handlingarna. Om motparten yrkar att vittnet skall höras på nytt — att »beviset upptages ånyo» (35: 13)— innebär detta som regel icke att den parten skall anses ha åberopat vittnet som bevis. Vare sig yrkandet föranletts av tilltrosparagrafen eller icke åsyftar yrkandet icke att bevisa någon omständighet, som den parten vill styrka, utan att få det av motparten begärda vittnesförhöret upprepat inför hovrätten och att därvid få ett nytt tillfälle att genom korsförhör pröva vittnet. Skulle man nu anse att denna part skall börja vittnesförhöret i hovrätten, borde han väl strängt taget få rätt att vid detta förhör även ställa sådana suggestiva frågor, som avser att pröva vittnetstillförlitlighet och påverkbarhet, i samma grad som han fått göra vid korsförhöret i underrätten (»särskilda skäl» i 36: 17, jfr NJA II 1943 s. 483). I varje fall kan svårligen med ett sålunda lett förhör förenas intresset av att först få en mera sammanhängande berättelse av vittnet, och resultatet bleve därför lätt att hovrätten i dessa fall icke anser sig kunna överlåta förhöret åt parterna. Om hovrätterna i följd härav komme att själva höra vittnena i större utsträckning än eljest blivit fallet, vore detta icke en önskvärd utveckling.
    Ur dessa synpunkter synes mig goda skäl tala för den tillämpningen, att vid avgörandet av vem som i hovrätten skall börja

 

ett vittnesförhör vittnet som regel skall anses åberopat av den part som i underrätten begärt vittnesförhöret och att denna part således skall börja förhöret. Något avsteg härifrån är icke motiverat för det undantagsfall, att en part i hovrätten icke blott begär förhör med utan verkligen också direkt åberopar ett motpartens vittne för styrkande av någon omständighet som han vill anföra, ty detta föranleder icke i och för sig till att vittnet icke fortfarande åberopas även av motparten; att ett vittne sålunda åberopas från båda sidor är ju för underrätt icke något ovanligt. Endast 0m motparten vid huvudförhandlingen förklarar sig icke längre åberopa vittnet synes från dessa utgångspunkter ett undantag böra ske. »Åberopat vittnet» i 36: 17 skulle alltså med denna tolkning läsas som »åberopat vittnet som bevis».
    En vägande invändning mot den nu ifrågasatta tolkningen äro nekligen att uttrycket »åberopats» använts i en annan betydelse i 36: 24. Då det där stadgas att ersättning till vittne som åberopats av enskild part skall utgivas av parten, måste uppenbarligen avses den part som i hovrätten begärt vittnesförhöret och därigenom vållat kostnaden. Med hänsyn till vad jag ovan anfört synes det mig icke orimligt hävda, att ifrågavarande uttryck får ges en annan innebörd då det gäller en sådan fråga som ordningen för vittnesförhörets hållande. Det vore emellertid av stort intresse att få frågan närmare belyst och att komma till en lösning. Mitt bidrag till diskussionen gör icke anspråk på att innefatta en säker sådan.
    När det kan vara tvekan om vem som skall hålla ett förhör är det i allmänhet önskvärt att överenskomma därom i förväg.
    Här en liten parentes 0m en praktisk detalj: Varför skall det vara så svårt att allmänt genomföra att vittnen och andra som skall ha ersättning av allmänna medel omedelbart efter förhöret får hämta sitt (i förväg delvis ifyllda) vittnesbesked vid dombordet och att sedan låta utbetala beloppet på kansliet? Bekvämt för både vittnena och domstolskansliet.
    Om slutpläderingen vid huvudförhandling vill jag endast säga att den enligt min mening ofta är alltför torftig. Sällan hör man en advokat eller åklagare göra en verklig analys av bevis- och rättsfrågor, med diskussion även av rättsfall och litteratur. Jag hoppas att detta numera mera sällan beror på att domstolen visar otålighet eller — än värre — överlägsenhet. Det är vår skyldighet att intresserat avlyssna även det vi till äventyrs inte gillar.

