BROTT OCH PUBLICITET.

 

AV

 

ADVOKATEN HUGO LINDBERG.

 

För den som uppfattar straffet som vedergällning och hämnd för begångna brott och betraktar lagbrytaren som en individ som efter fritt val överträtt lagen, är det logiskt och fullt i sin ordning, att den brottslige icke blott genom straffet tillfogas ett mot brottet svarande lidande utan dessutom även brännmärkes.
    Hämnd- och vedergällningskänslorna äro naturliga uttryck för primitiva drifter hos människan. I och med att den enskilde berövades rätten att själv taga sig rätt och att hämnas och domstolen tog hand om rättsskipningen, borde vedergällningsandan ha vikit. Teoretiskt är straffet numera icke hämnd, men vedergällningsandan lever ändå alltjämt kvar.
    Straffverkställighetslagen föreskriver att i fängelse intagen skall behandlas med aktning för sitt människovärde, och att han skall få sådan vård, att hans tillrättaförande befrämjas och att alla skadliga verkningar av frihetsberövandet såvitt möjligt förebyggas.
    Om straffets syfte är att resocialisera lagbrytaren, är en viss diskretion omkring det offentliga rättegångsförfarandet nödvändig, eftersom den med straffet avsedda verkan motverkas av alltför stor publicitet kring brottet och brottslingens person. Denna publicitet tillfogar dessutom icke blott brottslingen utan ofta i högre grad hans närmaste svåra lidanden.
    Frågan om brott och publicitet eller med andra ord pressens kriminalreportage är av stor kriminalpolitisk betydelse och har ofta varit föremål för diskussion. Det har ifrågasatts, om detta reportage över huvud taget fyller de krav man har rätt att ställa på all nyhetsförmedling eller att vara korrekt och objektivt, att icke rikta anklagelser mot någon, som icke kan försvara sig, att tjäna verkliga samhällsintressen, att icke offra åt sensationen och den offentliga nyfikenheten samt att taga skälig hänsyn till

 

BROTT OCH PUBLICITET. 647den enskilde individens intressen och den allmänna anständigheten.
    Det har sagts, att kriminalreportaget skulle tjäna den s. k. allmänpreventionen och skrämma andra från att begå brott och på grund därav vara av betydelse i kampen mot brottsligheten.
    Varnande publicitet har urgamla anor och hade ett markant uttryck i det ända in på 1800-talet praktiserade stockstraffet —den brottslige fick sitta kedjad i stocken till allmän utskämning. Ett annat sätt att varna allmänheten för brottslingen var att hugga av handen på den som stulit och skära av öronen.
    Allmänpreventionen har många illgärningar på sitt samvete!
    Då man diskuterar frågan om publicitet och brottslighet kan man inte förbigå den 25:e domarregeln, som lyder:

    Ingenting är domaren så storligen av nöden som beskedlighet, att han vet när han skall vara sträng, och när han skall vara mild i lagen, ty allt straff bör vara till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig. Såsom sker med dem, där stulit hava, de stå vid stuporna, mista öronen och visas av by, om sådana människor rymma bort i främmande land, där ingen känner dem, och vilja sedan bättra sig, och föra ett gott leverne, så varda de aldrig betrodda, och är det straffet honom, som straffad är, ett hinder, och bliver han däröver förtvivlad, och värre än han var tillförene, och hade fördenskull bättre varit, att han hade strax mist livet. — — —Därföre skall domaren i sådana saker bruka beskedlighet, att man icke tager ett ont och gör det hälften värre, men lagen kräver alltid förbättring, och till förbättring bör hon driven varda.

    Domarregelns författare ger en förkrossande dom över publiciteten kring brottet, enär den dels äventyrar det som borde vara straffets ändamål, upprättelse och återinpassning i samhället, och dels tvingar den en gång dömde till nya brott.
    Publiciteten kring brottet och brottslingen är ett övervägande ont. Liksom för 400 år sedan är den alltjämt ett hinder för resocialiseringen av den brottslige. Det är värre nu, än det varit förr. Man får lätt en känsla av att det vore mer humant att skära örat av tjuven — en plastisk operation kan dölja spåren — än att publicera hans namn och bild och brott i milliontals tidningsexemplar som spridas över hela landet. Mot detta onda kunna inga plastiska operationer hjälpa!
    Ett rättegångsreferat kan för den enskilde individen och för hans närmaste ha långt ödesdigrare följder än ett avskuret öra eller några timmar i stocken på kyrkvallen.