 

Önskvärt är ibland att ordna en paus före slutpläderingen, förberedelse till denna.
    Skall man redovisa svagheterna i nuvarande tillämpning vore förvisso åtskilligt att säga även om domarnas avfattning. För att begränsa mig måste jag emellertid även härvidlag hänvisa till tidigare framställning.¹
    Jag övergår nu till frågan om erfarenheterna under dessa två år ge anledning till ändringar i RB eller tillhörande lagstiftning.
    Denna fråga har på sistone erhållit viss aktualitet genom riksdagens revisorers till 1950 års riksdag avlämnade berättelse och i samband därmed avgivna remissyttranden.² I berättelsen påtalas som bekant ganska skarpt rättegångsreformens konsekvenser i kostnadshänseende för såväl det allmänna som parterna och det hemställes att en revision av rättegångsreformen utan tidsutdräkt företages. Uttalandena innehåller påtagliga överdrifter och präglas överhuvud av en märklig oförståelse för allt det värdefulla i rättegångsreformen. De har heller inte blivit oemotsagda i remissvaren.
    I ett avseende har revisorerna självfallet rätt. Nämligen när de konstaterar att hovrättsprocessen blivit avsevärt dyrare. Något annat har väl heller aldrig påståtts. Frågan är om den blivit fördyr, så dyr att något bör ändras. Anser man som jag att den kanske väsentligaste vinsten med nya RB är att målen även i hovrätt regelmässigt avgöres på grundval av en muntlig koncentrerad förhandling, kan man inte tro att så mycket är att göra. Vårt samhälle måste tillhandahålla en sådan rättskipning. I huvudsak torde man därför böra inrikta sig på att minska olägenheterna genom åtgärder som innebära att vissa kostnader överföras på det allmänna, såsom ökad allmän rättshjälp och anordnande av hovrättsting. Dessutom har man emellertid all anledning att med stöd av vunna erfarenheter överväga, om möjligen huvudförhandling kan underlåtas och mål avgöras på handlingarna i något större utsträckning än lagen nu medger och om möjligen, när huvudförhandling skall ske, vittnen och parter icke måste höras om i hovrätten i fullt den utsträckning som nu måste ske. Det är nämligen i dessa avseenden som kostnaderna främst upp-

 

    ¹ TSA 1949 s. 79 o. f.
    ² Denna artikel har skrivits innan första lagutsk:s utl. nr 23 avgavs.

 

komma, och det är ju inte givet att de en gång dragna gränserna är de enda sanna och riktiga.
    Bestämmelserna om obligatorisk huvudförhandling i hovrätt synes mig höra till dem som utan olägenhet kan något jämkas i syfte att undvika onödiga kostnader för såväl parter som det allmänna. Allmänt erkänt torde sålunda vara att 500-kronorsgränsen, som föreslogs 1938 med ett helt annat penningvärde, bör höjas ej obetydligt. Även om icke båda parterna begärt det, synes mål vari fråga är om allenast rättstillämpningen böra få avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras. I praktiken har det vidare ofta framstått som önskvärt att för brottmål ha en bestämmelse liknande den för tvistemål, att hovrätten må företaga mål till avgörande utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart att vadetalan äro grundad. Det är klart att det kan väcka betänkligheter med en sådan regel, då fråga är om frihetsstraff. Det kan emellertid knappast bestridas att just i sådana mål talan ej sällan fullföljes i rent förhalningssyfte eller eljest på sådana skäl att det redan från början klart framgår att en ändring är utesluten. De i sådana fall anordnade huvudförhandlingarna framstår som meningslösa men föranleder ofta avsevärda kostnader, och detta upprepas ej sällan. Utan större praktisk betydelse vore det kanske att få en regel om att kunna underlåta huvudförhandling, då det är uppenbart att vadetalan är icke ogrundad men grundad. Sådana fall där av detta skäl huvudförhandling framstått som helt onödig har dock också förekommit, och detta i både tvistemål och brottmål. Någon generell regel om rätt för hovrätten att underlåta huvudförhandling, när omständigheterna ger anledning till det — såsom riksdagens revisorer tycks åsyfta — kan jag för min del icke tillstyrka. Däremot kan jag inte inse att vägande invändningar kan göras mot att införa en möjlighet att underlåta huvudförhandling, då båda parterna begär att få slippa sådan. I dispositiva mål är en sådan regel särskilt naturlig, men den synes väl försvarlig även i övriga mål; uppenbarligen skulle hovrätten alltid ha rätt att ändock anordna huvudförhandling. Att döma även av de yrkanden om måls avgörande utan huvudförhandling som nu ofta framställes även när sådan är obligatorisk skulle en regel av nämnda innebörd få ej ringa praktisk betydelse. Måhända skulle den göra någon av de ovan antydda övriga ändringarna onödig.