 

648 HUGO LINDBERG.    Jag vill inte förneka, att publiciteten understundom kan vara nödvändig. Har ett svårt brott begåtts, är det naturligtvis ett viktigt samhälleligt intresse att den brottslige upptäcks, och jag vill icke förneka, att pressen gjort det allmänna stora tjänster, när det gällt brottslingars uppspårande, men pressen bör icke blanda sig i polisutredningen eller föregripa domstolsförhandlingen. Det är inte anständigt, att som ofta sker, sedan man fått namnet på en misstänkt, denne omedelbart förklaras fågelfri, att hela hans föregående belyses med riktiga eller falska uppgifter, att man intervjuar hans gamla far eller mor eller frånskilda hustru, att man ger offentlighet åt gissningar, rykten och antaganden, som lätt bli fakta och bevis, sedan de en gång valsat genom tryckpressarna.
    Pressen är i hög grad opinionsbildande bland allmänheten och det händer därför icke sällan, att en misstänkt och anklaga där dömd av den allmänna opinionen redan innan han ställts inför sina domare och kunnat anföra något till sitt försvar. Man vet, hur svart det är att utplåna ett förstahandsintryck och dessutom är det ofta så, att den sensationella anklagelsen får de största rubrikstilarna, medan dementien kommer i petitstil.
    En engelsk tidning som beskyllde den s. k. syramördaren för brott som han icke ens rannsakats för, ådömdes skadestånd på ett par 100 000 kronor och tidningens redaktör dömdes till 3 månaders fängelse. I domskälen anfördes, att den åtalade artikeln gav uttryck åt »förakt för domstolen» och att den var en skam för engelsk journalistik och ett våldförande av den rättvisa och fair play, som det varit en stolthet för England att alltid ha tillförsäkrat även den svåraste förbrytare. Hur skall det vara möjligt, frågade domarna, att efter detta våldförande av engelsk rätt, den anklagade skall ha någon chans till en förutsättningslös rättegång och en rättvis dom.
    Jag vill med vad jag har sagt icke utdöma rättegångsreferaten som sådana. De kunna lära ut vad som är brott och vad som är brottets påföljder och kunna därför varna många. De skulle emellertid kunna vara av verkligt värde, om reporterna sökte sätta in de brott de referera och de brottslingar de beskriva i deras sociala sammanhang och gjorde analyser i stället för sensationer. Då skulle de brottsligas namn icke behöva utsättas.
    Varje brottmålsadvokat har säkert min erfarenhet, att den första fråga som den häktade ställer till sin försvarare är denna:

 

BROTT OCH PUBLICITET. 649»Men det kommer väl inte i tidningen?» Man ber och man bönfaller: »För mors skull, för mina barns!»
    Endast cynikern och den självrättfärdige kan parera detta med orden: »Det skulle ni ha tänkt på tidigare, innan ni stal.»
    Publiceringen av brottslingens namn bottnar i den gamla vedergällningskänslan, det är hämnd, det är stocken. Det tjänar intet allmänt intresse även om det tillfredsställer den offentliga nyfikenheten. Denna publicering av namn drabbar så ojämnt och olika. Vad gör det om Karlsson får sitt namn utsatt, det finns tiotusenden, som heter Karlsson, men är namnet egenartat eller är brottslingen ensam om det, kan publiceringen vara liktydig med social ruin och livstids vanära.
    Det beror ofta på en ren slump, om ett brottmål över huvudtaget refereras. Kriminalreportern har kanske av en tillfällighet varit närvarande i rätten, när målet behandlades, och han kan inte samtidigt vara närvarande på alla domstolsavdelningar, där brottmål behandlas. Det är icke brottets art och svårhetsgrad, som är avgörande för publiceringen, utan detta kan ofta bero på tillfälligheter av helt annat slag. Det är speciellt kvällstidningarna som äro intresserade av brottmål. De gå i press vid 12-tiden. Domstolsförhandlingarna börja kl. 10. Det är sålunda icke tänkbart att få ett fullständigt referat. Ofta ser man enbart anklagelserna refererade, men inte försvaret. Ett ofullständigt referat ger ofta en skev och oriktig bild av själva saken. Detta står i dålig överensstämmelse med det uttalande, som gjordes vid den av Förenta Nationerna anordnade konferensen om press och nyhetsfrågor i Genève 1948, där man enades om denna principförklaring: »Pressen och andra institutioner, som tjäna spridning av nyheter, är moraliskt förpliktad att söka sanningen och rapportera fakta.»
    I vår gamla tryckfrihetslag hade vi ett stadgande, som gav part rätt att innan dom fallit i ett mål offentliggöra alla inlagor, besvär och anklagelser, men det ålåg honom att även offentliggöra motpartens förklaring och domstolens utlåtande för att därigenom lämna en fullständig upplysning om själva saken, dess behandlingssätt och utslagets grund.
    Denna princip vore föredömlig för rättegångsreferaten överhuvud taget.
    Jag hörde en gång en domare yttra till ett antal pressmän, att han under de 25 år han suttit som domare aldrig sett ett riktigt

 

650 HUGO LINDBERG.rättegångsreferat. Även om detta uttalande innefattar en överdrift, kan det icke förnekas, att rättegångsreferaten ofta äro rent sakligt oriktiga. Man kan heller icke begära, att den juridisktosakkunnige skall kunna ge ett fullt korrekt referat, i all synnerhet om det är fråga om mera komplicerade mål.
    Tyvärr förekommer det ofta, att objektiviteten offras för sensationen.
    Kriminalreportaget har spårat ur och vissa tidningar ha gjort sig skyldiga till oförsvarliga överdrifter, som kränka individens rätt och den offentliga anständigheten. Reportaget har urartat till en jakt på människor, som inte kan försvara sig.
    Det har sagts, att en tidnings löpsedel, som lovar skildring av ett bättre sexualbrott, kan stegra lösnummerupplagan med 10 000 ex. Ett specialreportage från en uppmärksammad mordaffär höjde enligt uppgift en kvällstidnings lösnummerupplaga med 70 000 exemplar. Även om många äro intresserade av sina medmänniskors olycka och en lysten hyena bor på botten av var människosjäl, får pressen inte tjäna dessa primitiva och dunkla drifter och än mindre göra sig förtjänster på dem.
    Ett anständigt och objektivt kriminalreportage kan ha sitt värde, men sensationsjournalistiken måste bannlysas. Man måsteta hänsyn till varje individs rätt till okränkbarhet intill dess han är dömd. En polisutredning bör icke få förryckas genom ovederhäftigt återgivande av rykten och antaganden och polisen bör vara ytterst återhållsam och försiktig med att till pressen lämna ut något av undersökningsmaterialet, innan utredningen är fullt färdig och innan den misstänkte fått förklara sig.
    Den utveckling och den snedvridning som kriminalreportaget fått står icke i överensstämmelse med den uppfattning som hyses av pressens egna ansvariga organ. Jag tillåter mig att citera ur Publicistklubbens publicitetsregler, som skola vara uttryck för god sed inom yrket: »I brottmål, där villkorlig dom kan ifrågakomma, med undantag för smuggelmål, böra icke namn publiceras. Frågan om sådana mål över huvud taget böra offentliggöras bör prövas vid varje tillfälle. — — — Antyd icke på något sätt de namn, som utelämnas. Återgiv icke ostyrkta påståenden om personer, som nämnts i samband med brott eller eljest förklenligt. Åberopa icke gamla ovidkommande och betydelselösa förseelser som diskvalifikationsgrund. — — — Sedlighetsförbrytelser publiceras blott då de föranlett häktning eller innebära

 

BROTT OCH PUBLICITET. 651fara för omgivningen, samt alltid kort och helst icke alls, då de varit av tydlig patologisk natur eller förbrytarne unga. — — —Undvik detaljerade brottsbeskrivningar. — — — Framhäv icke i rubriker eller annorledes personers yrkesbeteckning, politiska eller religiösa ståndpunkter, då de ej stå i direkt samband med brottet. Icke heller nation eller ras.
    Giv plats åt befogade genmälen, helst lika med den, som beretts de påståenden, de gälla.»
    Mycket vore vunnet, om dessa rekommendationer, som icke äro förbindande för tidningarna, bleve gällande regler för deras redigering.