 

    Bestämmelserna om måls avgörande på handlingarna måste ju alltid ses i samband med de s. k. tilltrosparagraferna (50: 23 och 51:23). Räckvidden av förstnämnda bestämmelser blir i följd härav väsentligt begränsad. I följd av tilltrosparagraferna kan mycket ofta vid måls avgörande på handlingarna icke ändring ske, frånsett ändringar till tilltalads förmån i brottmål. Även denna omständighet ger anledning till en viss återhållsamhet med att utvidga möjligheterna att avgöra mål på handlingarna.
    Tilltrosparagraferna synes emellertid också väl tarva en omprövning i belysning av dessa års erfarenheter och detta såväl med hänsyn till kostnadskonsekvenserna som av andra skäl. De vilar otvivelaktigt på en riktig tanke men vållar i praktiken utomordentligt stor tvekan i nästan de flesta mål med vittnen, och inte minst advokaterna skulle nog med glädje se att åtskilliga svåra problem, som nu uppstår, bleve uppklarade. Särskilt vållas osäkerhet och irritation av den växlande praxis mellan olika hovrätter och olika hovrättsavdelningar i frågan om vem som har att bevaka att den avgörande bevisningen ånyo upptages. Som regel leder nog osäkerheten till att det blir flera förnyade vittnesförhör än som egentligen erfordras. Något förslag till revision av bestämmelserna har jag inte att komma med, men i händelse av en sådan bör självfallet också de processekonomiska synpunkterna beaktas.
    På tal om ökade möjligheter att avgöra mål på handlingarna i hovrätt uttalar riksdagens revisorer att »härvid måste självfallet skapas garantier för att akten i målet göres så fyllig och tillförlitlig att den kan läggas till grund för dom». Uttalandet är ett av dem som särskilt visar oförståelse för det nya. Det är väl dock helt orimligt att återinföra något liknande det gamla protokollet för underrätterna endast med tanke på den eventualiteten att det i hovrätten kan komma i fråga att avgöra målet på handlingarna.
    I övrigt berör revisorerna icke protokollet i vidare mån än att de anser kravet på slutlig avfattning av protokollet vid förhandlingen vara onödigt och besvärande. Jag kan inte instämma häri. Men jag anser att frågan om protokollet, både dess omfattning och metoderna för dess förande, är en för rättegångsreformens framtid utomordentligt viktig fråga, en nyckelfråga. Gällande lags krav på protokoll torde i själva verket vara — eller kan åtminstone ofta bliva — muntlighetens, omedelbarhetens och den fria förhandlingens fiende nr 1. Frågan är om man inte just av omtanke

 

om grundprinciperna och deras fria växt bör ta även bestämmelserna om protokoll under omprövning. Varje utvidgning av protokollsskyldigheten — sådana har varit på tal¹ — hoppas vi få slippa, varje inskränkning skulle vara välkommen och göra förhandlingarna bättre. Någon nytta av protokollet har domstolen mera sällan själv men tyvärr måste ju beaktas att vi icke har, och knappast kan ha, en konsekvent bevisomedelbarhet genom alla instanser. Förutom att undersöka möjligheterna att inskränka protokollets omfattning bör man göra allt för att förbättra metoderna, även om bestämmelserna måste ändras. För mindre och medelstora mål kan det nu fungera tämligen tillfredsställande och icke behöva bli så störande, om lämplig metod användes och om vederbörande kan sina saker, men i andra fall kan protokollet ha en rent förstörande verkan på förhandlingen. Jag anser fortfarande inte uteslutet att en räddning ur dessa allvarliga svårigheter skall kunna nås genom ljudupptagningsapparaterna. Deras största krux är emellertid nu, såvitt rör direkt upptagning av utsagor, den i själva RB inskrivna skyldigheten att efter förhandlingen återgiva upptagningen i skrift i alla mål. Skyldigheten är oerhört betungande för domstolskanslierna, särskilt som arbetet med avlyssning och utskrivning är icke blott tidsödande utan också tröttsamt och enerverande. På grund härav tvingas man i viss mån att motarbeta metoden och kan denna icke användas i många fall där den kanske eljest vore lämplig. En utomordentlig lättnad skulle det vara om utskrift behövde äga rum endast i de fall då mål fullföljes till högre rätt jämte eventuellt vid enskild beställning (mot särskild efter arbetet avpassad avgift). Jag kan heller inte se vad som bör hindra en sådan ändring.
    Frågor av praktisk betydelse, som synes mogna för ändringar men som jag här inte skall närmare ingå på, är gränserna för användning av strafföreläggande (18-årsgränsens borttagande och möjliggörande av strafföreläggande även då det står »böter eller fängelse» i skalan), reglerna om tingsnotariernas behörighet att handlägga mål ( i fråga om brottmål också beroende av nämnda straffskala), gränserna för en domarbrottmål i rådhusrätt (samma samband med nämnda straffskala), reglerna om användande av s. k. domsblankett i bagatellbrottmål (samma samband) ävensom reglerna om ersättning åt målsägande som höres i anledning av åklagarens talan (se SvJT 1948 s. 457).

 

    ¹ Se TSA 1949 s. 233.

 

    Och så till sist något som varken har med rättegångsbalkens tillämpning att göra eller avser någon lagändring men som jag inte vill försumma något tillfälle att slå ett slag för: ändamålsenliga anordningar och platser i sessionssalarna icke blott för rättens ledamöter och tjänstemän utan också för parter, åklagare, advokater och vittnen. Det borde väl vara ett minimikrav, när man skall hålla förhandlingar med så mycket folk, ofta i många timmar, att de deltagande har ordentliga sittplatser, att varje part därvid kan sitta med sitt ombud vid ett rymligt bord med plats för papperen och att advokater och åklagare har åtminstone något slag av pulpet att tala vid. Och så helst att det finns någon slags vittnesbox men det kan ju också gå med ett litet bord i mitten. Det är inte många sessionssalar där inte detta kan ordnas, åtminstone provisoriskt, för ett par hundra kronor. Men det är förunderligt segt att få det genomfört och på förbluffande många håll är det ännu bedrövligt illa ordnat. Hängandet vid dombordskanten är heller ingalunda avskaffat. Jag skulle önska att advokater och åklagare härvidlag — liksom för övrigt gärna i åtskilliga andra avseenden — kunde bli en aning mindre tåliga och undergivna. Enskilt beklagar de sig ofta men de gör sällan några påtryckningar för att ernå förbättringar.
    Låt mig till sist upprepa: RB är bra. Tillämpningen blir nog bättre och bättre. Grundprinciperna vill vi inte rubba — men välutveckla. Detaljjusteringar skall vi däremot inte dra oss för om de är till gagn.